Billigt, blandat och svinnbra

Som en liten överraskningslåda. Bara omslagspapper och röda snören som saknas.
Foto: Lars-Åke Englund

Jag är en smörgåsperson. Och då blir man helt naturligt också en påläggsperson. Och nu kanske någon tycker att det bästa bara vore att stryka alla animaliska pålägg. Och det kanske jag också tycker. I alla fall rent logiskt. Och etiskt. Och känslomässigt.

Men samtidigt har min hjärna svårt att från en dag till nästa göra det skiftet. Så som ett steg mot något lite bättre försöker jag göra andra skiften.

När jag jobbade på Coop för många år sedan hade vi manuell chark. Det var inte många gånger jag behövde stå i den och skiva pålägg, vilket jag var tacksam för. Släpade hellre runt kartonger inne i mjölkkylen, även om jag allra helst satt i kassan. Där kom fingerfärdighet och sifferminne bäst till sin rätt. Men med manuell chark blir det alltid lite svinn (det blir det gissningsvis också när allt skivas på annan plats, men då syns det ju inte). Och jag personligen tycker att skivspillet är en guldgruva.

Rör det sig om lite större bitar – framför allt ändar från diverse korvar och skinkor – går det alldeles utmärkt att strimla till dessa för att lägga på den hembakta pizzan, eller för att lägga i omeletten eller risotton. Och hittar du en låda med lite skivor är det ju rena guldgruvan för smörgåsen.

Häromdagen sprang jag på en skivspillslåda av den senare typen på Citygross här i Hässleholm. I den fanns ett par, tre skivor av sex, sju olika sorters korv och skinka. Det blev en spännande smakresa på flera olika mackor. Eftersom varannan vecka innebär ensamhushåll är det annars en sorts korv eller skinka åt gången som gäller i kylen, eftersom det annars ligger och blir dåligt i väntan på att ätas upp.

Dessutom är spillet alltid (åtminstone av vad jag sett) billigare än förpackningarna som härbärgerar en och samma sort. Förpackningen på bilden ovan kostade 80 kr/kg. För att komma till de prisnivåerna måste du annars söka dig till lågprismärkenas storpacker av kött från andra länder. Varken ”lågprismärken”, ”storpack” eller ”andra länder” får det att vattnas speciellt mycket i min mun.

(För tydlighetens skull skall sägas att skivspillet jag köpte inte hade någon ursprungsmärkning, vilket jag inte tänkte på förrän jag nyss tittade på bilden.)

Klimatdebatt i Kulturhuset

Svårt att veta vad du ska göra den tidiga söndagskvällen nu till helgen (17/11)? Befinner du dig i närheten av Hässleholm? Har du någon form av tankar eller intresse kring klimatet? Då är mitt anspråkslösa förslag att du pallrar dig till Blå salongen i Hässleholms kulturhus.

Det började med att Norra Skånes politiske redaktör Lars J Eriksson skrev en ledarartikel med rubriken Varning för klimatpaniken i början av augusti i år. Det tog inte många dagar förrän Mats Gunnarsson, i trakten kanske mest känd som en av förgrundsgestalterna till festivalen Torsjö Live (som går hårt ut med att försöka vara klimatneutral) kom med ett svar på debattsidan. Hans inlägg hade rubriken Varning för klimatpassivitet. Därefter studsade bollen fram och tillbaka mellan herrarna i några dagar.

Det var tillräckligt för att det skulle sammankallas till en klimatdebatt i Kulturhuset. Lars J Eriksson har lundaprofessorn Gunnar Juliusson vid sin sida, medan Mats Gunnarssons vapendragare är miljökonsulten Maria Larsson. Moderator för tillställningen är kommunens miljöchef Sven-Inge Svensson.

Teodor Dimblad, en av kollegorna på Norra Skåne, var på torsdagens uppjabbning inför debatten, under rubriken Hett debattklimat inför klimatdebatt.

