”Kort” runda pga padelskada

Hade verkligen planerat upp aktiviteterna. Både lördag och söndag eftermiddag skulle jag spela padel efter jobbet, och på den lediga måndagen skulle jag sedan gå Skåneleden från Vittsjö till Hässleholm. Tisdagen skulle det chillas, handlas lite begagnade barnkläder, och gås på massage. Det blev inte riktigt så. Nästan, men inte riktigt.

Jag tycker fortfarande att jag är skapligt ung. 33 är väl ingen ålder på en häst?

(Jo, för en häst är det hög ålder. Men inte på en sköldpadda. Å andra sidan spelar väldigt få sköldpaddor padel. Men det har inte riktigt med saken att göra.)

Hade jag varit en fotbollsspelare på Football Manager hade det i de dolda algoritmerna funnits med någon passage om att jag var skadebenägen. Särskilt om jag inte värmt upp ordentligt.

Skadad under uppvärmningen

En timme padel i lördags. Stressad dit eftersom jag skulle plocka upp äldsta systern på stationen först, och hennes tåg var några minuter sent. Spelet gick ändå bra.

Söndag: En och en halv timme padel i Markaryd. Mot bättre spelare, där en av motståndarna slog hårdare och mer skruvat än någon av de tidigare motståndarna jag mött (som i ärlighetens namn bara var tre, men nu är fem). När vi värmer upp och bollar till varandra sätter jag i vänsterfoten och känner hur det hugger till lite i vaden. Sannolikt någon form av bristning.

Under själva matchen (jodå, mot bättre vetande spelade jag sedan 90 minuter padel, för banan var ju betald och vi hade inte någon femte spelare att kasta in (plus att jag väldigt gärna ville spela)) högg det till ytterligare två gånger på samma ställe. Mot slutet hade jag svårt att gå mellan bollarna. När jag hoppade ur svågerns bil i Vittsjö för att ta min egen hem till Hässleholm så haltade jag ordentligt. Smorde med tigerbalsam så fort jag var hemma, men hade sedan länge insett att den där måndagsvandringen på drygt fyra mil med största sannolikhet skulle få ställas in.

Nya (gamla) kläder och ny (ny) väska

Så tisdagens klädshopping på 2use i Kristianstad förlades istället till måndagen. Den butiken har verkligen blivit min favorit när det gäller kläder till barnen. Blev totalt drygt 30-talet plagg, och det för under tusenlappen. Och när måndagen sedan närmade sig sitt slut förberedde jag mig istället för en tisdagsvandring.

Rätt säker på att jag inte skrivit det tidigare, men har köpt en ny vandrarväska. En som passar sig för dagsturer. Insåg under Skåneleden mellan Osby och Vittsjö att jag helt enkelt inte kan packa tillräckligt mycket i midjeväskan. Så nu har jag en stor väska för flerdagarsvandringar (eller om man ska packa orimligt mycket), en mindre för dagsetapper, samt en midjeväska om man bara ska traska ett par mil eller så.

Eftersom jag kände att jag inte ville belasta min vänstervad onödigt mycket räknade jag bort Skåneleden som alternativ för vandring. Istället föll valet (som så många gånger förr) på Hovdala. Eftersom jag gick Finjasjöleden moturs förra gången, och ska gå den medurs när hela Hovdalaleden marscheras, så kändes det som ett bra alternativ.

Lyckades avstyra idiotin

05.55 på tisdagsmorgonen vandrade jag hemifrån. Satte av mot kyrkan till för att ta mig ut till Hovdala via Posta-Nilla. Eftersom det var en kylig morgon var det mössa och vantar på från start. Dessa åkte av framme vid Klinten på åsen. På väg dit brottades jag dock med vilken väg jag skulle gå. Även om jag medvetet tog mindre steg i uppförsbackarna för att inte fresta vaden i onödan så kände jag mig piggare än jag väntat mig. Så frågan var om jag från Klinten skulle fortsätta med Höjdarnas och Gullspira, och på så vis ta Skåneleden in till Hovdala. För att sedan fortsätta Skåneleden hemåt, och därmed gå hela Hovdalaleden, bortsett från den 13-kilometersvända som Gullspiras västra innebär. Varför? För att jag har så förbaskat svårt att se vad som är rimligt och vad som är idiotiskt.

