Lär inte komma ur sängen i morgon

Jag skulle kunna skylla på gubben som började åka precis när jag höll på att avsluta mitt första varv. Det varv som var tänkt att bli det enda. Det kan vara hans fel om jag inte kommer ur sängen på tisdagen. Eller hans förtjänst. Men kommer jag ur sängen, då väntar straffträning. Skoj!

Det hinner gå lite tid mellan inläggen. Och varje gång jag sätter mig kommer jag på så många saker som jag måste ta upp. Så också denna gång.

Men först och främst, det jag inte kan gå förbi, är att HittaUt centralt ställde lite frågor och bad om bilder från säsongen som gått. Jag ställde givetvis upp. Det är lite av normalt hyfs när man jobbar i den bransch jag gör. Om jag ska be folk om intervjuer till höger och vänster, ja då får jag också vara snäll och svara på frågor när någon frågar mig. Den som ger sig in i leken, och så vidare.

Resultatet av intervjun hittas hur som helst här.

Lång jakt på en dröm

Vidare till anledningen till att jag skriver idag. Och att jag eventuellt inte kommer ur sängen i morgon.

När jag var liten hade jag en dröm om att åka Vasaloppet. Satte någon gång, tillsammans med äldsta systern, upp ett mål om att vi skulle åka tillsammans inom en femårsperiod. Men de där fem åren kom och gick utan att vi närmat oss vare sig starten i Berga by eller målportalen i Mora. Men sedan tog jag ett beslut 2012, och jag tror att det var i samband med att jag jobbade helg på sporten i Laholm (vilket jag gjorde varannan helg, så att Vasaloppet skulle ligga på min jobbhelg var exakt 50-50). Besökte gym där de körde spinning respektive indoor walking framför storbildsskärmar med loppet. Och då bestämde jag att det faktiskt var dags att ta tag i den där drömmen. Inte året därpå, utan två år senare. På så vis skulle jag hinna träna tillräckligt.

Jag köpte rullskidor och åkte en del. Stod åtskilliga timmar i stakmaskin på gymmet (lyssnade på otroligt många poddar och försökte på det viset förtränga hur jobbigt det var). Och i slutet av vintern 12/13 köpte jag längdskidor.

När Vasaloppsmorgonen nalkades i mars 2014 stod jag på startlinjen. Jag var i mitt livs form, och pinade mig igenom den nio milen. Funderade tidigt på att bryta, men övertalade mig själv att fortsätta eftersom jag visste att jag definitivt inte skulle försöka mig på att åka en andra gång om jag inte åkte klart en första. Och (kanske framförallt) skulle det innebära att jag lagt ut massa pengar på utrustning och boende, och inte få ut någonting av det.

”Ung” och ”vältränad” för sju år sedan.

Efter att vi åkt hem från Stöten där vi bott i en vecka så lät jag länge skidorna ligga. Tror visserligen jag hade ut dem säsongen därpå för att åka en liten sväng, men var inte tillräckligt inspirerad för att ta bort den sista valla jag lagt på under den säsongen.

Mer skägg. Fler kråksparkar. Samma mössa, skidor, stavar och Axadräkt (dock dold av jackan på denna bild).

Livet – och snöbrist

Sedan kom livet emellan. Jag och min dåvarande sambo fick barn, gifte oss, byggde hus och separerade. Under åren hade jag vänner som åkte Vasaloppet och som frågade om jag inte också skulle göra det, men helt ärligt så trivdes jag betydligt bättre i tv-soffan för att se på spektaklet. Skulle jag åka igen skulle jag behöva lägga ner mycket träning först, och det kände jag varken att det fanns tid eller lust till.

Dessutom: Det finns sällan vansinnigt mycket snö nere i Skåne. Det var svårt att bli inspirerad.

Men denna vinter har varit lite speciell eftersom vi både fått en del snö, och att kylan håller i sig. Hörde någon kunnig säga att det inte varit så ihållande kallt i Skåne på runt tio år.

