Såväl lördag som söndag började larmet på mobilen skrälla klockan 06.00. Med jobbstart en timme senare var jag tvungen att gå upp, men det var med högljudda protester från samtliga delar av min kropp.
Måndag morgon: larmet ljuder 05.00. Då har jag redan vaknat av mig själv några minuter tidigare. Studsar upp på lätta ben. Varför? Inte bara för att jag är ledig, för många sådana morgnar masar jag mig inte ur sängen förrän vid niosnåret. Nej enbart för att jag planerat att ta en rejäl morgonpromenad till Magle våtmark, och att jag ville se solen stiga där, och dimmorna med det.
Dessvärre kom jag för tidigt till dammarna, och fick konstatera att solen låg kvar och ruvade bakom träden. Så inga stigande dimslöjor, men ändå klart värt att komma ut.
Kunde, när jag efter 105 minuters vandrande satte nycklarna i ytterdörren, konstatera att det blivit 11,3 kilometer. Det blev den tredje rundan på lika många dagar med minst åtta kilometers vandring i ett kör. Fötterna behöver det för att varva igång till HittaUt-säsongen. Dessutom behöver min hjärna det för att komma ihåg vilka tånaglar som måste kapas rätt för att slippa att jag efter någon kilometer har en nagel som skär in i en annan tå. Brukar sluta med att jag tejpar en tå på vardera fot för att komma tillrätta med problemet. Eller nej, det slutar med att jag försöker ta av strumporna och att tejpen då sitter kvar i dessa.
Hur underbart är det inte att se att klockan knappt slagit 08.00, och då redan har 13 000 steg på dagskontot? Funderade på att ta en tur till tippen innan klipptid väntade vid 10, men unnade mig istället en andra frukost i lugn och ro. Jag unnar mig sällan lugn och ro med kvalitet (alltså inte att sitta och scrolla i mobilen eftersom jag inte kommer på något att göra), men kände att det här var läge.
Att det inte har blivit några inlägg här de senaste dagarna har två förklaringar. För det första har jag haft fullt upp med dotterns fyraårsfirande. För det andra har jag skrapat färg från huset. Får se när all färg är borta. Påskhelgen hade jag tänkt ägna åt HittaUt, men kanske att jag får lägga några timmar på stegen då också.
Annars hade jag längtat efter denna måndag av en annan anledning. Beställde nämligen tryck av kepsar och tröjor (samt musmatta och kaffekopp till jobbet, och ny musmatta hem) med den hemsidelogga jag totade ihop häromveckan, och i aviseringsinformationen hade det stått att prylarna skulle komma idag. Vilket de också gjorde.
Så nu kan jag göra reklam för mig själv och bloggen när jag är ute och letar stolpar runtom i sydsverige!
Inte för att det egentligen har med något att göra, men var häromdagen inne och såg att jag närmade mig 10 000 visningar för denna sida. Eftersom jag startat många bloggar i mina dagar, men inte lyckats hålla liv i någon av dem, eller hitta någon större läsekrets, hade jag aldrig trott att tillräckligt många galningar till slut skulle klickat in sig 10 000 gånger. Men ikväll hände det.
Satt egentligen för att skriva ett annat statistikinlägg för att sammanfatta HittaUt-säsongen 2020, för att helt lägga den säsongen bakom mig och fokusera på 2021. Men blev ju tvungen att sticka emellan med dessa rader.
Så, tack allesammans. Hoppas ni uppskattar att jag skriver. När HittaUt-säsongen kryper närmare blir det (som ni redan märkt) mer aktivitet här. Förhoppningsvis tar det inte drygt 1,5 år till till jag når 20 000 visningar.
Snön smälter och det spritter i benen som mest av allt vill ut och vandra i vårsolen. Eftersom tjocka lager snö i knappt tio plusgrader och sol har en tendens att smälta snabbare än marken som snön ligger på kan ta åt sig vätan, så finns det all anledning för oss som fortfarande inte är så vana vandrare att se över utrustning och kunskaper.
Att slänga ett öga på allemansrätten skadar inte. Vad får vi göra i naturen, och vad får vi inte göra? När ska vi tänka till lite extra, och hur är det nu med hundar som är kopplade eller lösspringande? Och som (konflikträdde) jag själv resonerar. Om jag har rätten på min sida, men om någon annan tycker att jag kommer för nära, är för oförsiktig eller tycker att jag borde ha min hund kopplad även när det inte krävs (detta kräver förvisso att jag först skaffar en hund först), är striden värd att ta? Kanske är den verkligen det vid vissa tillfällen, men vid de flesta är jag rätt säker på att det uppkomna problemet går att lösa på ett vis som gör dig själv precis lika nöjd, och din medmänniska något mindre missnöjd än nyss.