Nu lyckades jag stoppa mig i tankarna, och när jag klev ner från Klinten, fortsatt på Posta-Nilla, var de värsta galenskaperna avstyrda.

Eftersom jag startade tidigt fick jag än en gång passera Magle våtmark med fantastiskt ljus och fullt av fåglar. Denna gång var det till och med dimma som steg från dammarna. Hade önskat att jag haft en annan kamera än mobilen med mig. Men det lilla jag fotade blev ändå okej.

Det tog strax över två timmar att nå Hovdala. Fortsatte en liten bit förbi innan jag satte mig vid en rasplats för att inta dagens andra frukost. Det blev den första av två längre pauser under rundan. Pauser är väl bra i sig, men jag tycker att det är svårt att komma igång efteråt. Det är så mycket stelhet som hinner smyga sig på.

T-shirt från Skyrup och hem

Framme vid Skyrups golfklubb åkte också jackan av. Temperaturen hade stigit tillräckligt, och själv var jag varm efter runt 18 kilometers vandring. Klockan hade ju ändå hunnit bli halv tio på förmiddagen, så det var ju praktiskt taget mitt på dagen!

Förra gången jag försökte gå Finjasjöleden (jag vet, jag har inte recenserat den än, men det kommer förr eller senare) var Alslingan avstängd efter storm och översvämning. Denna gång var det dock öppet, och det var bara att knata på över plankorna. Någon såg lite illa åtgången ut, men de flesta var i fullgott skick för att bära mig och mina något för många kilon. När man inte heller behöver tänka på vart man ska gå och leta efter vägmarkeringar (det går inte gärna att ta sig åt så många håll när man går på plankor med vatten vid sidan om) är det bara att pinna på.

På tal om att pinna på: jätteplockepinn!

Till slut (fast inte till slut, för jag hade en mil kvar) såg jag den Skåneledsskylt som jag skulle passerat om jag gått från Vittsjö. Den gjorde klart att det var 29,6 km till Hårsjö (och ytterligare 8 till Vittsjö) och 9,8 till Hässleholm. Själv hade jag gått runt 23. Och jag var väldigt glad att jag inte valt Skåneleden denna dag eftersom jag började bli trött i benen och huvudet, samtidigt som jag skulle haft halva vägen kvar till Hässleholm om jag gått 23 kilometer från Vittsjö.

Hela Hovdalaleden den 2 maj?

Tog min andra rast ute på fågelplattformen Slingra dig. Skönt att sätta sig ner i solen, ta några tunnbröd och dricka upp blåbärssoppan. Känna att jag inte hade bråttom utan kunde njuta en stund. Även om det självklart gjorde ont i fötter och ben när jag slutligen packade ihop för att gå hem.

Har börjat fundera lite löst på om det är läge att försöka mig på hela Hovdalaleden lördagen den 2 maj. Jag jobbar visserligen kväll den 1 maj, men har ändå hellre hela söndagen att återhämta mig, och offrar då lite av sömnen till lördagen. I början av maj är det ändå lika ljust som i början på augusti, men sannolikt lite svalare. Och även om temperaturen inte gick över 17 grader under dagens vandring kändes det varmt. Ska jag gå knappt sex mil får det gärna vara i temperaturer under 25 grader.

2 maj är dock nästa tillfälle som jag har för att gå någon längre sträcka, så måste känna mig säker på att jag redan klarar sex mil. Även om jag är rätt säker på att jag skulle kunna gå de sista 1-2 milen enbart på pannben. Men jag ser inte fram emot fötter fulla av blåsor, och vet inte om jag kan härda tassarna lite till om jag går några fler tremilarundor innan jag ger mig på långrundan. Samtidigt: har jag vädret med mig den 2 maj är det kanske de bästa yttre förutsättningarna jag kan få. Någon som har vettig input?

Slingan via Wikiloc.

White Monday

Den senaste veckan har det trillat in reklammejl om att det snart är dags för Black Friday. Vissa butiker har utökat det till Black Week istället. Fenomenet verkar inte fått fäste i Sverige förrän för runt fem år sedan, även om det i USA varit en stor shoppingdag betydligt längre än så.

Black Friday infaller dagen efter Thanksgiving, det vill säga den fjärde fredagen i november. Tillsammans med Cyber Monday, som är tre dagar senare, räknas detta som starten på julhandeln.