Det har dels lett till en massa skridskoburen ungdom på isarna (låt mig återkomma till det i slutet på inlägget), dels till att det faktiskt finns dragna skidspår i trakten.

Så i fredags hämtade jag skidorna hemma hos min ex-fru (vi hade en gemensam skidväska, och den hamnade hos henne – och jag har inte direkt haft ett superbehov av skidorna på ett tag). Tanken var att åka under måndagen, efter att ha jobbat under helgen. Lite smågrejer behövde dock förberedas. Som att skrapa bort den gamla vallen, samt att byta rullskidstrugorna på stavarna till snötrugor.

Dessa arbetsuppgifter tog jag tag i sent på söndagskvällen. Eller ja, jag tog tag i dem så gott det gick. Hittade snötrugor och mitt vallapaket med två olika vallaväck-medel, i en låda. I samma låda låg smältlimmet för att sätta fast trugorna på stavarna. Problemet (det första, skulle det visa sig) var att jag inte hittade limpistolen. Jag letade igenom alla lådor i källaren en gång. Och en gång till. Sedan alla skåp uppe i huset. Därefter garaget. Och slutligen lådorna en tredje gång. Ingen limpistol stod att finna (men den dyker väl upp någon gång i vår så att jag har gott om tid att förlägga den tills jag behöver den igen). Fick dock reda på att det fanns en hemma hos föräldrarna, och eftersom jag ändå skulle dit för att hämta skridskorna (som sagt, återkommer till dessa) och eftersom det var på golfbanan i Knislinge som jag skulle åka, så fanns det ingen anledning att helt gräva ner sig i snön.

Såpa och matolja

Så jag slängde upp skidorna på några sågbockar i källaren för att få bort gammalt klister som satt på hela min gamla fästzon. Och låt mig poängtera hur viktigt det var att få bort detta klister. För sedan denna fästzon stämde har jag gått upp runt 15 kilo, vilket alltså skulle ge betydligt mer skidkontakt med marken.

Plockade ur den första flaskan vallaväck ur förpackningen. Tom. Fråga mig inte om den läckt ut eller dunstat under åren som gått, för inte ens jag lägger tillbaka en tom flaska i en förpackning. Nåväl, jag hade ju en till. Tog fram den, skakade den, och sprayade. Eller försökte spraya. För hur jag än tryckte på knappen så kom det ingenting. Och nu var goda råd dyra.

Men google är din vän. Vissa rekommenderade lacknafta (vilket inte hjälper mig då jag inte har det hemma). Andra pratade om toapapper, strykjärn och något mer, och jag fick inte riktigt ihop hur det skulle gå till. För det verkade sedan ändå som att man i slutändan skulle använda vallaväck.

Men såg till slut ett inlägg där någon påstod att man kunde blanda såpa eller diskmedel, med matolja, och det skulle greja biffen.

Hade jag fått en plats i den svenska vallabussen under skid-VM med dessa kunskaper? Nej, knappast. Och skidorna blev inte heller perfekta. Men det mesta av klistret försvann i alla fall. Ett problem är världen.

Super Bowl och tidig väckning…

Eftersom jag tänkte vara ute tidigt i spåret ställde jag ringklockan på 7. Ett tips för att verkligen orka upp vid denna tid är att inte sitta uppe och titta på Super Bowl till inpå småtimmarna. Jag såg visserligen inte hela finalen, utan somnade i tredje quartern. Men å andra sidan lyckades jag stänga larmet när det ringde, och när jag sedan vaknade undrade jag hur det kunde vara ljust ute utan att klockan hunnit slå 7.