Och när det gäller din egen utrustning då? Personligen har jag två favoriter. 1) Din powerbank till telefonen. Eftersom jag gärna gps-mäter rundorna, knäpper några bilder jag kan ha till denna blogg, registrerar checkpoints till HittaUt, samt behöver kunna hitta till och från mina startpunkter, så är denna livsnödvändig. Det insåg jag när jag höll på att gå vilse i Tyringe förra året. Med min fulladdade Luxor PRB20000 vet jag att jag har den kräm jag behöver från start till mål. Visst, den väger drygt 400 gram och det finns lättare som säkert räcker gott och väl. Men om jag ska kapa ett par hundra gram på min totalt vikt när jag är ute och vandrar så vet jag lite reserver på magen som jag hellre skulle göra av med. Den har dessutom två usb-utgångar, och kostar bara runt 250 kronor. Väl värt pengarna. 2) Ett par välimpregnerade vandringsskor. Märkte själv den stora skillnaden när jag gick från mina löparskor (hade några otrevliga upplevelser där jag trampade ner i gyttjig mark och kände hur det kalla vattnet sköljde in över fötterna) till ett par vettiga vandrarskor. Frampå hösten var de dock inte lika täta längre, och gissningsvis behöver de en ny dust med impregneringssprayen innan jag ger mig ut i den vårvåta terrängen. Dessutom var vandrarkängorna ett under av lättnad för mina stukningsbenägna fötter. Under den gångna säsongen stukade jag inte fötterna en enda gång när jag gick i vandrarkängorna. Trampade snett några gånger, men fick den nödvändiga stabiliteten hos skorna.
Jag skulle kunna skylla på gubben som började åka precis när jag höll på att avsluta mitt första varv. Det varv som var tänkt att bli det enda. Det kan vara hans fel om jag inte kommer ur sängen på tisdagen. Eller hans förtjänst. Men kommer jag ur sängen, då väntar straffträning. Skoj!
Det hinner gå lite tid mellan inläggen. Och varje gång jag sätter mig kommer jag på så många saker som jag måste ta upp. Så också denna gång.
Men först och främst, det jag inte kan gå förbi, är att HittaUt centralt ställde lite frågor och bad om bilder från säsongen som gått. Jag ställde givetvis upp. Det är lite av normalt hyfs när man jobbar i den bransch jag gör. Om jag ska be folk om intervjuer till höger och vänster, ja då får jag också vara snäll och svara på frågor när någon frågar mig. Den som ger sig in i leken, och så vidare.
Vidare till anledningen till att jag skriver idag. Och att jag eventuellt inte kommer ur sängen i morgon.
När jag var liten hade jag en dröm om att åka Vasaloppet. Satte någon gång, tillsammans med äldsta systern, upp ett mål om att vi skulle åka tillsammans inom en femårsperiod. Men de där fem åren kom och gick utan att vi närmat oss vare sig starten i Berga by eller målportalen i Mora. Men sedan tog jag ett beslut 2012, och jag tror att det var i samband med att jag jobbade helg på sporten i Laholm (vilket jag gjorde varannan helg, så att Vasaloppet skulle ligga på min jobbhelg var exakt 50-50). Besökte gym där de körde spinning respektive indoor walking framför storbildsskärmar med loppet. Och då bestämde jag att det faktiskt var dags att ta tag i den där drömmen. Inte året därpå, utan två år senare. På så vis skulle jag hinna träna tillräckligt.
Jag köpte rullskidor och åkte en del. Stod åtskilliga timmar i stakmaskin på gymmet (lyssnade på otroligt många poddar och försökte på det viset förtränga hur jobbigt det var). Och i slutet av vintern 12/13 köpte jag längdskidor.
När Vasaloppsmorgonen nalkades i mars 2014 stod jag på startlinjen. Jag var i mitt livs form, och pinade mig igenom den nio milen. Funderade tidigt på att bryta, men övertalade mig själv att fortsätta eftersom jag visste att jag definitivt inte skulle försöka mig på att åka en andra gång om jag inte åkte klart en första. Och (kanske framförallt) skulle det innebära att jag lagt ut massa pengar på utrustning och boende, och inte få ut någonting av det.
”Ung” och ”vältränad” för sju år sedan.
Efter att vi åkt hem från Stöten där vi bott i en vecka så lät jag länge skidorna ligga. Tror visserligen jag hade ut dem säsongen därpå för att åka en liten sväng, men var inte tillräckligt inspirerad för att ta bort den sista valla jag lagt på under den säsongen.
Mer skägg. Fler kråksparkar. Samma mössa, skidor, stavar och Axadräkt (dock dold av jackan på denna bild).
Livet – och snöbrist
Sedan kom livet emellan. Jag och min dåvarande sambo fick barn, gifte oss, byggde hus och separerade. Under åren hade jag vänner som åkte Vasaloppet och som frågade om jag inte också skulle göra det, men helt ärligt så trivdes jag betydligt bättre i tv-soffan för att se på spektaklet. Skulle jag åka igen skulle jag behöva lägga ner mycket träning först, och det kände jag varken att det fanns tid eller lust till.
Dessutom: Det finns sällan vansinnigt mycket snö nere i Skåne. Det var svårt att bli inspirerad.
Men denna vinter har varit lite speciell eftersom vi både fått en del snö, och att kylan håller i sig. Hörde någon kunnig säga att det inte varit så ihållande kallt i Skåne på runt tio år.
