RIP Skidbyxorna 2013-2020

När det är som allra mest att göra på jobbet, då är det extra skönt att ta sig ut i naturen. Även om två av artiklarna som jag skulle hunnit skriva under onsdagens arbetstid handlade om Hittaut i Hässleholm.

Ibland händer det att man upptäcker någonting, och plötsligt ser man detta någonting överallt. Om det så handlar om jeansjackor, specialerbjudanden på studsmattor eller håliga strumpor. Eller olika orienteringssatsningar.

Innan jag fick höra om Hittaut i Hässleholm hade jag inte hört om detta projekt i någon annan stad heller. Och när jag väl förstått vad Hittaut var så började det dyka upp andra liknande projekt som funnits där hela tiden, men som jag inte visste att jag ville leta efter. Som Naturliga Göinge i Östra Göinge. Och Naturpasset lite varstans. Till exempel i Osby.

Hade skrivit ut kartorna och startkortet för de 30 kontrollerna tidigare, och kände på mig att onsdagskvällen skulle vara ett bra tillfälle att ta sig an dem. Jag hade rätt.

Efter jobb och kvällsmat insåg jag dock att det kunde komma att bli en kamp mot klockan och skymningen. När jag parkerade i Osby, en bit från Klinten, var klockan strax efter halv sju. Och det kändes redan som att solen var på väg ner.

Vid alla dessa orienteringsprojekt drabbas jag av samma problem. Jag blir disorienterad. Vet inte alltid om jag håller kartan åt rätt håll. Vet inte om jag är där jag tror. Har inte känt in avstånden. Allt detta gällde givetvis också i Osby. Jag hade inte parkerat där jag trodde, och inte heller där jag trodde efter att ha tittat på kartan en andra gång. Först tredje gången jag granskade allt insåg jag var jag befann mig. Ett annat problem var att jag inte visste vad jag letade efter. Det var ju inte stolpar med rosa hittaut-klisterlappar, men vad var det?

Till slut lyckades jag dock hitta var jag var, var den första kontrollen var, och vad jag då letade efter.

Efter hand som klockan tickade och solen dalade på himlen lyckades jag beta av en efter en av de 21 kontrollerna på Klinten. I takt med att solen sjönk blev jag dock mer och mer grisnojig. Det var uppbökat på flera platser, och jag är rätt säker på att jag hörde en gris skrika vid ett tillfälle (från ett ställe jag redan varit och plockat alla kontroller). På några ställen försökte jag gena genom skogen, där undervegetationen var lite för tät för att jag skulle känna mig bekväm ifall en gris kom springande.

Nu kom det aldrig något vildsvin. Men bara rädslan för det gjorde att jag tappade fokus från kartan och alla kännetecken att gå efter, och därmed orienterade betydligt sämre.

Ju längre tiden gick desto mer stressad blev jag också över att inte hinna med Marklundadelen av kontrollerna. De var visserligen bara nio till antalet, och ganska tätt placerade. Men att gå i en mörk skog är ju inte speciellt skoj ändå.

På det stora hela var det halvklurigt och rätt backigt. Klurigare blev det av att naturpassetkontrollerna såg ut som de andra orienteringsskärmarna som också satt uppe, med skillnaden att de förstnämnda var i papp och de sistnömnda i tyg.

Men jag hittade alla 21. Samt en skidlift.

Förresten. Om man bestämmer sig för att fota av kontrollerna för att skriva upp alla bokstäver när man kommer tillbaka till bilen, då är det bra att se till att det blir vettiga bilder. De kan inte se ut såhär:

Nu var det den sista kontrollen det handlade om, och jag tror att jag vet vilken bokstav det var. I annat fall får jag väl ha ett fel på lappen.

Eftersom solnedgången verkade dra ut på tiden bestämde jag mig för att chansa på att köra till Marklunda för att se hur ljusförhållandena var. De var tillräckligt bra, och även om jag (givetvis) virrade till det på andra kontrollen och inte hade koll på stigarna och därför missade en stig och hamnade på ett annat ställe i skogen än jag skulle, så blev det till slut bra. Delvis för att jag tog det vettiga beslutet att gå tillbaka och ta ny sats mot kontrollen från vägen, istället för att gå på måfå i skogen.

Inte förrän sista kontrollen var avbockad började solen brinna i väster.

Och stort tack till OK Gynge för fina rundor. Mina wikiloc-kartor på länkarna nedan.

Naturpasset 2020, OK Gynge, Osby – Klinten

Naturpasset 2020, OK Gynge, Osby – Marklunda/Grottebacken

Just det ju, ni kanske undrar över rubriken. Även om rundorna var bra hände två tråkiga saker. För det första började en fästing krypa på min hand medan jag betade av Klintinkontrollerna, och när jag kom hem hittade jag en som satt sig på låret.

Dessutom gick mina byxor sönder. En söm i grenen hade börjat gå sönder redan i lördags eller söndags. Nu klev jag över en trädstam, och då sprack den. Så nu har mina skidbyxor som jag köpte till Vasaloppsträningen ett decimeterlångt hål i grenen. Osäker på om jag kan laga det. Annars får jag väl investera i ett par nya. Även om jag inte har så mycket tid att vandra alls så fort huset är i min ägo om mindre än två veckor.

Har hittat ut

Det hinner hända mycket på en månad, vilket är ungefär så lång tid som passerat sedan jag senast skrev här. Har under denna tid inte gått någon sträcka på Skåneleden. Har inte heller vandrat på Hovdala. Men det i sig betyder inte att jag suttit hemma och slöat. Tvärtom.

Faktum är att jag varit ute på längre vandringar än jag tidigare varit, och under den senaste månaden satt stegrekord för en och samma dag. Men jag har bara inte orkat skriva om det.

Allt är hittaut:s förtjänst.

För den som inte känner till hittaut är det en satsning från orienteringsförbundet, där man på en rad orter kan vara med och leta efter stolpar med rosa klistermärken, nummer och bokstavskombinationer. (Det är den korta sammanfattningen, mer info finns såklart på hittaut.nu).

Hade inte hört talas om detta innan i våras när jobbet skulle vara med som en av sponsorerna i samband med att Hässleholms OK för första gången hängde på konceptet. Då hade det funnits i Kristianstad sedan något år, men inte på annan plats i Skåne. Och jag blev såld på idén. En massa kontroller att hitta, och dessa sitter uppe under flera månaders tid. När tiden är ute ger varje hittad kontroll en lott i den slutliga vinstfördelningen.

Läs gärna reportaget inför hittaut-säsongen i Hässleholm här (betalvägg).

Mina orienteringserfarenheter är dock begränsade. Listan kan väl sammanfattas ungefär enligt följande:

  • En andraplats i Skoltiomila på mellanstadiet för en herrans massa år sedan
  • Skolorientering, dels runt Västerskolan och Snapphaneskolan i Knislinge, dels vid FK Göingarnas klubbstuga i Tågaröd
  • Bevakning av diverse mindre orienteringstävlingar under åren på Laholms Tidning

Men även om jag hade några vänner som var medlemmar i FK Göingarna så hamnade jag och systrarna inte där när vi var yngre, utan som friidrottare i Härlövs IF i Kristianstad. Vilket bland annat inbegrep tävlingar vid Bockatorpet. Låt oss återkomma till det om en stund.

I de coronatider vi befinner oss har flera orter valt att tjuvstarta med kontrollerna. I Hässleholm släpptes hela kartan i hittaut-appen, och som .pdf-fil på nätet den 24 april, medan kartorna kom i brevlådan två veckor senare. I Kristianstad släpptes två områden och en del cykelkontroller redan den 2 maj, medan resten av kontrollerna kom i lördags.

Nu hade jag inte möjlighet att riktigt spurta till mig alla Hässleholmskontrollerna direkt de släpptes. Det var nämligen min barnvecka. Men vi gjorde så gott vi kunde. Eftersom dottern var hostig och snorig men i övrigt pigg, begav vi oss ut i naturen för att leta kontroller. På förmiddagen den första dagen tog vi sju kontroller belägna i centrala Hässleholm. Med lite guidning från mig kunde såväl dottern som sonen följa med och finna nöje i det. På eftermiddagen tog vi ytterligare fem.

Efter att ha avverkat de centrala kontrollerna blev det att ta bilen till lämpliga parkeringar för att sedan klippa fyra, fem, sex kontroller i stöten. Allt beroende på hur mycket barnen orkade. När dottern blev trött fick hon sitta en stund på mina axlar. När sonen också blev trött fick han sitta där istället. När båda var trötta, ja då fick jag ta sonen på axlarna och dottern på armen. Det skedde tre gånger under dessa dagar. Det blev träningspass som hette duga.

