Planerar semestern för 2021

Extrasläppen rasslar in. Och jag känner hur rolig min semester kommer att bli. Nästa års semester alltså. För i år blir det inte mycket mer utflykter än det i närområdet.

Eftersom jag på mitt ena instagramkonto (densmalastigen) följer diverse hittaut-områden så rasslade det till under förra veckan. Efter att Hittaut Hässleholm lanserat sitt bonussläpp i Tyringe trillade det in 1/7-släpp på flera områden. I Kristianstad, som faktiskt är det enda jag kommer att ge mig på förutom Hässleholm, så blev det Ivö som står på tur. Eftersom jag inte tagit de tre cykelkontroller som är på ön blir det till att knäppa också dessa vid tillfälle. Frågan är bara när detta tillfälle uppstår, för i skrivande stund pågår ett hektiskt arbete med husrenoveringen. Huset har redan varit i min ägo i drygt en månad, och om ytterligare två kommer snickaren för att byta tak och badrum. Och därefter sker inflytt. Och fram till dess är det en hel del som jag har att ta mig an.

Har visserligen målat väggar och tak i mitt rum, dotterns rum, och hallen. Även heltäckningsmattorna som låg där är uppslitna (tillsammans med frenetiskt spikat masonit i ett av rummen. Lyckades slita ut klykan på hammaren…). Min första tanke var att slipa dessa golv, men det blir nog snarare att lägga någon snygg klicklaminat ovanpå. Plankgolvet under verkar rätt mjukt, och på så vis skyddas det från törnar och slag. Kanske väljer jag att ta fram det när barnen flyttat hemifrån istället.

Fas 1, 2, 3 och bonusfix

Återstår i fas 1 gör att koppla om el i vardagsrummet (har pratat snabbt med en elektriker som kanske hinner göra det i veckan, innan de går på semester) för att sedan kunna smälla upp en mellanvägg så att ett stort vardagsrum istället blir ett mindre vardagsrum och ett rum till sonen. I dessa rum ska sedan väggar och tak målas, men golvet som är parkett får ligga kvar som det är. Slutligen ska väggar och tak målas i köket.

I fas 2 blir det tvättning, skrapning och målning av husfasaden. Den första delen kan väl bli helt okej rolig, precis som den sista. Men skrapandet ser jag inte fram emot.

I fas 3 väntar mer fixande i köket. Bänkskivorna ska få ny beläggning, och kaklet ska få ny dekor. Dessutom ska alla skåpsluckor ner för att slipas, målas om och få nya handtag så att det åtminstone ser ut som att underskåpen från 50-talet och de överskåp som kanske är ett par decennier nyare får samma stil.

Men mitt i allt detta har jag dessutom gett mig på trädgården. Hade trädfällare på plats i förra veckan för ta ner grenar så att snickaren kan komma åt taket med kranbil. Blev så inspirerad att jag under söndagen (när barnen gick och botaniserade bland vinbär och hallon på tomten) tog fram en grensåg och själv började kapa. Tog mig an den unga (30 år?) lönn som hade flera grenar ut över (och på) garagetaket. Slängde upp stegen och gick lös. Blev sedan ytterligare några grenar på andra träd, innan två förvuxna syrénbuskar sågades ner längs fotknölarna. Innan vi körde hem till lägenheten så sågade och puttade jag omkull ett mindre träd.

Bara de åtgärder jag tog mig för gjorde att det släpptes in betydligt mer solljus ner till marken. Tror att jag ska kunna fälla ytterligare tre eller fyra halvstora träd på egen hand, samtidigt som jag har fler förvuxna syrénhistorier att ta hand om.

Får se när jag kan köra bort allt från tomten också.

Minst 1 000 kontroller – nästa år

Men nästa år, när jag har färre akuta saker att ta tag i kring huset, så planerar jag att göra flera hittaut-utflykter. Blir väldigt inspirerad av att titta på andra bilder i hittaut-grupper på facebook. Tänker mig att det väl inte borde vara några problem att komma upp i åtminstone 1 000 kontroller under 2021. I år lär det stanna vid 400, och det är väl inte så bara det heller.

Knädom/dumknä

Åldern kommer sakta smygande. En dag står man där och inser att alla chanser att bli något stort idrottsligt sedan länge är över. Det kan vara när man inser att alla i ens favoritfotbollslag faktiskt är yngre än en själv. Eller när man kommer in till sjukgymnasten på ortopeden och hans första fråga är ”har inte vi setts förut?”.

När jag som korpfotbollsmålvakt vred knät i höstas var det bara att boka tid. Vridningen gjorde ont, men kontroller visade att det bara var uttänjda ledband. Lösningen var sjukgymnastik. Och jag skötte mig bra i flera veckor. Ungefär så lång tid som behövdes för att det skulle kännas bra. Sedan började jag slarva. Underhöll inte de muskelgrupper som sjukgymnastiken skulle hjälpa mig med.

När jag i början av maj spelade padel och knät så vek sig i sidled så kändes det betydligt lindrigare. Den akuta smärtan var inte lika stor, och redan efter några dagar så hade det blivit mycket bättre. Men det blev aldrig riktigt bra. Framför allt var det uppför trappor som det gjorde ont, och när jag försökte ge mig på mina gamla sjukgymnastiska övningar så smärtade det för mycket för att fullfölja. Dessutom låste sig knät titt som tätt, vilket gjorde att jag tvingades skaka loss det igen.

Kunde knappt gå

Tanken att det så småningom skulle släppa höll i sig tills jag cyklade mellan jobbet och huset för att prata med snickaren. På väg till huset knäckte det till en gång, och på väg tillbaka ytterligare två. Det gjorde svinont. Och det var samtidigt inget emot vad jag kände dagen därpå. Efter att haltandet nästan slutat helt så kunde jag nu knappt gå.

Det var bara att ta tag i saken, skicka en egenremiss till ortopeden, och invänta svar.