Det har dels lett till en massa skridskoburen ungdom på isarna (låt mig återkomma till det i slutet på inlägget), dels till att det faktiskt finns dragna skidspår i trakten.
Så i fredags hämtade jag skidorna hemma hos min ex-fru (vi hade en gemensam skidväska, och den hamnade hos henne – och jag har inte direkt haft ett superbehov av skidorna på ett tag). Tanken var att åka under måndagen, efter att ha jobbat under helgen. Lite smågrejer behövde dock förberedas. Som att skrapa bort den gamla vallen, samt att byta rullskidstrugorna på stavarna till snötrugor.
Dessa arbetsuppgifter tog jag tag i sent på söndagskvällen. Eller ja, jag tog tag i dem så gott det gick. Hittade snötrugor och mitt vallapaket med två olika vallaväck-medel, i en låda. I samma låda låg smältlimmet för att sätta fast trugorna på stavarna. Problemet (det första, skulle det visa sig) var att jag inte hittade limpistolen. Jag letade igenom alla lådor i källaren en gång. Och en gång till. Sedan alla skåp uppe i huset. Därefter garaget. Och slutligen lådorna en tredje gång. Ingen limpistol stod att finna (men den dyker väl upp någon gång i vår så att jag har gott om tid att förlägga den tills jag behöver den igen). Fick dock reda på att det fanns en hemma hos föräldrarna, och eftersom jag ändå skulle dit för att hämta skridskorna (som sagt, återkommer till dessa) och eftersom det var på golfbanan i Knislinge som jag skulle åka, så fanns det ingen anledning att helt gräva ner sig i snön.
Såpa och matolja
Så jag slängde upp skidorna på några sågbockar i källaren för att få bort gammalt klister som satt på hela min gamla fästzon. Och låt mig poängtera hur viktigt det var att få bort detta klister. För sedan denna fästzon stämde har jag gått upp runt 15 kilo, vilket alltså skulle ge betydligt mer skidkontakt med marken.
Plockade ur den första flaskan vallaväck ur förpackningen. Tom. Fråga mig inte om den läckt ut eller dunstat under åren som gått, för inte ens jag lägger tillbaka en tom flaska i en förpackning. Nåväl, jag hade ju en till. Tog fram den, skakade den, och sprayade. Eller försökte spraya. För hur jag än tryckte på knappen så kom det ingenting. Och nu var goda råd dyra.
Men google är din vän. Vissa rekommenderade lacknafta (vilket inte hjälper mig då jag inte har det hemma). Andra pratade om toapapper, strykjärn och något mer, och jag fick inte riktigt ihop hur det skulle gå till. För det verkade sedan ändå som att man i slutändan skulle använda vallaväck.
Men såg till slut ett inlägg där någon påstod att man kunde blanda såpa eller diskmedel, med matolja, och det skulle greja biffen.
Hade jag fått en plats i den svenska vallabussen under skid-VM med dessa kunskaper? Nej, knappast. Och skidorna blev inte heller perfekta. Men det mesta av klistret försvann i alla fall. Ett problem är världen.
Super Bowl och tidig väckning…
Eftersom jag tänkte vara ute tidigt i spåret ställde jag ringklockan på 7. Ett tips för att verkligen orka upp vid denna tid är att inte sitta uppe och titta på Super Bowl till inpå småtimmarna. Jag såg visserligen inte hela finalen, utan somnade i tredje quartern. Men å andra sidan lyckades jag stänga larmet när det ringde, och när jag sedan vaknade undrade jag hur det kunde vara ljust ute utan att klockan hunnit slå 7.
Det kunde det naturligtvis inte. Klockan var 9.30. Men tog mig så småningom till Knislinge, och limmade på trugorna (om än lite snett), och begav mig ner till golfbanan. Det blåste friskt i vindbyarna, och medan jag snörade på mig pjäxorna så frös jag. Men tog mig ut i spåret och fick snabbt upp värmen. Hade sett en man starta en stund före mig. Var övertygad om att min teknik var mer vägvinnande än hans, och funderade på hur lång tid det skulle ta innan jag hann ikapp. Det tog ganska precis två kilometer. Såg sedan ingen mer åkare under det 7,5 kilometer långa varvet. Stakade på. Blev trött. Diagonalade lite i slutet. Var nervös vid backarna, vilket jag alltid varit de gånger jag kört. Nära få felskär i första lilla backen, och fick sedan upprepa mantrat ”aktiva fötter, aktiva fötter” så fort jag skulle köra nerför, för att inte bli för stelbent. För att agera snarare än reagera. Och utförslöporna gick bra under resten av åkningen. Även om det till stor del berodde på snällt dragna spår.
Varvning!
Under sista tredjedelen av första varvet var jag övertygad om att det varvet också skulle bli mitt enda. Och hallå, har jag inte åkt skidor på sex år är det inte fy skam att börja lite lätt med 7,5 kilometer. Men så, precis när jag närmade mig varvning, så såg jag en annan äldre man (obs, den man jag kört ikapp på första varvet var också äldre, själv är jag bara äldre när det gäller min humor, min godissmak samt (om man frågar ortopeden i Hässleholm) mina knän) köra ut i spåret. Jag fick vittring. Nog såg hans teknik inte heller fulländad ut? Nog skulle jag kunna köra om också honom?