Det kunde det naturligtvis inte. Klockan var 9.30. Men tog mig så småningom till Knislinge, och limmade på trugorna (om än lite snett), och begav mig ner till golfbanan. Det blåste friskt i vindbyarna, och medan jag snörade på mig pjäxorna så frös jag. Men tog mig ut i spåret och fick snabbt upp värmen. Hade sett en man starta en stund före mig. Var övertygad om att min teknik var mer vägvinnande än hans, och funderade på hur lång tid det skulle ta innan jag hann ikapp. Det tog ganska precis två kilometer. Såg sedan ingen mer åkare under det 7,5 kilometer långa varvet. Stakade på. Blev trött. Diagonalade lite i slutet. Var nervös vid backarna, vilket jag alltid varit de gånger jag kört. Nära få felskär i första lilla backen, och fick sedan upprepa mantrat ”aktiva fötter, aktiva fötter” så fort jag skulle köra nerför, för att inte bli för stelbent. För att agera snarare än reagera. Och utförslöporna gick bra under resten av åkningen. Även om det till stor del berodde på snällt dragna spår.

Varvning!

Under sista tredjedelen av första varvet var jag övertygad om att det varvet också skulle bli mitt enda. Och hallå, har jag inte åkt skidor på sex år är det inte fy skam att börja lite lätt med 7,5 kilometer. Men så, precis när jag närmade mig varvning, så såg jag en annan äldre man (obs, den man jag kört ikapp på första varvet var också äldre, själv är jag bara äldre när det gäller min humor, min godissmak samt (om man frågar ortopeden i Hässleholm) mina knän) köra ut i spåret. Jag fick vittring. Nog såg hans teknik inte heller fulländad ut? Nog skulle jag kunna köra om också honom?

Så jag tog en slurk vatten och fortsatte köra.

Denna man hade dock bättre teknik än den första. Samtidigt som min teknik visade på större brister i takt med att jag blev allt tröttare. Men jag kom ikapp och förbi, och jag tog mig runt hela andra varvet också. När jag anlände till varvningen igen kunde jag stoppa pulsklocka och runkeeper och konstatera att det blivit 14,7 kilometer åkte på knappt 1 timme och 25 minuter. Detta i bra spår där det bara var genomslag på ett par ställen. Dessutom började det inte blåsa ner snö i spåren förrän precis i slutet (vilket gjorde att jag fick staka nerför den långa avslutande backen).

Under varven kände jag hur muskler i mage, rygg och armar aktiverades på ett sätt som de inte varit aktiverade på länge. När jag vaknar på tisdagen lär jag känna av dem ännu mer.

För spännande e-cykling

Var det färdigtränat för dagen då? Ja, det hade man kunnat tro, men måndagskvällar körs ju SweCup i e-cykling (Zwift). Nu är jag ju inte med och kör där, till det funkar inte min spinningcykel, men jag brukar ändå ha det igång medan jag trampar på min cykel. Och ikväll var det dessutom damernas klasser som visades i livestreamen (varannan vecka är det damerna, varannan herrarna), och i damklass kör mountainbikecyklisten Nellie Larsson som jag intervjuade en del under tiden på sporten på Laholms Tidning. Eftersom hon dessutom har varit med i toppen av A-klassen under samtliga lopp, ville jag inte missa det.

Trampade ändå med relativt lågt motstånd och hög kadens, för att mest sitta och trampa med utan att köra slut på mig. Åtminstone i början. För sedan blev det spännande, och jag trampade fortare, och pulsen gick upp, och jag höjde motståndet, och pulsen gick upp… Under den spännande avslutningen hade jag nog puls på åtminstone 165 (min maxpuls ligger runt 183-185), trots att målet alltså var att ta det lugnt. I loppet stod Nellie för imponerande körning i sista tunga backen då ledarklungan bantades till fem, och med ett ryck i sista lilla backen (där dock övriga lyckades hänga på). Sedan drog hon iväg i en spurt också, och klarade nästan att hålla ledningen in i mål, men passerades under sista meterna och fick nöja sig med andraplats.

