Det finns en första gång för allt. Som att stuka foten. Nej, inte som att stuka foten för första gången, eller att ens stuka just denna foten, men åtminstone att stuka foten för första gången i mina vandringsskor som dittills hållit emot så bra.
Skitfötter.
Jag tycker inte det är konstigt att uttrycket ”känns sig stukad” passar så bra ihop med känslan som finns i kroppen när man stukat en fot. För det är minsann få saker som man kan göra utan att påminnas om sin ynklighet. Till och med en sak som att ligga i soffan och titta på fotbolls-EM kan bli ansträngande.
Måndagen var dock inte bara dagen för min senaste fotledsstukning utan också den dag då jag tänkt inleda projektet HittaUt Skåne. Det var visserligen mer än en vecka efter att checkpointsen släpptes, men jag har inte haft möjlighet tidigare.
Funderade länge på hur jag skulle lägga upp dagen. Skulle jag köra söderut och riva av de 30 gröna checkpointsen i Trelleborg? Stanna i mellanskåne på någon av alla orter som är med där? Sikta västerut mot Perstorp, Klippan och Örkelljunga? En torktumlarleverans fick fälla avgörandet.
När jag beställde torktumlaren var det med info om leverans på måndagen, mellan 9 och 13. Jag tänkte börja röja i trädgården, och så fort torktumlaren anlänt så skulle jag ge mig ut för att leta. Men på fredagen kom ett sms med info om att leveransen nu skulle ske 13-17, utan att egentligen förklara varför. Och eftersom jag bara hade förmiddagen på mig fick det bli västerut. Börja i Perstorp, sedan kanske städa av Klippan, och avrunda i Örkelljunga.
Nu är jag dock inte så bra på att komma upp på morgonen, och inte heller så bra på att uppskatta tidsåtgång. Dessutom hittade jag under morgonen på blocket en cykel till dottern (som jag ska överraska henne med på fredag när min semester och barnens tre veckor långa helledighet från förskolan inleds), och den skulle jag kunna hämta framåt lunch i västra Skåne.
Ändå till stora delar cykelvänligt mellan checkpointsen i Perstorp. Åtminstone mellan en del. 
Bron som rasade tidigare i våras är snart färdigställd, men pga avstängning får man knixa sig runt. 
Bitvis smala stigar med en del kottar och rötter. 
Med gnisslande och knarrande landsvägscykel… 
Enligt mina uppskattningar satt chp 98 (Ruinen) vid krysset… 
… och inte alls strax intill stenen (till vänster i bild), och mitt emellan röset (utanför bild till vänster), och den nässelövervuxna ruinen till höger. Sitter strax intill trädet mitt i bild.
Hur var då Perstorp? Jodå, ganska cykelvänligt, även om vi nu kommit till en tid på säsongen då en stig som på kartan ser ut att vara av vettig bredd kan visa sig vara smal och lite övervuxen, samt framför allt med högt gräs tätt inpå på båda sidor. Det var vid en sådan stig som jag bestämt mig för att ställa cykeln och gå 500 meter för att ta två kontroller. Den första gick bra. Den andra också. Men när jag skulle tillbaka nerför den allt annat än branta och skräckinjagande backen så hade jag inte längre fokus på hur jag gick. Jag trampade snett med högerfoten (som är den fot jag oftast trampar snett med). Foten vek sig och jag både hörde och kände hur det knakade. Svor över smärtan, men kände samtidigt att saker och ting var hela, om än uttänjda. Letade upp en lagom pinne att stötta mig på (det gick snabbt, en stor fördel när man är mitt i skogen) och började vandringen tillbaka till cykeln. Efter en kort stund kastade jag pinnen och gick utan istället. Så länge jag inte vred foten eller trampade på ojämnt underlag gjorde det inte så mycket ont.
Vad gör man då, när man är ute och letar kontroller men stukar foten. Det självklara svaret är att man tar sig tillbaka till bilen och kör hem. Att man lindar och kyler.