Efter några dagar låg två brev från Region Skåne i postlådan. Öppnade det första som konstaterade att jag skulle bli kallad ”inom två månader”. Trodde att jag skulle krevera. Öppnade sedan det andra, där brevet daterats en dag senare. Där stod min bokade tid. Som inte var två månader bort, utan knappt två veckor.

Sjukgymnastik eller operation

Under dagarna som sedan gick fram till i tisdags (som var dagen för detta besök) blev knät sakta men säkert bättre. Det slutade låsa sig, och haltandet försvann. Men fortfarande gör det ont när jag går uppför.

Ortopedens sjukgymnast hälsade på ovannämnda vis och undersökte sedan eländet. Domen denna gång var att det sannolikt var menisken som tagit smällen. Han rekommenderade mig att uppsöka samma sjukgymnast som senast och försöka träna och bygga upp. Om två månader ringer han upp och kollar om det blivit bättre. Är det fortfarande samma problem väntar sannolikt magnetröntgen och eventuellt operation. Något jag verkligen hoppas slippa. Är det något jag tror mig förstått från tidigare knäskador är det att varje ingrepp i knäna drastiskt ökar risken för artros när man blir äldre.

Och eftersom jag vet hur grinig jag blir när jag har ont någonstans ser jag för min inre bild hur jag framlever mina sista år som en vresig surgubbe där smärtan i knäna står i vägen för allt glatt, roligt och ljust.

Ambitionerna hyvlas ner

Så i veckan som kommer blir det att försöka boka en första sjukgymnasttid, och sedan ska jag verkligen försöka hålla i träningen, oavsett hur tråkig och trälig den är. Körde mitt gamla sjukgymnastikpass nu i eftermiddag, utan att det gjorde ont, så förhoppningsvis kan jag få ordning på knät.

Det märks att man blir äldre. Inte minst vid tanken på mina förhoppningar efter livets fjärde knäskada. Vid de två första, under gymnasiet, var målet givetvis att bli lika bra i knät som före vridningarna. I höstas, efter fotbollen, ville jag kunna leka och springa med barnen, fortsätta träna, samt gärna idrotta på hobbynivå.

Nu vill jag kunna leka med barnen, ut och vandra, och slippa bil en surgubbe. Får hoppas att jag klarar mig ifrån en femte knäskada, för det finns inte mycket mer att skala av på ambitionstrappan.

Går för förstaplatsen

Vedema hall. Dock utan snö på lördag. Men dit upp räknar jag med att få bege mig för att hitta en av 17 kontroller.

Det får bli ett kort inlägg. Har en spännande studentsläppssändning att sitta som spindeln i nätet för under fredagen, så behöver all sömn jag kan få. Men måste ändå skriva några Hitta ut-rader.

På lördag smäller det. Tecknen hade talat för att det skulle bli Vedema som var området för det kommande släppet för Hitta ut Hässleholm. Jag skrev och spekulerade kring detta redan i samband med att kontroll 100 släpptes för första gången av tre i Hässleholm. Det inlägget går att läsa här.

Under torsdagen gick Hässleholms OK ut med bekräftelse om att det var Vedema som gällde. 00.01 natten till lördag kommer de 17 kontrollerna att synas i appen.

Det kommer också en .pdf-karta, men oklart om den kommer samtidigt. Och som jag ser det finns det en möjlighet att jag kommer att orientera med mobilens karta istället för en utskriven pappersdito. Men inte genom att följa gps-punkten. Jag får kolla hur jag ska gå och sedan lägga undan telefonen, annars känns det som fusk. Eventuellt kan kartan hunnit komma som .pdf så att jag kan läsa på den i mobilen istället och därmed slippa den blå gps-pluppen som avslöjar positionen.

För jag kan inte lägga tid på att leta upp en skrivare för att printa kartan. Nu går jag för förstaplatsen.

Solen går upp kvart över fyra…

2020-06-13T04:15:00

  dagar

  timmar  minuter  sekunder

tills

soluppgång

Vill inte springa – men vill ändå (men kan inte)

Hittaut Hlm chpt8, ruinen.

Ledig dag, vilket råkar vara den stora hustillträdesdagen (vilket i sin tur gör att jag inte alls är speciellt ledig från och med idag och några månader framåt. Mindre tid för att gå, mer tid för att renovera). Trots neddragen rullgardin och tillputtad sovrumsdörr vaknar jag vid 6 i ett rum som badar i ljus.

Vad passar då bättre än att ta en liten morgonpromenad (och denna gång menar jag liten på ett helt oironiskt sätt) före frukost? Jag hade ju ändå ett knippe av barnens hittaut-kontroller att hitta igen (åtta närmare bestämt, dessvärre utspridda i tre riktningar).

Så det blev trekvarts rask promenad (5,4 kilometer). Behövde ju inte leta efter kontrollerna speciellt mycket eftersom jag visste var de var, och de fyra som plockades stod snällt till.

Kontrollen på bilden överst i inlägget, när den hittades med barnen för drygt en månad sedan. Inte lika grönt i skogen då.

Att vara ute i skogen dessa försommarmorgnar är fantastiska på så många sätt. Inte minst för alla ljud och djur. På väg ut till en av kontrollerna hörde jag hur det prasslade i undervegetationen. Stannade och vände mig dit för att se vad det var för ett djur. Innan jag såg vad det var så såg och hörde jag att det var på väg mer eller mindre rakt emot mig.

Fyra meter ifrån mig stannade denna vilda best och tittade. Jag i mina svarta byxor och neongröna t-shirt kände mig inte så väl kamouflerad, men djuret framför mig tycktes inte ha upptäckt mig. Först när jag sakta försökte få fram mobilen för att filma så ryckte den till och försvann åt ett annat håll.