Tidsschemat är som följer:

  • 17.00 Välkomsthälsning och kort presentation av panelen
  • 17.05 Mats Gunnarsson ger sin syn på klimatläget
  • 17.20 Reflektioner från panelen
  • 17.25 Lars J Eriksson ger sin syn på klimatläget
  • 17.40 Reflektioner från panelen
  • 17.45 Gunnar Juliusson ger sin syn på klimatet
  • 17.50 Reflektioner från panelen
  • 17.55 Maria Larsson ger sin syn på klimatet
  • 18.00 Reflektioner från panelen
  • 18.05 Bensträckare
  • 18.15 Moderatorn ställer några inledande ja eller nej frågor
  • 18.20 Publikens frågestund
  • 18.50 Panelen resonerar om var samsyn finns och resonerar om hur vi som individer och samhälle går vidare för att möta klimatutmaningarna.

Arrangemanget är gratis och bakom står Hållbara Hässleholm i samarbete med Studiefrämjandet.

Hemmagjord lera som ”håller ett bra tag” – vad det nu betyder

Har ofta dragit mig från att plocka fram leran till barnen. Huvudsakligen för att denna lera, som köpts och fåtts från tre olika tillverkare, alltid behöver knådas igång av en vuxen tills den är varm och lekbar. Men att den ändå är på tog för hård för att barnen ska kunna pressa spagetti av den, eller ens kavla ut den på vettigt vis.

När jag var hemma hos mamma och pappa för en tid sedan hade mamma gjort egen lera. Den var betydligt mjukare och därför mer barnvänlig. Fick en länk till receptet, men den föll sedan i glömska.

I dag, på min lediga tisdag efter att ha jobbat helg, bestämde jag mig för att äntligen göra slag i saken. Kollade upp vad som behövdes, och medan dottern vilade middag stod jag och tillverkade lera under överinseende av sonen. Vi hade köpt tre sorters karamellfärg och tanken var att göra tre färger. Men eftersom sonen sedan också ville ha grön fick jag blanda gul och blå. Det hade ändå varit en tanke från början när jag köpte röd, blå och gul färg.

2,5 dl vatten
1,5 msk olja
några droppar karamellfärg
2 dl vetemjöl
1 dl salt
1 msk citronsyra

• Koka upp vattnet.
• Blanda i olja och karamellfärg i vattnet.
• Blanda de torra ingredienserna i en skål, och häll sedan vattenblandningen över.
• Rör runt tills det blir en bra konsistens.
• Blir det för kladdigt, lägg till lite mer mjöl.

Förvaras efteråt i burk med lock, eller i försluten plastpåse. Ska då hålla ”ett bra tag” – vad det nu innebär.

Förutom att leran blev mjuk och båda barnen kunde göra spagetti och kavla bäst de ville så är ju den stora fördelen med att tillverka något själv att man vet vad som finns i. Dessutom gissar jag att det blir fruktansvärt mycket billigare att tillverka leran själv än att köpa den i små svindyra plastburkar.

Med det i åtanke var det inte heller lika frustrerande när barnen fick hälften var av de fyra färgerna och genast la dem på varandra och tryckte ihop till en regnbågsblaffa. Jag hade ju tänkt att de kunde skapa mäktiga mästerverk i fyrfärg. De tyckte att det var roligast att blanda alla färger.

Men när allt bara blivit brunt, eller när leran till slut stelnat och inte går att återanvända, är det snabbt och lätt att göra ny. Men då blir det nog hälften, eller kanske till och med en fjärdedel, av varje färg i stället. Fick en liten chock när jag samlade ihop all lera i en tvåliterspåse och stuvade undan i garderoben.

Bacon hasn’t left the building

Bacon, producerat i Halmstad.
Foto: Lars-Åke Englund

Uppföljningar är underskattat i nyhetsbranschen. Det är lätt att fastna i vad som den ene eller andre säger att hen ska göra. Berättar om sina storslagna planer. Blåser och blåser och blåser tills ballongen är så stor att den nästan spricker.

Då bör man komma tillbaka efter lagom tidsrymd och kolla hur det gick. Vad som blev av planerna. (Särskilt om det är så att de storvulna planerna som man skrev om fått personer att satsa pengar, tid och engagemang i idén).