Och jag bestämde mig faktiskt för att avbryta i Perstorp för att köra och köpa den där cykeln. Jag skulle bara ta en checkpoint till först, eftersom den låg på vägen. I en sänka. Och foten älskar nivåskillnader när den är skadad…
Men sedan blev det ytterligare en eftersom jag såg stolpen från vägen. Stolpen stod visserligen uppe i en brant, så jag fick leta upp en ny pinne att ha som extra stöd när jag travade upp till den.
Men därefter tog jag ändå mitt förnuft till fånga och avbröt för att handla cykel.
Och efteråt körde jag direkt hem.
Nästan.
Varken cykel- eller vandringsvänligt. Åtminstone inte om man släpar med sig en cykel. Och har en stukad fot. 
Örkelljunga bjöd på en del sjöutsikt. 
Hängbjörk? Eller bara ovanligt hängig björk? Det var hur som helst inte läge till annat än att gå av och leda cykeln under. 
Mammasvik, dagen till ära endast med änder som solbadade. 
La en kvart på att leta efter chp 12 innan jag gav upp. 
Chp 12.
I alla fall till min förra hemort, det vill säga Örkelljunga. För så länge jag cyklade kändes foten inte helt kass. Dessvärre insåg jag efter ett tag att alla stigar i Örkelljunga inte var lämpade för cykel. Varken för att köra på, eller för att leda cykel. Särskilt inte om man går med en ond fot och måste krångla med cykeln över smala spångar, över trappfäristar eller nerför branta backar.
Dock verkar Örkelljunga ha haft problem med försvunna stolpar. Chp 7, vid Lycksta borg, hade uppenbarligen försvunnit flera gånger, och nu satt istället en papperslapp på ett träd med vädjan om att i alla fall låta den sitta kvar. Och chp 12 letade jag mig fördärvad över innan jag fick inse att den a) var ställd på annat ställe än där den skulle stått, eller b) var rätt ställd, men sedan stulen. Rapporterade in problemet, fick koden och ett meddelande om att den lokala orienteringsklubben skulle ut och kolla upp saken.
Därefter körde jag dock hem. Nöjd med 41 checkpoints på kontot och med en torktumlare som stod och väntade utanför garaget. Jodå, för när jag var i Perstorp och vadade runt bland nässlor vid en ruin, då ringde leverantören och frågade om det var okej att de kom redan då, fast de skulle komma på eftermiddagen. Och då var klockan strax före 10…
Tisdagen gick i liknande tecken. Vaknade med ont i foten och innan jag ledat igång den var jag inte säker på att jag skulle kunna gå alls med den. Men det gick, och strax före lunch parkerade jag vid Naturrum i Kristianstad, lyfte av cykeln från bilen, och började trampa.
Av Kristianstads checkpoints är det bara ett fåtal som är svåra, och man gynnas verkligen av att ta med sig cykeln. Efter fjolårets tur (då till fots) hade jag också ett hum om hur naturen såg ut på de olika ställena, och var jag skulle bli tvungen att trots allt gå. Och nog får jag väl erkänna att jag njöt minst lika mycket av naturen när jag susade fram på min knarrande och gnisslande cykel och lät fartvinden svalka mig, som när jag använde apostlahästarna. Nog för att jag är ett stort fan av vandring, men när jag vandrar är fokus på det, och när jag HittaUtar så ligger fokus på att hitta checkpoints. Då tar jag hellre cykeln mellan platserna och hinner avverka fler checkpoints, samtidigt som jag sparar rätt mycket energi.
Chp 49 (Rastplatsen) står markerad som varande vid strandkanten… 
… men står i själva verket dold inne i busken på andra sidan grillen. 
Alltså här, vid ringen. 
Antar att det är samma typ av larver som härjade i sydvästskåne häromveckan som varit i farten här. 
Har dessutom blivit betydligt bättre på att memorera kartan. I ideala fall går letandet till som följer mellan två stolpar: 1) registrera kod, 2) gå tillbaka till cykeln, 3) kolla kartan i mobilen och memorera vägen, 4) cykla till lämpligt ställe, och gå sista biten, 5) vid checkpointen, ta fram mobilen och registrera kod.