Så jag tog en slurk vatten och fortsatte köra.
Denna man hade dock bättre teknik än den första. Samtidigt som min teknik visade på större brister i takt med att jag blev allt tröttare. Men jag kom ikapp och förbi, och jag tog mig runt hela andra varvet också. När jag anlände till varvningen igen kunde jag stoppa pulsklocka och runkeeper och konstatera att det blivit 14,7 kilometer åkte på knappt 1 timme och 25 minuter. Detta i bra spår där det bara var genomslag på ett par ställen. Dessutom började det inte blåsa ner snö i spåren förrän precis i slutet (vilket gjorde att jag fick staka nerför den långa avslutande backen).
Under varven kände jag hur muskler i mage, rygg och armar aktiverades på ett sätt som de inte varit aktiverade på länge. När jag vaknar på tisdagen lär jag känna av dem ännu mer.
För spännande e-cykling
Var det färdigtränat för dagen då? Ja, det hade man kunnat tro, men måndagskvällar körs ju SweCup i e-cykling (Zwift). Nu är jag ju inte med och kör där, till det funkar inte min spinningcykel, men jag brukar ändå ha det igång medan jag trampar på min cykel. Och ikväll var det dessutom damernas klasser som visades i livestreamen (varannan vecka är det damerna, varannan herrarna), och i damklass kör mountainbikecyklisten Nellie Larsson som jag intervjuade en del under tiden på sporten på Laholms Tidning. Eftersom hon dessutom har varit med i toppen av A-klassen under samtliga lopp, ville jag inte missa det.
Trampade ändå med relativt lågt motstånd och hög kadens, för att mest sitta och trampa med utan att köra slut på mig. Åtminstone i början. För sedan blev det spännande, och jag trampade fortare, och pulsen gick upp, och jag höjde motståndet, och pulsen gick upp… Under den spännande avslutningen hade jag nog puls på åtminstone 165 (min maxpuls ligger runt 183-185), trots att målet alltså var att ta det lugnt. I loppet stod Nellie för imponerande körning i sista tunga backen då ledarklungan bantades till fem, och med ett ryck i sista lilla backen (där dock övriga lyckades hänga på). Sedan drog hon iväg i en spurt också, och klarade nästan att hålla ledningen in i mål, men passerades under sista meterna och fick nöja sig med andraplats.
Ni förstår själva att det är svårt att sitta och trampa lugnt när man tittar på sådan dramatik på skärmen framför sig. Och vill ni se loppet själva kan ni göra det här:
Kommer jag ha ont i kroppen när jag ska gå upp? Definitivt. Ändå ska jag försöka ut och köra lite skridskor på Finjasjön i morgon (hyfsat nära stranden, men ändå). Eftersom de där kalla vintrarna där isarna lägger sig lyst med sin frånvaro har jag inte åkt skridskor på många år. Började jaga efter nya eller begagnade skridskor nu under måndagen eller tisdagen (ja, jakten inleddes i fredags, ni behöver inte säga något om bristen på framförhållning). Var på första köplats för ett par i Olofström, en timmes bilkörning hemifrån, men den som tingat köpte.
En Askungesaga?
Hade ju ändå mina gamla skridskor i Knislinge. Visste visserligen inte vilken storlek de hade, och misstänkte att de kunde vara för små. Pappa letade fram dem under söndagen. De var storlek 42. Han försökte få i foten. Det gick inte. Jag mätte min fot, han mätte sin. Kom fram till att min var lite kortare, att det kanske kunde gå.
Medan jag väntade på att smältlimmet skulle torka ordentligt provade jag skridskorna. Man kan nog säga att de är små. Kanske lite för små. Men jag kunde forcera ner foten. Kände mig visserligen som någon av Askungens elaka styvsystrar, men tror nog ändå att det ska gå att åka lite. Tillfällena blir ändå begränsade. Tisdag själv, i helgen med barnen, och sedan kanske inget mer i år. Och är de för små får jag investera i nya (begagnade) till nästa säsong. Och då försöka ha lite bättre framförhållning. Kanske blir det inte aktuellt med att åka på sjöar på tio år igen (eller någonsin), men mina fötter har åtminstone växt färdigt.
Och om jag nu tar mig hem från skridskoåkningen utan att ha alltför ont i fötterna. Om jag har någon energi kvar i kroppen. Då ska jag nog ta en tur till Wittsjö golfklubb med mina skidor och ta en runda där också.
Plötsligt plingar det till i mobilen: Din statistik på bloggen blomstrar. Och sedan samma sak några dagar senare. Och ingen av gångerna är det välförtjänt eftersom jag tänkt att skriva inlägg, men sedan inte fått tummen ur.
Sedan är såklart ”din statistik blomstrar” väldigt beroende på vad man jämför med. Men jo, att 18 personer går in en söndag i januari, när det senaste inlägget är från slutet på november, det är någon form av blomstring.
Förmodligen ett tecken på klimatpåverkan.