Läs mer: Ljuset i bacontunneln

Jag skrev och gnällde om det svenska baconet som skivas och packas i Nederländerna respektive Polen. Hittade sedan info om att Ica planerade att flytta den delen av sin produktion till Halmstad. Och fick i slutet av augusti svar från Charkuterifabriken att produktionen skulle börja inom de kommande veckorna och att detta Halmstadsbacon skulle börja dyka upp i butikshyllorna under vecka 37.

Jag kollade under vecka 37. Kollade under vecka 38. Då var det inget Halmstadsbacon. Men det förklaras väl enklast med att det förmodligen finns en del tidigare producerat bacon som man först vill få sålt.

Läs mer: Bring back bacon – 19 dagar kvar

För några veckor sedan, när jag återigen botaniserade bland skivor och tärningar hade förändringen slagit igenom. Häromveckan gjorde jag fläskpannkaka med det tärnade baconet, och tyckte kanske att tärningarna var lite mindre tärningar än vad de varit i tidigare produktion – men det är ju en bagatell i sammanhanget.

I kväll blev det makaroner och köttfärssås, där skivat bacon (som sedan klippts av undertecknad) fanns i såsen. Vad det smakade? Bacon. Som vilket bacon som helst. Men utan den fadda eftersmaken från att grisarna som fötts upp, levt och slaktats i Sverige – för att i slutändan bli bacon för den svenska marknaden – farit ut i Europa för att skivas och packas.

Dagens goda gärning (som gav mig så mycket mindre huvudbry)

Ett par centimeter för lång för att få plats i rummet.
Foto: Lars-Åke Englund

När jag flyttade in i min lägenhet i maj placerade jag säng och skrivbord i det största av sovrummen. Eftersom barnen bara skulle bo här varannan vecka fick de sina sängar i det mindre. Leksakerna fick vara i vardagsrummet. Det fanns en rent praktisk funktion för detta eftersom det inte är bra om den ena (det vill säga sonen) vaknar tidigt och börjar leka med en massa leksaker på rummet så att den andra (alltså dottern) vaknar.

Men som lägenheten är upplagd är det egentligen större vits att jag har det mindre rummet eftersom det ligger vägg i vägg med köket och precis intill toaletten. Sover barnen i stora rummet längst bort blir det alltså mindre oväsen som riskerar att störa sömnen.

Jag mätte och kontrollerade. Kontrollerade och mätte. Sängstommen var runt 216 centimeter på längden och 176 på bredden. Det skulle fungera, med ett fåtal centimeters marginal. Men sängen skulle vara tvungen att stå på bredden för att datorbordet skulle kunna få plats i samma rum. Och datorn har jag väldigt gärna i samma rum som jag sover, ifall barnen skulle vakna tidigt och besluta sig för att det kan vara roligt att leka med pappas dator. Det ger mig åtminstone större chanser att upptäcka leken innan något går sönder.

Så barnens sängar lyftes ut i vardagsrummet. Resårbottnarna som låg i min sängstomme ställdes på högkant i samma rum. Lämpliga verktyg togs fram för att kunna montera ner ramverket och ta detta till dess nya viloplats. Allt gick som på räls – fram tills det skulle monteras ihop igen.

Monteringen i sig var inget problem. Det var däremot det stora tv-uttag som satt mitt på ena väggen. Och det nätuttag som satt på väggen mittemot. När jag mätte mellan väggarna glömde jag helt enkelt att ta med dessa objekt i planen. Och plötsligt var det inte alls speciellt bra marginaler. Det var faktiskt inga marginaler kvar alls.

Minusmarginaler, om man ska vara helt ärlig.

Nu försökte jag ändå pressa in bitarna på plats. Det var så klart dömt att misslyckas. Jag hade knappast kunnat pressa samman sängen med ett par centimeter. Så det enda som kunnat hända hade varit att vägguttagen gick sönder. Vilket lät som en dålig idé.