Här hade jag egentligen tänkt lägga in en bild på haren, men någon sådan hann jag inte ta…

I det fina morgonvädret mötte jag tre, fyra joggare. Och när jag går och möter joggare känner jag mig 1) slö, och 2) inspirerad att springa själv.

Att jag samtidigt tycker att löpning är vansinnigt tråkigt är ett problem i sammanhanget. Ett annat är mitt krånglande knä som jag just nu inte vill fresta på för mycket.

Men om jag kan få ordning på knät under sommaren så är jag väldigt sugen på att testa orientering under sensommaren eller hösten. Då har man ju något att göra medan man springer, vilket gör löpandet så mycket roligare. Dessutom måste man ju (om man är på min icke-nivå av orientering) stanna för att läsa kartan emellanåt.

Jag måste i så fall först förlika mig med att jag inte kommer att vinna. Snarare komma sist, eller åtminstone i botten. Trots att det knappast är elitklass som gäller, utan sannolikt någon form av yngre veteranklass. Om det inte finns något för gamla nybörjare.

Det kommer hur som helst bli en utmaning för mina knän, för mitt flås, och för min vinnarskalle.

Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Måste äta frukost och duscha innan jag blir husägare.

En latmasks bekännelser

Länge sedan senaste inlägget. Inte för att jag inte gått, utan bara för att jag inte orkat skriva om det också. Vet att ett inlägg gärna rinner iväg i antal tecken – och därmed också i tidsåtgång för att skriva. Och dessutom har jag skämmiga besked.

De skämmiga beskeden gäller 2020-rundan, som nu får ta och byta namn.

Coronapandemin har fått otaliga evenemang och arrangemang att ställa in. Jag kan dock (med stolthet?) konstatera att jag ställde in 2020-rundan redan innan världshälsoorganisationen WHO klassificerade covid-19 som en pandemi.

Missriktade belöningar

Eller, jag ställde inte in 2020-rundan. Den välvillige skulle benämna det som att jag istället låter mig njuta av vandringen under längre tid.

Den elake skulle bara kalla mig slö.

Januari gick rätt bra, februari började raskt med flera långpromenader. Dessa långpromenader gjorde sedan att jag kunde dra ner på tempot andra dagar. Jag hade ju en hel del steg tillgodo.

Det var bara det att jag till slut insåg att jag inte alls hade några steg tillgodo, utan tvärtemot låg efter.

Ungefär som när man (läs: jag) först har varit duktig och tränat, och sedan belönar mig själv med glass. Glassar. Kanske två, tre dagar i rad. Och kanske också med en liten chokladkaka. Och en kanelbulle. Eller en chokladboll. Eller både och.

Plötsligt har den där träningen gjort att jag stoppat i mig kalorier i en mängd som gör att det varit bättre att inte träna alls. (Problemet är att jag nog ätit en del av de onödiga kalorierna ändå, men inte kallat det för belöning utan fredagsmys.)

Vandra eller träna?

Jag insåg dessutom att det finns andra saker i livet än att stå och trampa framför tv:n.

Som om jag egentligen hade behövt fundera över den saken.

Men under de veckor jag inte hade barnen kunde jag med morgonpromenad före jobbet, och en runda efter detsamma, landa de där 15 000 stegen om dagen som jag behövde enligt snittet. När jag hade barnen var jag mer eller mindre tvungen att stå och trampa till mig åtminstone 10 000 steg framför tv:n när barnen somnat. Det är alltså åtminstone en och en halv timmes flitigt marscherande.

Ytterligare en sak som (ironiskt nog) förstörde 2020-rundan var att jag började träna igen. Gick några gånger på gymmet, och var och simmade några morgnar före jobbet. Frågan var då om jag skulle använda någon tabell för att omvandla detta till steg? Det känns dumt att slopa en timmes simning bara för att gå nämnda timme och skrapa ihop steg. Samma med gymbesöken. Samtidigt vill jag att stegen i min Sverigerunda ska vara just steg som jag tagit, inte omvandlande av andra träningsformer.

Och när jag funderat på allt detta under någon vecka låg jag så långt efter riktkarlen för att hinna runt under 2020 att jag bestämde mig för att resan helt enkelt får fortsätta under 2021. Inte hela 2021, för det skulle innebära ett snitt på 7 500 steg om dagen i två år, och det är under vad jag behöver. Men åtminstone en bit in på våren och sommaren (och kanske hösten).

Nådde i alla fall Mora

I mars tog jag mig ändå 24,5 mil, vilket väl får ses som ett skapligt resultat. (Att jämföra med 41,5 mil i januari, och 36,0 mil i februari). Jag började i höjd med Karlstad, passerade en miljon steg på internationella kvinnodagen, och passerade Mora den 30 mars. Riktkarlen tog sig visserligen förbi Sveg dagen därpå, och dit har jag i skrivande stund 4 000 steg kvar.

Så man kan säga att jag ligger tio dagar efter. Samtidigt kan man ju då konstatera att det tagit runt 100 dagar att gå det som jag tänkt gå på 90. Och fortsätter jag i det tempot så går jag ju i mål under våren 2021. (Det är ju dock inte i det tempot jag gått under den senaste månaden…)

Recensioner på väg

Hur som helst, jag har några recensioner att skriva också, och som förhoppningsvis kan komma ut under kommande dagar. Har gått hela Jakten på Gullspira igen, och besökte under två helger i rad Vedema strövområde utanför Hörja. Och under skärtorsdagen blev det första etapperna av väldigt många att bocka av på Skåneleden. Så stay tuned!

Det går fort utför när man inte går alls

Den nionde februari såg vandringen runt Sverige ut att bli en rask marsch som skulle nå i mål redan i november. Men när månaden summerades var jag tvärtom inte alls så långt som jag hade tänkt mig på vägen.

Jag fick ju en dålig start på mitt vandrande runt Sverige. Efter sex dagar låg jag 40 000 steg efter riktkarlen. Men så tog jag tag i saker och ting under januari, gick en del utomhus och väldigt mycket framför tv:n. Och när januari blev februari hade jag legat runt 10 000 steg plus jämfört med riktkarlen i drygt en vecka.

