Ser vandrandet och letandet som det som verkligen ger mig njutning. Men ibland måste man känna efter i pauserna emellan. Nu har jag visserligen svårt att ta pauser. Även om HittaUt inte är en tävling så rullar ju tidtagningen på pulsklockan. Står jag still så tappar jag ju tempo. Det är därför som jag försöker äta gående under mina rundor.
Och ändå: mina fyra bästa stunder hittills under HittaUt-säsongen har jag haft när jag stannat upp och njutit. Till dessa kan jag också räkna otaliga korta stopp där jag stått och tittat ut över vatten eller skogen.
Två av stunderna har redan nämnts här i bloggen. Den första var när jag i skogen i Karlshamn bara stannade upp och lät mig omslutas av tystnaden på platsen. Stod väl inte så mer än en minut, men laddade batterierna åtskilligt under denna minut. Den andra pausen var vid Varbergs fästning där jag satte mig på en bänk i solen och åt min medhavda lunch medan jag ömsom blickade ut över havet, ömsom tittade på folk.
Det tredje och fjärde ögonblicket upplevdes idag när jag gjorde återbesök hos HittaUt Ronneby. Men vi får väl börja från början.
Gårdagens Kristianstadspremiär till trots kände jag mig pigg i såväl fötter som huvud när kosan under söndagsmorgonen styrdes mot Ronneby. Eftersom jag inte kom upp när klockan ringde så var jag inte på plats för att kunna börja leta förrän 09.35, men å andra sidan hade jag tid att leta fram till 17.00, så någon stress eller panik kände jag ändå inte.
Det var nästan bara bra att jag kom iväg lite senare, för när jag nu kom fram var temperaturen redan 12 grader, varför jag nöjde mig med underställströja och min densmalastigen-tshirt (idag den vita). Med tanke på att temperaturen sedan fortsatte att stiga så var det helt rätt val att inte släpa med jackan.
Parkerade i närheten av Kallinge kyrka och tänkte först ta checkpointsen i norr vid Blekinge flygflottilj, för att därefter ta de som fanns i södra Kallinge, mellan platsen där bilen var parkerad och E22:an. Men som jag tidigare konstaterat är en av mina akilleshälar att jag har svårt att hitta rätt kompassriktning när jag kliver ur bilen. Så istället för att gå norrut gick jag västerut… Och när jag väl insåg mitt misstag var det lämpligare att ta checkpointsen i söder först.
Hade fortsatta problem med GPS-punkten i appen. Stundtals fungerade den, stundtals frös den. Så jag försökte i möjligaste mån läsa av naturen och orientera på riktigt. Många gånger gick det bra, men givetvis gjordes en del grodor. Som när jag, två olika gånger, tog sikte på den brant jag trodde att jag skulle till, för att efter att ha letat förgäves ett tag, uppdatera kartan och inse att min glädje över att se en brant gjort att jag glömt att kontrollera om det var rimligt att det var just den eftersökta branten…
Min första paus som kvalar in på min nyskapade topp-fyra-lista inträffade när jag gick och räknade bryggor vid Skärsjön. Det var givetvis inte bryggräkning för nöjes skulle, utan att medel för att få mig klar över när jag skulle vända upp i skogen. Men så var där en brygga som såg alldeles otroligt inbjudande ut. Så först gick jag ut och ställde mig på den och kände hur de små vågorna lekte med bryggan. Sedan satte jag mig ner med benen i kors. Först med slutna ögon, och sedan med öppna ögon som bara lät vågorna framför mig passera snett mot mig. Lyssnade på det rytmiska kluckandet, kände hur bryggan krängde med en lätt rullande gång. Satt inte så mer än kanske fem minuter, men vilka fem minuter det var!
Betade av skogen och fortsatte upp mot flygflottiljen (såg dock inte röken av en landningsbana eller något annat som påminde om att det förekom någon luftburen aktivitet i närheten). Här följde checkpointsen ganska väl en stig som gick runt området. Alla pinnarna var i närheten av stigen, även om de röda och svarta givetvis var lite längre in i terrängen. Men alla ändå ganska lätta.
