Journalist. Jag vet vad du tänker. Social kameleont, passar in i alla kretsar. Och jag har absolut kollegor på jobbet som kan kastas in i vilken situation som helst och hantera den alldeles galant. Som kan få ett uppdrag av nyhetschefen och direkt kasta sig på luren och äga intervjun, anpassa frågorna efter hand och bara föra sig som en jävla stjärna.

Jag vill inte säga att jag har social fobi, och det huvudsakligen för att det förmodligen först kliniskt ska avgöras innan man får en sådan diagnos. Och samtidigt kan jag vara som fisken i vattnet om jag bara är i en social situation där jag känner mig bekväm och välkommen. Men det är när jag vet att ingen efterfrågat min närvaro som det knyter sig totalt.

Låt mig ta ett färskt exempel. Vi kan säga att det inträffade en valborgsfredag i utkanten av Hässleholm, men det i sig är såklart inte speciellt viktigt. Det kunde ju ha varit vid en grillplats i Karlshamn för några veckor sedan också.

Jag trampar runt på min orangea landsvägscykel på små och något större skogsstigar i västra Hässleholm. Det går bra. Jag blir inte speciellt trött. Läser kartan i appen, memorerar hur jag ska köra, och stannar där det känns rätt. De flesta gånger är jag faktiskt där jag tror. (En gång var jag inte alls där jag trodde, utan hade svängt av fel och tydligen kört förbi tre kontroller åt fel håll.)

Men så kom jag fram till den checkpoint som ligger längst bort. Nr 34, Fågeltornet. I sig absolut ingen svår checkpoint. Grön, och eftersom jag varit på platsen innan kunde jag rätt bra räkna ut var den skulle stå. Det var inte däri som problemet låg. Det var att jag på avstånd hörde tjo och tjim. Och när jag kom närmare också såg att det stod ett antal bilar parkerade, och att det då sannolikt var fest vid grillplatsen ute vid fågeltornet. Alltså där checkpointen stod.

Så vad gör jag då? Jo, jag vänder.

• 

• 

• 

Du tror givetvis att jag skojar. Jag är nästan vid den checkpoint som ligger längst västerut, och för att inte behöva möta okända personer som har ett litet valborgsfirande vid en grill så är jag beredd att hoppa över checkpointen för att en annan dag ta cykeln hela vägen ut för att plocka enbart denna. Ni hör ju hur absurt det låter. Vad skulle egentligen detta ungdomsgäng göra med mig? Kasta ner mig i Finjasjön? Bjuda på hemkört? Säga att de kände igen mig från tidningen?

Nej, jag vet faktiskt inte vad det är jag är rädd för i sådana situationer. Men det är väl samma oproportionerliga rädsla som när jag ser en halvstor spindel. Vad ska den egentligen göra med mig? Förutom att springa runt och vara äcklig då alltså?

Så jag stannade cykeln igen. Var tvungen att tänka ut en plan. Precis som jag gör i jobbet när jag ska ringa en okänd person. Om jag säger så, vad kan svaret då bli? Och vad kan jag fråga då?

Så planen blev att jag skulle cykla ut till festen med ungdomsgänget. Gå av cykeln och förhoppningsvis hitta checkpointen utan problem. Kanske behöva heja på någon. Och om någon såg undrande ut så skulle jag säga att jag bara letade stolpar med rosa klisterlappar. Jag hade till och med förberett min uppföljning: ”efter en bra valborgsfest är väl risken stor att båda stolpe och klisterlapp ligger i Finjasjön”. Därefter skulle jag kunna avlägsna mig, efter att ha överlevt.

