Måndag i harmoni – tisdag i regn

Valje.

Måndag och tisdag var två lediga dagar för mig. Så jag tänkte lägga mer eller mindre all vaken tid på att leta checkpoints. Nu blev det visserligen inte riktigt så, men nu när jag sitter och skriver under tisdagskvällen känner jag hur det drar i ögonlocken och att hela kroppen är mör, så nog rörde jag mig ändå tillräckligt.

Avslutade Östra Göinge under måndagsförmiddagen. Hade bara Knislinge kvar, och tänkte att jag borde kunna beta av de 10 kontrollerna på runt en timme, men det tog nästan det dubbla. Visserligen var det mer cykelvänlig terräng än Glimåkra och Immeln, men vad gör det när man sedan måste åla sig fram genom tät granskog för att nå sin checkpoint? Kände inte att jag riktigt fick till någon bra och logisk bana mellan checkpointsen, men översiktsbilden efteråt talar ändå inte om några uppenbart knasiga (om)vägval. Blev givetvis inte bättre när appen vägrade visa någon karta alls när jag hade fyra, fem stolpar kvar att leta upp. Det hjälpte inte att jag 1) laddade om kartan, 2) startade om appen, och till slut också 3) startade om telefonen. Jag hade helt enkelt för dålig täckning för att få fram tillräckligt mycket bandbredd. Som tur var hade jag med mig en papperskarta, så fick nyttja den. Det kändes dock lite nervöst, för även om gps-pluppen trilskats med mig så har det ju bara varit att ladda om kartan för att få en definitiv positionering om jag varit vilse. Det är svårt att starta om en papperskarta… Men eftersom jag var i (eller precis utanför) byn jag växt upp hade jag ändå koll på vart jag skulle gå för att i värsta fall kunna ta mig hem.

Eftersom sonen skulle på sitt första skolbesök inför höstens skolstart hade jag satt att jag måste vara hemma 13.30. Tanken var därför att komma iväg tidigt, snabbt ta Knislinge och sedan fortsätta till Kristianstad för att ta några av checkpointsen där, för att klockan 13 bege mig hemåt – och sedan fortsätta när sonen tittat färdigt på skolan.

Men jag kom iväg för sent, och Knislinge tog för lång tid. Så när jag bara hade en checkpoint kvar ringde jag istället pappa och frågade om han kunde tänka sig att bjuda på en flabb kaffe. Det kunde han, så det blev lite spontanfirande av mina 80 checkpoints, och av att han fått sin första vaccinspruta mot covid-19.

Istället för att stressa med några stolpar i Kristianstad åkte jag hem och började städa undan leksaker från tomten. Jag hade nämligen under måndagen fått besked att trädfällarna som skulle rensa upp min tomt, skulle komma tisdag morgon. Och då kunde det inte gärna stå vare sig gungställningar, fotbollsmål eller studsmattor huller om buller.

(Hade tänkt trycka upp studsmattan på högkant och rulla iväg den till bredvid garaget. Hade dock underskattat hur stor den var, och fick aldrig upp den på högkant. Istället lyckades jag nätt och jämt släpa den till den tänkta preliminära platsen, men det var inte med mycket marginal den passerade mellan ett träd och huset.)

Precis som på morgonen drog allt ut på tiden, och när jag väl var redo att ge mig ut på stolpjakt på kvällen var det knappt lönt. Men hade ju redan cykeln uppslängd på bilens cykelställ, så satte av österut. Förhoppningen är att jag ska kunna köra till Kristianstad och plocka en del checkpoints efter jobbet vissa dagar, och då är det ju lämpligt att ha de längst i väster för detta ändamål. Därför körde jag tvärs genom Kristianstad kommun, och ut på andra sidan, till Valje i Bromölla kommun (som är med i HittaUt Kristianstad i år).

I Valje satt stolparna relativt lätt (i alla fall i jämförelse med Östra Göinge) och hela området var strösslat med mountainbikestigar. Och eftersom min cykel tror att den är en mountainbike (jag har inte hjärta att berätta för den hur det egentligen ligger till) så cyklade jag runt på nämnda stigar. Eftersom ljuset var på upphällningen och jag ändå inte skulle hinna köra till ytterligare något område, så tog jag det lugnt. Fincyklade. Njöt. När jag var klar satte jag mig på bryggan vid Valje havsbad och mediterade.

Tisdagen började tidigt eftersom jag skulle stämma av med trädfällarna innan de satte igång. Min tanke var sedan att jag skulle ta mig till Eslöv rätt tidigt och avverka hela grundsläppet på en dag. Patrik Lindqvist hade klarat det under måndagen och meddelat att stolparna satt lätt, så det kändes genomförbart. Men eftersom det var så spännande att se på när träden fälldes så var jag nog ändå inte iväg förrän efter klockan var närmare 11.

Redan innan jag var framme i Löberöd hade det börjat regna, och prognosen talade om att det var det vädret jag hade att vänta mig under hela eftermiddagen. Men det är spännande med hur jag reagerar på regn. Skulle jag varit på väg till jobbet hade jag tyckt att det var jättebesvärligt. Nu tog det inte lång tid innan jag var blöt och kall om både jacka, byxor och skor, men eftersom det var träningskläder som alla skulle tvättas efteråt spelade det ingen roll. Och när man redan är genomblöt så är det ju svårt att bli blötare.

Checkpointsen satt lätt, och även de röda kändes som gröna eller blå. Det kämpigaste var istället motvinden och regnet på väg från Löberöd till Harlösa. Trodde knappt att jag skulle komma fram! Nästa krux var sedan att checkpointen vid Löberöds slott inte alls satt där den skulle sitta enligt kartan. Fick ta hjälp av Patrik som ju hittat den dagen före (var inne i den butik där den skulle stå utanför, men de visste inte heller var den skulle vara.

I själva verket stod den vid postlådorna betydligt längre västerut. Se kartan nedan. Felet är påpekat, så förhoppningsvis flyttas stolpen eller markeringen i appen å det snaraste.

Stolpen stod vid postlådorna, ungefär där krysset står.

Även om det var motvind till Harlösa och att checkpointen vid Löberöd inte stod där den påstods stå, så gillar jag upplägget med ett fåtal cykelcheckpoints i anslutning till alla de vanliga checkpointsen. Åtminstone när man redan har cykeln med sig.

For vidare till Eslöv. Vädret växlade mellan att stundtals faktiskt erbjuda uppehållsväder, och stundtals regna mer än det gjort tidigare. Det senare framkallade problem med telefonen eftersom regndropparna dels gjorde det svårt att slå in koden för att låsa upp telefonen, dels registrera stolparnas kod. Åtskilliga gånger valdes en bokstav intill den jag tryckt på.

Ett annat aber var att mina handskar vid detta laget blivit väldigt blöta, och vid varje stopp var jag tvungen att ta av en handske för att få igång mobilen, och sedan få på den blöta handsken igen. Och eftersom stolparna stod det blev det ett väldigt av- och påtagande av blöt handske.

Hade dock ett par handskar till i bilen, så det blev att ta på dem när jag skulle avsluta dagen i Stehag. Förutom att jag höll på att leta mig tokig över checkpointen vid den lilla bron nära järnvägsstationen (appen visade mitt på bron, men lappen satt lågt på utsidan i en hörna) så gick det snabbt och bra. Vilket var tacksamt, för när jag höll på att fästa cykeln på bilen igen så tilltog regnet, men nästan hela vägen hem öste det ner.