Februari blev annorlunda.

Istället för ett jämnare stegsamlande blev det betydligt ryckigare. Jag hade någon dag som barnen inte somnade förrän sent, och då hann jag helt enkelt inte stampa till mig en massa extra steg. Men det går knappast att skylla på barnen.

Faktum är att första halvan av februari såg riktigt bra ut. Den 3/2 gick jag 33 000 steg och passerade samtidigt Varberg (hade gått förbi Falkenberg redan den 1/2). Och under februaris första nio dagar hade jag en dag med knappt 7 000 steg. Näst sämsta noteringen var på 15 250, vilket är runt 75 steg under snittet som jag behöver gå per dag. Samtidigt hade jag gått långrundor på helgen den 8:e och 9:e februari, och på enbart dessa dagar samlat ihop 75 000 steg.

Men därefter gick det lite stå i vandrandet. Delvis för att jag visste att jag hade många steg att ta av. Och kan man ta en riktig långpromenad då och då (gick 46 356 steg, nytt rekord, den 23 februari) så skapar man sig en buffert.

Problemet blir bara om man på dagarna runt det går mellan 5 000 och 10 000 steg. Då sinar den bufferten snabbt.

Efter rekordpromenaden den 23 februari kunde jag konstatera att jag passerat såväl Åmål som Säffle under en och samma dag. På vägen dit hade jag tagit mig igenom Göteborg (8/2), Trollhättan (12/2) och Mellerud (18/2), och jag hade drygt 41 000 steg i kofferten.

Men under resterande sex dagar av februari var jag aldrig nära att nå dagssnittet. Den bästa noteringen var på 10 600, och den sämsta på 4 800 på självaste skottdagen. Jag hade då visserligen redan passerat Grums (26/2) vilket var den sista orten som riktkarlen skulle passera, men samtidigt skulle riktkarlen bara ha 2 000 steg kvar till Karlstad när februari blev mars. Jag däremot hade efter den svaga avslutningen drygt 10 000 steg kvar.

Dessvärre har mars fortsatt på ungefär samma vis. Jag hade en bedrövlig dag där jag inte ens kom upp i 2 000 steg, men eftersom det gick magsjuka här hemma då så får väl det ses som en giltig ursäkt. Men när dessa ord skrivs ligger jag 28 000 steg efter planen, det vill säga knappt två dagar minus.

Samtidigt har jag faktiskt varit och simmat två gånger (500 respektive 750 meter) de senaste veckorna, och under torsdagskvällen nyttjade jag mitt gymkort för första gången på länge när jag var och tränade i drygt en timme. Frågan är bara hur jag ska göra med dessa aktiviteter. Som det är nu har jag inte konverterat annan fysisk aktivitet till steg, men det har å andra sidan gjort att jag någon gång stått och stampat framför tv:n istället för att sticka till gymmet. Och ur rent hälsoperspektiv får jag nog ut mer av gymmet än ”på stället marsch”. Så får se hur jag gör. Det är ju fortfarande jag som bestämmer reglerna!

Vilse på ett översvämmat Hovdala

En inte alls speciellt ovanlig syn på Hovdalaleden under söndagen. Alla översvämmade flöden tvingar vandraren att söka alternativa vägar framåt.
Foto: Lars-Åke Englund

Det här med att ha gått några av Hovdalalederna ett antal gånger är både på gott och på ont. För bara några månader sedan har jag utan tvekan vänt vid en översvämning och gått i mina fotspår tillbaka. Men med tiden tror man sig hitta genvägar när problem uppstår. Och ibland har man rätt.

Det var ingen självklarhet att det skulle bli någon vandring denna helgen. Lördagen gick bort, dels på grund av uselt väder, dels på grund av ett besök på Leos Lekland. Men söndagen såg riktigt lovande ut. Visserligen lite blåsigt, men inget regn och frampå eftermiddagen till och med halvklart väder.

Sa SMHI.

Jag tror att det var Gunde Svan som sa att det var bra att träna i dåligt väder, för då hade man ett mentalt försprång på sina konkurrenter vid händelse av att man var tvungen att tävla i samma sorts väder. Jag får finna någon form av tröst i det (även om jag inte vet vem jag tävlar mot annat än mig själv). Nog för att prognosen prickat in att det skulle blåsa, men det regn och hagel som föll på mig gick det inte att läsa något om på förhand. Och solen som tittade fram gömde sig snart igen.

Men låt oss ta det från början.

Som jag skrev i min lördagskrönika i Norra Skåne har jag som mål att gå hela Hovdalaleden (57 kilometer) under ett och samma dygn nu i sommar. Ett gäng från Vandrarföreningen klarade det under 2019, men min tanke är att försöka klara det helt på egen hand. Det som jag behöver för att ta mig igenom rundan ska jag ha med mig i packningen. Endast vatten kan fyllas på extra under vägen.

Men man snyter inte ur sig 57 kilometer utan vidare. Dels måste jag träna upp mig successivt så att jag orkar sträckan, dels vill jag ha så mycket information som möjligt innan jag beger mig ut på denna sommarens stora prövning. Så söndagen var min första rekognoseringsrunda för syftet. Jag skulle gå den östra delen av Hovdalaleden, med start vid stationen i Hässleholm och mål på Hovdala. Det innebar Posta-Nillas östra ner till Klinten, sedan Höjdarnas östra ner över Brönnestad och upp till Hammarmölledamm, innan Gullspiras östra skulle ta mig in till Hovdala. Därefter skulle jag ta en kombination av Höjdarnas västra och Posta-Nillas västra hem igen. Utan att ha något riktigt begrepp höftade jag att det kunde bli runt fyra mil.