Jag har faktiskt några inlägg på lut. Ett om Hittaut Kristianstads förlängning av säsongen 2020 med ett nytt koncept, ett om diverse spännande träningsspelappar som driver ut en sådan som mig på vägarna. Ett om min misslyckade ”gå runt Sverige på ett år”, som också ska handla om hur jag nu tänkt att jag ska cykla samma sträcka och se när jag är i mål. Det ska definitivt vara klart långt innan ett år passerat i alla fall.
Ett annat inlägg är tänkt att handla om min nya spinningcykel som står i källaren i mitt hastigt ihopkastade och spartanskt inredde källargym. På denna spinningcykel har jag nu trampat två kvällar i rad medan jag tittat på ett par avsnitt av Queens gambit på Netflix. Eller nästan ett par avsnitt i alla fall. Började titta på serien medan jag tränade i slutet på förra året, och som gammal schackspelare (på en betydligt lägre nivå är personerna i serien) är det roligt att se att de haft med schackkunnigt folk i produktionen. Det hade funnits så många falluckor som man kunde trampat igenom, där det inte var schack utan bilden av schack som förmedlades.
Hur som helst insåg jag ikväll (alltså söndag kväll) hur fast jag är i tablå-tv-formatet, där alla avsnitt gjordes lika långa för att passa in i tv-tablån vecka ut och vecka in. Är det en serie på SVTplay är detta fortfarande fallet eftersom dessa program dessutom är avsedda att gå i själva burken. Men en serie som är producerad för Netflix (eller andra streamingtjänster)… Eftersom jag under lördagskvällen hoppade upp på cykeln direkt efter att jag startat programmet och sedan cyklade i cirka 45 minuter utgick jag kallt från att detta var avsnittens längd. Så när jag kom till 42 minuter idag så valde jag att lägga in en spurt för att ta ut mina sista krafter. Problemet var bara att 45 minuter passerades, och så också 50, utan att avsnittet närmade sig ett naturligt cliffhangerslut. När jag cyklat 55 minuter, och enligt cykeln 34,8 kilometer, och pulsklockan sa att jag gjort av med knappt 590 kalorier, så orkade jag inte längre. Klev av cykeln, pausade avsnittet och såg att det var fem minuter kvar. Och att det avslutade avsnittet sedan är på 67 minuter. Så om jag finner nöje i det har jag 72 minuter cykling att se fram emot i morgon. Eller så delar jag det på två kortade men intensivare turer.
För målet är att cykla en stund varje kväll. Och att på så vis i ett första skede kapa tio kilo av överflödig kroppsvikt, och därefter försöka beta av resterande sju, åtta kilo för att komma ner på de vikter som jag borde ligga på och som är långt ifrån några anorektiska nivåer. När jag (väl) var i mitt livs form 2014, efter att ha tränat för att genomföra Vasaloppet (vilket genomfördes, inte på några bra tid, inte på något imponerande sätt, men jag skidade från start till mål), vägde jag 76 kilo, fördelat på mina 178 centimeter. Ställer jag mig på vågen nu visar den nästan 20 kilo mer. Så det finns att ta av.
Pulsklockan förresten, den hittade jag i en av alla flyttlådor häromdagen. Tillsammans med pulsbandet. När jag bytt batterier i dessa båda såg jag att de slutat fungera under 2015… Lyckades dessutom lokalisera den lilla usb-sticka som skulle överföra pulsdatan till datorn. Tyvärr hade klockföretaget bytt sajt och system 2018, och det fanns inga drivrutiner för Win10 för att få uppladdningen att fungera till den gamla, fortfarande fungerande, sajten. Dessutom var klockmodellen för gammal för att kunna länkas ihop med företagets nya app… Så jag, en väl gammal pulsklocka. Men den gör ändå sitt jobb, och även om jag inte kan föra över några vackra grafer in i datorn så ser jag i alla fall såväl max- som snittpuls (samt givetvis just nu-puls) under mina trampövningar i källaren. Good enough.
En sista reflektion från denna dag, i detta inlägg som skulle blivit betydligt kortare än det till slut blev: åkte ner till Hovdala med barnen idag. Vi packade ryggsäcken med tunnbrödsrullar, festis och en kaffetermos. Parkerade och gick en bit i snålblåsten. Satte oss därefter för att fika, utan någon större njutning. Blev ändå lite bra av att det kom en familj med hund, och dottern skrattade högt åt hur hunden viftade på svansen. Men alla händer blev kalla eftersom vinden ven och ett kallt regn (även om det var förklätt till snö) föll hårt över oss, och det inte går att äta tunnbrödsrullar med tjocka tumvantar. Det hela slutade med att jag tog på dottern vantarna igen, och att jag sedan höll tunnbrödet åt henne, medan hon högg in på det som en busig hund. Kaffet värme oss alla tre gott. För jodå, nu är det inte bara pappa, 34, och dottern, 3.5, som dricker kaffe. Även sonen, 5, började dricka det svarta guldet (eller är det det som olja kallas?) till fika. Inga stora doser, och med mycket mjölk, men ändå.