När barnen sedan den 1 maj hämtats av sin mamma hade jag 3,5 timme till förfogande innan jag på eftermiddagen skulle gå till jobbet. Vad gjorde jag då? Jo, eftersom jag under tidigare kvällar, efter att barnen somnat, gjort upp lämpliga slingor för att plocka kontroller, så tog jag en sådan slinga. Jag han plocka ett tiotal kontroller innan jag fick bege mig hemåt för dusch och mat. Hann med några minuters marginal till jobbet.

Detta trots att jag virrade runt väldigt på Göinge Bils parkering innan jag till slut hittade kontrollen.

Dagen därpå hade jag tre av mina rundor kvar i Hässleholm – sydväst, sydost och nordost. Började med den sydvästra, och eftersom det rullade på fortsatte jag sedan till den sydöstra. Och eftersom det sedan bara var sex, sju kontroller kvar i nordost tyckte jag att det var lika bra att ta också dessa. Tyvärr hade jag inte tänkt så långt i förväg, så den halvliters vattenflaska som jag hade med mig var halvtom efter en dryg timme, och sedan fick jag gå och ta mindre och mindre klunkar för att få vattnet att räcka. Inte förrän jag bara hade en eller två kontroller kvar så passerade jag en dricksvattenkran.

Man hade kunnat tro att jag var nöjd med det dagsverket. Det var jag inte. De hade ju trots allt släppt två områden i Kristianstad (Hammarslund, samt Äspet i Åhus). Så jag tog bilen till Åhus och tog de relativt enkla kontrollerna där. Sedan blev det lite av en kamp mot klockan för att hinna till Hammarslund och ta mig runt den rundan innan solen gick ner. Men jag hann.

Och när jag gick och la mig på kvällen hade jag gått strax över 50 000 steg på en och samma dag. Vilket var (och fortfarande är) mitt personbästa för en dag.

På söndagen hade jag rotat fram min cykel, pumpat den, och hoppats att växlarna skulle hålla. Sedan jag flyttade till Hässleholm för ett år sedan hade jag nog inte ens kört lika många gångar som jag har fingrar på en handen. Och i Örkelljunga blev det heller knappast några turer längre än en kilometer eller två.

Nu drog jag på mig mina rumpvadderade cykelbyxor, och slängde mig ut mot Hovdala där de återstående Hässleholmskontrollerna fanns. Och jag är mycket glad att jag tog dessa vadderade byxor. För när jag till slut (efter att ha tappat kontakten med gps och karta) kom hem med alla stolpar hittade så hade jag cyklat sex mil.

Det blev sedan ett naturligt kontrolletaruppehåll. Dels var jag ju tvungen att sköta jobbet, dels var det snart min barnvecka igen.

Men till i lördags var jag laddad och fylld med letarlust. Resterande kontroller från Kristianstad släpptes natten mot lördagen, men jag hade fått förhandsinfo kring vilka områden som gällde (Bockatorpet, Kjugekull, Friseboda, samt ytterligare kontroller i Kristianstad och Åhus). Så med svågern hade jag lagt upp en preliminär plan (som sedan ändrades nästan direkt).

På lördagsmorgonen tog jag bilen från Hässleholm till Kjugekull – via Maxi i Kristianstad för att hämta kartor – medan svågern körde från Vittsjö. Efter att ha tagit kontrollerna där (med en extra runda tillbaka in i mitten eftersom jag antecknat fel kod på en kontroll och därför fick bita i det sura äpplet) for vi ner till Friseboda, innan vi avslutade vår gemensamma jakt i Åhus. Under hela tiden skiftade vädret mellan regn och sol, medan vinden var ganska konstant (såvida man inte befann sig inne i djupa skogen).

Efter Åhus körde svågern hem igen, medan jag tänkte ta några kontroller i Kristianstad, för att klara av ett område och därmed slippa det dagen därpå. Sagt och gjort, det blev ett tjugotal där – även om det mörknade i slutet och skogskontrollerna blev svårare att hitta.

Till söndagen hade jag räknat ut att jag hade 20 kontroller vid Bockatorpet och 41 i Kristianstad (plus alla cykelkontroller i kommunen, men dessa har jag beslutat att skjuta på till framtiden, om jag alls ska hinna ta dem – har trots allt ett hus att renovera från kommande månadsskifte).

När jag kom till Bockatorpet var jag där som andra bil. Första besökaren hade precis tagit en kontroll och begav sig ut på sin jakt. Jag tog samma kontroll, men hade en annan runda planerad och begav mig åt rakt motsatt håll.

Två timmar tog det. Vissa kontroller satt riktigt klurigt, men bara vid ett tillfälle kände jag mig tvingad att ta fram mobilen för att via appen se var jag befann mig på kartan. I övrigt höll jag mig strikt till kartan. Och när jag kom tillbaka till parkeringen var den full, medan den yttre parkeringen ett par hundra meter därifrån var halvfull.

20 kontroller rikare körde jag till Naturum i Kristianstad, åt min medhavda pastasallad, och fortsatte sedan jakten.

Det blev en lång och jobbig jakt. Den gick i regn och blåst, genom kohagar och på halvhala spångar. Eftersom jag gått 44 000 steg under lördagen var benen redan slitna, och fotsulorna redan blåsdrabbade. Eftersom jag dessutom förstört knät (igen) när jag spelade padel två veckor tidigare (efter den långa cykelrundan) var det inte i bästa form.

Efter tre timmar hade jag ont i nämnda knä, samt under båda fötterna. En timme senare hade det andra knät också börjat värka, precis som båda vaderna. Värst var dock benhinnorna på höger ben. De smärtade vid varje steg. Dessutom började jag känna mig trött i ryggen, och huvudet var helt slut (jag är glad att det inte var de svåra Bockatorpskontrollerna kvar). Och jag hade två timmar kvar att vandra.

Jag lyckades ta alla kontroller och kom tillbaka till bilen. Sista timmens vandring var dock inte något vacker. Jag haltade fram, och varje steg krävde en viljeansträngning. Då kom tjurskallighet och pannben väl till pass.

När dagen sammanfattades hade jag gått ytterligare 45 000 steg. Alltså 89 000 steg på två dagar. Vilket känns lite rubbat.

Men nu är det lite vila från orienterandet. Åmtinstone några dagar. Har en vag plan om att efter jobbet senare i veckan ta de 30 naturpasset-kontroller som finns i Osby. Och ett par veckor in i juni gör sedan Hässleholm sitt första (av tre) extrasläpp av kontroller, när ytterligare 10-15 går att hitta och registrera.

För övrigt. För att inte spamma sönder mitt privata instagramflöde med alla vandrarbilder har jag startat ett nytt, öppet, för alla vandringar. Sök på densmalastigen. Just nu är där inte mycket, men det blir mer.

”Kort” runda pga padelskada

Hade verkligen planerat upp aktiviteterna. Både lördag och söndag eftermiddag skulle jag spela padel efter jobbet, och på den lediga måndagen skulle jag sedan gå Skåneleden från Vittsjö till Hässleholm. Tisdagen skulle det chillas, handlas lite begagnade barnkläder, och gås på massage. Det blev inte riktigt så. Nästan, men inte riktigt.

Jag tycker fortfarande att jag är skapligt ung. 33 är väl ingen ålder på en häst?

(Jo, för en häst är det hög ålder. Men inte på en sköldpadda. Å andra sidan spelar väldigt få sköldpaddor padel. Men det har inte riktigt med saken att göra.)

Hade jag varit en fotbollsspelare på Football Manager hade det i de dolda algoritmerna funnits med någon passage om att jag var skadebenägen. Särskilt om jag inte värmt upp ordentligt.

Skadad under uppvärmningen

En timme padel i lördags. Stressad dit eftersom jag skulle plocka upp äldsta systern på stationen först, och hennes tåg var några minuter sent. Spelet gick ändå bra.

Söndag: En och en halv timme padel i Markaryd. Mot bättre spelare, där en av motståndarna slog hårdare och mer skruvat än någon av de tidigare motståndarna jag mött (som i ärlighetens namn bara var tre, men nu är fem). När vi värmer upp och bollar till varandra sätter jag i vänsterfoten och känner hur det hugger till lite i vaden. Sannolikt någon form av bristning.