Samtidigt hade jag sagt till barnen att vi skulle byta rum med varandra. Och barnens sängar stod mer eller mindre redan på plats i det nya rummet, tillsammans med flertalet leksaker (utan ljud).

Det fick bli ett snabbt beslut. Jag skulle inte ha någon användning för sängstommen i lägenheten, och platsen i förrådet är ytterst begränsad (eftersom jag redan ställt in för mycket saker där). Och att ramen stod i lägenheten skulle bara funka till och med söndag kväll, för sedan kommer barnen igen. Lösningen: skänka bort den mot bortforsling.

Så jag la ut en annons på facebook och förklarade mig. Konstaterade att stommen hade lite skönhetsfläckar efter att ha hängt med ett tag, men att den fungerade som den skulle. Att lägga ut och hoppas få några hundralappar för den kändes inte aktuellt. Ju girigare jag skulle vara, desto större chans att jag inte blev av med den snabbt.

Redan under onsdagskvällen, mindre än ett dygn efter att jag lagt upp annonsen (och då hade jag sovit och jobbat större delen av tiden däremellan) var stommen ute ur lägenheten. Jag blev glad för att ha blivit av med den, och kvinnan som hämtade den blev glad för att hennes dotter ville ha en 160-säng (och nui alla fall har stommen). Återbruk i sin finaste form, eller hur?

Mitt enda problem i sänghistorian är att jag nu har madrasserna liggande direkt på golvet. Och de lådor som skulle puttas in under sängen står nu staplade bredvid. De sängben som jag tänkte köpa var nämligen slut, inte bara i Hässleholm utan också på huvudlagret. Detsamma gällde alternativet (samma ben, annan färg). Inte förrän under mitten av november skulle det komma nya. Men eftersom jag ska ner till Malmö på föreläsning på fredag löser det nog sig ändå med ben innan barnen kommer hit.

Medial kollateralligamentdistorsion

Foto: Wolfgang Claussen/Pixabay

Kastade i mig lunchen och jäktade iväg till sjukhuset för att hinna till min bokade tid med ortoped och sjukgymnast. Trots att det kändes som att jag var ute i sista minuten satt jag i soffan och väntade tio minuter innan det var min tur (och en kvart innan jag fick komma in). Det är en ytterst ovan känsla. Jag är ju en sådan som stressar och ändå kommer några minuter sent. Trodde jag i alla fall. Det kanske var mer i min ungdoms dagar…

Läs mer: Akillesknän

Blev förvisso lite konfunderad där jag satt i soffan och väntade på att få komma in. En vänlig lapp på väggen intill klargjorde att besökarna gärna fick ta av fikan. Var denna fika fanns var mindre klart. Den var åtminstone inte i anslutning till lappen. Men så var det ju ändå onsdag, och som jag skrev i går, undantaget får inte bli regel. Nu tryckte jag i mig en hel bakelse i går (en och en halv om man ska vara petig, eftersom sonen tröttnade och hellre ville öppna paket).

Har bara gott att säga om bemötandet på sjukhuset (kanske bortsett från det där med den mystiska fikalappen). Det var god stämning och kunnig laguppställning. Ortopeden inledde med ett ”det står att du har spelat fotboll, och du är född -86. Du är för gammal”. Varpå jag fick konstatera att jag faktiskt inte spelade fotboll, och inte hade gjort det på sju år (och att det kanske var en del av problemet).

Läs mer: Domens dag

Sedan skulle det dras, tänjas, böjas, tryckas och vridas. Men det var bara en liten del av momenten som gjorde ont, och vid alla dessa kom smärtan från ett och samma ställe. Bortsett från när ortopeden höll i foten för att vrida knät och det började knaka i foten i stället.

Fick höra att det är bra att jämföra med rörligheten och funktionen i det friska knät. Nu har jag visserligen inget friskt knä, men efter att ha dragit, tänjt, böjt, tryckt och vridit också på högerbenet konstaterades att detta nog åtminstone var tillräckligt friskt.