Vid 7.10 på morgonen hade jag klätt på mig det jag behövde. Fotledsskydd, tennisstrumpor och mina nätade löparskor på fötterna (jag måste verkligen köpa riktiga, vattentäta vandrarkängor inom kort), mina windstopperboxer som jag köpte till Vasaloppet, samt Dobsom-skidbyxorna nertill. På överkropp en funktionskortärmad, en tjocktröja som jag vet transporterar bort svetten, och min skrikgula Dobsom-jacka. Mina tunna vantar fick fortsatt förtroende, medan jag körde min kondomskidmössa för att stänga ute vinden. Jämfört med senast hade jag dessutom letat fram min vätskeväska från Salomon. Fördelen jämfört med den förra väskan är att jag får plats med betydligt mer vatten, och att den sitter mer bekvämt. Nackdelen är att jag kan packa betydligt mindre mat. Och att jag lyckades slå sönder pipkorken mot dörrkarmen när jag kom hem igen… Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Jag visste att det skulle vara blött i marken. Det var blött för två veckor sedan, och regnet har fortsatt sedan dess. Finjasjön stiger (och väntas fortsätta stiga en bit in på kommande vecka) och alla vattendrag är fyllda till (och över) bredden. Eftersom mina löparskor inte stänger ute vattnet var jag angelägen om att försöka hålla dem torra så länge som möjligt. Visserligen blir det bara en kort köldchock när vattnet sipprar in i skorna, men det är ändå värt att skjuta på det in i det längsta.

Så efter att ha satt av hemifrån ställdes kursen mot hembygdsparken, och därefter Magle våtmark. Mitt emellan dessa platser passerar leden över en större hage, och flertalet gånger tvingades jag stanna upp och se om jag kunde hitta en stor tuva att kliva på för att slippa höra slurpet när skon sjunker i sankmarken.

Framme vid Magle våtmark (som bortsett från asfalterade vägar nog var den torraste delen av rundan) hälsade kanadagässen mig med varningsrop (inte till mig, utan till varandra), samtidigt som solen steg över horisonten. Bara en sådan syn gör det värt att gå upp lite tidigare för att njuta.

Bara den här upplevelsen i sig var värd att gå upp tidigt för att bege sig ut på långpromenad.
Foto: Lars-Åke Englund

I backarna vid Hallarna, norr om Tormestorp, passerade jag en dam som var ute och gick med hunden. Vi språkade lite kort och hon undrade om jag tränade inför något speciellt. Hon berättade sedan om Nijmegenmarschen i Nederländerna, där man går 40 kilometer fyra dagar i sträck. Efter lite efterforskningar nu ikväll känner jag att det verkligen är något att genomföra. Så småningom. När det på bra vis sammanfaller med semester och att barnen är hos sin mamma.

Där och då var skorna fortfarande torra, men på stigarna upp på Göingeåsen var det slut på det. Och med tanke på hur det såg ut längre fram hade det bara varit en fråga om när det skedde.

En betydande del av träningsrundorna är att mäta och klocka, så att jag vet vad jag har att förhålla mig till när det blir skarpt läge i sommar. Uppe vid Klinten, där Hovdalaleden byter från Posta-Nilla till Höjdarnas, hade jag gått precis över en mil, och varit ute i 1:40.

I min enfald hade jag trott att det skulle vara förhållandevis torrt uppe på åsen. För även om regnet fallit där så borde det ju letat sig ner mot lägre terräng. Riktigt så bra var det inte. En kort bit mötte jag en bäck som formats på stigen. Det fanns inte något bra utrymme att gå vare sig till vänster eller höger, så det var bara att stövla (eller löparskoa) rakt fram. Och då var jag glad att jag redan blött ner skorna en (eller ganska många) gång(er).

En bäck mitt på stigen. Vilket var mer hanterbart än senare under rundan, där det var å där det en gång varit stig.
Foto: Lars-Åke Englund

Förra gången jag gick Höjdarnas stod det så mycket vatten i järnvägstunneln att jag fick ta en omväg på ett par kilometer för att kunna korsa järnvägen torrskodd och på säkert vis. Sedan dess hade jag sett att översvämningen försvunnit. När jag nu kom fram var den emellertid tillbaka igen. Men just som jag gjorde mig beredd på samma extrarunda som förra gången såg jag att någon satt spångar längsmed ena kanten inne i tunneln. Jag vet inte vem, men hen bör lovsjungas i alla tonarter!

Årets säkerhetspris till den som satte upp spången i tunneln. Nu behöver ingen fundera på om man ska ta extrarundan på ett par kilometer, vada genom tunneln, eller klättra över järnvägen.
Foto: Lars-Åke Englund

Lite blött hade det varit på väg ner till Brönnestad. Mycket blött blev det mellan Brönnestad och Hammarmölledamm. Kanske inte så konstigt med tanke på att leden går just intill den i vanliga fall så stilla porlande Brönnestadsån. Idag var den allt annat än stilla porlande.

Det enklaste sättet att beskriva det på var att Brönnestadsån ätit upp leden. Första hindret kunde jag komma runt någorlunda torrskodd, men där leden går ut mot en 90-graderssväng var det helt enkelt hopplöst. Eftersom jag trodde mig veta vad som väntade satte jag istället kurs tvärs igenom skogen och hittade ut till leden längre fram.

Kort därpå fick jag se en syn som fick mig att häpna. Uppenbarligen var det inte bara jag som var knäpp nog att vada runt nämnda led denna söndag, för längre fram kom mötande, mer rutinerade Hovdalavandrare. Vi utbytte erfarenheter. Jag fick råd om vilken riktning jag skulle ta för att komma runt de översvämningar som väntade mig, och jag försökte bidra med liknande information om det som jag precis tagit mig igenom.