Som motreaktion placerades Buy Nothing Day (En köpfri dag) dagen efter Black Friday. På denna dag ska man enligt instiftarna inte handla något under 24 timmar – som en protest mot konsumtionssamhället.

Kanske är det så att många som shoppar loss på såväl Black Friday som Cyber Monday inte har något emot en köpfri dag mittemellan, så att man hinner andas i köphetsen?

Bland alla dessa dagar finns sedan något år tillbaka ytterligare en: White Monday. Här kommer företag istället med ”cirkulära erbjudanden” så att man inte behöver välja mellan att shoppa och tänka på hållbarheten. Här finns hyrkläder, reparationer, second hand-varor och tågresor – alla erbjudanden har givetvis rabatterade priser. Vissa gäller bara under måndagen den 25 november, andra under hela veckan.

Och om du inte skulle hitta något erbjudande som passar just dig så kanske det finns något företag anslutet till White Monday som faller dig i smaken. Det var så jag hittade klädbutiken 2Use som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Billigt, blandat och svinnbra

Som en liten överraskningslåda. Bara omslagspapper och röda snören som saknas.
Foto: Lars-Åke Englund

Jag är en smörgåsperson. Och då blir man helt naturligt också en påläggsperson. Och nu kanske någon tycker att det bästa bara vore att stryka alla animaliska pålägg. Och det kanske jag också tycker. I alla fall rent logiskt. Och etiskt. Och känslomässigt.

Men samtidigt har min hjärna svårt att från en dag till nästa göra det skiftet. Så som ett steg mot något lite bättre försöker jag göra andra skiften.

När jag jobbade på Coop för många år sedan hade vi manuell chark. Det var inte många gånger jag behövde stå i den och skiva pålägg, vilket jag var tacksam för. Släpade hellre runt kartonger inne i mjölkkylen, även om jag allra helst satt i kassan. Där kom fingerfärdighet och sifferminne bäst till sin rätt. Men med manuell chark blir det alltid lite svinn (det blir det gissningsvis också när allt skivas på annan plats, men då syns det ju inte). Och jag personligen tycker att skivspillet är en guldgruva.

Rör det sig om lite större bitar – framför allt ändar från diverse korvar och skinkor – går det alldeles utmärkt att strimla till dessa för att lägga på den hembakta pizzan, eller för att lägga i omeletten eller risotton. Och hittar du en låda med lite skivor är det ju rena guldgruvan för smörgåsen.

Häromdagen sprang jag på en skivspillslåda av den senare typen på Citygross här i Hässleholm. I den fanns ett par, tre skivor av sex, sju olika sorters korv och skinka. Det blev en spännande smakresa på flera olika mackor. Eftersom varannan vecka innebär ensamhushåll är det annars en sorts korv eller skinka åt gången som gäller i kylen, eftersom det annars ligger och blir dåligt i väntan på att ätas upp.

Dessutom är spillet alltid (åtminstone av vad jag sett) billigare än förpackningarna som härbärgerar en och samma sort. Förpackningen på bilden ovan kostade 80 kr/kg. För att komma till de prisnivåerna måste du annars söka dig till lågprismärkenas storpacker av kött från andra länder. Varken ”lågprismärken”, ”storpack” eller ”andra länder” får det att vattnas speciellt mycket i min mun.

(För tydlighetens skull skall sägas att skivspillet jag köpte inte hade någon ursprungsmärkning, vilket jag inte tänkte på förrän jag nyss tittade på bilden.)

Klimatdebatt i Kulturhuset

Svårt att veta vad du ska göra den tidiga söndagskvällen nu till helgen (17/11)? Befinner du dig i närheten av Hässleholm? Har du någon form av tankar eller intresse kring klimatet? Då är mitt anspråkslösa förslag att du pallrar dig till Blå salongen i Hässleholms kulturhus.

Det började med att Norra Skånes politiske redaktör Lars J Eriksson skrev en ledarartikel med rubriken Varning för klimatpaniken i början av augusti i år. Det tog inte många dagar förrän Mats Gunnarsson, i trakten kanske mest känd som en av förgrundsgestalterna till festivalen Torsjö Live (som går hårt ut med att försöka vara klimatneutral) kom med ett svar på debattsidan. Hans inlägg hade rubriken Varning för klimatpassivitet. Därefter studsade bollen fram och tillbaka mellan herrarna i några dagar.