Ni förstår själva att det är svårt att sitta och trampa lugnt när man tittar på sådan dramatik på skärmen framför sig. Och vill ni se loppet själva kan ni göra det här:

Kommer jag ha ont i kroppen när jag ska gå upp? Definitivt. Ändå ska jag försöka ut och köra lite skridskor på Finjasjön i morgon (hyfsat nära stranden, men ändå). Eftersom de där kalla vintrarna där isarna lägger sig lyst med sin frånvaro har jag inte åkt skridskor på många år. Började jaga efter nya eller begagnade skridskor nu under måndagen eller tisdagen (ja, jakten inleddes i fredags, ni behöver inte säga något om bristen på framförhållning). Var på första köplats för ett par i Olofström, en timmes bilkörning hemifrån, men den som tingat köpte.

En Askungesaga?

Hade ju ändå mina gamla skridskor i Knislinge. Visste visserligen inte vilken storlek de hade, och misstänkte att de kunde vara för små. Pappa letade fram dem under söndagen. De var storlek 42. Han försökte få i foten. Det gick inte. Jag mätte min fot, han mätte sin. Kom fram till att min var lite kortare, att det kanske kunde gå.

Medan jag väntade på att smältlimmet skulle torka ordentligt provade jag skridskorna. Man kan nog säga att de är små. Kanske lite för små. Men jag kunde forcera ner foten. Kände mig visserligen som någon av Askungens elaka styvsystrar, men tror nog ändå att det ska gå att åka lite. Tillfällena blir ändå begränsade. Tisdag själv, i helgen med barnen, och sedan kanske inget mer i år. Och är de för små får jag investera i nya (begagnade) till nästa säsong. Och då försöka ha lite bättre framförhållning. Kanske blir det inte aktuellt med att åka på sjöar på tio år igen (eller någonsin), men mina fötter har åtminstone växt färdigt.

Och om jag nu tar mig hem från skridskoåkningen utan att ha alltför ont i fötterna. Om jag har någon energi kvar i kroppen. Då ska jag nog ta en tur till Wittsjö golfklubb med mina skidor och ta en runda där också.

Det gäller ju att passa på medan snön ligger.

Bunkrar med snus

Energi under vandringen är viktigt, och med alla logiska resonemang kräver längre vandringar också mer energi. Här kommer några recept som kan vara till nytta i sammanhanget.

Nog för att det finns mycket ätbart i naturen vid den här årstiden. Har varit ute och sett hur blåbären växer, och vid min favoritrunda ute på Hovdala är det tjockt med blåbärsris. Också när jag hittautade i Tyringe vadade jag genom blåbärsrisen. Saken är ju bara den att en långvandring riskerar att bli extra lång om man var femtionde meter sitter på huk och mumsar bär, och i hittautsammanhang är jag ju intresserad av att vara snabbast.

Studentenfutter och jägarsnus

För ganska precis halva livet sedan (det vill säga något år in på millenniet) var jag i Schweiz och ställdes då inför företeelsen ”studentenfutter” – alltså studentfoder. Det var påsar med blandningar av olika nötter och torkade bär. När jag började vandra blev det naturligt att försöka göra små sådana påsar av vad som jag hade hemma i köksskåpet och som inte slunkit ner i müslin. Företrädesvis blev det blandningar av russin, solrosfrön och pumpakärnor.

Nu i morse när jag låg och slösurfade på mobilen sprang jag in i vad som förmodligen är den svenska motsvarigheten till studentenfutter, nämligen jägarsnus. Kände att det fanns en del goda tillägg till mitt ganska spartanska recept, och bjuder på en länk till Utemagasinets artikel här.

Torka de egna äpplena

Spontant känns deras första variant, med ölkorv och rostad majs som en stadig påse att ha med sig på de långa vandringarna, där det efter några timmar kanske behövs något lite mer än bara russin och mandlar.

Men kommer nog att köra lite lättare påsar också, men stor del torkad frukt samt hackad choklad. När nu nästa långtur blir. Har fortfarande mycket med husrenoveringen som ligger som högre prio än att lägga en heldag på stigarna, tyvärr.