Så jag samlade mod och cyklade ut mot fågeltornet. Passerade först två yngre killar med varsitt fiskespö, och när jag var halvvägs framme till fågeltornet såg jag att en av personerna puttade runt på en barnvagn. Därmed var det inte den tonårsfest som jag av någon anledning föreställt mig (varför nu ett gäng tonåringar skulle samlas vid en grillplats vid ett fågeltorn när det duggregnade). Jag cyklade fram mot sällskapet. De uppmärksammade mig naturligtvis, och någon hejade. Jag hejade tillbaka. Ställde cykeln en bit ifrån, och kollade appen för att se exakt var checkpointen var (och hoppades att den inte satt på bänken intill grillplatsen, som den gjort i Karlshamn). När jag närmade mig hasplade jag ur mig ett (helt onödigt) ”ja jag ska inte störa, jag letar bara efter klisterlappar”. Någon i gänget, som uppskattningsvis var vuxna från 30 år och uppåt, med några små barn, sa något i stil med ”ja jag misstänkte det”. Varpå jag hostar fram ”ja för annars vet man ju inte, på valborg, om det är en bra fest, så kanske klisterlapparna är borta efteråt. Höhö”. Tror att jag fick något välvilligt leende tillbaka. Men kände bara att jag planerat för mycket, och att premisserna sedan inte stämde, och att min publik (som inte visste att de var min publik) var fel publik och att jag borde förberett mig annorlunda.

Cyklade därifrån. Skämdes. Hade i alla fall fått checkpointen. Men undrade, och undrar, varför jag ska tycka att dessa situationer är så vansinnigt svåra?

När jag senare närmade mig Hässleholmsgården såg jag ytterligare ett sällskap som stod och grillade. De såg inte skräckinjagande ut alls. Någon spelade ”Vintern rasar” på sin mobil. Själv hade jag fullt fokus på hur jag kunde undvika att råka cykla in i sällskapets medvetande- och bekvämlighetszon. Lyckades.

Och samtidigt kände jag ett styng av vad som bara kan ha varit avundsjuka. Här står folk och har roligt, skrattar och sjunger, och medan en del av mig absolut inte vill blandas in, så vill en del av mig bara att någon ska sträcka ut handen och fråga om jag inte vill vara med. Och istället för att cykla och gå i nästan fyra timmar, och visserligen må fantastiskt av det, ha ett samkvämsförslag att ta ställning till. Men jag har så effektivt tackat nej till alla baler, studentfester och after works ända sedan skoltiden, så jag vet nog inte ens hur man gör för att tacka ja. Och än mindre hur man gör för att bjuda in sig själv utan att dö av social skam.

Samtidigt cyklar jag runt i densmalastigen-keps för att folk som läser bloggen ska känna igen mig. Kanske för att jag inte ska behöva förklara vem jag är och vad jag gör. Samtidigt undrar jag varje gång jag postar ett blogginlägg om det egentligen är någon som läser och bryr sig.

Det är svårt allt det där med det sociala för någon som vill vara social, men inte vet hur man är det.

Men för att åtminstone till viss del beröra själva checkpointjakten. Den gick bra, blev varken trött i huvud eller kropp. Tog allt i väster och har nu bara 34 kvar, där en del är cykelcheckpoints på en vettig runda, och några är vanliga checkpoints som förhoppningsvis kan tas samtidigt. Blev lite mörkt i slutet, och särskilt med tanke på att jag hade missat en röd checkpoint en bit in i skogen bakom Hässleholmsgården och först i sent skede insåg att det inte fanns någon bra väg tillbaka för att ta den. Nu hamnade jag till slut på en smal stig i mörkret, och med lite otur hade det funnits en sten eller elak rot som jag kört på, även om jag tog det lugnt.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Var förresten inte rädd för att stöta på vildsvin, ens när det skymde. Förmodligen var det cykelns förtjänst. Antingen skulle jag nog kunna cykla ifrån situationen, eller så kunde jag i värsta fall genomföra någon form av avledande manöver (kasta cykeln mot vildsvinen?) om det verkligen krisade.

I morgon börjar Östra Göinge. I går gjorde Kristianstad sitt huvudsläpp. Och på måndag börjar Eslöv. Får väl se var jag befinner mig i mitt totalt plockande när tisdagen summeras. Just nu har jag i alla fall 378 koder fixade, och ligger med det 33:a i landet. Och därmed är jag bara hundratalet ifrån min totalsumma ifjol. Frågan är inte om jag kommer att överträffa den i år, utan hur snart det kommer göras.