Ibland behöver jag lägga in 3.1) kolla kartan igen för att hitta sista biten (inte sällan inser jag att jag memorerat svängarna, men sedan glömt kolla vi vad som checkpointen ska finnas), och i värsta fall också 3.2/4.1) ladda om kartan så att gps-punkten visar var jag verkligen är, och använd den för att leta upp stolpen.
Under de knappt sex timmar som jag letade i Kristianstad var det dock enbart fyra gånger jag behövde ladda om kartan. Tre av dessa gånger var i ett område där växtligheten nådde mig högt över midjan och jag helt enkelt inte ville gå fel (särskilt inte med stukad fot eftersom det var svårt att se marken som det var). En var inne i ett skogsområde där jag skulle leta efter en kulle bland flera, där jag helt enkelt inte hittade några andra lämpliga punkter att förhålla mig till.
På tal om det höga gräset: I fjol tog jag Kristianstads checkpoints på ängsmarkerna betydligt tidigare under säsongen. Det gjorde att gräset inte var speciellt högt jämte stigarna. Att det nu var så högt fann jag problematiskt av flera anledningar: 1) det gick inte att cykla (eller rulla med sig cykeln), så fick ställa och låsa den för att sedan halta ut på stigarna, 2) högt gräs innebär större risk för att angripas av diverse djur – allt från ormar till fästingar, 3) letandet efter kontrollerna blir inte jätteroligt eftersom det mest blir en typ av ”följa John” när man går på de stigar som andra hittautare redan trampat upp.
Med alla stadscheckpoints i påsen begav jag mig tillbaka till bilen. Väl medveten om att parkeringstiden på fyra timmar hade gått ut. Höll dock tummarna för att inte någon parkeringsvakt skulle vara nitisk nog att lappa bilar på Naturrum en tisdagseftermiddag (fri parkering i fyra timmar med p-skiva) när det fanns gott om lediga platser. Och hade turen på min sida.
På väg hem fick jag ett infall, och svängde av i Vinslöv för att ta de fem checkpoints som Skåne-projektet erbjuder där. Eftersom jag inte orkade plocka av cykeln (och var osäker på hur tillåtet det var med cykel runt sjön) tog jag dessa till fots. Fyra av dem satt på exakt samma ställe som de satt ifjol när man dagen före sista checkpointsläpp bakade in dessa fyra i Vinslöv tillsammans med fyra i Vittsjö. Den femte i Vinslöv satt dock inte alls där den skulle. Enligt beskrivningen skulle den vara vid ån. Enligt kartan skulle den vara tiotalet meter förbi ån, och ungefär lika långt ut i skogen. I verkligheten var den tiotalet meter före ån, upptejpad på en lyktstolpe med hundlatrin. Detta upptäckte jag dock efter en stunds letande i skogen, ett samtal med en äldre man med hund som undrade vad jag höll på med i skogen (där vi sedan tillsammans försökte lista ut var checkpointen skulle vara), och ytterligare letande på andra sidan vägen. Det var först när jag var på väg att ge upp och återvända tillbaka mot bilen som jag såg silvertejpen på en stolpe och anade vad det kunde innebära.
Kontrollen vid smedjan satt på samma ställe som i fjol. 
Men den som var ny var en bit från markeringen. Nämligen här. 
Och den sitter på lyktstolpen med hundlatrinen.
Summa summarum: Trots en stukad fot blev det på två dagar 46 checkpoints i Skåneprojektet (Perstorp 21, Örkelljunga 20, Vinslöv 5) och 56 i Kristianstad. Vilket i sin tur gör att jag för tillfället parkerar på 787 checkpoints under 2021. Om inget oförutsett händer ska jag inte ha några problem att nå mitt mål på 1 000.
Nästa runda lär nu bli Bjärnum (HittaUt Hässleholm) under midsommardagen. På grund av diverse festiviteter under midsommarafton kan jag dock garantera att det inte blir någon tidig start och topplacering för undertecknad efter det släppet…
Den smala stigen 