Under själva matchen (jodå, mot bättre vetande spelade jag sedan 90 minuter padel, för banan var ju betald och vi hade inte någon femte spelare att kasta in (plus att jag väldigt gärna ville spela)) högg det till ytterligare två gånger på samma ställe. Mot slutet hade jag svårt att gå mellan bollarna. När jag hoppade ur svågerns bil i Vittsjö för att ta min egen hem till Hässleholm så haltade jag ordentligt. Smorde med tigerbalsam så fort jag var hemma, men hade sedan länge insett att den där måndagsvandringen på drygt fyra mil med största sannolikhet skulle få ställas in.

Nya (gamla) kläder och ny (ny) väska

Så tisdagens klädshopping på 2use i Kristianstad förlades istället till måndagen. Den butiken har verkligen blivit min favorit när det gäller kläder till barnen. Blev totalt drygt 30-talet plagg, och det för under tusenlappen. Och när måndagen sedan närmade sig sitt slut förberedde jag mig istället för en tisdagsvandring.

Rätt säker på att jag inte skrivit det tidigare, men har köpt en ny vandrarväska. En som passar sig för dagsturer. Insåg under Skåneleden mellan Osby och Vittsjö att jag helt enkelt inte kan packa tillräckligt mycket i midjeväskan. Så nu har jag en stor väska för flerdagarsvandringar (eller om man ska packa orimligt mycket), en mindre för dagsetapper, samt en midjeväska om man bara ska traska ett par mil eller så.

Eftersom jag kände att jag inte ville belasta min vänstervad onödigt mycket räknade jag bort Skåneleden som alternativ för vandring. Istället föll valet (som så många gånger förr) på Hovdala. Eftersom jag gick Finjasjöleden moturs förra gången, och ska gå den medurs när hela Hovdalaleden marscheras, så kändes det som ett bra alternativ.

Lyckades avstyra idiotin

05.55 på tisdagsmorgonen vandrade jag hemifrån. Satte av mot kyrkan till för att ta mig ut till Hovdala via Posta-Nilla. Eftersom det var en kylig morgon var det mössa och vantar på från start. Dessa åkte av framme vid Klinten på åsen. På väg dit brottades jag dock med vilken väg jag skulle gå. Även om jag medvetet tog mindre steg i uppförsbackarna för att inte fresta vaden i onödan så kände jag mig piggare än jag väntat mig. Så frågan var om jag från Klinten skulle fortsätta med Höjdarnas och Gullspira, och på så vis ta Skåneleden in till Hovdala. För att sedan fortsätta Skåneleden hemåt, och därmed gå hela Hovdalaleden, bortsett från den 13-kilometersvända som Gullspiras västra innebär. Varför? För att jag har så förbaskat svårt att se vad som är rimligt och vad som är idiotiskt.

Nu lyckades jag stoppa mig i tankarna, och när jag klev ner från Klinten, fortsatt på Posta-Nilla, var de värsta galenskaperna avstyrda.

Eftersom jag startade tidigt fick jag än en gång passera Magle våtmark med fantastiskt ljus och fullt av fåglar. Denna gång var det till och med dimma som steg från dammarna. Hade önskat att jag haft en annan kamera än mobilen med mig. Men det lilla jag fotade blev ändå okej.

Det tog strax över två timmar att nå Hovdala. Fortsatte en liten bit förbi innan jag satte mig vid en rasplats för att inta dagens andra frukost. Det blev den första av två längre pauser under rundan. Pauser är väl bra i sig, men jag tycker att det är svårt att komma igång efteråt. Det är så mycket stelhet som hinner smyga sig på.

T-shirt från Skyrup och hem

Framme vid Skyrups golfklubb åkte också jackan av. Temperaturen hade stigit tillräckligt, och själv var jag varm efter runt 18 kilometers vandring. Klockan hade ju ändå hunnit bli halv tio på förmiddagen, så det var ju praktiskt taget mitt på dagen!

Förra gången jag försökte gå Finjasjöleden (jag vet, jag har inte recenserat den än, men det kommer förr eller senare) var Alslingan avstängd efter storm och översvämning. Denna gång var det dock öppet, och det var bara att knata på över plankorna. Någon såg lite illa åtgången ut, men de flesta var i fullgott skick för att bära mig och mina något för många kilon. När man inte heller behöver tänka på vart man ska gå och leta efter vägmarkeringar (det går inte gärna att ta sig åt så många håll när man går på plankor med vatten vid sidan om) är det bara att pinna på.

På tal om att pinna på: jätteplockepinn!

Till slut (fast inte till slut, för jag hade en mil kvar) såg jag den Skåneledsskylt som jag skulle passerat om jag gått från Vittsjö. Den gjorde klart att det var 29,6 km till Hårsjö (och ytterligare 8 till Vittsjö) och 9,8 till Hässleholm. Själv hade jag gått runt 23. Och jag var väldigt glad att jag inte valt Skåneleden denna dag eftersom jag började bli trött i benen och huvudet, samtidigt som jag skulle haft halva vägen kvar till Hässleholm om jag gått 23 kilometer från Vittsjö.

Hela Hovdalaleden den 2 maj?

Tog min andra rast ute på fågelplattformen Slingra dig. Skönt att sätta sig ner i solen, ta några tunnbröd och dricka upp blåbärssoppan. Känna att jag inte hade bråttom utan kunde njuta en stund. Även om det självklart gjorde ont i fötter och ben när jag slutligen packade ihop för att gå hem.

Har börjat fundera lite löst på om det är läge att försöka mig på hela Hovdalaleden lördagen den 2 maj. Jag jobbar visserligen kväll den 1 maj, men har ändå hellre hela söndagen att återhämta mig, och offrar då lite av sömnen till lördagen. I början av maj är det ändå lika ljust som i början på augusti, men sannolikt lite svalare. Och även om temperaturen inte gick över 17 grader under dagens vandring kändes det varmt. Ska jag gå knappt sex mil får det gärna vara i temperaturer under 25 grader.

2 maj är dock nästa tillfälle som jag har för att gå någon längre sträcka, så måste känna mig säker på att jag redan klarar sex mil. Även om jag är rätt säker på att jag skulle kunna gå de sista 1-2 milen enbart på pannben. Men jag ser inte fram emot fötter fulla av blåsor, och vet inte om jag kan härda tassarna lite till om jag går några fler tremilarundor innan jag ger mig på långrundan. Samtidigt: har jag vädret med mig den 2 maj är det kanske de bästa yttre förutsättningarna jag kan få. Någon som har vettig input?

Slingan via Wikiloc.

(Skid)backe upp och (skid)backe ner

Vedema strövområde. Kört förbi skylten så många gånger när jag pendlade mellan Örkelljunga och Hässleholm, utan att sätta mig in i vad det innebar. Men samma dag som sommartiden inträdde (dvs 29 mars 2020) hade jag för avsikt att ändra på det.

Nu kunde jag absolut ha valt en bättre dag för ett första besök där. Och jag hade utan tvekan kunnat ha läst på lite bättre. Och kanske inte haft en långpromenad och en arbetsdag i benen från dagen före, samt en arbetsdag att se fram emot efter rundan.

Men ändå.

Jobbade till 23 på lördagskvällen. När jag förberedde packningen efter att ha kommit hem såg jag att det kunde bli snö under natten. Det hade jag visserligen sett redan innan. Det hela kändes smått ironiskt eftersom det under lördagen varit fint vårväder, och det på söndagen var dags att ställa fram klockan till sommartid.

Hur som helst, när jag vaknade och tittade ut låg det snö på mosstaket intill min lägenhet. Det var ändå inte någon större mängd, och eftersom det skulle bli plusgrader räknade jag med att det skulle smälta inom kort.

Funderade på antalet varv

När jag studerade kartan över Vedema och konstaterade att området innehöll tre relativt korta rundor funderade jag på om jag helt enkelt skulle gå alla två varv för att få ihop några kilometer. Annars skulle det ju sluta runt milen.

Då hade jag inte insett hur kuperad terrängen var. Under de drygt 12 kilometerna som vandringen varade tog jag runt 300 höjdmeter. Vilket var lika många höjdmeter som togs när jag gick 38 kilometer för en tid sedan – och då var jag ändå uppe på Göingeåsen och vände.

När jag parkerade bilen ute i den snöiga skogen stötte jag genast på patrull. Misstog mig nämligen på var den blå slingan startade, såg en antydan till en stig rakt uppför branten, och tog den. Tog mig, med möda, till områdets högsta punkt. Och insåg också då att jag skulle gått trettiotalet meter tillbaka längs vägen jag kom på med bilen för att hitta den riktiga vägen upp.

