Lasse vandrar på Alvar

Eller: En vecka som Ölandstok

Eller: Strövtåg bland stättor, stenmurar och stormbyar

Eller: Är lä ett fastlandsfenomen?

Här har HittaUt-säsongen varit igång i gott och väl en vecka, och det enda undertecknad mäktat med är 20 kontroller tillsammans med barnen – och ett fjuttigt inlägg. Vad är felet?

Förklaringen är mycket enkel. Jag har inte varit i HittaUt-aktivt område. Tilldelades tidigare i år ett kreativitetsstipendium från Journalistförbundet, och har därför suttit på södra Öland den senaste veckan. Fast inte bara suttit såklart, det har blivit en del vandrande också.

Ni som känner mig vet att jag tycker om att gå långt. Rundorna ska helst vara åtminstone en mil, men gärna längre än så. Samtidigt gäller det att hitta en balans för hur långa rundor det är rimligt att lägga upp om man vill slippa ta med sig vatten eller något att knapra på. Kan inte påstå att jag hittat var mina optimala gränser ligger, men jag provar mig fram. I den väderlek som varit här på ön i veckan (ganska blåsigt, bitvis soligt, och runt 5 plusgrader) kan det bli åtminstone 2,5 timme utan någon typ av färdkost.

När det gäller utstakade vandringsleder tycks det mig som att antalet rundleder på södra Öland är ganska få. Förstår dock att jag nog får räknas som bortskämd med att hemma ha Hovdala vandringscentrum i närområdet, och därmed ha ett stort antal rundleder på milen och uppåt. Och eftersom jag oftast går ensam är rundleder ett måste – för på något sätt måste jag ju ta mig tillbaka till där jag började.

Måndag 4/4:

Framåt eftermiddagen gick bilresan från Hässleholm med riktning mot Parboäng gård på södra Öland. Skulle ta ungefär 3,5 timmes körning, men förhandsplanen var att stanna till i såväl Karlshamn som Karlskrona på vägen. Detta bestämt för att sträcka på benen eftersom jag inte är så förtjust i att köra länge själv. Men platserna hade givetvis valts ut eftersom de hade pågående HittaUt-projekt (därför ratades Kalmar som ett ställe att stanna på – säsongen i Kalmar börjar inte förrän den 4 maj).

Antalet plockade kontroller på vägen: 0. Vädret var under körningen konstant blåsigt och regnigt/snöigt och med temperaturer som pendlade mellan 0 och +2 grader. Så det blev att istället köra allt i ett svep och landa i den lägenhet som ingick i stipendiet så snabbt som möjligt.

Och visst framgår det med all önskvärd tydlighet att jag är en lättimponerad man, för jag kände direkt när jag klev innanför dörren att det var ett lyxigt självhushåll jag hade för en vecka framöver: det fanns golvvärme!

Tisdag 5/4:

Regnet hade dragit bort och ersatts av sol. Vinden var dock kvar. När jag letade igenom packningen insåg jag att jag glömt att packa mössan. Hade inte heller med någon av mina HittaUt-buffar, vilka hade suttit som handen i handsken här i blåsten. Inledde morgonen med en kort promenad upp till Grönhögen, samhället som ligger strax norr om Parboäng gård. Fick hålla hårt i kepsen. Totalt blygsamma 3,48 km.

När sonen var under ett år var jag och hans mamma med honom på några dagars semester på norra Öland, och tog då en tur till fyren Långe Erik på norrudden. Därför – och med tanke på att jag bara bodde sju kilometer från sydspetsen nu – var det självklart att jag skulle till Långe Jan. Det fick bli en utflykt för tisdagsförmiddagen. Tog visserligen bilen första biten, men parkerade i höjd med Kungsstenarna i Ottenby naturreservat, och traskade sedan söderut längs asfaltsvägen. Vinden låg stadigt och kallt mot mitt högeröra under de tre kilometer jag gick, och till slut fick jag hålla handen mot örat för att inte få ont i huvudet.

