Det räcker att någon pratar om löss för att det ska börja klia i huvudet. Fästingar har i princip samma egenskaper. Det räcker att du hittar en, så kliar det plötsligt över hela kroppen. Men efter helgens hittaut-äventyr har jag blivit ganska bra på att komma ihåg vad som är leverfläckar och vad som är elaka kryp på min nakna lekamen.
Efter lördagens tur till Hästveda var söndagens att inleda med att tömma Åhus (hade alla kvar, bortsett från försläppet i Horna), och därefter se vad krafterna räckte till. Om jag, efter mammafirande, skulle röja i trädgården eller ge mig ut på en tur till. Det skulle bli det senare.
Parkerade bilen på samma plats som jag och svåger-Daniel ställde oss förra året. Då var det dock en dag med svajigt väder, där vi satt och åt pastasallad i varsitt bagageutrymme medan vi skulade, medan söndagen när det gällde Åhus utlovades sol och konstant temperatur runt 13 grader. Perfekt väder! Annars är det en jättefördel att ha fjolårets säsong att jämföra med. Områden jag besökte förra året har jag åtminstone en grundkoll på, och man kan gå mer på rutin och njuta av upplevelsen istället för att slaviskt känna sig tvungen att närstudera kartan för att inte tappa bort sig.
Betade utan nora större svårigheter av norra Åhus med cykeln, och tog därefter alla stadscheckpoints (trodde jag i alla fall) innan jag begav mig mot Kronoskogen. På stigen där jag tänkt svänga in med cykeln stod det dock en skylt om cykelförbud, så jag tog snabbt beslutet att låsa hojen och lämna den vid ett träd, och istället ta området till fots. Och eftersom det är väldigt kuperat i Kronoskogen är jag glad att jag inte släpade med mig den, även om det funnits vissa vägar som jag kunnat cykla på. Det hade nog gått på ett ut tids- och orkesmässigt.
Gillar svårighetsgraden på checkpointsen i Åhus. De ligger nämligen på en nivå så att jag bara i nödfall måste kolla GPS:n för att se om jag är där jag tror (eller var katten jag annars är, och hur jag ska komma på rätt spår igen), och därmed känner mig tillräckligt kompetent för att släppas ut i en skog utan att behöva lägga ut ett spår bakom mig för att hitta ut igen.
Vissa checkpointsplaceringar hade jag dock gärna sluppit. Som den i Hästveda som tvingade en att vada fram och tillbaka genom högt gräs en rätt bra bit, den vid grillplatsen vid fågeltornet i Hässleholm, eller den vid fågeltornet i Åhus. Båda fågeltornsstolparna var på mer eller mindre samma plats förra året, och jag förstår ju varför man sätter stolpar där, men det är tråkigt att ha några hundra meters vandring rakt ut på en stig, och sedan vända och ta samma stig tillbaka in eftersom det inte finns någon annan möjlighet.
Med ett par checkpoints kvar i Kronoskogen skulle jag bara dubbelkolla så att jag plockat rent (tråkigt att kolla hem och inse att man måste göra en lång biltur till bara för enstaka glömda stolpar) och klickade bort visningen av redan plockade koder. Såg då till min förskräckelse (visserligen av det väldigt milda slaget) att jag hade kvar en i centrum. Nu skulle jag visserligen ändå passera den platsen på väg tillbaka till bilen, så det skulle inte bli någon omväg. Men när jag såg att stolpen fanns vid Nya Conditoriet kändes det ju som att universum (styrt av min mage) fått mig att dabba mig i första letningen. Så jag svängde förbi kondiset, tog koden och beställde räkmacka och kaffe och satt och njöt av det ute i solen. Det är ju viktigt att unna sig också, inte bara plåga sig.
Hemma igen var det bara att göra vid sig för att köra och fika i Knislinge. Och först och främst göra den grundliga fästingkontrollen av kroppen. Efter Hästvedasläppet kom jag hem med fyra nya objudna blodsugande gäster, och Åhus hade gett mig fem.
Stannade ett par timmar i Knislinge, men körde sedan hem för att hinna med ett par områden till. Hade bespetsat mig på Fjälkinge och Bockeboda för att på så vis städa av övriga utanför Kristianstad tätort (cykelkontroller borträknade), och trots genväg som blev en extra senväg (eftersom skogen var ogenomtränglig och jag fick göra helt om och klättra upp för den brant som nyss klättrat ner för) i Fjälkinge kunde jag hoppa in i bilen i Bockeboda (en flykt från blodtörstiga myggor som bjöd in sig själva på kvällsvard så fort jag stod stilla för att kolla kartan) medan det fortfarande fanns dagsljus kvar.
Och väl hemma kunde jag plocka bort ytterligare fyra fästingar. Dessutom har vet jag inte hur många fantomkliande stunder jag varit tvungen att dubbelkolla.
Den smala stigen 