Lederna i Vedema är röd, blå och gul. Den röda är snällast, men längst. Den gula är kort, men består väl i grova drag av två ordentliga uppförsbackar, och två lika ordentliga nerförsbackar. Den blå slingan är mellerst i längd, men innehåller precis som den gula flera tunga, tuffa stigningar. Den går också till viss del nere i dalgången längsmed Rökeån. En å som jag mer eller mindre blev kär i under vandringen. Efter att ha varit uppe på den blåsiga höjden kom man ner i en svacka, där det var helt lugnt. Magiskt.

Tre rundslingor som kan kombineras

De tre lederna går att kombinera så att det blir en gemensam slinga. Går givetvis att ta sig till den östra parkeringen, som jag gjorde denna snöiga dag. Men går nästan bättre att angripa leden söderifrån, där det finns tre parkeringar som leder till lederna. Denna variant tog jag veckan senare när jag efter en golfrunda vid lunchtid kände att jag behövde gå lite till innan skymningen. Då var det grönt och soligt, och jag valde att inte ta alla de tillgängliga avstickare som gick att ta för att titta på utsikt, eller läsa om gamla torp. I vårsolen blev det 10,24 kilometer på 1 timme och 44 minuter.

För övrigt: jag har sett övervuxna stengärden förut. Men så övervuxna som gärdena var ute på Vedema… Det var som om naturen sagt ”tack, men vi tar tillbaka dessa nu”. Vid första stengärdet var jag tvungen att fundera på vad det egentligen var. Varför det fanns en mossbevuxen rygg mitt ute i ingenstans.

Nästan lika mäktigt, fint och poetiskt som själva Rökeån.

Favorit i repris – från frost till vårkänslor

Man hinner gå förvånansvärt långt på en förmiddag. Och börjar man gå sin favoritrunda tidigt på morgonen hinner man till och med ta en middagslur innan jobbpasset börjar frampå eftermiddagen.

Sådana var förutsättningarna den 28 mars, det vill säga den sista dagen innan normaltid skulle övergå i sommartid. Således också den sista dagen på någon vecka att få med sig gryningsljuset tidigt på morgonen.

Det var en sådan helg då jag jobbade kväll, vilket innebär tjänstgöring 14.30-23.00, efter att ha jobbat till 23 på fredagskvällen. Ändå skuttade jag någorlunda piggt ur sängen när larmet ringde vid 05.30. En timme senare hade jag parkerat på en öde parkering ute vid Hovdala slott. Som flera gånger förr var målet för min vandring ”Jakten på Gullspira”. Har tidigare konstaterat att den västra delen av rundan är min favorit på Hovdala, och även om den nu i dagarna fick en utmanare tycker jag att den håller ypperlig klass. Vilket är extra bra då dess 13 kilometer är mellanakten i hela Hovdalaleden som ska vandras i sommar (när tiden är mogen).

Vid starten var temperaturen fortfarande under nollan. Det gjorde mig ingenting. De lätt vattensjuka delarna av rundan var nämligen därmed frusna, och jag slapp sjunka ner i dy. Eftersom jag också gick i mina då nya vandrarskor hade jag extra bra fart under fötterna.

Åtta rådjur – åtta människor

Underbart att komma ut före alla andra. Inte minst på grund av att man hinner gå långt och länge innan man stöter på någon. Och då är det ändå fortfarande tidigt på morgonen.

Dessutom är det lätt att bli bortskämd med vyer och naturljud som inte störs av andra. När jag väl såg en annan vandrare i området hade det gått ett par timmar. Under den tiden hade jag hört oräkneliga fåglar, hört ett rådjur skälla samt stått och betraktat två andra rådjur. Tidigt hann jag se åtta olika rådjur vid tre olika platser. Först efter tre timmars vandring hade jag sett lika många människor.

Har väl redan tidigare pratat mig varm om spångarna genom blåbärssnåren och stigarna genom de mossiga granskogarna. Finns inte så mycket mer att tillägga om det. Kan pytsa in lite bilder istället.

Rundan bjöd på en del träd som stått upp vid senaste besöket, men som nu låg ner. Dels de som fallit i någon av de senare stormarna, men också de som fallit för människohand. Förstår att den som avverkar inte har full koll på var lederna går, och kanske ändå inte kan ta någon större hänsyn till det. Men känns ändå tråkigt när man måste hoppa över en drös avverkade stammar och gå omvägar runt andra för att ta sig fram. Nu gick jag ju denna runda för drygt två veckor sedan, så det är fullt möjligt att det röjts upp sedan dess. Annars hoppas jag att det görs snart, eftersom vandringsvädret för tillfället visar sig från sin finaste sida.

25 000 steg före lunch

Efter hand som solen steg, och temperaturen med den, så slutade det frasa och knastra under skosulorna. Det slutade runt tvåsiffrigt på termometern. Gräset började söka sig upp mellan de vissna löven, och vitsipporna vaknade efter nattfrosten. När jag kom tillbaka till Hovdala efter att ha gått såväl västra som östra leden var det mer bilar och människor i omlopp. Men då var jag ju klar att åka hem för lunch och middagsvila. Och då hade klockan inte ens hunnit slå 11 än.

Visst känner man sig duktig och hurtig när man traskat 21,4 kilometer, eller 25 000 steg, före lunch och har större delen av dagen kvar att roa sig på?

Noteras kan att det inte var någon aktivitet bland getterna i på Glada Geten i Lilla Oberöd. Men det har fötts en hel del killingar, och nu i påsk skulle de öppna upp. Brasklappar kring coronaläget. Kolla upp innan ni sticker dit, om det är målet som är målet, och inte resan som är det.

SL1 8-9, Osby-Vittsjö

Framme vid Vittsjön efter knappt tre mils vandring. Dock inte framme i Vittsjö än på några kilometer. Och bilden är knappast representativ för etapperna eftersom känslan var att det var mer asfaltsväg än sjöutsikt.
Foto: Lars-Åke Englund

Fakta

vad: Skåneleden 1 (Kust till kust), etapp 8 och 9
var: Nordöstra Skåne.
längd: 36 kilometer (etapp 8: 24 km; etapp 9: 12 km)
terräng: asfaltsväg genom Osby, och även vid passage av diverse åar. Annars blandat breda grusstigar och smalare skogsditon. En del spångar, men inte mycket. Korta passager genom tät låg granskog, där jag passade på att prata högt för mig själv för att slippa eventuella vildsvinspåhälsningar.

om leden: Från Skåneledens hemsida, ”Vildmarksvandring i nordöstra Skåne”.

Intryck

Positivt

  • Väl märkta leder hela vägen (bortsett från ett enda ställe). Redan innan du passerat en orange markering ser du allt som oftast nästa.
  • Går att åka kollektivt både till och från. Ett par hundra meter från Osby station ansluter du till leden, som sedan tar dig till Vittsjö centrum. Båda orterna med tåg (och buss) till Hässleholm.
Tog tåget från Hässleholm 6:40 och landade på Osby station drygt tio minuter senare. Efter en inledande förvirring om väderstreck inleddes vandringen när klockan slog sju.
Foto: Lars-Åke Englund

Negativt

  • Det är dödens tråkigt att vandra på asfalterad väg. Särskilt när det inte bara är korta övergångar, utan några kilometer på raken. Det är också under dessa passager som det far fram bilar strax över tillåten hastighetsbegränsning.
  • Vattentillgången på sträckan var tveksam. Mer om det nedan.
  • Nog för att det går att uträtta sina behov i det fria, det är inte så många i närheten som kan se en. Men jag som var toanödig redan när jag gick av tåget i Osby hade behövt vandra hela vägen till Verum innan första toaletthyddan passerats. Alltså runt fyra timmars vandring.
  • Även om vägmarkeringarna var många så skulle de på flera håll behöva ses över. På en del hade den orangea färgen mer eller mindre försvunnit, på någon hade pilarna trillat bort.
Någon vänlig själ hade förtydligat med en egen, tämligen diskret, pil när den riktiga fallit bort. Generellt sett hade det varit bra med en genomgång av markeringarna på rundan.
Foto: Lars-Åke Englund

Min vandring

datum: 9 april 2020
tid: 07:00-12:54 (5 h, 54 min)
distans: 33,33 kilometer
väder: halvklart, svag vind, 2-12 °C
Wikiloc-länk

Visserligen ingår Hovdalalederna i Skåneledsutbudet, men eftersom jag vandrat dem som Hovdalaleder och inget annat så var Osby-Vittsjö den första planerade Skåneledsetappen. Självklart vald med omsorg eftersom det skulle gå att åka tåg till Osby från Hässleholm, och sedan ta tåget hem från Vittsjö (även om det nu blev buss).