Kom ut till fyren, tog några bilder och satt en stund och vilade, och gick sedan tillbaka till bilen, då med vinden kall mot vänsterörat istället. Eftersom Kyrkhamnsleden gick parallellt med asfaltsvägen en bit valde jag att gå på den istället för att trava på asfalt. Totalt blev det 6,13 km innan jag kunde krypa in i bilens värme igen.

Varpå det blev en bilutflykt till Färjestaden, där mössa inhandlades. (De två sista bilderna från Mörbylånga där jag stannade till på hemväg från Färjestaden).

Onsdag 6/4:

Hade stått och hackat och dragit i rötter i rabatten där hemma, och av detta blivit stel i ryggen. Framför allt runt höger skulderblad gjorde det ont. När jag sedan satt och körde bil i fyra timmar förvärrades smärtan så att jag knappt kunde lyfta armarna över huvudet för att ta av tröjan utan att det strålade smärta från skulderbladet. Så redan på måndagskvällen hade jag letat upp en massör i Färjestaden och bokat in mig för 90 minuters massage framåt lunchtid på onsdagen.

Innan avresan norrut fick det dock bli en morgonpromenad längs asfaltsvägar och en traktorstig intill en åker. Inget speciellt egentligen, men 7,51 km i ett raskt 8:38 min/km-tempo.

Massagen? Jodå, en liten thailändsk dam med imponerande starka nypor och hårda armbågar. Vet inte hur många knutor hon hittade i mina axlar, men antar att jag skaffat mig dem i allt arbete framför datorn. När jag gick därifrån kände jag mig snudd på överkörd, men också uppmjukad i rygg och axlar. Så om någon läsare är på Öland och behöver en ordentlig massage: prova Pan’s massage i Färjestaden.

Torsdag 7/4:

Två tankar: 1. Ville ut och gå tidigt på morgonen, för det var den enda tid då SMHI sa att det skulle vara vettigt väder. 2. Ville kombinera Kyrkhamnsleden och Västra Mark och dessutom gå till och från platsen. Gjorde en snabb beräkning om att det borde bli lite drygt en mil. Så laddade upp med blott ett glas vatten, och såg fram emot en vettig frukost när jag kom hem.

Rundan kunde fått en bättre start. Om jag tittat mer noggrant på kartan hade jag insett att jag kunde ta en genväg och därmed kapa en kilometer i början. Än mer irriterande blev denna insikt när jag sedan – efter mycket förvirring eftersom Kyrkhamnsleden tyvärr var dåligt utmärkt i början och bland annat gick genom en hage där grinden var låst med hänglås – hamnade på fel sida om en skogsmaskin som lastade tjocka ekgrenar. Fick därför gå ut på vägen som jag kommit ifrån och därmed fullborda min omväg.

Egentligen vet jag inte om vare sig Kyrkhamnsleden eller Västra Mark som helhet var av det fantastiska slaget, men är du på södra Öland BÖR du ändå gå dem. För bara sett till kuststräckan är det väl värt det. Om någon ska spela in en film som utspelar sig på savannen, men inte har råd att åka till varmare breddgrader, är det här nog så nära savannen man kan komma. Hjortar ingår. Dock inte värme, men det syns ändå inte på vita duken.

Följde Kyrkhamnsleden tills den gick ihop med Västra Mark, och gick sedan hela varvet runt på den sistnämnda, innan jag tog samma väg norrut på Kyrkhamnsleden. Den södra delen av samma led hade jag gått redan på väg tillbaka från Långe Jan. Hemvägen fortsatte sedan över Ottenby gravfält och längs den gamla, numera gräsövervuxna, landsvägsdragningen. På det viset behövde jag bara nöta asfalt från Karl X Gustafs mur och norrut. En fascinerande mur. Enligt infoskylten var bönderna irriterade på de inplanterade hjortarna som satts på området av Gustav Vasa men som nu levde rövare bland böndernas grödor. Men muren – som bönderna själva fick vara med och bygga och som går från kust till kust – ska mer ses som ett skrytbygge och en revirmarkering, för den hindrade inte hjortarna från att skutta över och fortsätta mumsa.