Efter alla tester kom ortopeden och sjukgymnasten fram till att det rörde sig om medial kollateralligamentsdistorsion i knäled. Åtminstone står det så i papperna jag fick med mig. På mer begriplig svenska handlar det om en smäll mot inre ledbandet, som var ömt men inte trasigt. Graderat från grad ett till tre var detta en etta, alltså den lindrigaste varianten. Några veckors sjukgymnastik, så ska knät vara lika friskt som mitt (någorlunda) friska högerknä.

– Om man ska önska sig någon form av knäskada så är det en sådan man ska önska sig, sammanfattade ortopeden.

Inga regler utan undantag

Tårta på en tisdag? Vad hände med gottisbegränsningen då?
Foto: Lars-Åke Englund

Tisdag 29/10 2019. Det är första barnfödelsedagen sedan separationen. Sonen fyllde 4. Och jag är oerhört glad och tacksam att jag och barnens mamma kan ha en bra vänskapsrelation även efter att vi valt att gå skilda vägar. För barnens skull, men givetvis också för varandras.

Firade sonen med min släkt i lördags eftersom det var pappavecka då. Till helgen firar han med mammans släkt. I kväll träffades vi – jag, barnen och deras mamma – i all enkelhet över kvällsmat, prinsessbakelse och presentöppning. Och vid sådana tillfällen struntar man helt enkelt i de satta begränsningarna om sötsaker enbart under fredag och lördag. Det är bättre att jag skippar onyttigheterna såväl fredag som lördag denna vecka.

Inga regler utan undantag. Så långe inte undantaget blir regeln.

Domens dag

Sista söndagen på kyrkoåret kallas domsöndagen. Söndagen därpå är första advent. Personligen har jag en domonsdag som väntar nu i veckan. Svullnaden på mitt fotbollsskadade knä gick ner på några dagar, men smärtan i knäets insida är kvar. Under lördagen kastade jag knäskyddet eftersom jag upplevde att den extra stabiliteten inte längre behövdes, och att skyddet bara gjorde mig stelare efter att jag suttit ner ett tag.

På onsdag lunch tar jag bilen till sjukhuset för att sjukgymnast och läkare ska titta på problemet. För att se om de kan komma fram till vad som hänt och vad som kan/behöver göras. Jag hoppas ju fortfarande på att det är uttänjda ledband det handlar om, och inget som trasats sönder. Och att det går att åtgärda med sjukgymnastik – hur tråkigt jag nu än tycker att sjukgymnastik är.

Tyvärr har skadan också fått mig helt av banan när det gäller träningen. Ställde in det lunchpass jag hade med PT-Tobbe förra tisdagen eftersom jag ville att knät skulle återhämta sig mer först. Och några andra besök på gymmet blev det inte heller. Men i morgon måndag, efter jobbet, har jag nästa träningstid inbokad. Kommer inte att köra minsta lilla där knät får någon form av belastning. Vill få undersökningen gjord på onsdag först så att jag inte råkar förstöra mer än vad som redan är förstört.

Känner redan att höstarna kommer bli mer ansträngande nu när båda knäna har knasat. För kyla och ruggighet har under många år satt sig i hela högerbenet och riskerat att få mig på gnällig gubbe-humör. I dag, när golven i lägenheten känts kalla, har samma smärtor fortplantat sig i vänsterbenet. Det blir liksom någon form av benutmattning som sätter sig på psyket.

Lösningen? Antagligen inneskor. Och att jag redan nu letar fram vinterpjucken.

Akillesknän

På en brits i ett omklädningsrum på Kornhults IP.
Foto: Lars-Åke Englund

Människokroppen är fantastisk. Tänk hur avancerad hjärnan är, hur ögat fungerar, så fantastiskt fingrarna kan gripa och skriva. Synd bara att det finns en stor brist i denna intelligenta design: knäna.

Knät är kroppens akilleshäl.

Akillesknä.

Jag vred högerknät när jag spelade innebandy efter skolan. Blev överspelad, och försökte vända mig om för att hinna med i spelet. Glömde dock lyfta foten först. Detta var hösten 2003. När jag mönstrade gav läkaren mig frisedel med motiveringen att om det har hänt en gång så kan det hända igen. Vilket det också gjorde några år senare. På en svensexa. Var gladiatorspel. Jag höll på att bli nedslagen från min platå, men höll emot. Däremot höll inte knäet.