Efter senaste veckornas vandringar har jag kommit fram till att en rimligt dagsvandring i nuläget ligger på maximalt fyra mil. Tidsmässigt hade det inte varit några problem att vandra fem, eller rentav uppemot sex, men fötterna är inte riktigt överens med mig om det. Dessutom måste jag bära med mig mer vatten på längre vandringar, om jag som vid detta tillfälle har dålig koll på vattentillgången.

Och vi kan riva av det plåstret direkt. Jag har en stor vandringsväska med packningsmöjlighet som passar perfekt för flerdagarsvandringar. Sedan har jag en treliters midjeväska med vidhängande halvliters drickaflaska som lämpar sig för kortare turer. Jag hade behövt något mellanting också, för att kunna optimera mina vandringar.

Räknade lågt när det gällde vandringstempo och tänkte att jag skulle hålla 4-5 km/h under denna vandring om 34 kilometer (36 om man går fulla etapperna, men inleder man vandringen vid Osby station kapas ett par kilometer). Det skulle ge en sluttid på runt åtta timmar. Hade till det packat ner sex tunnbröd, några enervit-tuggtabletter, en termosmugg blåbärssoppa, samt en liten påse med solrosfrån och russin. Till detta min halvlitersflaska fylld med vatten.

Eftersom vandringen inleddes på morgonen i +2 °C fanns det ingen anledning att tömma flaskan på grund av hetta. Min tanke var att ta småsippar av vattnet fram tills jag stötte på en kran med dricksvatten. Då skulle jag bälga i mig desto mer, fylla på flaskan, och sedan återupprepa proceduren fram till nästa möjlighet att fylla flaskan.

Under rådande temperatur var det inte något större fel på upplägget. Men genomförandet blev inte bra.

När jag efter runt 18 kilometer närmade mig Verum passerades en gård med en prydlig skylt om dricksvatten. Jag hade varit sparsam när det gällde vattnet under de tre första timmarnas vandring. Hade druckit upp blåbärssoppan, men bara smuttat på vattnet. Drack nu några deciliter, så att det kanske återstod ett par i flaskan. Vred på kranen och kontrollerade att vattnet var kallt. Fyllde flaskan, och satte tillbaka den i facket på midjeväskan.

Mitt misstag insåg jag först några kilometer senare när jag började bli törstig. Tyckte att vattnet hade en konstig smak, men tänkte att det ju kan vara lokala variationer på vattensmaken. En stund senare, när jag nästa gång skulle dricka, såg jag att det tidigare genomskinliga vattnet inte alls var genomskinligt. Det hade en brunaktig ton. Tog någon mun till, men insåg att det inte var värt att dricka det. Hade jag spolat kranen en stund innan jag fyllde flaskan hade det nog inte varit några problem, men sannolika hade vattnet stått i ledningarna ett tag utan att användas.

För att inte frestas av att jag hade vatten med mig tömdes flaskan på marken. Det gav visserligen noll vätskeresurser samtidigt som solen började värma på, och jag hade åtminstone ett par timmars vandring kvar till Vittsjö, men samtidigt blev packningen några hekto lättare, och det ska inte heller underskattas.

Trodde och hoppades på fler möjligheter att fylla på flaskan, men det var faktiskt inte förrän vid Vittsjö orienteringsklubb som nästa dricksvattenskylt satt. Typiskt nog fanns det inte något vatten i denna kran, hur mycket jag än tryckte på knappen… Det flaskvatten jag tvingades köpa på Ica i Vittsjö kändes därför dyrt och onödigt, men var på det stora hela i allra högsta grad ett nödvändigt inköp efter 33,33 kilometers vandring.

När då detta ”lilla” utvik är klart: över till övrigt.

Som jag kommenterade i de korta utlåtanden i inläggets inledning har jag inte mycket för asfaltsvägar. Mentalt är det trist eftersom asfaltsvägar på en vandringsled bara känns som en transportsträcka mellan stig och stig. Fysiskt är det ansträngande eftersom mina fötter och vandringskängor betydligt hellre ser mjukare underlag. Breda stigar med singel är inte heller någon dröm, och sådana fanns det en del av. Mitt steg är uppbyggt så att jag skjuter ifrån med främre delen av foten precis innan den lämnar marken (så kanske alla gör?). Med rullgrus innebär det en känsla av att ha bakhalt. Istället för att få den extra skjutsen framåt så glider foten bakåt. Vid för mycket grus måste jag istället övergå till att rulla över hela foten, vilket för egen del känns som ett mindre effektivt steg.

Baserat på ovanstående – asfalt och rullgrus – kan etapp 8 och 9 av ”SL1: Kust till kust” inte bli någon favorit. Det blir helt enkelt för långa partier som känns som transportsträckor. Först framme vid Vittsjön blir det stigar som jag vant mig vid från Hovdala.

Vyerna vid Verum är vackra. Och vid Vittsjö likaså. Strax efter Verum kom också etappernas enda egentliga stigning där man tog 30 höjdmeter på 700 meters vandring (i snitt fyra procents stigning).

Positivt var också att jag kunde hålla ett relativt högt vandringstempo. Innan jag började känna av bristen på vatten höll jag 6 km/h, inräknat småpauser. Skulle jag kunna hålla motsvarande tempo på Hovdalaleden i sommar skulle jag klocka in på klart under ett halvt dygn – och där har jag räknat med marginaler upp till 15 timmar.

Kommer jag att gå Osby-Vittsjö igen? Nja, inte i brådrasket. Dels för att den inte var jätterolig, dels för att jag ändå har 107 andra etapper som jag har att avverka först innan alla är genomförda.

Men nu är jag åtminstone på väg.

En latmasks bekännelser

Länge sedan senaste inlägget. Inte för att jag inte gått, utan bara för att jag inte orkat skriva om det också. Vet att ett inlägg gärna rinner iväg i antal tecken – och därmed också i tidsåtgång för att skriva. Och dessutom har jag skämmiga besked.

De skämmiga beskeden gäller 2020-rundan, som nu får ta och byta namn.

Coronapandemin har fått otaliga evenemang och arrangemang att ställa in. Jag kan dock (med stolthet?) konstatera att jag ställde in 2020-rundan redan innan världshälsoorganisationen WHO klassificerade covid-19 som en pandemi.

Missriktade belöningar

Eller, jag ställde inte in 2020-rundan. Den välvillige skulle benämna det som att jag istället låter mig njuta av vandringen under längre tid.

Den elake skulle bara kalla mig slö.

Januari gick rätt bra, februari började raskt med flera långpromenader. Dessa långpromenader gjorde sedan att jag kunde dra ner på tempot andra dagar. Jag hade ju en hel del steg tillgodo.

Det var bara det att jag till slut insåg att jag inte alls hade några steg tillgodo, utan tvärtemot låg efter.

Ungefär som när man (läs: jag) först har varit duktig och tränat, och sedan belönar mig själv med glass. Glassar. Kanske två, tre dagar i rad. Och kanske också med en liten chokladkaka. Och en kanelbulle. Eller en chokladboll. Eller både och.

Plötsligt har den där träningen gjort att jag stoppat i mig kalorier i en mängd som gör att det varit bättre att inte träna alls. (Problemet är att jag nog ätit en del av de onödiga kalorierna ändå, men inte kallat det för belöning utan fredagsmys.)

Vandra eller träna?

Jag insåg dessutom att det finns andra saker i livet än att stå och trampa framför tv:n.

Som om jag egentligen hade behövt fundera över den saken.

Men under de veckor jag inte hade barnen kunde jag med morgonpromenad före jobbet, och en runda efter detsamma, landa de där 15 000 stegen om dagen som jag behövde enligt snittet. När jag hade barnen var jag mer eller mindre tvungen att stå och trampa till mig åtminstone 10 000 steg framför tv:n när barnen somnat. Det är alltså åtminstone en och en halv timmes flitigt marscherande.

Ytterligare en sak som (ironiskt nog) förstörde 2020-rundan var att jag började träna igen. Gick några gånger på gymmet, och var och simmade några morgnar före jobbet. Frågan var då om jag skulle använda någon tabell för att omvandla detta till steg? Det känns dumt att slopa en timmes simning bara för att gå nämnda timme och skrapa ihop steg. Samma med gymbesöken. Samtidigt vill jag att stegen i min Sverigerunda ska vara just steg som jag tagit, inte omvandlande av andra träningsformer.

Och när jag funderat på allt detta under någon vecka låg jag så långt efter riktkarlen för att hinna runt under 2020 att jag bestämde mig för att resan helt enkelt får fortsätta under 2021. Inte hela 2021, för det skulle innebära ett snitt på 7 500 steg om dagen i två år, och det är under vad jag behöver. Men åtminstone en bit in på våren och sommaren (och kanske hösten).