Kollade statistiken efter avslutad dag, och de 73 plockade checkpointsen gör att jag nu är uppe i 545 hittills i år, från sju olika orter (där jag har stolpar kvar på fyra av projekten). Och därmed har jag slagit fjolårsnoteringen på 485, och det bara en månad in i säsongen. Men då har jag ju dels betydligt fler checkpoints i närområdet, dels måste jag inte lägga mer eller mindre all ledig tid på renovering.

Nog har jag väl gjort mig förtjänt av en vilodag under onsdagen? Det ska ändå bara fortsätta regna.

70 av 80 i Östra Göinge

Breanäs.

Tack för responsen jag fått på mitt förra inlägg, om social fobi (eller social ångest). Ska försöka utmana alla dessa rädslor tills jag inte alls tycker att situationerna är jobbiga. Tänkte dock att detta skulle vara ett mer vanligt inlägg, med fokus på Hittaut-premiären i Östra Göinge. Den sammanföll ju med en av mina jobbhelger, och således fick jag nöja mig med letande efter arbetstid. Men det gick ju rätt bra ändå.

Östra Göinges 80 släppta kontroller fördelas som följer: Sibbhult (20), Immeln (20), Knislinge (10), Tågaröd (10), Breanäs (10), Broby (10). I Sibbhult och Immeln är checkpointsen tydligt fördelade på 10 i söder och 10 i norr. Alltså potentiellt åtta stycken varv med tio checkpoints åt gången.

Och ja, det finns en anledning till varför jag skrivit orterna i den ordning jag gjort.

När jag gjorde min HittaUt-entré i Hässleholm i fjol visste jag inte hur pass mycket svårighetsgraden varierade mellan de olika projekten. Jag visste inte heller då att Hässleholms checkpoints var relativt lätta. Men såhär i efterhand är jag glad för det.

Mina första checkpoints i Östra Göinge tog jag tillsammans med svåger Fredrik under lördagseftermiddagen. Då hade han och familjen redan tagit Tågaröds tio på förmiddagen. Eftersom Fredrik känner till Broby väl, och hade mobilhållare på styret, kändes det mest som att jag lallade med och plockade koder. Kollade på kartan i mobilen och lade sedan ner den i fickan, men sedan tappade jag fokus på vad det egentligen var jag skulle titta efter. Tror inte det tog mycket mer än 35 minuter från att vi lämnade torget i Broby på varsin cykel tills vi var tillbaka igen.

Och att Broby står sist i listan ovan beror på att det varit den klart lättaste orten, med bara gröna och blå checkpoints där nästan alla var nåbara från cykelsadeln.

Glimåkra har jag av samma skäl skrivit först i listan.

Det var upp och ner, smala stenfulla stigar, och allt annat än anpassat för min icke-mountainbike. Det var gröna checkpoints som var svårare än blåa i Hässleholm, blåa som var svårare än röda i Hässleholm. Och de röda svårare än Hässleholms svarta. Och de svarta då? Mer eller mindre hopplösa för mig när jag inte använde gps. Det var så pass långt från stigar och andra kartpunkter som jag kunde läsa ut.

Hade förhoppningen att hinna ta Broby, Glimåkra och Knislinge under lördagen, men underskattade svårigheterna i Glimåkra. Inte förrän klockan var runt 20.15 kunde jag lasta cykeln i bilen. De 30 checkpoints som jag tagit under lördagen gav ändå en förstaplats i Östra Göinge.

Söndagseftermiddagen inleddes i Immeln. Då hade jag dessutom lyckats montera cykelstället på bilen så att jag inte behövde trycka in den i bakluckan (vilket under lördagen gjorde att jag knäckt fästet till cykellampan och därmed inte kunde använda den under söndagen).

Nu är jag visserligen från Knislinge och inte från Glimåkra eller Immeln (eller något av alla andra stenrika (alltså rika på sten) platser i nordostskåne, men jag blir förvånad över hur mycket sten och kullar det kan finnas i denna länsända. Det är som att Runé Andreasson tog inspiration till Bamses ”hemby” kullarna härifrån. Fast att han plockade bort tre fjärdedelar av alla stenar i serien, eftersom det inte vore realistiskt med så mycket sten på en och samma plats.

Immelns 20 checkpoints tog strax över två timmar att plocka, och även om de inte var riktigt lika svåra som de i Glimåkra så var det ändå en rejäl fysisk utmaning. Dessutom kunde en grön checkpoint ligga lika långt in i skogen som en röd, men vara lättare att orientera till, men i princip erbjuda samma fysiska utmaning.

När jag var klar med Immeln var jag osäker på om jag skulle hinna både Tågaröd och Breanäs innan det blev mörkt. Och eftersom jag inte hade något fungerande fäste till cykellampan visste jag att mörkret på allvar skulle vara i faktor. Eftersom Breanäs bara innehöll gröna och blå checkpoints, medan Tågaröd innehöll enstaka svårare, blev det det senare först. Att traska runt och leta svarta checkpoints mitt i mörkaste skogen är nämligen lagom roligt.

Kunde stå på med rätt bra tempo i Tågaröd, och var i valet och kvalet kring om jag skulle försöka hinna Breanäs också. Men körde dit och tänkte att i värsta fall skulle jag i alla fall hinna ta några checkpoints. Placeringarna var dock snälla och inte speciellt långt från stigen. Flera stigar var snälla, andra inte alls, och vissa backar var omöjliga att cykla i. Men jag tog mig runt (även om kedjan hoppade av med fyra checkpoints kvar), och kunde hänga upp cykeln på hållaren innan det hunnit bli helt mörkt.

Nu har jag plockat 70 av 80 checkpoints i Östra Göinge, och det är bara mina hemmakvarter kvar. Ska försöka hinna med dem under måndagen, innan någon drar till med en långspurt och kör om mig i toppen. Och baserat på min uppfattning kring svårighetsgraden på Knislingecheckpointsen verkar det vara det svåraste av släppen med bara tio checkpoints. Men (om jag inte minns helt fel) är Knislinge långt mindre kuperat än Immeln och Glimåkra.

Trots att jag tittat på Eslövs karta (klockan är i skrivande stund 01.15, så den har legat ute i drygt en timme) så kan jag inte riktigt bestämma mig för hur jag ska lägga upp morgondagen. Ska jag åka ner till Eslöv under premiärdagen, eller skjuta på det till tisdagen? Jag måste nämligen vara i Hässleholm från 14-tiden och ett par timmar framåt. Ska jag då ta Knislinge, samt börja städa av Kristianstad? Eller ska jag ta kvarvarande i Hässleholm (som jag egentligen tänkt spara till någon kväll efter jobbet). Eller ska jag stå och skrapa huset hela dagen? (Nej, det sista ska jag inte göra. Inte hela dagen i alla fall).

Får sova på saken.

Halvlyckad KBT vid valborgsgrill

Journalist. Jag vet vad du tänker. Social kameleont, passar in i alla kretsar. Och jag har absolut kollegor på jobbet som kan kastas in i vilken situation som helst och hantera den alldeles galant. Som kan få ett uppdrag av nyhetschefen och direkt kasta sig på luren och äga intervjun, anpassa frågorna efter hand och bara föra sig som en jävla stjärna.

Jag vill inte säga att jag har social fobi, och det huvudsakligen för att det förmodligen först kliniskt ska avgöras innan man får en sådan diagnos. Och samtidigt kan jag vara som fisken i vattnet om jag bara är i en social situation där jag känner mig bekväm och välkommen. Men det är när jag vet att ingen efterfrågat min närvaro som det knyter sig totalt.