Hur som helst, vi var långt ifrån ensamma ute denna dag. Vid huvudparkeringen på Hovdala var det gott om bilar, och detsamma gällde vid Boketorp. Ytterligare några fanns vid Trädhuset, där vi ställde oss. Om så många är ute och vandrar en svinkall söndageftermiddag i januari, hur kommer det då inte bli i sommar?
Lunka på! Fler inlägg kommer, jag lovar (dock inte idag).
Energi under vandringen är viktigt, och med alla logiska resonemang kräver längre vandringar också mer energi. Här kommer några recept som kan vara till nytta i sammanhanget.
Nog för att det finns mycket ätbart i naturen vid den här årstiden. Har varit ute och sett hur blåbären växer, och vid min favoritrunda ute på Hovdala är det tjockt med blåbärsris. Också när jag hittautade i Tyringe vadade jag genom blåbärsrisen. Saken är ju bara den att en långvandring riskerar att bli extra lång om man var femtionde meter sitter på huk och mumsar bär, och i hittautsammanhang är jag ju intresserad av att vara snabbast.
Studentenfutter och jägarsnus
För ganska precis halva livet sedan (det vill säga något år in på millenniet) var jag i Schweiz och ställdes då inför företeelsen ”studentenfutter” – alltså studentfoder. Det var påsar med blandningar av olika nötter och torkade bär. När jag började vandra blev det naturligt att försöka göra små sådana påsar av vad som jag hade hemma i köksskåpet och som inte slunkit ner i müslin. Företrädesvis blev det blandningar av russin, solrosfrön och pumpakärnor.
Nu i morse när jag låg och slösurfade på mobilen sprang jag in i vad som förmodligen är den svenska motsvarigheten till studentenfutter, nämligen jägarsnus. Kände att det fanns en del goda tillägg till mitt ganska spartanska recept, och bjuder på en länk till Utemagasinets artikel här.
Torka de egna äpplena
Spontant känns deras första variant, med ölkorv och rostad majs som en stadig påse att ha med sig på de långa vandringarna, där det efter några timmar kanske behövs något lite mer än bara russin och mandlar.
Men kommer nog att köra lite lättare påsar också, men stor del torkad frukt samt hackad choklad. När nu nästa långtur blir. Har fortfarande mycket med husrenoveringen som ligger som högre prio än att lägga en heldag på stigarna, tyvärr.
Kanske till och med att jag kan få ordning på att torka några av äpplena som växer i trädgården, och därmed köra ännu mer hemvävd påse? Försökte lite förra året i lägenheten, men det blev aldrig riktigt bra (eller alls bra). Kanske värt att investera i en frukttork trots allt?
Extrasläppen rasslar in. Och jag känner hur rolig min semester kommer att bli. Nästa års semester alltså. För i år blir det inte mycket mer utflykter än det i närområdet.
Eftersom jag på mitt ena instagramkonto (densmalastigen) följer diverse hittaut-områden så rasslade det till under förra veckan. Efter att Hittaut Hässleholm lanserat sitt bonussläpp i Tyringe trillade det in 1/7-släpp på flera områden. I Kristianstad, som faktiskt är det enda jag kommer att ge mig på förutom Hässleholm, så blev det Ivö som står på tur. Eftersom jag inte tagit de tre cykelkontroller som är på ön blir det till att knäppa också dessa vid tillfälle. Frågan är bara när detta tillfälle uppstår, för i skrivande stund pågår ett hektiskt arbete med husrenoveringen. Huset har redan varit i min ägo i drygt en månad, och om ytterligare två kommer snickaren för att byta tak och badrum. Och därefter sker inflytt. Och fram till dess är det en hel del som jag har att ta mig an.
Har visserligen målat väggar och tak i mitt rum, dotterns rum, och hallen. Även heltäckningsmattorna som låg där är uppslitna (tillsammans med frenetiskt spikat masonit i ett av rummen. Lyckades slita ut klykan på hammaren…). Min första tanke var att slipa dessa golv, men det blir nog snarare att lägga någon snygg klicklaminat ovanpå. Plankgolvet under verkar rätt mjukt, och på så vis skyddas det från törnar och slag. Kanske väljer jag att ta fram det när barnen flyttat hemifrån istället.
Fas 1, 2, 3 och bonusfix
Återstår i fas 1 gör att koppla om el i vardagsrummet (har pratat snabbt med en elektriker som kanske hinner göra det i veckan, innan de går på semester) för att sedan kunna smälla upp en mellanvägg så att ett stort vardagsrum istället blir ett mindre vardagsrum och ett rum till sonen. I dessa rum ska sedan väggar och tak målas, men golvet som är parkett får ligga kvar som det är. Slutligen ska väggar och tak målas i köket.
I fas 2 blir det tvättning, skrapning och målning av husfasaden. Den första delen kan väl bli helt okej rolig, precis som den sista. Men skrapandet ser jag inte fram emot.
I fas 3 väntar mer fixande i köket. Bänkskivorna ska få ny beläggning, och kaklet ska få ny dekor. Dessutom ska alla skåpsluckor ner för att slipas, målas om och få nya handtag så att det åtminstone ser ut som att underskåpen från 50-talet och de överskåp som kanske är ett par decennier nyare får samma stil.