Det var tillräckligt för att det skulle sammankallas till en klimatdebatt i Kulturhuset. Lars J Eriksson har lundaprofessorn Gunnar Juliusson vid sin sida, medan Mats Gunnarssons vapendragare är miljökonsulten Maria Larsson. Moderator för tillställningen är kommunens miljöchef Sven-Inge Svensson.

Teodor Dimblad, en av kollegorna på Norra Skåne, var på torsdagens uppjabbning inför debatten, under rubriken Hett debattklimat inför klimatdebatt.

Tidsschemat är som följer:

  • 17.00 Välkomsthälsning och kort presentation av panelen
  • 17.05 Mats Gunnarsson ger sin syn på klimatläget
  • 17.20 Reflektioner från panelen
  • 17.25 Lars J Eriksson ger sin syn på klimatläget
  • 17.40 Reflektioner från panelen
  • 17.45 Gunnar Juliusson ger sin syn på klimatet
  • 17.50 Reflektioner från panelen
  • 17.55 Maria Larsson ger sin syn på klimatet
  • 18.00 Reflektioner från panelen
  • 18.05 Bensträckare
  • 18.15 Moderatorn ställer några inledande ja eller nej frågor
  • 18.20 Publikens frågestund
  • 18.50 Panelen resonerar om var samsyn finns och resonerar om hur vi som individer och samhälle går vidare för att möta klimatutmaningarna.

Arrangemanget är gratis och bakom står Hållbara Hässleholm i samarbete med Studiefrämjandet.

Hemmagjord lera som ”håller ett bra tag” – vad det nu betyder

Har ofta dragit mig från att plocka fram leran till barnen. Huvudsakligen för att denna lera, som köpts och fåtts från tre olika tillverkare, alltid behöver knådas igång av en vuxen tills den är varm och lekbar. Men att den ändå är på tog för hård för att barnen ska kunna pressa spagetti av den, eller ens kavla ut den på vettigt vis.

När jag var hemma hos mamma och pappa för en tid sedan hade mamma gjort egen lera. Den var betydligt mjukare och därför mer barnvänlig. Fick en länk till receptet, men den föll sedan i glömska.

I dag, på min lediga tisdag efter att ha jobbat helg, bestämde jag mig för att äntligen göra slag i saken. Kollade upp vad som behövdes, och medan dottern vilade middag stod jag och tillverkade lera under överinseende av sonen. Vi hade köpt tre sorters karamellfärg och tanken var att göra tre färger. Men eftersom sonen sedan också ville ha grön fick jag blanda gul och blå. Det hade ändå varit en tanke från början när jag köpte röd, blå och gul färg.

2,5 dl vatten
1,5 msk olja
några droppar karamellfärg
2 dl vetemjöl
1 dl salt
1 msk citronsyra

• Koka upp vattnet.
• Blanda i olja och karamellfärg i vattnet.
• Blanda de torra ingredienserna i en skål, och häll sedan vattenblandningen över.
• Rör runt tills det blir en bra konsistens.
• Blir det för kladdigt, lägg till lite mer mjöl.

Förvaras efteråt i burk med lock, eller i försluten plastpåse. Ska då hålla ”ett bra tag” – vad det nu innebär.

Förutom att leran blev mjuk och båda barnen kunde göra spagetti och kavla bäst de ville så är ju den stora fördelen med att tillverka något själv att man vet vad som finns i. Dessutom gissar jag att det blir fruktansvärt mycket billigare att tillverka leran själv än att köpa den i små svindyra plastburkar.

Med det i åtanke var det inte heller lika frustrerande när barnen fick hälften var av de fyra färgerna och genast la dem på varandra och tryckte ihop till en regnbågsblaffa. Jag hade ju tänkt att de kunde skapa mäktiga mästerverk i fyrfärg. De tyckte att det var roligast att blanda alla färger.

Men när allt bara blivit brunt, eller när leran till slut stelnat och inte går att återanvända, är det snabbt och lätt att göra ny. Men då blir det nog hälften, eller kanske till och med en fjärdedel, av varje färg i stället. Fick en liten chock när jag samlade ihop all lera i en tvåliterspåse och stuvade undan i garderoben.