Låt mig ta ett färskt exempel. Vi kan säga att det inträffade en valborgsfredag i utkanten av Hässleholm, men det i sig är såklart inte speciellt viktigt. Det kunde ju ha varit vid en grillplats i Karlshamn för några veckor sedan också.

Jag trampar runt på min orangea landsvägscykel på små och något större skogsstigar i västra Hässleholm. Det går bra. Jag blir inte speciellt trött. Läser kartan i appen, memorerar hur jag ska köra, och stannar där det känns rätt. De flesta gånger är jag faktiskt där jag tror. (En gång var jag inte alls där jag trodde, utan hade svängt av fel och tydligen kört förbi tre kontroller åt fel håll.)

Men så kom jag fram till den checkpoint som ligger längst bort. Nr 34, Fågeltornet. I sig absolut ingen svår checkpoint. Grön, och eftersom jag varit på platsen innan kunde jag rätt bra räkna ut var den skulle stå. Det var inte däri som problemet låg. Det var att jag på avstånd hörde tjo och tjim. Och när jag kom närmare också såg att det stod ett antal bilar parkerade, och att det då sannolikt var fest vid grillplatsen ute vid fågeltornet. Alltså där checkpointen stod.

Så vad gör jag då? Jo, jag vänder.

Du tror givetvis att jag skojar. Jag är nästan vid den checkpoint som ligger längst västerut, och för att inte behöva möta okända personer som har ett litet valborgsfirande vid en grill så är jag beredd att hoppa över checkpointen för att en annan dag ta cykeln hela vägen ut för att plocka enbart denna. Ni hör ju hur absurt det låter. Vad skulle egentligen detta ungdomsgäng göra med mig? Kasta ner mig i Finjasjön? Bjuda på hemkört? Säga att de kände igen mig från tidningen?

Nej, jag vet faktiskt inte vad det är jag är rädd för i sådana situationer. Men det är väl samma oproportionerliga rädsla som när jag ser en halvstor spindel. Vad ska den egentligen göra med mig? Förutom att springa runt och vara äcklig då alltså?

Så jag stannade cykeln igen. Var tvungen att tänka ut en plan. Precis som jag gör i jobbet när jag ska ringa en okänd person. Om jag säger så, vad kan svaret då bli? Och vad kan jag fråga då?

Så planen blev att jag skulle cykla ut till festen med ungdomsgänget. Gå av cykeln och förhoppningsvis hitta checkpointen utan problem. Kanske behöva heja på någon. Och om någon såg undrande ut så skulle jag säga att jag bara letade stolpar med rosa klisterlappar. Jag hade till och med förberett min uppföljning: ”efter en bra valborgsfest är väl risken stor att båda stolpe och klisterlapp ligger i Finjasjön”. Därefter skulle jag kunna avlägsna mig, efter att ha överlevt.

Så jag samlade mod och cyklade ut mot fågeltornet. Passerade först två yngre killar med varsitt fiskespö, och när jag var halvvägs framme till fågeltornet såg jag att en av personerna puttade runt på en barnvagn. Därmed var det inte den tonårsfest som jag av någon anledning föreställt mig (varför nu ett gäng tonåringar skulle samlas vid en grillplats vid ett fågeltorn när det duggregnade). Jag cyklade fram mot sällskapet. De uppmärksammade mig naturligtvis, och någon hejade. Jag hejade tillbaka. Ställde cykeln en bit ifrån, och kollade appen för att se exakt var checkpointen var (och hoppades att den inte satt på bänken intill grillplatsen, som den gjort i Karlshamn). När jag närmade mig hasplade jag ur mig ett (helt onödigt) ”ja jag ska inte störa, jag letar bara efter klisterlappar”. Någon i gänget, som uppskattningsvis var vuxna från 30 år och uppåt, med några små barn, sa något i stil med ”ja jag misstänkte det”. Varpå jag hostar fram ”ja för annars vet man ju inte, på valborg, om det är en bra fest, så kanske klisterlapparna är borta efteråt. Höhö”. Tror att jag fick något välvilligt leende tillbaka. Men kände bara att jag planerat för mycket, och att premisserna sedan inte stämde, och att min publik (som inte visste att de var min publik) var fel publik och att jag borde förberett mig annorlunda.

Cyklade därifrån. Skämdes. Hade i alla fall fått checkpointen. Men undrade, och undrar, varför jag ska tycka att dessa situationer är så vansinnigt svåra?

När jag senare närmade mig Hässleholmsgården såg jag ytterligare ett sällskap som stod och grillade. De såg inte skräckinjagande ut alls. Någon spelade ”Vintern rasar” på sin mobil. Själv hade jag fullt fokus på hur jag kunde undvika att råka cykla in i sällskapets medvetande- och bekvämlighetszon. Lyckades.

Och samtidigt kände jag ett styng av vad som bara kan ha varit avundsjuka. Här står folk och har roligt, skrattar och sjunger, och medan en del av mig absolut inte vill blandas in, så vill en del av mig bara att någon ska sträcka ut handen och fråga om jag inte vill vara med. Och istället för att cykla och gå i nästan fyra timmar, och visserligen må fantastiskt av det, ha ett samkvämsförslag att ta ställning till. Men jag har så effektivt tackat nej till alla baler, studentfester och after works ända sedan skoltiden, så jag vet nog inte ens hur man gör för att tacka ja. Och än mindre hur man gör för att bjuda in sig själv utan att dö av social skam.

Samtidigt cyklar jag runt i densmalastigen-keps för att folk som läser bloggen ska känna igen mig. Kanske för att jag inte ska behöva förklara vem jag är och vad jag gör. Samtidigt undrar jag varje gång jag postar ett blogginlägg om det egentligen är någon som läser och bryr sig.

Det är svårt allt det där med det sociala för någon som vill vara social, men inte vet hur man är det.

Men för att åtminstone till viss del beröra själva checkpointjakten. Den gick bra, blev varken trött i huvud eller kropp. Tog allt i väster och har nu bara 34 kvar, där en del är cykelcheckpoints på en vettig runda, och några är vanliga checkpoints som förhoppningsvis kan tas samtidigt. Blev lite mörkt i slutet, och särskilt med tanke på att jag hade missat en röd checkpoint en bit in i skogen bakom Hässleholmsgården och först i sent skede insåg att det inte fanns någon bra väg tillbaka för att ta den. Nu hamnade jag till slut på en smal stig i mörkret, och med lite otur hade det funnits en sten eller elak rot som jag kört på, även om jag tog det lugnt.

Var förresten inte rädd för att stöta på vildsvin, ens när det skymde. Förmodligen var det cykelns förtjänst. Antingen skulle jag nog kunna cykla ifrån situationen, eller så kunde jag i värsta fall genomföra någon form av avledande manöver (kasta cykeln mot vildsvinen?) om det verkligen krisade.

I morgon börjar Östra Göinge. I går gjorde Kristianstad sitt huvudsläpp. Och på måndag börjar Eslöv. Får väl se var jag befinner mig i mitt totalt plockande när tisdagen summeras. Just nu har jag i alla fall 378 koder fixade, och ligger med det 33:a i landet. Och därmed är jag bara hundratalet ifrån min totalsumma ifjol. Frågan är inte om jag kommer att överträffa den i år, utan hur snart det kommer göras.