Genom åren har nämnda knä varit på gång att hoppa fel ett antal gånger. Jag har känt hur det varit på gång, och avbrutit det jag hållit på med. Med andan i halsen.

Nu ligger jag i sängen och skriver på telefonen. Egentligen skulle jag och Vickan varit ute och gått en långpromenad idag. Tyvärr kom något emellan. Nämligen en fotbollscup i Kornhult.

Det är en sådan plojcup som vissa klubbar har efter säsongen. I just denna ska varje lag ha minst en knatte och minst en icke-fotbollsspelare. Den sistnämnda får inte haft licens de senaste tre åren. Själv har jag aldrig haft licens.

Var med och spelade i samma cup för åtminstone fem år sedan. Räknar jag bakåt och funderar över när jag bodde var kommer jag fram till att det sannolikt var sex eller sju år sedan. Eftersom jag inte var (och fortfarande inte är) någon större bollbegåvning så tog jag med målvaktshandskarna. Slutade med att jag vaktade målet i alla matcher. Vi lyckades ta oss till semifinal. Det sistnämnda var givetvis långt ifrån min förtjänst. Vi hade några unga kvicka talanger, och ett antal stabila pjäser som slet som djur (minns fortfarande hur Gräddis slängde sig och räddade boll på mållinjen när jag var överspelad). Dessutom fick vi ett antal extrastraffar varje matchen på grund av mängden icke-spelare (vilket är mixcupens främsta fördel om ni frågar en icke-spelare som undertecknad).

Nu var jag tillbaka på brottsplatsen: Kornhults IP. Körde hemifrån 7:45 och var framme en knapp timme senare. Bytte om och träffade dagens lagkamrater. Kände hur fotbollsskorna, som var lite för små för sex, sju år sedan fortfarande var lite för små. Värmde upp med lite jogg och diverse friidrottsuppvärmning som jag minns från den karriären. Fick lite skott skjutna mot mig strax före första matchstart som var 9:30.

Släppte in den enda extrastraff som motståndarna hade. En knatte, som på grund av sin ålder fick stå längre fram än vanliga straffpunkten, stänkte in bollen intill stolpen. Jag hann inte reagera. Vi hade tre straffar. Första satt snyggt via ribban. De andra två missades. Matchen var relativt jämn. Jag räddade ett avslut från Jesper Markow med låret. Mest så att jag inte hann undan. I övrigt kändes det stabilt. Släppte dock in ett straffmål till efter att en fällning fått domaren att peka på straffpunkten. Eller framför densamma. För det var där nyss nämnda knatte (med ”Mini-Messi” på tröjan) fick placera bollen. Jag försökte dansa och psyka (lite lagom). Lämna en stor lucka i ena sidan av målet, och sedan slänga mig dit han slagit sin första straff. Bollen satt säkert i andra hörnan…

Cupen var rolig så länge den varade. Tyvärr varade den bara tio minuter för mig. Jag var ute för att styra undan ett anfall, men stötte bollen på en motspelare. När jag skulle försöka ta bollen på nytt vred jag mig utan att först lyfta foten…

Nu behöver jag inte längre fundera över vilket av knäna det är jag vridit till, för nu har båda fått samma smäll. Kände hur vänsterknät hoppade fel och sedan hoppade tillbaka. Jag blev liggande i gräset, med ont i knäet men framförallt arg på mig själv för att jag agerar utan att tänka.

Fick hjälp av planen. Försökte stödja lite på foten, vilket först kändes okej. Men efter några minuter tilltog smärtan, så vi hoppade in i omklädningsrummet och jag fick hjälp att linda och kyla. När jag väl fått på mig överdragskläderna var vår andra match färdigspelad (förlust 3-4). Tredje matchen såg jag från sidlinjen. Underläge 1-3 efter straffarna blev förlust 1-5 eller 2-5. Vi blev hur som helst sist i gruppen och slogs ut. Jag fick assistera med kvartsfinallottningen innan jag satte mig i bilen och körde hem.