Kanske till och med att jag kan få ordning på att torka några av äpplena som växer i trädgården, och därmed köra ännu mer hemvävd påse? Försökte lite förra året i lägenheten, men det blev aldrig riktigt bra (eller alls bra). Kanske värt att investera i en frukttork trots allt?

Traska på, och smaska på!

Vill inte springa – men vill ändå (men kan inte)

Hittaut Hlm chpt8, ruinen.

Ledig dag, vilket råkar vara den stora hustillträdesdagen (vilket i sin tur gör att jag inte alls är speciellt ledig från och med idag och några månader framåt. Mindre tid för att gå, mer tid för att renovera). Trots neddragen rullgardin och tillputtad sovrumsdörr vaknar jag vid 6 i ett rum som badar i ljus.

Vad passar då bättre än att ta en liten morgonpromenad (och denna gång menar jag liten på ett helt oironiskt sätt) före frukost? Jag hade ju ändå ett knippe av barnens hittaut-kontroller att hitta igen (åtta närmare bestämt, dessvärre utspridda i tre riktningar).

Så det blev trekvarts rask promenad (5,4 kilometer). Behövde ju inte leta efter kontrollerna speciellt mycket eftersom jag visste var de var, och de fyra som plockades stod snällt till.

Kontrollen på bilden överst i inlägget, när den hittades med barnen för drygt en månad sedan. Inte lika grönt i skogen då.

Att vara ute i skogen dessa försommarmorgnar är fantastiska på så många sätt. Inte minst för alla ljud och djur. På väg ut till en av kontrollerna hörde jag hur det prasslade i undervegetationen. Stannade och vände mig dit för att se vad det var för ett djur. Innan jag såg vad det var så såg och hörde jag att det var på väg mer eller mindre rakt emot mig.

Fyra meter ifrån mig stannade denna vilda best och tittade. Jag i mina svarta byxor och neongröna t-shirt kände mig inte så väl kamouflerad, men djuret framför mig tycktes inte ha upptäckt mig. Först när jag sakta försökte få fram mobilen för att filma så ryckte den till och försvann åt ett annat håll.

Här hade jag egentligen tänkt lägga in en bild på haren, men någon sådan hann jag inte ta…

I det fina morgonvädret mötte jag tre, fyra joggare. Och när jag går och möter joggare känner jag mig 1) slö, och 2) inspirerad att springa själv.

Att jag samtidigt tycker att löpning är vansinnigt tråkigt är ett problem i sammanhanget. Ett annat är mitt krånglande knä som jag just nu inte vill fresta på för mycket.

Men om jag kan få ordning på knät under sommaren så är jag väldigt sugen på att testa orientering under sensommaren eller hösten. Då har man ju något att göra medan man springer, vilket gör löpandet så mycket roligare. Dessutom måste man ju (om man är på min icke-nivå av orientering) stanna för att läsa kartan emellanåt.

Jag måste i så fall först förlika mig med att jag inte kommer att vinna. Snarare komma sist, eller åtminstone i botten. Trots att det knappast är elitklass som gäller, utan sannolikt någon form av yngre veteranklass. Om det inte finns något för gamla nybörjare.

Det kommer hur som helst bli en utmaning för mina knän, för mitt flås, och för min vinnarskalle.

Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Måste äta frukost och duscha innan jag blir husägare.

RIP Skidbyxorna 2013-2020

När det är som allra mest att göra på jobbet, då är det extra skönt att ta sig ut i naturen. Även om två av artiklarna som jag skulle hunnit skriva under onsdagens arbetstid handlade om Hittaut i Hässleholm.

Ibland händer det att man upptäcker någonting, och plötsligt ser man detta någonting överallt. Om det så handlar om jeansjackor, specialerbjudanden på studsmattor eller håliga strumpor. Eller olika orienteringssatsningar.