Nådde i alla fall Mora

I mars tog jag mig ändå 24,5 mil, vilket väl får ses som ett skapligt resultat. (Att jämföra med 41,5 mil i januari, och 36,0 mil i februari). Jag började i höjd med Karlstad, passerade en miljon steg på internationella kvinnodagen, och passerade Mora den 30 mars. Riktkarlen tog sig visserligen förbi Sveg dagen därpå, och dit har jag i skrivande stund 4 000 steg kvar.

Så man kan säga att jag ligger tio dagar efter. Samtidigt kan man ju då konstatera att det tagit runt 100 dagar att gå det som jag tänkt gå på 90. Och fortsätter jag i det tempot så går jag ju i mål under våren 2021. (Det är ju dock inte i det tempot jag gått under den senaste månaden…)

Recensioner på väg

Hur som helst, jag har några recensioner att skriva också, och som förhoppningsvis kan komma ut under kommande dagar. Har gått hela Jakten på Gullspira igen, och besökte under två helger i rad Vedema strövområde utanför Hörja. Och under skärtorsdagen blev det första etapperna av väldigt många att bocka av på Skåneleden. Så stay tuned!

Mina nya bästa vandringsvänner

Vännerna som ska hålla mig torr och varm.
Foto: Lars-Åke Englund

Jag och skor har ingen bra historia. Mina breda ankfötter har genom åren haft en tendens att spräcka skorna i sidorna. Eller slita upp dem i hälarna. Om jag inte först, med min släpiga gångstil, har lyckats slita upp hål under sulan. Så blir det (förhoppningsvis) inte den här gången.

Om jag fick en tia för varje gång någon gav mig rådet att köpa dyrare skor med mer kvalitet istället, för att öka hållbarheten, ja då hade jag förmodligen haft så många tior att jag kunnat köpa ett par dyra skor.

Men saken är den att jag har försökt. Jag gick från att slita ut 200-kronorsgympaskor på två månader till att göra detsamma med 600-kronorspjuck på tre. Den som kan sin matematik inser precis som jag att det inte var någon hållbar ekvation. Häromåret tyckte jag mig slå på stort och köpte rejäla vinterskor för dryga tusenlappen. De höll hela första säsongen, men en bit in på andra lossnade (fusk)lädret från sulan, och vattnet började sippra in. Lagade med superlim, och fick åter funktionella kängor. Men denna tredje vintern har jag inte ens tagit fram skorna eftersom det aldrig blev någon vinter.

Jag vet att jag inte kan skylla enbart på mina fötter, min gångstil eller på skotillverkarna. Jo, min gångstil kan jag ju skylla på, för den är en bov i dramat, och den är jag i högsta grad skyldig till. Men lika skyldig är jag till misskötsel av skorna. Är sämre på att se efter mina skor än jag är på att sköta om bilen – och då är jag ändå riktigt dålig på att sköta om bilen.

Men förra veckan köpte jag hur som helst vandrarkängor. Mest för att jag helt uppenbart förstör mina löparskor om jag fortsätter att gå runt med dem på ett vattensjukt Hovdala. Och nu i morse, när jag är inne i en barnlös vecka, passade jag på att ta en premiärrunda med skorna. Måste ju ändå mjuka upp dem om jag ska kunna gå långpromenader.

Gick ut 6.40 och visste att jag inte hade någon panik, utan att jag skulle hinna hem och göra mig i ordning till klockan 8 när jobbet började. Men oj vad svårt jag har att inte genast börja tänka på jobb ändå, på vad jag skulle rapportera om, på idéer att göra något konkret av, på hur jag på bästa sätt kunde omvandla alla tankar till något skriftligt – en av mina länge krönikor varannan vecka i tidningen kanske, eller de kortare betraktelser på 800 tecken som jag har en i veckan, eller kanske ”bara” en text till bloggen. Fick till slut nästan tvinga mig själv att bara försöka njuta av stunden och inte fundera på nästa moment. Förbjöd mig själv att titta på klockan, och hade för säkerhets skull lämnat hörlurarna hemma. Nu kunde jag istället gå och lyssna till fåglarna, samt (av misstag) skrämma upp en kanin och tre rådjur. Stötte på några stigar som såg spännande ut att bara irra sig in på – men så god tid hade jag nu inte.

Klev in genom ytterdörren klockan 7.30. Alltså med god marginal för att hinna äta, duscha och gå de tre minuterna till jobbet.

Skorna som sådana får än så länge högsta betyg. Kunde klafsa igenom lätt vattensjuka gräsmattor utan att bli minsta lilla blöt, och hade dessutom bra grepp på de leriga partierna av rundan.

Det går fort utför när man inte går alls

Den nionde februari såg vandringen runt Sverige ut att bli en rask marsch som skulle nå i mål redan i november. Men när månaden summerades var jag tvärtom inte alls så långt som jag hade tänkt mig på vägen.

Jag fick ju en dålig start på mitt vandrande runt Sverige. Efter sex dagar låg jag 40 000 steg efter riktkarlen. Men så tog jag tag i saker och ting under januari, gick en del utomhus och väldigt mycket framför tv:n. Och när januari blev februari hade jag legat runt 10 000 steg plus jämfört med riktkarlen i drygt en vecka.

Februari blev annorlunda.

Istället för ett jämnare stegsamlande blev det betydligt ryckigare. Jag hade någon dag som barnen inte somnade förrän sent, och då hann jag helt enkelt inte stampa till mig en massa extra steg. Men det går knappast att skylla på barnen.

Faktum är att första halvan av februari såg riktigt bra ut. Den 3/2 gick jag 33 000 steg och passerade samtidigt Varberg (hade gått förbi Falkenberg redan den 1/2). Och under februaris första nio dagar hade jag en dag med knappt 7 000 steg. Näst sämsta noteringen var på 15 250, vilket är runt 75 steg under snittet som jag behöver gå per dag. Samtidigt hade jag gått långrundor på helgen den 8:e och 9:e februari, och på enbart dessa dagar samlat ihop 75 000 steg.

Men därefter gick det lite stå i vandrandet. Delvis för att jag visste att jag hade många steg att ta av. Och kan man ta en riktig långpromenad då och då (gick 46 356 steg, nytt rekord, den 23 februari) så skapar man sig en buffert.

Problemet blir bara om man på dagarna runt det går mellan 5 000 och 10 000 steg. Då sinar den bufferten snabbt.

Efter rekordpromenaden den 23 februari kunde jag konstatera att jag passerat såväl Åmål som Säffle under en och samma dag. På vägen dit hade jag tagit mig igenom Göteborg (8/2), Trollhättan (12/2) och Mellerud (18/2), och jag hade drygt 41 000 steg i kofferten.

Men under resterande sex dagar av februari var jag aldrig nära att nå dagssnittet. Den bästa noteringen var på 10 600, och den sämsta på 4 800 på självaste skottdagen. Jag hade då visserligen redan passerat Grums (26/2) vilket var den sista orten som riktkarlen skulle passera, men samtidigt skulle riktkarlen bara ha 2 000 steg kvar till Karlstad när februari blev mars. Jag däremot hade efter den svaga avslutningen drygt 10 000 steg kvar.

Dessvärre har mars fortsatt på ungefär samma vis. Jag hade en bedrövlig dag där jag inte ens kom upp i 2 000 steg, men eftersom det gick magsjuka här hemma då så får väl det ses som en giltig ursäkt. Men när dessa ord skrivs ligger jag 28 000 steg efter planen, det vill säga knappt två dagar minus.

Samtidigt har jag faktiskt varit och simmat två gånger (500 respektive 750 meter) de senaste veckorna, och under torsdagskvällen nyttjade jag mitt gymkort för första gången på länge när jag var och tränade i drygt en timme. Frågan är bara hur jag ska göra med dessa aktiviteter. Som det är nu har jag inte konverterat annan fysisk aktivitet till steg, men det har å andra sidan gjort att jag någon gång stått och stampat framför tv:n istället för att sticka till gymmet. Och ur rent hälsoperspektiv får jag nog ut mer av gymmet än ”på stället marsch”. Så får se hur jag gör. Det är ju fortfarande jag som bestämmer reglerna!