Men mitt i allt detta har jag dessutom gett mig på trädgården. Hade trädfällare på plats i förra veckan för ta ner grenar så att snickaren kan komma åt taket med kranbil. Blev så inspirerad att jag under söndagen (när barnen gick och botaniserade bland vinbär och hallon på tomten) tog fram en grensåg och själv började kapa. Tog mig an den unga (30 år?) lönn som hade flera grenar ut över (och på) garagetaket. Slängde upp stegen och gick lös. Blev sedan ytterligare några grenar på andra träd, innan två förvuxna syrénbuskar sågades ner längs fotknölarna. Innan vi körde hem till lägenheten så sågade och puttade jag omkull ett mindre träd.
Bara de åtgärder jag tog mig för gjorde att det släpptes in betydligt mer solljus ner till marken. Tror att jag ska kunna fälla ytterligare tre eller fyra halvstora träd på egen hand, samtidigt som jag har fler förvuxna syrénhistorier att ta hand om.
Får se när jag kan köra bort allt från tomten också.
Minst 1 000 kontroller – nästa år
Men nästa år, när jag har färre akuta saker att ta tag i kring huset, så planerar jag att göra flera hittaut-utflykter. Blir väldigt inspirerad av att titta på andra bilder i hittaut-grupper på facebook. Tänker mig att det väl inte borde vara några problem att komma upp i åtminstone 1 000 kontroller under 2021. I år lär det stanna vid 400, och det är väl inte så bara det heller.
Åldern kommer sakta smygande. En dag står man där och inser att alla chanser att bli något stort idrottsligt sedan länge är över. Det kan vara när man inser att alla i ens favoritfotbollslag faktiskt är yngre än en själv. Eller när man kommer in till sjukgymnasten på ortopeden och hans första fråga är ”har inte vi setts förut?”.
När jag som korpfotbollsmålvakt vred knät i höstas var det bara att boka tid. Vridningen gjorde ont, men kontroller visade att det bara var uttänjda ledband. Lösningen var sjukgymnastik. Och jag skötte mig bra i flera veckor. Ungefär så lång tid som behövdes för att det skulle kännas bra. Sedan började jag slarva. Underhöll inte de muskelgrupper som sjukgymnastiken skulle hjälpa mig med.
När jag i början av maj spelade padel och knät så vek sig i sidled så kändes det betydligt lindrigare. Den akuta smärtan var inte lika stor, och redan efter några dagar så hade det blivit mycket bättre. Men det blev aldrig riktigt bra. Framför allt var det uppför trappor som det gjorde ont, och när jag försökte ge mig på mina gamla sjukgymnastiska övningar så smärtade det för mycket för att fullfölja. Dessutom låste sig knät titt som tätt, vilket gjorde att jag tvingades skaka loss det igen.
Kunde knappt gå
Tanken att det så småningom skulle släppa höll i sig tills jag cyklade mellan jobbet och huset för att prata med snickaren. På väg till huset knäckte det till en gång, och på väg tillbaka ytterligare två. Det gjorde svinont. Och det var samtidigt inget emot vad jag kände dagen därpå. Efter att haltandet nästan slutat helt så kunde jag nu knappt gå.
Det var bara att ta tag i saken, skicka en egenremiss till ortopeden, och invänta svar.
Efter några dagar låg två brev från Region Skåne i postlådan. Öppnade det första som konstaterade att jag skulle bli kallad ”inom två månader”. Trodde att jag skulle krevera. Öppnade sedan det andra, där brevet daterats en dag senare. Där stod min bokade tid. Som inte var två månader bort, utan knappt två veckor.
Sjukgymnastik eller operation
Under dagarna som sedan gick fram till i tisdags (som var dagen för detta besök) blev knät sakta men säkert bättre. Det slutade låsa sig, och haltandet försvann. Men fortfarande gör det ont när jag går uppför.
Ortopedens sjukgymnast hälsade på ovannämnda vis och undersökte sedan eländet. Domen denna gång var att det sannolikt var menisken som tagit smällen. Han rekommenderade mig att uppsöka samma sjukgymnast som senast och försöka träna och bygga upp. Om två månader ringer han upp och kollar om det blivit bättre. Är det fortfarande samma problem väntar sannolikt magnetröntgen och eventuellt operation. Något jag verkligen hoppas slippa. Är det något jag tror mig förstått från tidigare knäskador är det att varje ingrepp i knäna drastiskt ökar risken för artros när man blir äldre.
Och eftersom jag vet hur grinig jag blir när jag har ont någonstans ser jag för min inre bild hur jag framlever mina sista år som en vresig surgubbe där smärtan i knäna står i vägen för allt glatt, roligt och ljust.
Ambitionerna hyvlas ner
Så i veckan som kommer blir det att försöka boka en första sjukgymnasttid, och sedan ska jag verkligen försöka hålla i träningen, oavsett hur tråkig och trälig den är. Körde mitt gamla sjukgymnastikpass nu i eftermiddag, utan att det gjorde ont, så förhoppningsvis kan jag få ordning på knät.