Morgonpromenaden blev 14,45 km lång och tog 2:40 att gå. Gissa om jag var frukostsugen när jag kom hem igen!

Väderprognosen bättrade på sig under dagen, och efter att ha kollat på naturkartan.se för att se lämpliga leder så utsåg jag Gösslundaleden till mitt offer. Prognosen visade att det skulle vara uppehåll till 15, så det gällde för mig att jag var tillbaka i bilen då. Nu tänkte jag dock inte på att det var en halvtimmes körning innan jag kunde börja gå…

Gösslundaleden var min första bekantskap med Stora Alvaret på Öland. Och även om jag läst vad ett alvarlandskap innebär så fattar jag inte riktigt vad det är. Men det är i alla fall platt och med låg växtlighet. Visst har vi motsvarande miljö (alltså platt och med låg växtlighet) också hemma i Skåne, men där känns det som att det är i korta avsnitt mellan två skogar. Här är det kilometerlångt åt alla håll. Det gör det extra viktigt att hålla koll på var man går, för det är ont om tydliga riktmärken att gå efter. Nu var min bästa räddning att jag visste att vägen där jag hade bilen låg rakt söderut, så skulle jag tappa bort mig var det mina nödutgång.

Ledmarkeringarna på Gösslundaleden är stenrösen, eller stentorn. Det är genialt i sin enkelhet, eftersom det är lätt att komplettera så länge man bara har några stenar för att bygga ett eget torn. Men det finns svagheter, och i det tar jag inte med den minimala risken att det är någon stigmarodör som bygger torn som leder bort vandrare från den rätta stigen. Men det är helt enkelt bitvis svårt att hitta nästa markering. Inte när det är gräs och buskar som omger, men när det är mycket sten. Är det dessutom regnigt så att glasögonen blir fulla av vattendroppar, ja då föredrar i alla fall jag någon färgmarkering att gå efter.

Trots att jag inte gärna ville tappa bort mig från leden gjorde jag ett utbrytningsförsök för att hitta Kartmuren. Att jag skulle våga byggde helt och hållet på att leden vek vänster i det platta landskapet, precis där man nådde fram till en svinrygg. Och att svängen skedde precis där det var ett träd som stack upp över alla andra (även om det inte var speciellt högt). Men i min jakt på Kartmuren vände jag mig ändå om några gånger för att försäkra mig om att jag hade trädet inom synhåll.

När jag var ute på denna murjakt började klockan närma sig 15. Vid 14.55 kom de första regndropparna, och jag hade redan gjort ett uppgivet försök att hitta Kartmuren när jag tog ny sats och såg muren i fjärran. Väl framme vid den såg jag fortfarande trädet på svinryggen. Även om jag visste att jag skulle kunna snedda mot där leden borde gå längre fram så valde jag att återvända till trädet för att riskminimera.

I närheten av Kartmuren går dessutom den fascinerande Mittmuren. Och även om man som skåning är van vid stengärden så är dessa stenmurar något speciellt. Och särskilt då Mittmuren som är cirka fyra mil lång och går från norr till söder på Stora Alvaret.

Regnet fortsatte att falla i stilla takt fram till jag var runt 300 meter från bilen. Då öppnade sig himlen. Glad att det regnvädret inte kom 14.55 när det började droppa utan väntade i 45 minuter till. Annars hade varken skor, jacka eller vandrarbyxor varit torra förrän veckan varit slut.

Denna eftermiddagsrunda stannade på 8,34 km, och tog precis över 1,5 timme att gå.