Vattentornet 2.0

När jag och barnen förra året plockade checkpoints runt vattentornet i Hässleholm hade jag inte full kännedom om terrängen. Vi började på flacken, och avslutade så småningom i de branta backarna vid vattentornet. På grund av att barnen då var ett år yngre, och benen redan trötta, fick jag bära dottern såväl uppför som nerför branten.

Så i år blev upplägget annorlunda. Jag hade rundan klar för mig, och trodde nog att vi skulle klara av sex checkpoints om planeringen var god. Så vi tog den allra värsta checkpointen från början. Rakt upp mot vattentornet. Tog också dagens enda hjälp av GPS:en för att vi inte skulle gå fel. Nöjdhet hos barn är en färskvara. Det kan snabbt bli surt om jag konstaterar att vi måste gå ner en bit i backen igen, och sedan åter gå upp.

Samtidigt som vi gick från vår första checkpoint så mötte vi en man som var på väg för att ta den. Dottern berättade stolt för honom att vi hade hittat en kontroll och vilket nummer den hade. Barn alltså. Tänk om man själv hade haft mindre social skräck.

Men resten av checkpointsen gick egentligen alldeles strålande. Betydligt bättre än om jag gått själv. Nu stannade vi flera gånger och kollade kartan. Jämförde stigar, kullar och stenar. När vi tittade kartan uppe vid vattentornet så passerade mannen oss. Framme vid checkpointen var vi dock strax före honom ändå. Han lämnade också den andra checkpointen före, men blev slagen av oss till den tredje. Därefter hade vi nog andra rutter, för såg honom inte därefter.

Det är svårt att veta när energinivåerna hos barnen helt sjunker genom marken. Ena stunden springer de och hoppar (idag var det många hästhinder i skogen att hoppa över), och i nästa är benen för trötta för att gå. Det blir en del ”titta där borta är svängen som jag pratade om, och sedan är kontrollen bakom en sten”, och ”hur många steg tror du att det är till trädet där borta?”, men ofta räcker det att hålla i handen så går de små benen av sig själva.

Och så försöker jag smyga in annan kunskap under rundorna också. Som träning av höger och vänster, och att man aldrig ska dricka vatten ur stillastående källor. Vi hade nämligen en del sådana gröna vattensamlingar jämte vår väg, så det kändes som en bra lärdom att dela med sig av.

Så nu har vi betat av elva checkpoints på två dagar, och kanske kör några till på onsdag eftersom det är lite tidigare hämtning på förskolan då.

I resultatlistan kasade jag ner några placeringar till, och är inte längre topp tio i Hässleholm. Men tar det hela med mycket stor ro. De flesta som är före mig är kända HittaUt-galningar från andra topplistor runtom i sydsverige 😉

Snabba cyklar och långsamma barn

I fjol hade jag som princip att jag gick och tog alla checkpoint, såvida det inte rörde sig om uttalade cykelcheckpoints. Har redan gjort avsteg från det i år, och kan se många fördelar. Nog för att jag gillar att gå runt i naturen och leta mina checkpoints, och nog för att jag inte är helt bekväm med att vare sig ställa cykeln och knata ut i skogen eller släpa med cykeln ut bland träden, men till de geografiskt utspridda grundsläppen kommer jag nog i större utsträckning att ta med mig hojen.

Främsta fördelen: Mindre planering behövs. Om jag cyklar mellan checkpointsen och snittar åtminstone 25 km/h så är det helt ärligt strunt samma om jag inser att det blir en liten omväg. Det blir också fler förnuftiga beslut kring att hålla sig på vägarna så länge det går, och först vid checkpointkänning ta apostlahästarna ut i skogen. Den stora nackdelen tycker jag är att jag inte kan ha framme kartan på samma vis som om jag går. Skulle givetvis kunna ha appen igång i min nyköpta cykelväska till styret, men vill inte susa fram i farten och kolla kartan under tiden. Vilket väl å sin sida gör att jag tvingas granska kartan och memorera hur jag ska köra. Och så länge jag bara minns rätt och uppskattat avstånden rätt så är det ju inga problem med det.

Förhoppningen är att kunna klippa en handfull checkpoints i Hässleholm under lunchrasterna i veckan, men i övrigt inte lägga tid på Hässleholm. Kanske att jag tar resterande cykelcheckpoints på fredag efter jobbet, kanske att jag lägger den tiden på Kristianstad istället. I så fall ganska troligt med cykeln med bak på bilen. Räknar dock med att ha betat av resterande delar av Hässleholm senast torsdagen den 6 maj.

Raka motsatsen till att susa fram på cykeln är att ha med sig barnen ut på letandet. Jag har gärna med dem ut, för dels får de frisk luft och goda erfarenheter från att vara i skogen, dels så är ju alternativet för mig att jag inte kommer ut och kan plocka några checkpoints alls under pappaveckorna.

Under fredagskvällen kollade vi kartan och la upp en rutt för lördagen. Sonen hade ju hittat en checkpoint när förskolegruppen var ute i skogen, så den kändes som en given utgångspunkt. Kollade ut en runda som kunde utgå från förskolan och innehålla 5-7 checkpoints innan vi var tillbaka igen. Det var ungefär de mängderna som orken räckte till i fjol.

Körde helt analogt idag och tittade bara på papperskartan. Vi tog en del pauser och jag berättade vad som var vad på kartan. Pekade ut en kulle i verkligheten, och motsvarande på kartan. Pekade på stigen och visade hur den skulle svänga höger-vänster-höger och att vi sedan skulle in i skogen. Så fick vi samtidigt in lite träning av just höger och vänster. Framme vid checkpointsen fotade jag av koderna med mobilen. Så kan jag registrera dem på mitt konto efteråt, samt lägga upp ett konto för barnen för de checkpoints som de är med och tar.

Till dagens tur hade jag laddat midjeväskan med en påsa vindruvor som var tänkta som mellis, samt vattenflaska. Blev rätt tacksamt att planera in att vi skulle äta vindruvorna efter att vi tagit tre checkpoints. Extra tacksamt eftersom det visade sig finnas en lekplats strax intill vår tredje checkpoint. Och visst är det underligt hur ett barn (låt oss till exempel, rent hypotetiskt, ta en flicka på drygt fyra år) ena stunden kan vara så trött att detta barn knappt orkar lyfta fötterna – för att nästa stund komma att tänka på något annat och då ha hur mycket energi som helst. Som till exempel för att rusa runt på en lekplats.

När vi tagit vår femte checkpoint fick dottern, som var tröttast, bestämma om vi skulle ta den sjätte som var bara en liten bit bort (dock åt fel håll sett till var bilen stod). Hon visste inte om hon orkade, så då bröt vi rundan och återvände till bilen. I fjol fick jag bära barnen under några rundor. Jag fick till och med bära båda samtidigt någon gång. Det slipper jag helst i år.

Båda barnen var peppade på att ta några checkpoints till i morgon, så vi får se vilken runda vi kan snickra ihop.

Tas cykeln till mina egna rundor så finns det ingen anledning att planera barnrundorna efter sina egna rundor heller. Det är ju bara att susa förbi de stolpar som redan plockats.

Den enes friskvårdsprojekt – den andres mani

Jag hade fått en gnutta förhandsinformation om var Hässleholms checkpoints skulle finnas. Och då menar jag verkligen en gnutta, eftersom jag två dagar före släppet fick se kartor utan utritade checkpoints, samt exempel på var stolparna skulle finnas. Hade dock inga planer på att ge mig ut och leta före torsdagen.