Innan jag fick höra om Hittaut i Hässleholm hade jag inte hört om detta projekt i någon annan stad heller. Och när jag väl förstått vad Hittaut var så började det dyka upp andra liknande projekt som funnits där hela tiden, men som jag inte visste att jag ville leta efter. Som Naturliga Göinge i Östra Göinge. Och Naturpasset lite varstans. Till exempel i Osby.

Hade skrivit ut kartorna och startkortet för de 30 kontrollerna tidigare, och kände på mig att onsdagskvällen skulle vara ett bra tillfälle att ta sig an dem. Jag hade rätt.

Efter jobb och kvällsmat insåg jag dock att det kunde komma att bli en kamp mot klockan och skymningen. När jag parkerade i Osby, en bit från Klinten, var klockan strax efter halv sju. Och det kändes redan som att solen var på väg ner.

Vid alla dessa orienteringsprojekt drabbas jag av samma problem. Jag blir disorienterad. Vet inte alltid om jag håller kartan åt rätt håll. Vet inte om jag är där jag tror. Har inte känt in avstånden. Allt detta gällde givetvis också i Osby. Jag hade inte parkerat där jag trodde, och inte heller där jag trodde efter att ha tittat på kartan en andra gång. Först tredje gången jag granskade allt insåg jag var jag befann mig. Ett annat problem var att jag inte visste vad jag letade efter. Det var ju inte stolpar med rosa hittaut-klisterlappar, men vad var det?

Till slut lyckades jag dock hitta var jag var, var den första kontrollen var, och vad jag då letade efter.

Efter hand som klockan tickade och solen dalade på himlen lyckades jag beta av en efter en av de 21 kontrollerna på Klinten. I takt med att solen sjönk blev jag dock mer och mer grisnojig. Det var uppbökat på flera platser, och jag är rätt säker på att jag hörde en gris skrika vid ett tillfälle (från ett ställe jag redan varit och plockat alla kontroller). På några ställen försökte jag gena genom skogen, där undervegetationen var lite för tät för att jag skulle känna mig bekväm ifall en gris kom springande.

Nu kom det aldrig något vildsvin. Men bara rädslan för det gjorde att jag tappade fokus från kartan och alla kännetecken att gå efter, och därmed orienterade betydligt sämre.

Ju längre tiden gick desto mer stressad blev jag också över att inte hinna med Marklundadelen av kontrollerna. De var visserligen bara nio till antalet, och ganska tätt placerade. Men att gå i en mörk skog är ju inte speciellt skoj ändå.

På det stora hela var det halvklurigt och rätt backigt. Klurigare blev det av att naturpassetkontrollerna såg ut som de andra orienteringsskärmarna som också satt uppe, med skillnaden att de förstnämnda var i papp och de sistnömnda i tyg.

Men jag hittade alla 21. Samt en skidlift.

Förresten. Om man bestämmer sig för att fota av kontrollerna för att skriva upp alla bokstäver när man kommer tillbaka till bilen, då är det bra att se till att det blir vettiga bilder. De kan inte se ut såhär:

Nu var det den sista kontrollen det handlade om, och jag tror att jag vet vilken bokstav det var. I annat fall får jag väl ha ett fel på lappen.

Eftersom solnedgången verkade dra ut på tiden bestämde jag mig för att chansa på att köra till Marklunda för att se hur ljusförhållandena var. De var tillräckligt bra, och även om jag (givetvis) virrade till det på andra kontrollen och inte hade koll på stigarna och därför missade en stig och hamnade på ett annat ställe i skogen än jag skulle, så blev det till slut bra. Delvis för att jag tog det vettiga beslutet att gå tillbaka och ta ny sats mot kontrollen från vägen, istället för att gå på måfå i skogen.

Inte förrän sista kontrollen var avbockad började solen brinna i väster.

Och stort tack till OK Gynge för fina rundor. Mina wikiloc-kartor på länkarna nedan.