Det märks att man blir äldre. Inte minst vid tanken på mina förhoppningar efter livets fjärde knäskada. Vid de två första, under gymnasiet, var målet givetvis att bli lika bra i knät som före vridningarna. I höstas, efter fotbollen, ville jag kunna leka och springa med barnen, fortsätta träna, samt gärna idrotta på hobbynivå.
Nu vill jag kunna leka med barnen, ut och vandra, och slippa bil en surgubbe. Får hoppas att jag klarar mig ifrån en femte knäskada, för det finns inte mycket mer att skala av på ambitionstrappan.
Vedema hall. Dock utan snö på lördag. Men dit upp räknar jag med att få bege mig för att hitta en av 17 kontroller.
Det får bli ett kort inlägg. Har en spännande studentsläppssändning att sitta som spindeln i nätet för under fredagen, så behöver all sömn jag kan få. Men måste ändå skriva några Hitta ut-rader.
På lördag smäller det. Tecknen hade talat för att det skulle bli Vedema som var området för det kommande släppet för Hitta ut Hässleholm. Jag skrev och spekulerade kring detta redan i samband med att kontroll 100 släpptes för första gången av tre i Hässleholm. Det inlägget går att läsa här.
Under torsdagen gick Hässleholms OK ut med bekräftelse om att det var Vedema som gällde. 00.01 natten till lördag kommer de 17 kontrollerna att synas i appen.
Det kommer också en .pdf-karta, men oklart om den kommer samtidigt. Och som jag ser det finns det en möjlighet att jag kommer att orientera med mobilens karta istället för en utskriven pappersdito. Men inte genom att följa gps-punkten. Jag får kolla hur jag ska gå och sedan lägga undan telefonen, annars känns det som fusk. Eventuellt kan kartan hunnit komma som .pdf så att jag kan läsa på den i mobilen istället och därmed slippa den blå gps-pluppen som avslöjar positionen.
För jag kan inte lägga tid på att leta upp en skrivare för att printa kartan. Nu går jag för förstaplatsen.
Ledig dag, vilket råkar vara den stora hustillträdesdagen (vilket i sin tur gör att jag inte alls är speciellt ledig från och med idag och några månader framåt. Mindre tid för att gå, mer tid för att renovera). Trots neddragen rullgardin och tillputtad sovrumsdörr vaknar jag vid 6 i ett rum som badar i ljus.
Vad passar då bättre än att ta en liten morgonpromenad (och denna gång menar jag liten på ett helt oironiskt sätt) före frukost? Jag hade ju ändå ett knippe av barnens hittaut-kontroller att hitta igen (åtta närmare bestämt, dessvärre utspridda i tre riktningar).
Så det blev trekvarts rask promenad (5,4 kilometer). Behövde ju inte leta efter kontrollerna speciellt mycket eftersom jag visste var de var, och de fyra som plockades stod snällt till.
Kontrollen på bilden överst i inlägget, när den hittades med barnen för drygt en månad sedan. Inte lika grönt i skogen då.
Att vara ute i skogen dessa försommarmorgnar är fantastiska på så många sätt. Inte minst för alla ljud och djur. På väg ut till en av kontrollerna hörde jag hur det prasslade i undervegetationen. Stannade och vände mig dit för att se vad det var för ett djur. Innan jag såg vad det var så såg och hörde jag att det var på väg mer eller mindre rakt emot mig.
Fyra meter ifrån mig stannade denna vilda best och tittade. Jag i mina svarta byxor och neongröna t-shirt kände mig inte så väl kamouflerad, men djuret framför mig tycktes inte ha upptäckt mig. Först när jag sakta försökte få fram mobilen för att filma så ryckte den till och försvann åt ett annat håll.
Här hade jag egentligen tänkt lägga in en bild på haren, men någon sådan hann jag inte ta…
Kontroll 57 som den stod för en dryg månad sedan när jag och barnen hittade den, och som den står nu, lite bättre gömd.
I det fina morgonvädret mötte jag tre, fyra joggare. Och när jag går och möter joggare känner jag mig 1) slö, och 2) inspirerad att springa själv.
Att jag samtidigt tycker att löpning är vansinnigt tråkigt är ett problem i sammanhanget. Ett annat är mitt krånglande knä som jag just nu inte vill fresta på för mycket.
Men om jag kan få ordning på knät under sommaren så är jag väldigt sugen på att testa orientering under sensommaren eller hösten. Då har man ju något att göra medan man springer, vilket gör löpandet så mycket roligare. Dessutom måste man ju (om man är på min icke-nivå av orientering) stanna för att läsa kartan emellanåt.
Jag måste i så fall först förlika mig med att jag inte kommer att vinna. Snarare komma sist, eller åtminstone i botten. Trots att det knappast är elitklass som gäller, utan sannolikt någon form av yngre veteranklass. Om det inte finns något för gamla nybörjare.
Det kommer hur som helst bli en utmaning för mina knän, för mitt flås, och för min vinnarskalle.
Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Måste äta frukost och duscha innan jag blir husägare.
Den smala stigen 