Men däremot på torsdagen. Så tidigt som möjligt.

Checkpointsen skulle ju inte bli tillgängliga i appen förrän klockan 8 på morgonen, men eftersom kartan följde med tidningen (som denna torsdag delades ut till samtliga hushåll i kommunen), var min förhoppning att jag skulle kunna ta mig några checkpoints före jobbet. Ställde klockan på 04.30 (vilket, med tanke på att jag la mig vid midnatt, var alldeles för tidigt) men hade ändå inga större problem att komma upp på morgonen. Hämtade tidningen, granskade kartan, åt ett äpple, gav mig ut.

Ska inte tråka ut med steg-för-steg-redogörelse, men knatade norrut, tog stolparna bortöver discgolfbanan, och tog turen om Stoby (butiken, inte orten) hem igen. Två timmars vandring resulterade i 18 checkpoints, att lägga till de två som jag faktiskt hittat dagen före.

Efter snabb frukost och dusch cyklade jag till jobbet. På lunchen gick jag ner på stan och köpte en falafelrulle, samt plockade ytterligare fem koder. Därefter tog jag mig en cykeltur under resten av lunchrasten och fick på så vis ihop ytterligare nio.

Problemet är sedan när man inte vet var gränserna ska sättas. Eller rättare sagt: när man vet var gränserna ska sättas, men sedan struntar i det ändå.

När jag packade ihop på jobbet strax efter 17 var jag både trött och hungrig. Inte konstigt med tanke på att jag sovit för lite, rört mig mer än vanligt, och ätit tidigare än jag brukar. Så jag skulle bara ta någon enstaka checkpoint innan jag vände hemåt för att äta och byta om, och sedan ge mig ut på en längre tur. Att det faktiskt var planen kanske framgår tydligast av att jag inte startade pulsklockan.

Men visst var det samtidigt korkat att jag cyklade österut är jag bor västerut? För varje checkpoint som ändå var ”rätt nära” där jag var tog mig ju lite längre hemifrån.

Det var först när jag passerat under riksväg 23 och tog min andra cykelcheckpoint som jag startade pulsklockan. Men inte heller då hade jag egentligen ändrat planen. Jag hade bara på mig t-shirt och min tunna jacka, och skulle köra hem för att äta. Snart i alla fall.

Nu var det dock lite längre mellan cykelcheckpointsen än jag trott, och när jag låg och jagade på skogsvägarna runt Skånska vilt så visste jag ju (fast jag inte ville erkänna det) att jag hade åtminstone en timmes körning för att komma hem. Och det var utan motvinden i beräkningen denna rätt vindiga dag (vilket givetvis var underbart på väg österut, men mindre underbart när jag skulle hemåt igen).

Mestadels körde jag där jag tänkte, men det blev ett antal felnavigeringar. Det blir lätt det vid trötthet. Jag tror att jag är längre fram än jag är, och kör sedan för långt på den felaktiga avtagsvägen innan kartan kollas och fadäsen upptäcks. Höll en gång på att släpa cykeln över ett kalhygge, men insåg snart att det inte kunde vara rätt. Fick backtracka och ta det hela sakta och metodiskt, och hittade då rätt övervuxna traktorstig mitt i skogen.

Hur trött jag verkligen var insåg jag dock inte förrän jag var tillbaka på Stobysidan (orten, inte butiken) av riksväg 23 och skulle plocka några vanliga checkpoints på hemväg. Klev av cykeln för att ta en stolpe en bit upp i en backe, och kände hur dåligt benen bar mig. Valde då att enbart ta de två checkpoints som i princip låg mellan där jag var då och mitt hus. Inga ”ska bara ta denna också”-checkpoints.

Sista kilometrarna var jag ändå trött, hungrig och frusen. Det senare eftersom solen gått ner. Ställde in cykeln i garaget och stapplade in i huset. Tömde kylskåpet på allt möjligt, och kunde ha fortsatt äta en stund till med samma frenesi som jag cyklat, om jag inte frusit för mycket.

Hoppade in i duschen och tänkte att jag skulle tina där, för att sedan köra till affären och handla inför barnveckans start. Men höll helt ärligt på att somna, så gick istället och la mig strax efter 22. Fick därmed skippa torsdagsmorgonens möjlighet till stolpjakt, eftersom jag verkligen behövde storhandla på morgonen före jobbet. Tog inte ens någon på lunchen.

Okej, en kod tog jag under dagen. Men det var i väntan på att Kvantum skulle öppna dörrarna på morgonen.

Under lördagen blir det förhoppningsvis fler koder, men då tillsammans med barnen. När jag hämtade på förskolan under fredagseftermiddagen var sonen eld och lågor eftersom de hittat en HittaUt-stolpe i skogen när de var ute och lekte. På lördagen ska han visa mig den!

Nästa jakt på egen hand blir sannolikt nästa fredag. Då har Kristianstad gjort sitt huvudsläpp, samtidigt som jag ju har stolpar kvar i Hässleholm. På lördagen (när jag jobbar 7-15) drar Östra Göinge igång, och på måndagen (då jag är ledig) startar Eslöv.

Lär ha passerat 500 checkpoints innan första veckan i maj är över.

En som passerade 150 på första dagen var Martin Ringdahl som, enligt egen utsago, skulle ta det lugnare med HittaUt i år. Han var ju min nemesis, som jag besegrade i Vedema, som som besegrade mig i de tre kommande släppen. Nu hade han fått kompdag på jobbet, och passade då på att ta alla tillgängliga stolpar! Tvåa är (och var) Patrik Lindqvist som efter två dagar bara har 17 stolpar kvar. Trea är Daniel Pedersen efter att ha plockat 83 stolpar på fredagen.

Själv ligger jag i skrivande stund sexa på 67. Jag har alltså tagit två tredjedelar av två tredjedelar av stolparna. Eller fyra av nio. Och jag känner faktiskt ingen stress över att försöka upprepa fjolårets bedrift att vara klar med grundsläppet som femma. Jag kommer inte klara av det, men har inte heller något behov av det. Så helt manisk är jag kanske ändå inte?

På tal om många checkpoints förresten. En kollega visade mig topplistan i Friskvårdsutmaningen. När det gäller snittdeltagaren för varje företag så ligger Tidningen Norra Skåne etta! Våra deltagare har i snitt tagit 329 checkpoints. Vilket givetvis varit mer fantastiskt om det inte var så att denna statistik enbart byggde på mig. Sett till totalt antalet checkpoints ligger tidningen på plats 31.

Alla rundor borde avslutas vid en glassbar

Ser vandrandet och letandet som det som verkligen ger mig njutning. Men ibland måste man känna efter i pauserna emellan. Nu har jag visserligen svårt att ta pauser. Även om HittaUt inte är en tävling så rullar ju tidtagningen på pulsklockan. Står jag still så tappar jag ju tempo. Det är därför som jag försöker äta gående under mina rundor.

Och ändå: mina fyra bästa stunder hittills under HittaUt-säsongen har jag haft när jag stannat upp och njutit. Till dessa kan jag också räkna otaliga korta stopp där jag stått och tittat ut över vatten eller skogen.

Två av stunderna har redan nämnts här i bloggen. Den första var när jag i skogen i Karlshamn bara stannade upp och lät mig omslutas av tystnaden på platsen. Stod väl inte så mer än en minut, men laddade batterierna åtskilligt under denna minut. Den andra pausen var vid Varbergs fästning där jag satte mig på en bänk i solen och åt min medhavda lunch medan jag ömsom blickade ut över havet, ömsom tittade på folk.