Naturpasset 2020, OK Gynge, Osby – Klinten

Naturpasset 2020, OK Gynge, Osby – Marklunda/Grottebacken

Just det ju, ni kanske undrar över rubriken. Även om rundorna var bra hände två tråkiga saker. För det första började en fästing krypa på min hand medan jag betade av Klintinkontrollerna, och när jag kom hem hittade jag en som satt sig på låret.

Dessutom gick mina byxor sönder. En söm i grenen hade börjat gå sönder redan i lördags eller söndags. Nu klev jag över en trädstam, och då sprack den. Så nu har mina skidbyxor som jag köpte till Vasaloppsträningen ett decimeterlångt hål i grenen. Osäker på om jag kan laga det. Annars får jag väl investera i ett par nya. Även om jag inte har så mycket tid att vandra alls så fort huset är i min ägo om mindre än två veckor.

Mina nya bästa vandringsvänner

Vännerna som ska hålla mig torr och varm.
Foto: Lars-Åke Englund

Jag och skor har ingen bra historia. Mina breda ankfötter har genom åren haft en tendens att spräcka skorna i sidorna. Eller slita upp dem i hälarna. Om jag inte först, med min släpiga gångstil, har lyckats slita upp hål under sulan. Så blir det (förhoppningsvis) inte den här gången.

Om jag fick en tia för varje gång någon gav mig rådet att köpa dyrare skor med mer kvalitet istället, för att öka hållbarheten, ja då hade jag förmodligen haft så många tior att jag kunnat köpa ett par dyra skor.

Men saken är den att jag har försökt. Jag gick från att slita ut 200-kronorsgympaskor på två månader till att göra detsamma med 600-kronorspjuck på tre. Den som kan sin matematik inser precis som jag att det inte var någon hållbar ekvation. Häromåret tyckte jag mig slå på stort och köpte rejäla vinterskor för dryga tusenlappen. De höll hela första säsongen, men en bit in på andra lossnade (fusk)lädret från sulan, och vattnet började sippra in. Lagade med superlim, och fick åter funktionella kängor. Men denna tredje vintern har jag inte ens tagit fram skorna eftersom det aldrig blev någon vinter.

Jag vet att jag inte kan skylla enbart på mina fötter, min gångstil eller på skotillverkarna. Jo, min gångstil kan jag ju skylla på, för den är en bov i dramat, och den är jag i högsta grad skyldig till. Men lika skyldig är jag till misskötsel av skorna. Är sämre på att se efter mina skor än jag är på att sköta om bilen – och då är jag ändå riktigt dålig på att sköta om bilen.

Men förra veckan köpte jag hur som helst vandrarkängor. Mest för att jag helt uppenbart förstör mina löparskor om jag fortsätter att gå runt med dem på ett vattensjukt Hovdala. Och nu i morse, när jag är inne i en barnlös vecka, passade jag på att ta en premiärrunda med skorna. Måste ju ändå mjuka upp dem om jag ska kunna gå långpromenader.

Gick ut 6.40 och visste att jag inte hade någon panik, utan att jag skulle hinna hem och göra mig i ordning till klockan 8 när jobbet började. Men oj vad svårt jag har att inte genast börja tänka på jobb ändå, på vad jag skulle rapportera om, på idéer att göra något konkret av, på hur jag på bästa sätt kunde omvandla alla tankar till något skriftligt – en av mina länge krönikor varannan vecka i tidningen kanske, eller de kortare betraktelser på 800 tecken som jag har en i veckan, eller kanske ”bara” en text till bloggen. Fick till slut nästan tvinga mig själv att bara försöka njuta av stunden och inte fundera på nästa moment. Förbjöd mig själv att titta på klockan, och hade för säkerhets skull lämnat hörlurarna hemma. Nu kunde jag istället gå och lyssna till fåglarna, samt (av misstag) skrämma upp en kanin och tre rådjur. Stötte på några stigar som såg spännande ut att bara irra sig in på – men så god tid hade jag nu inte.