Vilse på ett översvämmat Hovdala

En inte alls speciellt ovanlig syn på Hovdalaleden under söndagen. Alla översvämmade flöden tvingar vandraren att söka alternativa vägar framåt.
Foto: Lars-Åke Englund

Det här med att ha gått några av Hovdalalederna ett antal gånger är både på gott och på ont. För bara några månader sedan har jag utan tvekan vänt vid en översvämning och gått i mina fotspår tillbaka. Men med tiden tror man sig hitta genvägar när problem uppstår. Och ibland har man rätt.

Det var ingen självklarhet att det skulle bli någon vandring denna helgen. Lördagen gick bort, dels på grund av uselt väder, dels på grund av ett besök på Leos Lekland. Men söndagen såg riktigt lovande ut. Visserligen lite blåsigt, men inget regn och frampå eftermiddagen till och med halvklart väder.

Sa SMHI.

Jag tror att det var Gunde Svan som sa att det var bra att träna i dåligt väder, för då hade man ett mentalt försprång på sina konkurrenter vid händelse av att man var tvungen att tävla i samma sorts väder. Jag får finna någon form av tröst i det (även om jag inte vet vem jag tävlar mot annat än mig själv). Nog för att prognosen prickat in att det skulle blåsa, men det regn och hagel som föll på mig gick det inte att läsa något om på förhand. Och solen som tittade fram gömde sig snart igen.

Men låt oss ta det från början.

Som jag skrev i min lördagskrönika i Norra Skåne har jag som mål att gå hela Hovdalaleden (57 kilometer) under ett och samma dygn nu i sommar. Ett gäng från Vandrarföreningen klarade det under 2019, men min tanke är att försöka klara det helt på egen hand. Det som jag behöver för att ta mig igenom rundan ska jag ha med mig i packningen. Endast vatten kan fyllas på extra under vägen.

Men man snyter inte ur sig 57 kilometer utan vidare. Dels måste jag träna upp mig successivt så att jag orkar sträckan, dels vill jag ha så mycket information som möjligt innan jag beger mig ut på denna sommarens stora prövning. Så söndagen var min första rekognoseringsrunda för syftet. Jag skulle gå den östra delen av Hovdalaleden, med start vid stationen i Hässleholm och mål på Hovdala. Det innebar Posta-Nillas östra ner till Klinten, sedan Höjdarnas östra ner över Brönnestad och upp till Hammarmölledamm, innan Gullspiras östra skulle ta mig in till Hovdala. Därefter skulle jag ta en kombination av Höjdarnas västra och Posta-Nillas västra hem igen. Utan att ha något riktigt begrepp höftade jag att det kunde bli runt fyra mil.

Vid 7.10 på morgonen hade jag klätt på mig det jag behövde. Fotledsskydd, tennisstrumpor och mina nätade löparskor på fötterna (jag måste verkligen köpa riktiga, vattentäta vandrarkängor inom kort), mina windstopperboxer som jag köpte till Vasaloppet, samt Dobsom-skidbyxorna nertill. På överkropp en funktionskortärmad, en tjocktröja som jag vet transporterar bort svetten, och min skrikgula Dobsom-jacka. Mina tunna vantar fick fortsatt förtroende, medan jag körde min kondomskidmössa för att stänga ute vinden. Jämfört med senast hade jag dessutom letat fram min vätskeväska från Salomon. Fördelen jämfört med den förra väskan är att jag får plats med betydligt mer vatten, och att den sitter mer bekvämt. Nackdelen är att jag kan packa betydligt mindre mat. Och att jag lyckades slå sönder pipkorken mot dörrkarmen när jag kom hem igen… Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Jag visste att det skulle vara blött i marken. Det var blött för två veckor sedan, och regnet har fortsatt sedan dess. Finjasjön stiger (och väntas fortsätta stiga en bit in på kommande vecka) och alla vattendrag är fyllda till (och över) bredden. Eftersom mina löparskor inte stänger ute vattnet var jag angelägen om att försöka hålla dem torra så länge som möjligt. Visserligen blir det bara en kort köldchock när vattnet sipprar in i skorna, men det är ändå värt att skjuta på det in i det längsta.

Så efter att ha satt av hemifrån ställdes kursen mot hembygdsparken, och därefter Magle våtmark. Mitt emellan dessa platser passerar leden över en större hage, och flertalet gånger tvingades jag stanna upp och se om jag kunde hitta en stor tuva att kliva på för att slippa höra slurpet när skon sjunker i sankmarken.

Framme vid Magle våtmark (som bortsett från asfalterade vägar nog var den torraste delen av rundan) hälsade kanadagässen mig med varningsrop (inte till mig, utan till varandra), samtidigt som solen steg över horisonten. Bara en sådan syn gör det värt att gå upp lite tidigare för att njuta.

Bara den här upplevelsen i sig var värd att gå upp tidigt för att bege sig ut på långpromenad.
Foto: Lars-Åke Englund

I backarna vid Hallarna, norr om Tormestorp, passerade jag en dam som var ute och gick med hunden. Vi språkade lite kort och hon undrade om jag tränade inför något speciellt. Hon berättade sedan om Nijmegenmarschen i Nederländerna, där man går 40 kilometer fyra dagar i sträck. Efter lite efterforskningar nu ikväll känner jag att det verkligen är något att genomföra. Så småningom. När det på bra vis sammanfaller med semester och att barnen är hos sin mamma.

Där och då var skorna fortfarande torra, men på stigarna upp på Göingeåsen var det slut på det. Och med tanke på hur det såg ut längre fram hade det bara varit en fråga om när det skedde.

En betydande del av träningsrundorna är att mäta och klocka, så att jag vet vad jag har att förhålla mig till när det blir skarpt läge i sommar. Uppe vid Klinten, där Hovdalaleden byter från Posta-Nilla till Höjdarnas, hade jag gått precis över en mil, och varit ute i 1:40.

I min enfald hade jag trott att det skulle vara förhållandevis torrt uppe på åsen. För även om regnet fallit där så borde det ju letat sig ner mot lägre terräng. Riktigt så bra var det inte. En kort bit mötte jag en bäck som formats på stigen. Det fanns inte något bra utrymme att gå vare sig till vänster eller höger, så det var bara att stövla (eller löparskoa) rakt fram. Och då var jag glad att jag redan blött ner skorna en (eller ganska många) gång(er).

En bäck mitt på stigen. Vilket var mer hanterbart än senare under rundan, där det var å där det en gång varit stig.
Foto: Lars-Åke Englund

Förra gången jag gick Höjdarnas stod det så mycket vatten i järnvägstunneln att jag fick ta en omväg på ett par kilometer för att kunna korsa järnvägen torrskodd och på säkert vis. Sedan dess hade jag sett att översvämningen försvunnit. När jag nu kom fram var den emellertid tillbaka igen. Men just som jag gjorde mig beredd på samma extrarunda som förra gången såg jag att någon satt spångar längsmed ena kanten inne i tunneln. Jag vet inte vem, men hen bör lovsjungas i alla tonarter!

Årets säkerhetspris till den som satte upp spången i tunneln. Nu behöver ingen fundera på om man ska ta extrarundan på ett par kilometer, vada genom tunneln, eller klättra över järnvägen.
Foto: Lars-Åke Englund

Lite blött hade det varit på väg ner till Brönnestad. Mycket blött blev det mellan Brönnestad och Hammarmölledamm. Kanske inte så konstigt med tanke på att leden går just intill den i vanliga fall så stilla porlande Brönnestadsån. Idag var den allt annat än stilla porlande.

Det enklaste sättet att beskriva det på var att Brönnestadsån ätit upp leden. Första hindret kunde jag komma runt någorlunda torrskodd, men där leden går ut mot en 90-graderssväng var det helt enkelt hopplöst. Eftersom jag trodde mig veta vad som väntade satte jag istället kurs tvärs igenom skogen och hittade ut till leden längre fram.

Kort därpå fick jag se en syn som fick mig att häpna. Uppenbarligen var det inte bara jag som var knäpp nog att vada runt nämnda led denna söndag, för längre fram kom mötande, mer rutinerade Hovdalavandrare. Vi utbytte erfarenheter. Jag fick råd om vilken riktning jag skulle ta för att komma runt de översvämningar som väntade mig, och jag försökte bidra med liknande information om det som jag precis tagit mig igenom.