Först efter att jag tagit min sista checkpoint och skulle leta mig söderut mot bilen fick jag första tecknet på att jag började bli trött i huvudet. Det är nämligen den tröttheten som kommer före kroppens trötthet för mig. Att jag börjar snubbla beror inte på att jag inte orkar lyfta fötterna ordentligt, utan på att hjärnan inte skickar rätt signaler… Direkt efter att jag tagit sista checkpointen gjorde jag en snabb beräkning om hur jag skulle gå. Hade nog hunnit 200-300 meter när jag blev tvungen att uppdatera kartan eftersom verklighetens stigar inte såg ut som de som fanns där jag trodde att jag var på kartan.
Givetvis var det inget fel på de ritade kartorna. Felet var att jag, när jag skulle gå söderut istället gick norrut. Så det var bara att vända.
Kallingevandringen tog drygt fyra timmar och landade på runt 18 kilometer. Hade bestämt mig för att också ta Listerby öster om Ronneby eftersom där var tio checkpoints på en ganska liten yta. På grund av huvudtrötthet var jag dock tvungen att ta app-GPS:n mer till hjälp för att inte hamna fel. Problemet med min trötthet är nämligen inte bara att jag lyfter fötterna för dåligt eller går åt fel håll. Den gör också att jag inte tänker igenom mina beslut ordentligt. Plötsligt kan jag finns mig genande rakt igenom en tät granskog trots att vägen runt hade gått mycket snabbare, eller så sätter jag av på en liten stig som jag tror är rätt när det i själva verket är en annan stig tiotalet meter längre bort som är den rätta.
Hursomhelst tog jag de tio checkpointsen, och eftersom den sista var vid samma gårdsbutik som Daniel Pedersen upplyste om efter sin lördagsrunda, passade jag på att stanna till för en glass och en kaffe. Nu tror jag säkert att min tvåkulorsstrut med hallonsorbet och fläderglass, tillsammans med bryggkaffe med gårdens mjölk serverat i Muminkopp, hade smakat gott oberoende av yttre förutsättningar. Men har man vandrat i cirka 25 kilometer och får sätta sig på en bänk i solen och bara njuta, ja då lägger det till något extra i smakupplevelsen.
Så alla som funderat på att ta checkpointsen i Listerby öster om Ronneby: stanna upp och ta en paus. Gärna med glass och kaffe. Jag lovar att det kommer att vara värt det.
Med de tidigare plockade stolparna i Bräkne-Hoby, tillsammans med Kallinge och Listerby, står jag för tillfället på 63 av 100 i Ronneby. Förhoppningsvis kan jag klippa resterande 37 under en och samma dag inom inte alltför avlägsen framtid.
Annars går vi nu in i en tid då jag sannolikt kommer att prioritera ner Blekinge till förmån för Skåne. Hässleholm har sin premiär på torsdag, och jag ska passa på att sticka ut och leta med barnen under kommande vecka. Därefter är det stora släpp varannan dag med Kristianstad (29/4), Östra Göinge (1/5) och Eslöv (3/5). Eftersom det slumpat sig så i mitt arbetschema att jag jobbar 1-2 maj (men bara fram till 15) och sedan är ledig 3-4 maj, så borgar det för att det kan bli en hel del stolpar på kontot inom de kommande två veckorna.
Förresten, en uppmaning till alla HittaUtare! Eller två. För det första, swisha gärna en slant till arrangörerna för respektive projekt. I fjol satte jag in en spänn per plockad pinne. Det blir på det stora hela inte så mycket för mig, men tänk om till exempel varannan person som tog checkpoints i Hässleholm förra året swishat en krona per stolpe för denna aktivitet som man får göra gratis. Då hade Hässleholms OK fått in drygt 65 000 kronor. Och alla som någonsin varit involverad i en föreningsstyrelse vet att det inte varit några summor att skratta bort.
För det andra: Det är inte bara människor som trivs i naturen, så glöm inte att kolla kroppen efter fästingar! När jag kom hem hade jag en som kröp runt på min arm och två som satt sig på benen. Nu fantomkliar det överallt, men alla fästingar verkar borta.
Den smala stigen 