Det tredje och fjärde ögonblicket upplevdes idag när jag gjorde återbesök hos HittaUt Ronneby. Men vi får väl börja från början.

Gårdagens Kristianstadspremiär till trots kände jag mig pigg i såväl fötter som huvud när kosan under söndagsmorgonen styrdes mot Ronneby. Eftersom jag inte kom upp när klockan ringde så var jag inte på plats för att kunna börja leta förrän 09.35, men å andra sidan hade jag tid att leta fram till 17.00, så någon stress eller panik kände jag ändå inte.

Det var nästan bara bra att jag kom iväg lite senare, för när jag nu kom fram var temperaturen redan 12 grader, varför jag nöjde mig med underställströja och min densmalastigen-tshirt (idag den vita). Med tanke på att temperaturen sedan fortsatte att stiga så var det helt rätt val att inte släpa med jackan.

Parkerade i närheten av Kallinge kyrka och tänkte först ta checkpointsen i norr vid Blekinge flygflottilj, för att därefter ta de som fanns i södra Kallinge, mellan platsen där bilen var parkerad och E22:an. Men som jag tidigare konstaterat är en av mina akilleshälar att jag har svårt att hitta rätt kompassriktning när jag kliver ur bilen. Så istället för att gå norrut gick jag västerut… Och när jag väl insåg mitt misstag var det lämpligare att ta checkpointsen i söder först.

Hade fortsatta problem med GPS-punkten i appen. Stundtals fungerade den, stundtals frös den. Så jag försökte i möjligaste mån läsa av naturen och orientera på riktigt. Många gånger gick det bra, men givetvis gjordes en del grodor. Som när jag, två olika gånger, tog sikte på den brant jag trodde att jag skulle till, för att efter att ha letat förgäves ett tag, uppdatera kartan och inse att min glädje över att se en brant gjort att jag glömt att kontrollera om det var rimligt att det var just den eftersökta branten…

Min första paus som kvalar in på min nyskapade topp-fyra-lista inträffade när jag gick och räknade bryggor vid Skärsjön. Det var givetvis inte bryggräkning för nöjes skulle, utan att medel för att få mig klar över när jag skulle vända upp i skogen. Men så var där en brygga som såg alldeles otroligt inbjudande ut. Så först gick jag ut och ställde mig på den och kände hur de små vågorna lekte med bryggan. Sedan satte jag mig ner med benen i kors. Först med slutna ögon, och sedan med öppna ögon som bara lät vågorna framför mig passera snett mot mig. Lyssnade på det rytmiska kluckandet, kände hur bryggan krängde med en lätt rullande gång. Satt inte så mer än kanske fem minuter, men vilka fem minuter det var!

Betade av skogen och fortsatte upp mot flygflottiljen (såg dock inte röken av en landningsbana eller något annat som påminde om att det förekom någon luftburen aktivitet i närheten). Här följde checkpointsen ganska väl en stig som gick runt området. Alla pinnarna var i närheten av stigen, även om de röda och svarta givetvis var lite längre in i terrängen. Men alla ändå ganska lätta.

Först efter att jag tagit min sista checkpoint och skulle leta mig söderut mot bilen fick jag första tecknet på att jag började bli trött i huvudet. Det är nämligen den tröttheten som kommer före kroppens trötthet för mig. Att jag börjar snubbla beror inte på att jag inte orkar lyfta fötterna ordentligt, utan på att hjärnan inte skickar rätt signaler… Direkt efter att jag tagit sista checkpointen gjorde jag en snabb beräkning om hur jag skulle gå. Hade nog hunnit 200-300 meter när jag blev tvungen att uppdatera kartan eftersom verklighetens stigar inte såg ut som de som fanns där jag trodde att jag var på kartan.

Givetvis var det inget fel på de ritade kartorna. Felet var att jag, när jag skulle gå söderut istället gick norrut. Så det var bara att vända.

Kallingevandringen tog drygt fyra timmar och landade på runt 18 kilometer. Hade bestämt mig för att också ta Listerby öster om Ronneby eftersom där var tio checkpoints på en ganska liten yta. På grund av huvudtrötthet var jag dock tvungen att ta app-GPS:n mer till hjälp för att inte hamna fel. Problemet med min trötthet är nämligen inte bara att jag lyfter fötterna för dåligt eller går åt fel håll. Den gör också att jag inte tänker igenom mina beslut ordentligt. Plötsligt kan jag finns mig genande rakt igenom en tät granskog trots att vägen runt hade gått mycket snabbare, eller så sätter jag av på en liten stig som jag tror är rätt när det i själva verket är en annan stig tiotalet meter längre bort som är den rätta.

Hursomhelst tog jag de tio checkpointsen, och eftersom den sista var vid samma gårdsbutik som Daniel Pedersen upplyste om efter sin lördagsrunda, passade jag på att stanna till för en glass och en kaffe. Nu tror jag säkert att min tvåkulorsstrut med hallonsorbet och fläderglass, tillsammans med bryggkaffe med gårdens mjölk serverat i Muminkopp, hade smakat gott oberoende av yttre förutsättningar. Men har man vandrat i cirka 25 kilometer och får sätta sig på en bänk i solen och bara njuta, ja då lägger det till något extra i smakupplevelsen.

Så alla som funderat på att ta checkpointsen i Listerby öster om Ronneby: stanna upp och ta en paus. Gärna med glass och kaffe. Jag lovar att det kommer att vara värt det.

Med de tidigare plockade stolparna i Bräkne-Hoby, tillsammans med Kallinge och Listerby, står jag för tillfället på 63 av 100 i Ronneby. Förhoppningsvis kan jag klippa resterande 37 under en och samma dag inom inte alltför avlägsen framtid.

Annars går vi nu in i en tid då jag sannolikt kommer att prioritera ner Blekinge till förmån för Skåne. Hässleholm har sin premiär på torsdag, och jag ska passa på att sticka ut och leta med barnen under kommande vecka. Därefter är det stora släpp varannan dag med Kristianstad (29/4), Östra Göinge (1/5) och Eslöv (3/5). Eftersom det slumpat sig så i mitt arbetschema att jag jobbar 1-2 maj (men bara fram till 15) och sedan är ledig 3-4 maj, så borgar det för att det kan bli en hel del stolpar på kontot inom de kommande två veckorna.

Förresten, en uppmaning till alla HittaUtare! Eller två. För det första, swisha gärna en slant till arrangörerna för respektive projekt. I fjol satte jag in en spänn per plockad pinne. Det blir på det stora hela inte så mycket för mig, men tänk om till exempel varannan person som tog checkpoints i Hässleholm förra året swishat en krona per stolpe för denna aktivitet som man får göra gratis. Då hade Hässleholms OK fått in drygt 65 000 kronor. Och alla som någonsin varit involverad i en föreningsstyrelse vet att det inte varit några summor att skratta bort.

För det andra: Det är inte bara människor som trivs i naturen, så glöm inte att kolla kroppen efter fästingar! När jag kom hem hade jag en som kröp runt på min arm och två som satt sig på benen. Nu fantomkliar det överallt, men alla fästingar verkar borta.