Hur som helst lyckades jag inte riktigt följa instruktionerna, för plötsligt stod jag risigt till. Började skutta över mot där leden fortsatte, men insåg efter två någorlunda säkra hopp att nästa steg sannolikt skulle bli väldigt blött. Och att jag faktiskt inte kunde avgöra om jag kunde fortsätta framåt därefter, eller om jag skulle hamna inför ännu större vattenmassor. Så jag gjorde det ända rätta och hoppade tillbaka, tog en lov bakåt, och tog sedan höjd för att undvika vattnet. Hittade snart vad som såg ut som en ledningsgata, eller brandgata (eller kanske mest sannolikt någon militär väg från när området hade andra syften. Röjd var den hur som helst – åtminstone en gång i tiden. Nu var det så mycket sly där att det var lättare att gå bland de större träden. Hur som helst insåg jag att om jag höll mig mellan ån och denna slygata så skulle jag hålla någorlunda kurs upp mot Hammarmölledamm.

Vilket dock inte förtog glädjen av att se nämnda damm, och markeringarna som visade att jag var på Hovdalaleden igen (nu i kombination med Gullspiras).

Hammarmölledamm, Hovdalaledsmarkering, och Gullspiramarkering. En skön syn efter att ha klafsat fram i/bredvid Brönnestadsån.
Foto: Lars-Åke Englund

Om Gullspiradelen av Hovdalaledens östra del finns egentligen inte mycket att säga. Det var lite blött på sina ställen (framför allt i fårhagarna i närheten av Hovdala), men betydligt torrare än det jag tidigare gått. Dessutom tittade solen fram med löften om en härlig eftermiddag. Löften som solen inte skulle hålla.

När jag travade in på Hovdala för att fylla på vattenflaskan hade jag gått 24,7 kilometer på 4:50. Det är möjligt att den ordinarie ledsträckningen skulle ha varit något längre, men tidsmässigt hade jag definitivt nått upp till vad det hade tagit att gå den också.

Ett soligt Hovdala. Men snart blev det blött igen.
Foto: Lars-Åke Englund

Det var från Hovdala och hemåt som mycket gick snett. Och hade jag bara följt min ursprungliga plan att ta cykelvägen hela vägen upp till Hässleholm där jag kunde gå på de torrare delarna av Posta-Nillas västra så hade det som hände aldrig hänt.

Jag får väl skylla på att det är svårt att helt och hållet tänka igenom sina beslut på bästa sätt när man gått i fem timmar och börjar bli trött i såväl fötter som huvud.

Hovdalaleden norrut börjar med Höjdarnas västra. Den följer man ner till Finjasjön där leden sedan går medurs runt sjön. Jag tänkte dock ta den biten moturs för att inte få så långt hem. På väg dit passerade jag några ordentligt översvämmade åkrar. När nedanstående bild togs var klockan 12.12. Lägg det på minnet. Hade jag fortsatt rakt fram här hade jag kommit ut till en någorlunda torr hemåtvandring. Men jag tog vänster, eftersom leden gick dit.

Runt 20 minuter efter att ha lämnat Hovdala för att vandra hemåt hade jag nått hit. Enklaste väg hade varit att fortsätta rakt fram.
Foto: Lars-Åke Englund

Redan när jag kom ner till Finjasjön såg jag hur mycket högre vattnet stod nu än för två veckor sedan. Det var emellertid inte så högt vatten att jag fann mig tvungen att vända om. Tyvärr.

Blött, men forcerbart.
Foto: Lars-Åke Englund

Problemen skulle tillstöta när jag kom fram till Tormestorps småbåtshamn. Eller nästan kom fram i alla fall. Om jag åter jämför med för två veckor sedan var själva hamnen översvämmad, men det gick ändå att passera torrskodd på stigen. Jag kunde gå cykelvägen fram, och klättra över vallen som lagts ut för att hålla vattnet borta från husen.

Nu möttes jag av det här:

Tormestorps småbåtshamn.
Foto: Lars-Åke Englund

Det var bara att vända tillbaka och in i skogen. Försökte ta ut och hitta en kurs som kunde leda mig runt översvämningen. Hade jag tittat noggrannare på kartan (hade jag tagit upp kartan och tittat på den, och inte bara tittat i mobilens kartfunktioner) så hade jag sett att Tormestorpsån med största sannolikhet inte skulle släppa över mig på något annat ställe än vid en bro.

Plötsligt såg jag att jag kommit tillbaka nästan hela vägen till de översvämmade åkrarna. Vilket kändes trist då det borde (tyckte jag) finnas en genväg. Så jag försökte ta ut en ny kurs mot den väg på andra sidan skogen skulle leda in i Björkviken.

När jag fann mig på vad som verkade vara någon form av vall tändes mitt hopp. Rör stack ut från båda sidor och såg ut att leda bort vattnet om det blev för mycket. Kanske var det den här vallen som gick hela vägen in i Björkviken?

Jag gick åt ett håll, och körde fast. Man kan lugnt konstatera att denna vall inte var skogad på länge. Dessutom verkade min kurs vara något skev. Såg så en tvärgående vall, som gick åt rätt håll, och gick istället dit. Det var snårigt. På vissa håll var jag nästan tvungen att krypa för att ta mig fram. Eftersom jag inte såg någon ände tvingades jag så småningom ta beslutet att gå tillbaka igen.

Så jag klev över och under de träd och grenar jag passerat för att komma dit jag kommit. Bara för att hamna vid en gammal elstation och några trasiga campingstolar. Dessa hade jag definitivt inte sett på väg dit, och pulsen steg. Hade jag lyckats gå vilse på detta system av vallar?

Eftersom det inte gick att se speciellt långt fram var jag tvungen att ta beslut om reträtt.
Foto: Lars-Åke Englund

Där och då, i mina försök att ta det lugnt och tänka rationellt, fick jag så syn på en ny vall som jag inte vet hur jag missat tidigare. Den var bättre röjd än de andra, och efter bara någon minut såg jag hur småbåtshamnen reste sig i fjärran.

Lyckan var total.