Bacon hasn’t left the building

Bacon, producerat i Halmstad.
Foto: Lars-Åke Englund

Uppföljningar är underskattat i nyhetsbranschen. Det är lätt att fastna i vad som den ene eller andre säger att hen ska göra. Berättar om sina storslagna planer. Blåser och blåser och blåser tills ballongen är så stor att den nästan spricker.

Då bör man komma tillbaka efter lagom tidsrymd och kolla hur det gick. Vad som blev av planerna. (Särskilt om det är så att de storvulna planerna som man skrev om fått personer att satsa pengar, tid och engagemang i idén).

Läs mer: Ljuset i bacontunneln

Jag skrev och gnällde om det svenska baconet som skivas och packas i Nederländerna respektive Polen. Hittade sedan info om att Ica planerade att flytta den delen av sin produktion till Halmstad. Och fick i slutet av augusti svar från Charkuterifabriken att produktionen skulle börja inom de kommande veckorna och att detta Halmstadsbacon skulle börja dyka upp i butikshyllorna under vecka 37.

Jag kollade under vecka 37. Kollade under vecka 38. Då var det inget Halmstadsbacon. Men det förklaras väl enklast med att det förmodligen finns en del tidigare producerat bacon som man först vill få sålt.

Läs mer: Bring back bacon – 19 dagar kvar

För några veckor sedan, när jag återigen botaniserade bland skivor och tärningar hade förändringen slagit igenom. Häromveckan gjorde jag fläskpannkaka med det tärnade baconet, och tyckte kanske att tärningarna var lite mindre tärningar än vad de varit i tidigare produktion – men det är ju en bagatell i sammanhanget.

I kväll blev det makaroner och köttfärssås, där skivat bacon (som sedan klippts av undertecknad) fanns i såsen. Vad det smakade? Bacon. Som vilket bacon som helst. Men utan den fadda eftersmaken från att grisarna som fötts upp, levt och slaktats i Sverige – för att i slutändan bli bacon för den svenska marknaden – farit ut i Europa för att skivas och packas.

Dagens goda gärning (som gav mig så mycket mindre huvudbry)

Ett par centimeter för lång för att få plats i rummet.
Foto: Lars-Åke Englund

När jag flyttade in i min lägenhet i maj placerade jag säng och skrivbord i det största av sovrummen. Eftersom barnen bara skulle bo här varannan vecka fick de sina sängar i det mindre. Leksakerna fick vara i vardagsrummet. Det fanns en rent praktisk funktion för detta eftersom det inte är bra om den ena (det vill säga sonen) vaknar tidigt och börjar leka med en massa leksaker på rummet så att den andra (alltså dottern) vaknar.

Men som lägenheten är upplagd är det egentligen större vits att jag har det mindre rummet eftersom det ligger vägg i vägg med köket och precis intill toaletten. Sover barnen i stora rummet längst bort blir det alltså mindre oväsen som riskerar att störa sömnen.

Jag mätte och kontrollerade. Kontrollerade och mätte. Sängstommen var runt 216 centimeter på längden och 176 på bredden. Det skulle fungera, med ett fåtal centimeters marginal. Men sängen skulle vara tvungen att stå på bredden för att datorbordet skulle kunna få plats i samma rum. Och datorn har jag väldigt gärna i samma rum som jag sover, ifall barnen skulle vakna tidigt och besluta sig för att det kan vara roligt att leka med pappas dator. Det ger mig åtminstone större chanser att upptäcka leken innan något går sönder.

Så barnens sängar lyftes ut i vardagsrummet. Resårbottnarna som låg i min sängstomme ställdes på högkant i samma rum. Lämpliga verktyg togs fram för att kunna montera ner ramverket och ta detta till dess nya viloplats. Allt gick som på räls – fram tills det skulle monteras ihop igen.

Monteringen i sig var inget problem. Det var däremot det stora tv-uttag som satt mitt på ena väggen. Och det nätuttag som satt på väggen mittemot. När jag mätte mellan väggarna glömde jag helt enkelt att ta med dessa objekt i planen. Och plötsligt var det inte alls speciellt bra marginaler. Det var faktiskt inga marginaler kvar alls.

Minusmarginaler, om man ska vara helt ärlig.