Hur som helst lyckades jag inte riktigt följa instruktionerna, för plötsligt stod jag risigt till. Började skutta över mot där leden fortsatte, men insåg efter två någorlunda säkra hopp att nästa steg sannolikt skulle bli väldigt blött. Och att jag faktiskt inte kunde avgöra om jag kunde fortsätta framåt därefter, eller om jag skulle hamna inför ännu större vattenmassor. Så jag gjorde det ända rätta och hoppade tillbaka, tog en lov bakåt, och tog sedan höjd för att undvika vattnet. Hittade snart vad som såg ut som en ledningsgata, eller brandgata (eller kanske mest sannolikt någon militär väg från när området hade andra syften. Röjd var den hur som helst – åtminstone en gång i tiden. Nu var det så mycket sly där att det var lättare att gå bland de större träden. Hur som helst insåg jag att om jag höll mig mellan ån och denna slygata så skulle jag hålla någorlunda kurs upp mot Hammarmölledamm.

Vilket dock inte förtog glädjen av att se nämnda damm, och markeringarna som visade att jag var på Hovdalaleden igen (nu i kombination med Gullspiras).

Hammarmölledamm, Hovdalaledsmarkering, och Gullspiramarkering. En skön syn efter att ha klafsat fram i/bredvid Brönnestadsån.
Foto: Lars-Åke Englund

Om Gullspiradelen av Hovdalaledens östra del finns egentligen inte mycket att säga. Det var lite blött på sina ställen (framför allt i fårhagarna i närheten av Hovdala), men betydligt torrare än det jag tidigare gått. Dessutom tittade solen fram med löften om en härlig eftermiddag. Löften som solen inte skulle hålla.

När jag travade in på Hovdala för att fylla på vattenflaskan hade jag gått 24,7 kilometer på 4:50. Det är möjligt att den ordinarie ledsträckningen skulle ha varit något längre, men tidsmässigt hade jag definitivt nått upp till vad det hade tagit att gå den också.

Ett soligt Hovdala. Men snart blev det blött igen.
Foto: Lars-Åke Englund

Det var från Hovdala och hemåt som mycket gick snett. Och hade jag bara följt min ursprungliga plan att ta cykelvägen hela vägen upp till Hässleholm där jag kunde gå på de torrare delarna av Posta-Nillas västra så hade det som hände aldrig hänt.

Jag får väl skylla på att det är svårt att helt och hållet tänka igenom sina beslut på bästa sätt när man gått i fem timmar och börjar bli trött i såväl fötter som huvud.

Hovdalaleden norrut börjar med Höjdarnas västra. Den följer man ner till Finjasjön där leden sedan går medurs runt sjön. Jag tänkte dock ta den biten moturs för att inte få så långt hem. På väg dit passerade jag några ordentligt översvämmade åkrar. När nedanstående bild togs var klockan 12.12. Lägg det på minnet. Hade jag fortsatt rakt fram här hade jag kommit ut till en någorlunda torr hemåtvandring. Men jag tog vänster, eftersom leden gick dit.

Runt 20 minuter efter att ha lämnat Hovdala för att vandra hemåt hade jag nått hit. Enklaste väg hade varit att fortsätta rakt fram.
Foto: Lars-Åke Englund

Redan när jag kom ner till Finjasjön såg jag hur mycket högre vattnet stod nu än för två veckor sedan. Det var emellertid inte så högt vatten att jag fann mig tvungen att vända om. Tyvärr.

Blött, men forcerbart.
Foto: Lars-Åke Englund

Problemen skulle tillstöta när jag kom fram till Tormestorps småbåtshamn. Eller nästan kom fram i alla fall. Om jag åter jämför med för två veckor sedan var själva hamnen översvämmad, men det gick ändå att passera torrskodd på stigen. Jag kunde gå cykelvägen fram, och klättra över vallen som lagts ut för att hålla vattnet borta från husen.

Nu möttes jag av det här:

Tormestorps småbåtshamn.
Foto: Lars-Åke Englund

Det var bara att vända tillbaka och in i skogen. Försökte ta ut och hitta en kurs som kunde leda mig runt översvämningen. Hade jag tittat noggrannare på kartan (hade jag tagit upp kartan och tittat på den, och inte bara tittat i mobilens kartfunktioner) så hade jag sett att Tormestorpsån med största sannolikhet inte skulle släppa över mig på något annat ställe än vid en bro.

Plötsligt såg jag att jag kommit tillbaka nästan hela vägen till de översvämmade åkrarna. Vilket kändes trist då det borde (tyckte jag) finnas en genväg. Så jag försökte ta ut en ny kurs mot den väg på andra sidan skogen skulle leda in i Björkviken.

När jag fann mig på vad som verkade vara någon form av vall tändes mitt hopp. Rör stack ut från båda sidor och såg ut att leda bort vattnet om det blev för mycket. Kanske var det den här vallen som gick hela vägen in i Björkviken?

Jag gick åt ett håll, och körde fast. Man kan lugnt konstatera att denna vall inte var skogad på länge. Dessutom verkade min kurs vara något skev. Såg så en tvärgående vall, som gick åt rätt håll, och gick istället dit. Det var snårigt. På vissa håll var jag nästan tvungen att krypa för att ta mig fram. Eftersom jag inte såg någon ände tvingades jag så småningom ta beslutet att gå tillbaka igen.

Så jag klev över och under de träd och grenar jag passerat för att komma dit jag kommit. Bara för att hamna vid en gammal elstation och några trasiga campingstolar. Dessa hade jag definitivt inte sett på väg dit, och pulsen steg. Hade jag lyckats gå vilse på detta system av vallar?

Eftersom det inte gick att se speciellt långt fram var jag tvungen att ta beslut om reträtt.
Foto: Lars-Åke Englund

Där och då, i mina försök att ta det lugnt och tänka rationellt, fick jag så syn på en ny vall som jag inte vet hur jag missat tidigare. Den var bättre röjd än de andra, och efter bara någon minut såg jag hur småbåtshamnen reste sig i fjärran.

Lyckan var total.

Tills jag nådde vallens slut och såg att det inte gick att ta sig över.

Inget att välja på, bara att vända. När jag kom tillbaka till campingstolarna tog jag en funderare, hittade vägen jag kommit ifrån, och satte kurs tillbaka mot Hovdala. Hade vid det här laget insett att det inte fanns något alternativ (inget bra alternativ i alla fall) till att ta en av grusvägarna vid de översvämmade åkrarna.

När jag tagit mig tillbaka dit hade klockan nått 12.59. Vi pratar alltså om 47 minuter av försök att ta sig norrut på leden. När det visade sig att den grusväg som jag gick på mellan de två översvämmade åkrarna också var översvämmad orkade jag inte bry mig. Jag hade kanske kunnat gå till höger och hoppat över de strilande bäckar som flöt från vänster till höger, men jag klafsade bara rakt fram istället. Skorna var ju ändå blöta, och fötterna likaså.

En översvämmad väg mellan två sjöar där det inte alls ska vara sjöar.
Foto: Lars-Åke Englund

Hela vägen upp till Sjörröd höll jag mig sedan på cykelvägen. Det var förmodligen dagens bästa beslut. Finjasjön hade slukat mycket av det som tidigare var strandkant, och när jag tittade in mellan de strandnära husen var det flera som hade vatten oroväckande nära inpå knuten.

Björkviken. Också översvämmad.
Foto: Lars-Åke Englund

Mycket mer upphetsande blev inte vandringen. Efter Björkviken kände jag hur benen började leva sitt eget liv och inte riktigt svara på mina kommandon. Strax efter att tre mil avverkats började jag få ont i en benhinna, vilket varit ett återkommande problem på sistone. Den mentala tröttheten gjorde också att jag råkade sparka högerfoten rakt i en liten stubbe. Det kändes som att en tå på foten knycklades ihop av smällen. Förbannade min oförsiktighet. Sådana missar har jag inte marginal till när jag ska gå hela leden.

När jag vinglade in genom porten där hemma (tog trapporna upp till lägenheten, var ju ändå uppvärmd) hade jag gått 38,2 kilometer, eller totalt 44 963 steg. Vilket med en halvmils marginal nog är det längsta jag har gått (kanske med undantag från när jag och pappa punkterade hjulet på cykelvagnen i Tyskland, men det är en helt annan historia).

Dagsnotering: 38,2 kilometer och 44 963 steg på 7:22. Vilket skulle ge en sluttid på 11 timmar på hela Hovdalaleden, om jag orkade hålla samma tempo.
Foto: Lars-Åke Englund

Som nämnt råkade jag slå sönder mitt drickabälte mot dörrposten när jag klev in genom lägenhetsdörren. Så hur jag ska lösa sommarens mastodontpromenad med vätska återstår att se. Kanske köpa en sådan där ryggsäck som bara är till för vätska. Men måste först kolla på vad en sådan kostar. Är jag ute i 25-gradig värme i sommar räcker det inte med en liten flaska på ett par, tre deciliter, vilket är det största som får plats i min andra midjeväska.