Fredag 8/4:

En mellandag för vandrandet. Lät både Dobsomjackan och -byxorna hänga kvar hemma, men tog på mig vandrarskorna när jag besökte Eketorps borg, och samtidigt passade på att (försöka) gå den korta Eketorpsleden. Ledmarkeringarna var stenrösen, men i detta fall lite för ofta bara ett par stenar högt och svårt att se. Så efter att ha tappat leden två gånger bestämde jag mig för att gå som jag ville, vilket blev en betydligt längre bit än de knappa två kilometer leden skulle vara. Innan jag vandrade tillbaka till bilen knatade jag runt inne på Eketorps borg och tittade. Fascinerande! Och 4,16 km ner i väskan.

Eftersom jag i princip var över på Ölands östkust (stickspår: kallar sig ölänningar västkust- respektive östkustbor eller enbart ölänningar/öbor? Lite fascinerande att det i så fall finns västkustbor öster om östkustborna i till exempel Kalmar) hade jag för avsikt att titta till vandringsmöjligheterna också här. Hade sett att den femte och sista delen av signaturleden Mörbylångaleden gick från Seby läge och söderut till Ottenby. De första kilometerna går till Gräsgårds fiskehamn innan den svänger av. Speciellt här är att området är fågelskyddsområde, och under delar av året (bland annat nu) är det strängeligen förbjudet att gå i området – bortsett från på markerade leder.

Jag tog bilen till Gräsgårds hamn och stod och kände de friska vindarna längst ute i hamnen. Sedan gjorde jag vandringen norrut till Seby läge, genom Gammalsbys sjömarkers naturreservat. Bitvis var det rätt blött, och även om jag försökte följa leden fick jag ibland göra avsteg på ett tiotal meter för att hitta en någorlunda torr övergång över en (spontan) bäck. Uppe vid Seby läge tittade jag på fotoutställningarna som de hade i damernas. respektive herrarnas omklädningsrum på badplatsen, och valde sedan att ta asfaltsvägen tillbaka. Eftersom det var längre upp till landsvägen än jag hade räknat med blev det totalt 6,12 km, där asfaltsdelen var fyra av dessa kilometer.

På kvällen valde jag sedan att vara kulturell istället för att vandra mer. Tog bilen till Kalmar och tittade på Ölands folkhögskolas uppsättning av Romeo och Juliet. Välinvesterad tid och hundralapp (och bensinpengar).

Lördag 9/4:

Tidigt under veckan såg det ut som att lördagen skulle bli den bästa dagen för vandring med sol hela dagen. Och ja, det skulle bli den bästa dagen, men vädret var fortfarande av det apriliga slaget.

Eftersom jag inte tyckte mig hitta någon bra rundslinga i närområdet fick jag komponera ihop en själv. Klurigheten bestod (bland annat) i att jag inte hade med min midjeväska med vattenflaska i packningen, så jag fick helt enkelt ha ätit och druckit vad jag behövde innan vandringen, och sedan vänta tills jag var tillbaka i bilen där min vattenflaska låg.

Vandringen utgick från samma parkeringsplats som när jag gick Gösslundaleden, men denna gången skulle jag vandra söder om vägen istället. Först Gösslunda–Tingstad flisor, därefter Tingstad flisor–Penåsa. Där denna nådde Millersten-leden skulle jag dock vika av österut på denna, och när den i sin tur nådde Penåsa ödeby skulle jag göra en avstickare på den, för att återansluta till Millersten, nå fram till parkeringen vid Penåsa, vandra hela Penåsa–Tingstad flisor, och sedan tillbaka Tingstad flisor–Gösslunda. Glasklart? Glasklart.