Så det blev inget Finjasjön runt idag. Det blev hasande efter en kundvagn på Ikea för att hitta 4-årspresenter till den inom kort fyraårige sonen. Hittade först mitt gamla knäskydd från den gamla goda tiden. Förhoppningsvis behöver jag inte gå upp på vinden och leta fram de gamla kryckorna från samma tid.

Får alltså ofrivilligt tagga ner på såväl vandringar som gymmande tills knät läkt tillräckligt. Först för svullnaden gå ner, och sedan får väl någon titta på om något gått sönder, eller om jag klarat mig undan med uttänjda ledband. Men inget ont… nu får jag ju mer tid till att blogga igen!

Det här med tålamod…

Inte mycket att skryta om i mätväg. Men vad väntade jag mig egentligen efter två veckor?
Grafik: Lars-Åke Englund

Tredje mätningen gjord. Och efter att den första mätningen följts av en ganska rolig kamp med måttbandet förra veckan, så var denna veckan desto tråkigare. Jag vet att jag knappast har på fötterna för att gnälla om uteblivna resultat efter två veckor och totalt fem träningspass varav två med PT-Tobbe.

Men det här med tålamod. Det är inte riktigt min grej.

Om vi börjar med vikten. Jag har under ett antal år legat hyfsat stabilt runt 82-83 kilo, men någon avstickare uppemot 86-87. Jag vet att BMI inte är en problemfri måttstock, men jag kan ju hursomhelst inse att mina 91,8 kilo fördelade på 178 centimeter är ett antal pannor för mycket. I BMI-mått handlar det om 29, där 18,5-25 är spannet för normalvikt. Det skulle innebära att jag ska ligga mellan 59 och 79 kilo.

Vid den undre gränsen vill jag inte ligga. Och dit ner skulle jag ändå aldrig kunna nå på ett hälsosamt sätt. Mitt långsiktiga mål är att komma ner till trakterna av 75 (BMI: 23,7), vilket känns som en rimlig målvikt, baserat på vad jag vägt som frisk ungdom. Det är det undre strecket i diagrammet ovan, och dit är det en bit. Det mål som jag hoppas nå innan året är slut är att jag tagit mig från 29 till 26 i BMI. Vilket motsvarar en vikt på lite drygt 82 kilo. Vilket i sin tur innebär att jag från starten vecka 39 har 13 veckor på mig att gå ner knappt tio kilo. Det låter möjligt, men inte som något som görs i en handvändning. Och att vågen vid senaste invägningen stod på 90,9 efter förra veckans 90,8 – tja, det var inte det jag hade hoppats på.

Även kroppsmätningarna gick lite si och så. Först hittade jag inte måttbandet den dag jag skulle mätt, och när jag sedan lokaliserat måttbanden var jag inte säker på hur och var jag skulle mäta. Hur gjorde jag senast? Höll jag måttbandet så löst det gick utan att det var slappt? Eller drog jag in det? Beroende på hur jag mätte kunde jag få ett bröstmått som varierade på fem centimeter.

Så diagrammet får tas med en nypa salt. Det är inte nu, efter två veckor, som jag har nått mitt slutmål. Och efter tre mätningar kan jag heller knappast tala om någon trend.

Egentligen borde jag bara ha de här inledande mätningarna som framtida referenspunkter. Jag har ju precis lyckats lokalisera nya muskelgrupper och hade under onsdagen svårt att gå nerför trappor på grund av träningsvärken. Det om något borde ju tala om för mig att jag bara är precis i början av den här förändringsprocessen.

Nej här behövs det visas lite tålamod. Ett pass i taget och ett par tre i veckan. Först hitta rutinen, sedan dra slutsatser.

Men visst ska det bli roligt den dag det i alla fall är en åtta först när jag ställer mig på vågen. Och tänk den dagen det står en sjua först. Det får väl bli lagom till nästa års strandsäsong.