Skånepremiären

I dag tog jag nog mitt första sansade beslut kring HittaUt sedan jag upptäckte arrangemanget förra året. Jag slutade i tid. Vilket verkligen inte var för tidigt, men inte heller huvudlöst sent. Och på grund av det är Kristianstad för tillfället avbockat.

Nej, jag lyckades inte med mina ambitioner att lägga mig tidigt, gå upp tidigt, och sticka ut tidigt denna lördag när Kristianstad hade sin HittaUt-premiär. För först hade jag saker jag behövde göra här hemma, och sedan var klockan så mycket att det inte kändes lönt att gå och lägga sin innan kartorna publicerats. Det enda jag visste var ju att det skulle vara en karta i varje väderstreck, men vad skulle det innebära? Hur många checkpoints skulle jag hinna ta? Och hur mycket tid skulle spenderas i bilen.

Så när klockan slog midnatt satt jag vid datorn och drog upp planerna för Uddarp, Stackedala, Horna och Lerjevallen, för att sedan gå och lägga mig – med tidig larmtid och ambitionen att orka upp.

Vilket jag inte gjorde.

Först vid 06.00 masade jag mig ur sängen, och när jag en stund senare tuggade i mig min frukost såg jag att tre redan varit ute och börjat leta. Och att den anonyme ”Hemulen” redan var klar. En HittaUtare klar med checkpointsen, och jag var inte ens klar med frukosten… Men detta ska ju vara ett år då jag bryr mig mindre om var jag ligger i resultatlistan, och lägger mer fokus på att aktiviteten i sig är så fruktansvärt rolig. Och denna lördag var det inte svårt att charmas av vare sig naturen eller HittaUt-konceptet.

Redan vid 07.30-tiden på Uddarps parkering bytte jag några ord med andra morgonpigga HittaUtare som inlett sitt letande. Genom resten av dagen skulle det sedan återkomma många muntra mungipor och härliga små samtal på coronasäkert avstånd i naturen.

Insåg ganska snart att jag inte skulle ha något problem att hinna ta hela Kristianstadssläppet, trots att det rörde sig om 73 checkpoints. Kartorna var relativt små och checkpointsen stod därmed tätt. Mitt återkommande problem med telefonens GPS skulle som vanligt bli mitt största problem. Vad kunde jag lita på? Telefonen eller min orienteringsförmåga? Inget av alternativen var hundraprocentigt, och problemet är ju att jag själv inte kan avgöra vad som är rätt vid varje enskilt ögonblick. Särskilt inte när jag efter ett tag blir trött i båda fötter och huvud.

Telefonen bråkade dock med mig och slutade jämt och ständigt att uppdatera kartan. Och när den väl uppdaterade den så placerade min blå GPS-plupp ofta en bra bit ifrån platsen jag visste att jag var. Som mitt på en bred stig, och inte 15 meter ut i skogen.

Först när jag hade tagit mig till Stackedala (och börjat med att träffa på Patrik Lindqvist som redan var klar (läs förresten intervjun med honom i Orienteringsmagasinet)) insåg jag att GPS-punkten frös så fort jag registrerat en checkpoint. Fruktansvärt störigt att behöva ladda om kartan eftersom det då ska zoomas in på nytt efter varje reggning. Vilket ledde till att jag slutade orientera efter GPS-punkt och istället började läsa av naturen. Ett vinnande koncept. För den bokskogiga naturen är tacksam att såväl navigera i som att stövla rakt igenom.

Också i Horna var naturen tacksam och orienteringen förhållandevis lätt. Det gick dock inte att se lika långt bland tallar och snår, så vid ett par tillfällen fick jag helt enkelt uppdatera kartan för att få koll på var jag befann mig. En av gångerna var jag säker på att jag hållit rätt kurs mot nästa checkpoint, bara för att inse att jag gått vinkelrätt mot den. Vilket å andra sidan fick som följd att jag skulle rakt söderut och då kunde följa solen.

För övrigt träffade jag på Patrik också vid parkeringen i Horna. Än en gång var han klar med ett område när jag kom dit för att ge mig ut.

Ingen av de fyra rundorna var vidare lång. De 3,34 kilometrarna det blev i Uddarp klarades av på 48 minuter, och att det inte gick fortare skyller jag på GPS-strul. 5,9 kilometer i Stackedala avverkades på 1:26, och då var det enda några rejäla backar som skulle klaras av. Horna bjöd mig på 5,34 kilometer på 1:01.

Mina problem vållades av Lerjevallen. Det var backigt, och svårare att orientera med defekt GPS. Därför fick jag oftare uppdatera kartan för att få fram en lägesbild. Dessutom hade jag oväntat svårt att hitta två ruiner med varsin blå checkpoint, för allt jag såg i alla riktningar var en uppsjö av stengärdesgårdar.

När jag hade tre checkpoints kvar att registrera blev jag omsprungen i terrängen (jag gick hela tiden). I efterhand förstod jag att det var Mikael Persson som hade tagit en del av checkpointsen under natten och nu var ute för att samla in resten. När jag var klar med mitt varv och uppdaterade ställningen såg jag att såväl han som jag stod på 71 checkpoints, och att jag stod först. När listan väl uppdaterats med våra båda sista hade han dock passerat.

Men det är ju ingen tävling, och allt det där.

Och här fattade jag alltså mitt livs första kloka HittaUt-beslut. Klockan vara bara strax efter 14, och jag hade utan problem hunnit köra till Karlshamn eller Ronneby och fortsätta mitt letande. Men istället bröt jag, körde förbi mina föräldrar på hemvägen och stannade där för lite kaffe och glass, och hade sedan tid på kvällen att stå och skrapa huset under några timmar.

Fyra släpp i största kommunen

Försökte fiska fram lite information om Kristianstads försläpp nu till helgen, men fick svaret att jag skulle ha tålamod och hålla utkik i sociala medier. Nu är inte tålamod min främsta styrka, men att ständigt uppdatera sociala medier är jag bättre på.

Hade förväntat mig ett försläpp i Kristianstad likt det i fjol. Då la Pan-Kristianstad ut 15-talet checkpoints vid Hammar, och 15-talet vid Äspet i Åhus. Dessutom har jag för mig att de släppte en av sina cykelrundor. Tänkte därför att jag kunde passa på att ta årets försläpp lite snabbt och lätt under lördagen, och kombinera det med mer utflykt österut. Antingen till Karlshamn, där jag har en del kvar att plocka (hade bland annat Hanö som ett hett alternativ, men är rädd att fastna på ön och märka att sista båten redan gått), eller till Ronneby som genomför sitt huvudsläpp.

Nu tror jag istället att jag får koncentrera mig på att ta Kristianstad under lördagen, och kanske också under en bit av söndagen.

Följande info släpptes nämligen under torsdagen:

Alltså fyra olika kartor, och en i varje väderstreck. Och för den som inte vet det så är Kristianstad Skånes största kommun sett till ytan, med en storlek på 1 346 kvadratkilometer (havsvatten borträknat, varav 1 245 kvkm land. Hässleholm är större sett till enbart landareal, 1306 resp 1269 kvkm). Om man placerat en karta i varje väderstreck lär det alltså bli en del körande mellan de olika platserna.

Skulle bilden i inlägget vara från en av årets checkpoints är min gissning att den är tagen på Ivö. Vill nämligen minnas att naturen vid fjolårets släpp var väldigt lik den på bilden. Men det återstår att se.