Det var soligt när jag klädde på mig vandrarutstyrseln. När jag satt i bilen började det mulna på, och man såg hur nederbördsmolnen låg över fastlandet och släppte ifrån sig något. Med fem minuter kvar av bilfärden började det hagla över mig och bilen. Strax efter att jag börjat vandra kom nästa hagelskur, och eftersom jag dessutom inledde i sned motvind var det extra oangenämt. Efter några kilometer klarnade det dock upp, och större delen av vandringen skedde i sol (men blåst).

Några korta reflektioner:

  1. De flesta leder på Öland (och överallt?) innehåller blötare partier vid den här årstiden. Min inställning till vätan går från 1) hur kan jag undvika att bli blöt om fötterna, till 2) nu när jag ändå är blöt, kan jag undvika att jag blir mer blöt, till 3) hur blöt kan jag tänka mig bli om fötterna just nu, till 4) jag har torra strumpor hemma, låt mig hitta den snabbaste vägen utan att behöva sakta in för mycket.
  2. Att gå utan vatten och mat gick bra i 15,8 km. Därefter var jag för trött för att tänka på något annat än att jag var trött och törstig. Resten av fokus fick jag lägga på att se var jag satte fötterna. Jag vet nämligen att det är när jag blir för trött som risken att jag trampar snett och stukar fötterna ökar. När jag gick på Hovdala för några veckor sedan kom stukningen efter knappt två mil. Och jag ville verkligen INTE gå och stuka foten långt ute på Alvaret.

Kombinationen av ovanstående punkter gjorde att jag under de sista fem kilometerna (där sista tre var förhållandevis befriade från blöta marker) prioriterade att hålla tempot uppe mer än att hålla fötterna torra. Jag var helt enkelt för trött för att stanna upp, välja väg, och sedan sätta upp tempot igen.

Resultatet blev hur som helst 21,81 km på 2:34, det vill säga under 10 min/km.

Söndag 10/4:

Avslutningsdagen bjöd inte på någon vandring på Öland. Packade och sopsorterade och körde på slaget 12 hemåt. Hann dock med att dricka lite kaffe och läsa bok ute i solen först. Även om det blåste så var det första dagen som det på riktigt var lite gott väder. Så dags då. Men skönt att köra i fint väder, till skillnad från det regnrusk som överföll på vägen till Öland.

När jag kom hem tillät jag mig landa i en hel kvart innan jag svidade om och tog bilen till Osby för att leta HittaUt-kontroller.

Började med Klinten, och flera av placeringarna var desamma som Naturpassets häromåret (ifjol?). Hade ändå samma problem som då med att hitta till en viss punkthöjd, och vissa andra checkpoints trilskades nästan lika mycket. Eftersom appen strulade när det gäller att uppdatera min position valde jag att i större utsträckning försöka gå på kompassriktning och räkna steg, vilket i de flesta fall i alla fall förde mig i närheten av nästa pinne.

Eftersom jag både behövde storhandla innan affärerna stängde, och trots allt behövde förhålla mig till dagsljuset, kände jag att tiden sannolikt inte skulle räcka till för alla övriga checkpoints i Osby. Men jag gjorde ändå ett försök.

Hoppade in i bilen efter att ha klarat av Klinten och körde och ställde mig vid idrottsplatsen. Gick och tog de första två checkpointsen, men eftersom det var så lättorienterat och jag hade klockan emot mig började jag bitvis också att springa, vilket kändes helt okej trots att jag hade vandrarskor och -byxor. Fick dock inse att jag inte skulle hinna ta de nordligaste, eftersom jag då säkert hade behövt lägga 45 minuter till, så kapade rundan och nöjde mig med totalt 49 checkpoints för dagen. Därmed uppe i 69 totalt hittills i år, och på tisdag morgon startar äntligen hemmaprojektet. Eftersom det väntas halvdagsjobb både onsdag och torsdag, och därefter är fyra dagar ledigt tillsammans med barnen, räknar jag med att vi ska kunna plocka några av dessa checkpoints tillsammans. Särskilt eftersom jag mutar dem med en krona per checkpoint de är med och tar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s