Tills jag nådde vallens slut och såg att det inte gick att ta sig över.

Inget att välja på, bara att vända. När jag kom tillbaka till campingstolarna tog jag en funderare, hittade vägen jag kommit ifrån, och satte kurs tillbaka mot Hovdala. Hade vid det här laget insett att det inte fanns något alternativ (inget bra alternativ i alla fall) till att ta en av grusvägarna vid de översvämmade åkrarna.

När jag tagit mig tillbaka dit hade klockan nått 12.59. Vi pratar alltså om 47 minuter av försök att ta sig norrut på leden. När det visade sig att den grusväg som jag gick på mellan de två översvämmade åkrarna också var översvämmad orkade jag inte bry mig. Jag hade kanske kunnat gå till höger och hoppat över de strilande bäckar som flöt från vänster till höger, men jag klafsade bara rakt fram istället. Skorna var ju ändå blöta, och fötterna likaså.

En översvämmad väg mellan två sjöar där det inte alls ska vara sjöar.
Foto: Lars-Åke Englund

Hela vägen upp till Sjörröd höll jag mig sedan på cykelvägen. Det var förmodligen dagens bästa beslut. Finjasjön hade slukat mycket av det som tidigare var strandkant, och när jag tittade in mellan de strandnära husen var det flera som hade vatten oroväckande nära inpå knuten.

Björkviken. Också översvämmad.
Foto: Lars-Åke Englund

Mycket mer upphetsande blev inte vandringen. Efter Björkviken kände jag hur benen började leva sitt eget liv och inte riktigt svara på mina kommandon. Strax efter att tre mil avverkats började jag få ont i en benhinna, vilket varit ett återkommande problem på sistone. Den mentala tröttheten gjorde också att jag råkade sparka högerfoten rakt i en liten stubbe. Det kändes som att en tå på foten knycklades ihop av smällen. Förbannade min oförsiktighet. Sådana missar har jag inte marginal till när jag ska gå hela leden.

När jag vinglade in genom porten där hemma (tog trapporna upp till lägenheten, var ju ändå uppvärmd) hade jag gått 38,2 kilometer, eller totalt 44 963 steg. Vilket med en halvmils marginal nog är det längsta jag har gått (kanske med undantag från när jag och pappa punkterade hjulet på cykelvagnen i Tyskland, men det är en helt annan historia).

Dagsnotering: 38,2 kilometer och 44 963 steg på 7:22. Vilket skulle ge en sluttid på 11 timmar på hela Hovdalaleden, om jag orkade hålla samma tempo.
Foto: Lars-Åke Englund

Som nämnt råkade jag slå sönder mitt drickabälte mot dörrposten när jag klev in genom lägenhetsdörren. Så hur jag ska lösa sommarens mastodontpromenad med vätska återstår att se. Kanske köpa en sådan där ryggsäck som bara är till för vätska. Men måste först kolla på vad en sådan kostar. Är jag ute i 25-gradig värme i sommar räcker det inte med en liten flaska på ett par, tre deciliter, vilket är det största som får plats i min andra midjeväska.

2020-rundan, januari (Hässleholm-Skrea)

Avprickade delmål sedan starten 1/1 i Hässleholm: Kristianstad (5/1), Åhus (7/1), Simrishamn (10/1), Sandhammaren (11/1), Ystad (13/1), Trelleborg (16/1), Malmö (18/1), Lund (20/1), Landskrona (21/1), Helsingborg (23/1), Ängelholm (24/1) och Halmstad (29/1).
Karta: Google Maps

Tanken är att jag ska ta mig runt hela Sverige, på en rutt som finns upplagd i ett excel-ark och via google maps. Varje månad har ett delmål, och om jag uppnår alla så hinner jag runt. Kanske borde jag ha någon form av belöning för att sporra mig själv så att jag klarar varje månad? Hur som helst, januari är avklarat.

En sak är säker: Det är ohyggligt mycket svårare att få ihop sina steg under de veckor då barnen bor hos mig än när de bor hos sin mamma. Det behöver inte förklaras närmare egentligen. När jag har barnen har jag bara den korta tiden på lunchen till mitt förfogande, samt tid att stå och gå framför tv:n när barnen somnat.

Januari såväl började som avslutades med att jag hade barnen. Fast avslutningen är en sanning med modifikation. För jag hade barnen på dagen på fredagen, men lämnade dem sedan på förskolan medan deras mamma hämtade dem där. Och sedan jobbade jag fram till 23 på kvällen. Så då fanns det ändå inte speciellt mycket tid att vandra runt.

Har tidigare nämnt att det började trögt med stegen. Svårt att få en bra start när man går 3 000 steg första dagen och 8 000 den andra. Efter sex dagar låg jag 40 000 steg efter. Jag skulle ha gått 91 946, men stod bara på 51 302. Men detta är inte ett sprinterlopp, utan ett väldigt långdraget maraton med mycket pannben inblandat.

Så länge var jag försenad till mina planerade orter. Kristianstad skulle jag passerat tidigt den tredje dagen, men först på den femte dagen nådde jag nätt och jämt dit. Till Åhus som var andra stoppet hade glappet växt till tre dagar (skulle nått sent den 4/1, nådde tidigt den 7/1). Till Simrishamn hade jag knappat in en dag igen, och till Sandhammaren ytterligare en. Ystad passerades en dag för sent, men till Trelleborg var jag på rätt dag (om än fortfarande 11 847 steg bakom schemat). Och sedan jag rundat nere i sydväst och passerat Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg, Ängelholm och Halmstad har det sett bättre och bättre ut. När jag passerade Halmstad den 29/1 var det faktiskt en dag före jag skulle gjort det om jag följt snittet.

Till slut var jag fyra kilometer ifrån att nå fram till Falkenberg innan månaden tog slut, men strandade i Skrea vid midnatt.