Planen blir nu att – såvida inte Kristianstad under fredagen släpper mer info om vilka områden det är – försöka komma i säng hyfsat tidigt på fredag och kunna bege mig till kartan i väster när det ljusnar på lördagsmorgonen. Tänker mig att Bockeboda med sin natur borde ligga nära till hands för ett släpp också i år, men det återstår ju att se.

Därefter får jag väl dra upp planerna och se vad jag hinner.

Men kan inte påstå att jag är en person som gillar att planera efter hand. Hade velat ha rutten klar i huvudet redan innan jag gick och la mig på fredagen.

Hur som helst, på något sätt ska jag väl kunna ta de 73 checkpointsen nu i helgen, och på så vis klättra upp på totalt 225. Målet var sedan att sticka ut midnatt mot torsdag när Hässleholm gör hela sitt grundsläpp. Men där gick jag på en nit…

Klockan 8? Då sitter jag ju på jobbet! Och på kvällen finns det begränsat med tid. Men visst, jag har ju sagt att jag inte ska ta Hässleholm som en tävling i år. Givetvis ska jag ta alla, och extrasläppen kommer jag försöka beta av så fort de kommer – men huvudsläppet ska jag stycka upp och ta i lagom takt. Någon efter jobbet ena dagen, någon tillsammans med barnen andra. Någon kanske på lunchrasten.

Men jag hade väl åtminstone kunnat få ta ett tiotal under första natten? Blir kanske till att vandra planlöst under ett par timmar och se om jag hittar någon stolpe i mörkret…

38,9 + 29,4 = vilodag

Var lite orolig för hur fötterna skulle se ut när jag drog av strumporna. Med sex checkpoints kvar att plocka kunde jag ha svurit på att en blåsa under foten spruckit. Men alla var hela. Alla sju. Fötterna är nu djupt nedkörda i ett fotbad. Det kan de helt klart gjort sig förtjänta av.

Efter helgens ”kortare” utflykter (4,5 respektive 3 timmars letande) inleddes veckan med lediga dagar. Således kunde jag helt fritt disponera tiden. Och därför ställdes klockan på 6. För lite sovmorgon får man ändå unna sig.

Hade dragit upp planerna på mitt Karlshamnsbesök förhand. Skulle inleda vid Eriksbergs naturreservat och plocka de tio checkpoints som fanns där, för att sedan gå samma väg tillbaka. Dock inte in i bilen för att köra vidare, utan förbi bilen för att plocka ytterligare ett gäng checkpoints. Det är en något vansklig taktik som ju, oavsett fysisk status, tvingar dig att behöva gå tillbaka till bilen som kan stå en bra bit bort. I bästa fall skulle jag sedan också hinna och orka ta de 17 checkpointsen vid Hällaryd.

Efter en solig helg skulle måndagen bjuda på mer varierat väder. Det hade regnat under natten, skulle bli soligt fram till tidig eftermiddag, och sedan börja snöa. Jag hade dock inte gått mer än i en kvart innan det började hagla. Men ska det komma någon form av nederbörd så föredrar jag nog ändå just hagel. Hade det kommit som ett rejält ösregn hade jag varit blöt hela dagen, men nu studsade det av mig.

Att det var blött från natten försvårade dock inledningen av dagen. Halkade i en trappa ner till en brygga, men höll hårt i ledstången och kunde förhindra att jag drattade nerför trappan. Höll strax därpå på att vricka foten på en sten, och halkade lite senare på en mossig sten, men lyckades hålla balansen. Allt under den inledande turen på Eriksberg. Därför glad att jag ändå tog dessa checkpoints medan jag fortfarande var pigg i benen och huvudet.

Kortade visserligen av den runda jag tänkt gå en aning. Anledningen var att det redan började bli långt, och jag inte hittade några lämpliga övergångar till de två checkpoints som jag nu skippade. Blev ändå 30 checkpoints totalt under de tre mil som rundan varade. Efter att ha kört till McDonalds och käkat gjorde jag bedömningen att kroppen skulle hålla också för Hällaryd, och att det fanns tillräckligt mycket tid till skymningen. Båda sakerna stämde, även om det började mörkna i skogen när solen klättrade neråt på himlen.

När jag kom tillbaka till bilen hade jag 49 940 steg på pulsklockan, så tog några steg till för att komma över 50 000. Personligt rekord var det redan när jag passerade 45 000 steg. Avståndsmässigt blev det 38,9 km.

(Okej, lite transparens. Var för trött för att skriva vidare efter ovanstående, så fortsättningen skrivs nu under söndagskvällen)

Kände mig relativt pigg i kroppen när jag gick och la mig på måndagskvällen, och eftersom jag ville kunna lägga så mycket tid som möjligt i Varberg ställde jag klockan på 04.30. En timme efter att den ringt backade jag ut bilen ur garaget och körde mot nordväst. Vid 07.30 kunde jag börja leta.

Efter att tidigare ha granskat Varbergs checkpoints fann jag det vettigt att ta dem i nummerordning, eftersom de högst troligt var planerade så. Eftersom jag parkerade vid Östervi IP var det dock lämpligare att starta med 49 och 50 innan jag fortsatte från 1.

Kändes verkligen som att checkpointsen satt lättare än i Karlshamn. Dels var terrängen (åtminstone inledningsvis) lättare, men dessutom stod checkpointsen synliga om man bara lyckades orientera sig till rätt plats. Uppskattas av undertecknad.

Efter 75 minuter har jag redan betat av 16 checkpoints och kände hur detta skulle bli en snabb dag. Det var dock en lite för snabb slutsats som snart skulle motbevisas. Vägen till nästa checkpoint var nämligen lång och innebar vandring på asfalterade cykelvägar. Bara efter en liten stund började båda fötterna ömma…

Svängde in i en butik som jag passerade och passade på att köpa en banan och en drickyoggi. Eftersom jag bara kör midjeväskan har jag inte mycket plats för mat och dryck, och tänkte därför att det var lika bra att fylla på magsäcken med annat och låta det lilla jag hade med mig ligga kvar.

Rundan gick snart vidare ut mot kusten och blåsten. Och fötterna gjorde mer och mer ont.

När jag nådde 25 checkpoints visste jag i alla fall att jag var halvvägs och bara hade spurten kvar. Hade det inte varit för fötterna hade jag säkert haft mer behållning av hela vandringen, och klarat av den åtminstone en timme snabbare. Nu växte istället blåsorna, och jag blev allt långsammare. Passade ändå på att försöka njuta av omgivningarna och utsikten, och satte mig i solen nedanför Varbergs fästnings murar för att äta mina tunnbröd och en del av mitt jägarsnus.

Inte så många felnavigeringar denna dag, och de som jag ändå gjorde var inte av det värre slaget. Totalt blev det 29,4 kilometer vandrade under tisdagen. Och med alla blåsor och fotont var det lätt att bestämma att den lediga onsdagen inte skulle spenderas i terrängen, utan hemma vid husfasaden med färgskrapa i hand.

Nu väntar uppehåll till lördagen den 17/4 då Kristianstad gör ett försläpp och (om jag förstått saker och ting rätt) Ronneby gör sitt huvudsläpp. Så får bli två dagar till österut, för att sedan kunna påbörja hemmasäsongen den 22/4 då Hässleholm har premiär! Nu under söndagen kom det dessutom info från HittaUt Hässleholm att Stoby-Olahus blir nytt område detta år. Blir spännande. Har aldrig varit där, men hört att det ska vara vackert.

Dessutom är cykeln för tillfället på service för att få sig en rejäl uppfräschning när nu säsongen börjar på allvar.