Nu försökte jag ändå pressa in bitarna på plats. Det var så klart dömt att misslyckas. Jag hade knappast kunnat pressa samman sängen med ett par centimeter. Så det enda som kunnat hända hade varit att vägguttagen gick sönder. Vilket lät som en dålig idé.

Samtidigt hade jag sagt till barnen att vi skulle byta rum med varandra. Och barnens sängar stod mer eller mindre redan på plats i det nya rummet, tillsammans med flertalet leksaker (utan ljud).

Det fick bli ett snabbt beslut. Jag skulle inte ha någon användning för sängstommen i lägenheten, och platsen i förrådet är ytterst begränsad (eftersom jag redan ställt in för mycket saker där). Och att ramen stod i lägenheten skulle bara funka till och med söndag kväll, för sedan kommer barnen igen. Lösningen: skänka bort den mot bortforsling.

Så jag la ut en annons på facebook och förklarade mig. Konstaterade att stommen hade lite skönhetsfläckar efter att ha hängt med ett tag, men att den fungerade som den skulle. Att lägga ut och hoppas få några hundralappar för den kändes inte aktuellt. Ju girigare jag skulle vara, desto större chans att jag inte blev av med den snabbt.

Redan under onsdagskvällen, mindre än ett dygn efter att jag lagt upp annonsen (och då hade jag sovit och jobbat större delen av tiden däremellan) var stommen ute ur lägenheten. Jag blev glad för att ha blivit av med den, och kvinnan som hämtade den blev glad för att hennes dotter ville ha en 160-säng (och nui alla fall har stommen). Återbruk i sin finaste form, eller hur?

Mitt enda problem i sänghistorian är att jag nu har madrasserna liggande direkt på golvet. Och de lådor som skulle puttas in under sängen står nu staplade bredvid. De sängben som jag tänkte köpa var nämligen slut, inte bara i Hässleholm utan också på huvudlagret. Detsamma gällde alternativet (samma ben, annan färg). Inte förrän under mitten av november skulle det komma nya. Men eftersom jag ska ner till Malmö på föreläsning på fredag löser det nog sig ändå med ben innan barnen kommer hit.

Peruansk sparris, svensk oxfilé, och potatis från grannen

Saker att unna sig: att umgås med en kär gammal vän över en kopp kaffe och lite alkoholfri cider, närodlad potatis och en lite bit oxfilé som nätt och jämt varit nere och vänt i pannan.
Foto: Lars-Åke Englund

Sockerbegäret har slagit till flera gången den senaste veckan. Som när mamma frågade om jag ville ha en bit kladdkaka innan jag körde hem igen (i tisdags) eller när det serverades överbliven prinsesstårta på jobbet (i torsdags). Eller när jag gått hungrig och handlat och godiset legat strategiskt utplacerat på olika platser i butiken. Men jag har faktiskt lyckats stå emot. Hållit kak- och godisintaget till fredag och lördag de två senaste veckorna.

Det är en ständig inre kamp mellan kakmonstret som bor i mig, och den förnuftiga samvetsrösten som säger att det inte är bra för min hälsa, inte är bra för min plånbok, inte är bra på något sätt – bara en kort njutning som inte är värd besväret.

Min fasta övertygelse är att det är viktigt att tillåta sig själv att njuta i vardagen. Frågan är bara vad som ska tas in under njutningsparaplyet, vilka saker som man får och bör unna sig.

I lördags hade jag en riktig unnardag, utan att för den delen trycka i mig en påse smågodis.

Mina bilder från träningen har alla en ordentlig suddighet. Det är som att kameran ser att jag inte har glasögon och försöker visa omvärlden hur det ser ut live för mig. Eller är jag bara för skakig efter den ovana ansträngningen.
Foto: Lars-Åke Englund
Totalt blev det en timme på crosstrainer, trappmaskin, stakmaskin och cykel (bilden). Samt lite annan träning.
Foto: Lars-Åke Englund

Det började med att jag unnade mig att gå och träna. Det blev veckans andra gymbesök. Efter en kvart crosstrainer, fem minuter trappmaskinen, 23 minuter stakmaskin (5 km), 17 minuter cykling, samt lite smått och gått i maskinväg, kände jag mig lagom mör för att ta mig an dagen. Och eftersom jag inte hade barnen hos mig, och inte heller möjlighet att träffa flickvännen, så for jag till Laholm för att se på fotbollslaget som jag bevakade under drygt sju års tid – och som jag nu inte sett spela på två år.