Februaridelmålet ser nu ut som följer:

  • Falkenberg, 2/2
  • Varberg, 4/2
  • Kungsbacka, 8/2
  • Göteborg, 10/2
  • Trollhättan, 16/2
  • Mellerud, 20/2
  • Åmål, 24/2
  • Säffle, 25/2
  • Grums, 27/2

Och när den 29/2 når fram till midnatt ska jag bara vara 2 000 steg från Karlstad. Och om jag kan hålla den farten på stegen som jag gjort under andra halvan av januari så ska det inte vara några problem. Kan redan nu (eftersom det gått några dagar av februari) konstatera att såväl Falkenberg och Varberg passerats med en dags marginal. Men mer om det i nästa sammanfattning om en månad.

Under tiden kan ni gärna få komma med förslag på vad som vore lämpliga belöningar som jag kan ge till mig själv om jag uppfyller mina månatliga mål.

Vilket Super Bowl-drama! (och 21 200 steg)

Jag är uppväxt med studsiga soffor. Studsiga soffor med studsförbud. Och tyvärr är jag en studsig person när jag blir exalterad. Så var det när jag var liten, och så är det fortfarande. Så då är det väl bara att göra något kreativt av det hela.

Om jag minns rätt så sa min farfar (eller var det farmor) till min pappa och hans syskon att de inte fick sitta och hoppa i soffan. Ville de hoppa fick de göra det på golvet. Högst sannolikt har jag blivit tillsagd samma sak så många gånger att mitt minne förträngt det helt. Men jag vidarebefordrar det till mina barn. I soffan sitter man, och visst går det bra att hoppa, men då görs det på golvet.

Som rubriken antyder ska detta inlägg dock inte handla om att hoppa i soffan utan om Super Bowl. Och då vill jag först klargöra att min kunskap om amerikansk fotboll är begränsad. Det jag kan har jag i princip lärt mig med hjälp av ett spel på mobilen. Jag spelade det i några veckor under förra eller förrförra året, men tröttnade sedan och raderade appen. Men det handlade i kort om att bygga och utveckla ett amerikansk fotbollslag (alltså ett ”amerikansk fotbolls”-lag, inte ett amerikanskt fotbollslag), och att spela matcher med det. Så då lärde jag mig litegrann om spelarnas positioner, vad man var tvungen att göra för att få fortsätta anfalla, och hur poängberäkningen gick till.

Förra året hade jag tänkt att jag skulle titta på Super Bowl-finalen (eller säger man bara Super Bowl, inte Super Bowl-finalen?). Var vaken när sändningen började, men somnade långt innan matchen tagit någon fart alls.

I år hade jag på nytt tänkt titta. Visserligen hade jag barnen hos mig, men eftersom det var sista dagen på pappaveckan tänkte jag att jag kunde sova ikapp det som behövdes efter jobbet samma dag. Hade jag satt mig i soffan hade jag garanterat somnat. Men nu hade jag ju all anledning att inte alls sitta ner, utan (som nämnts i tidigare inlägg) stå och trampa och samla steg.

Tog det lite lugnt mellan 23 och 00, som var sändningens första timme, men fortsatt långt före matchstart. Dessutom hade dottern hållit sig vaken fram till 22:30 innan hon äntligen däckade. Gick bara 1 900 steg. Men efter midnatt satte jag bättre fart.

I takt med att poängen rullade in i matchen promenerade jag allt närmare mitt slutmål (som fortfarande är några miljoner steg bort). Och när Kansas City Chiefs fullbordat sin vändning strax efter klockan 4 på morgonen så hade jag inte bara hållit mig vaken genom hela matchen, utan dessutom promenerat in runt 21 000 steg till den aktuella dagen (med kvällens stegande blev det 33 082 totalt under måndagen)!

Morgonpromenad på kvällen

Ställde klockan på 6 för att komma ut och få friskluft innan jobbet. Känner mig alltid extra duktig när jag gör det. Kom ut på min runda när klockan slog halv 7. Ett drygt halvt dygn senare…

Ska man snitta 15 000 steg om dagen så är det bra att komma ut en sväng innan jobbet. Inte bara för att det då känns som att man är några tusen steg på vägen, utan också för att få lite syre till hjärnan. Vilket kan vara trevligt när man sedan mest sitter (eller står) framför datorn.

Så jag ställde klockan på 6 för att promenera i en timme. Men stängde klockan och somnade om. Vaknade en halvtimme senare, och somnade om igen. Inte förrän framåt 7:30 kom jag upp, och då var det inte läge för timmespromenader – bara att äta och göra mig klar för arbetsdagen som började 8.

Mina promenader till och från jobbet (räknade stegen och insåg att jag hade prick 400 steg från personalingången på jobbet till ytterdörren på lägenhetshuset), en liten extrasväng på lunchen och en liten omväg efter jobbet gjorde att jag stod på knappt 5 000 steg när jag satt och åt gamla resttacos vid 18-tiden. Det håller givetvis inte. Och med det fina klara vädret som varit idag hade jag stor lust att verkligen gå utomhus. Dessutom hade jag letat fram min neongula Dobsomskidjacka, ett par benreflexer, och för säkerhets skull också en pannlampa som jag tog med i fickan.

Rutten som det blev syns på bilden ovan. Hade den i tankarna på förhand utan att veta hur lång den var, och ville samtidigt gå i cirka 1,5 timme. Och rundan visade sig vara mer eller mindre perfekt för ändamålet. Gick ut 18:30, och steg innanför dörren igen 19:56. Då hade jag (enligt google maps) gått 9,65 km (1,87 m/s eller 6,73 km/h i snitt), vilket samtidigt var 10 726 steg (snittlängd på steget på 89,97 cm). Och 124 steg i minuten.

Sammantaget har jag redan kommit upp i dagens dos bara genom att gå utomhus. Men tar nog en marsch framför tv:n också lite senare, om jag hittar något spännande att titta på.

Walk on!