Laholm i vitt mot Varberg i rött. Båda var redan klar tvåa respektive etta i serien inför sista seriematchen, som slutade 2-2. Nu väntar uppflyttning till tvåan för Varberg, och kval för Laholm för att försöka nå samma serie.
Foto: Lars-Åke Englund

Hade dessutom stämt träff med Johan, min kollega under många år på tidningen. Efter matchen körde jag hem till honom och satt och snackade. När vi träffades i våras hade vi väl inte setts sedan jag slutade på tidningen. Men både då och nu så var det som att ingen tid passerat. Som att vi fortfarande sågs flera gånger i veckan och med gemensamt blod och svett stångades för att göra sportbevakningen i södra Halland som bred och nära som möjligt.

Men vi förenas inte bara i vår passion för den lokala idrotten. Vi delar också en hel del tankar när det gäller närproducerad mat. För Johan, bonnapåg som han är, är det förmodligen mer naturligt än för en villaunge som undertecknad. Jag ser det som ett ypperligt tillfälle att lära mig och inspireras.

Har tidigare hört uppgifter om att man i framtiden skulle behöva klara sig på 300 gram rött kött i veckan. Tror att anledningen var utsläpp, men vet inte säkert. Och har inte en källa på påståendet. Men hörde det än en gång häromveckan. Och hur klimatsmart jag än försöker vara kan jag (utan kontrollvägning) konstatera att jag med marginal skjuter över det målet.

Hur lite 300 gram i veckan är tydliggjordes än en gång för mig när vi tillagade middagen. Det var extrapris på färsk oxfilé (svensk såklart). ”Ynka” 300 kronor per kilo. De två bitar vi köpte var på totalt knappt 300 gram. Sedan delade jag och Johan på en sådan bit. Det blev inte mycket, men ändå en fjärdedel av en 300-gramveckas totalintag.

Och även om 75-gramsbiten inte var stor så räckte den gott och väl. Går att jämföra med en liten påse lösgodis. När utbudet är litet njuter man mer av varje tugga. Kastar inte i sig maten utan smakar på den.

Dessutom hade vi gott om tillbehör. Hasselbackspotatisen, den abnormt stora moroten samt löken köpte vi hos grannbonden på väg hem från affären, och resten av tillbehören var lika svenska (om än inte lika närproducerade). Jo, där fanns ju en katt bland hermelinerna. Sparrisen från Peru. Där en bunt kostade som halva biten oxfilé, men där smaken definitivt inte var hälften av oxfiléns. Om något smakade de lite dåligt samvete över lång transport.

Vi unnade oss dessutom lite chokladpudding efter maten. Men så var det ju ändå lördag.

Alltså: träning, fotboll, umgås med en gammal kär vän, kela lite med hundar, laga och äta god närproducerad mat, och toppa allt med lite chokladpudding. Jag kan inte minnas när jag senast unnade mig en så bra och fullmatad dag utan att känna minsta dåligt samvete för den. Kände inte ens dåligt samvete för chokladpuddingen. Men det kanske berodde på att jag inte åt en av de standardportioner som jag kan göra åt mig själv – vilket är åtminstone dubbel portion mot vad som står på förpackningen.

Fick mysa lite med hundarna också. Träffade Smulan när hon var en liten grand danois-valp (som var lika stor som den golden retriever som jag och min ex-fru hade). Nu har hon blviit en rejäl bit kramvänlig hund. Jag saknar att ha hund, fram tills jag kommer på att det är en hel del jobb med det också.
Foto: Lars-Åke Englund

Söndagens skördefest – och jag insåg precis vad jag missar

I bland blir man lite extra bitter över saker man går miste om på grund av att det är jobbhelg. Mitt schema innebär var tredje helg på jobbet. Varannan av dessa gånger jobbar jag dag, varannan kväll. Kommande helg är ett sådant tillfälle när jag jobbar dag, 7-15 närmare bestämt. Och söndagen hade jag annars väldigt gärna tagit en sväng till Hovdala. Och denna gång inte för att vandra.

Tog faktiskt med mig barnen ut till Hovdala nu under söndagen. Det var visserligen blåsigt och regnet hängde i luften, men att bara sitta inomhus under pappaveckans sista dag är knappast någon höjdare. Dotterns solhatt (nej, inte väder för den, men hon insisterade) blåste visserligen av två gånger så att jag fick jaga efter, men vi hade en mysig halvtimme där vi gick och tittade på blommor, träd och odlingar.

På väg tillbaka till bilen såg jag skylten om söndagens skördefest. Hade visserligen sett en banner med datumet på Hovdalas hemsida, men inte fördjupat mig mer i det då. Men nu förstår jag vad det är jag går miste om nästa söndag, eftersom denna skördefest pågår 11-16.

Jag tänker inte rabbla upp allting här eftersom det går lika bra att läsa här, men den som gillar närproducerat och lokalt hantverk lär ha att titta på. Inträdet är gratis, men parkeringen kostar en Astrid.

Tio plagg för knappt en Birgit

Har aldrig handlat seriöst på second hand tidigare. Jo, böcker såklart, men inte kläder. Har väl kollat någon gång, och tror att jag handlade en kavaj en gång i tiden, men den blev aldrig så mycket använd. Dels för att jag så småningom märkte att den var en gnutta för liten, dels för att jag misstänkte att det var dammodell, och därför av ren feghet inte vågade ha den på mig.

Men den gångna helgen var det dags. Eftersom jag själv lagt ut lite under de senaste månaderna och inte längre passar i 32″-storlekar var jag tvungen att hitta något nytt par jeans. Dessutom är plånboken extra tunn då bilen behövde nya bromsar och AC:n knasade (så kallad knA-C), samtidigt som det var dags för besiktning (och nu, surprise, lyser lampan också för service…). Dessutom behövde också sonen lite nya långbyxor såhär framåt höstkanten. Han växer ju också (men mer på längden, medan jag växer i färdriktningen). Dottern har fått ärva en del av kusinerna, och fick alldeles nyligen låna lite som Vickans dotter växt ur, och varje gång det kommit kläder har jag önskat att jag hade något till Eddie också.

Vi hade ärende till Kristianstad, och därför hade jag kollat upp begagnatmarknaden där, en standardlördag i september. Där fanns de gamla vanliga – Röda korset, Erikhjälpen, Pingstkyrkan – men kanske framför allt den för mig nya bekantskapen 2use (för tillfället är hemsidan rätt mager). Hade sett loggan på whitemonday.se (kommer nog bli ett inlägg när detta närmar sig (i närheten av black friday)) när jag satt och googlade runt häromdagen. Idén är den att man lämnar in sina begagnade kläder här, och sedan får man en viss procent av försäljningsvärdet om kläderna säljs. Om de ligger framme ett visst antal månader utan att säljas skänks de vidare till välgörande ändamål.

Obs! Det är inte läge att rensa ur garderobens alla sommarkläder och komma springande med. Sedan ett par veckor råder det inlämningsstopp, bortsett från några olika kategorier. Det lämnas helt enkelt in för mycket kläder som inte är i rätt årstid. Det går inte att hänga upp sommarkläder i butiken nu när hösten är här.

Efter att ha varit inne en snabb vända på Röda korset, utan att hitta något till vare sig mig eller sonen, körde vi till den nya bekantskapen. Jag blev mycket positivt överraskad. Hela lokalen var full av framför allt kläder, och det var prydligt sorterat i storlekar, klädtyper och till viss del också färger. Dessutom uppmärkt med riktiga scanningsbara prislappar.

Lång historia kort. Jag hittade fem par byxor till sonen, plus en skjorta och en pikétröja. För egen del blev det tre par byxor som jag nu kan andas i. Kostnad för kalaset? Drygt 400 kronor. Eller knappt 500. Det började i alla fall på en fyra, vilket innebär att plaggen i snitt kostade knappt en Evert stycket, och allt gick lös på mindre än en Birgit.

Och då kan jag konstatera att jag brukar behöva lägga 400-500 kronor på ett par nya jeans, om jag vill ha någon form av passform (samtidigt som mina vader inte ska få klaustrofobi).

Det var det första besöket där, men lär inte bli det sista. Men i miljöns namn får vi väl ta tåget nästa gång. Samt ta med en egen påse.