Klev in genom ytterdörren klockan 7.30. Alltså med god marginal för att hinna äta, duscha och gå de tre minuterna till jobbet.

Skorna som sådana får än så länge högsta betyg. Kunde klafsa igenom lätt vattensjuka gräsmattor utan att bli minsta lilla blöt, och hade dessutom bra grepp på de leriga partierna av rundan.

2020-rundan, januari (Hässleholm-Skrea)

Avprickade delmål sedan starten 1/1 i Hässleholm: Kristianstad (5/1), Åhus (7/1), Simrishamn (10/1), Sandhammaren (11/1), Ystad (13/1), Trelleborg (16/1), Malmö (18/1), Lund (20/1), Landskrona (21/1), Helsingborg (23/1), Ängelholm (24/1) och Halmstad (29/1).
Karta: Google Maps

Tanken är att jag ska ta mig runt hela Sverige, på en rutt som finns upplagd i ett excel-ark och via google maps. Varje månad har ett delmål, och om jag uppnår alla så hinner jag runt. Kanske borde jag ha någon form av belöning för att sporra mig själv så att jag klarar varje månad? Hur som helst, januari är avklarat.

En sak är säker: Det är ohyggligt mycket svårare att få ihop sina steg under de veckor då barnen bor hos mig än när de bor hos sin mamma. Det behöver inte förklaras närmare egentligen. När jag har barnen har jag bara den korta tiden på lunchen till mitt förfogande, samt tid att stå och gå framför tv:n när barnen somnat.

Januari såväl började som avslutades med att jag hade barnen. Fast avslutningen är en sanning med modifikation. För jag hade barnen på dagen på fredagen, men lämnade dem sedan på förskolan medan deras mamma hämtade dem där. Och sedan jobbade jag fram till 23 på kvällen. Så då fanns det ändå inte speciellt mycket tid att vandra runt.

Har tidigare nämnt att det började trögt med stegen. Svårt att få en bra start när man går 3 000 steg första dagen och 8 000 den andra. Efter sex dagar låg jag 40 000 steg efter. Jag skulle ha gått 91 946, men stod bara på 51 302. Men detta är inte ett sprinterlopp, utan ett väldigt långdraget maraton med mycket pannben inblandat.

Så länge var jag försenad till mina planerade orter. Kristianstad skulle jag passerat tidigt den tredje dagen, men först på den femte dagen nådde jag nätt och jämt dit. Till Åhus som var andra stoppet hade glappet växt till tre dagar (skulle nått sent den 4/1, nådde tidigt den 7/1). Till Simrishamn hade jag knappat in en dag igen, och till Sandhammaren ytterligare en. Ystad passerades en dag för sent, men till Trelleborg var jag på rätt dag (om än fortfarande 11 847 steg bakom schemat). Och sedan jag rundat nere i sydväst och passerat Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg, Ängelholm och Halmstad har det sett bättre och bättre ut. När jag passerade Halmstad den 29/1 var det faktiskt en dag före jag skulle gjort det om jag följt snittet.

Till slut var jag fyra kilometer ifrån att nå fram till Falkenberg innan månaden tog slut, men strandade i Skrea vid midnatt.

Februaridelmålet ser nu ut som följer:

  • Falkenberg, 2/2
  • Varberg, 4/2
  • Kungsbacka, 8/2
  • Göteborg, 10/2
  • Trollhättan, 16/2
  • Mellerud, 20/2
  • Åmål, 24/2
  • Säffle, 25/2
  • Grums, 27/2

Och när den 29/2 når fram till midnatt ska jag bara vara 2 000 steg från Karlstad. Och om jag kan hålla den farten på stegen som jag gjort under andra halvan av januari så ska det inte vara några problem. Kan redan nu (eftersom det gått några dagar av februari) konstatera att såväl Falkenberg och Varberg passerats med en dags marginal. Men mer om det i nästa sammanfattning om en månad.

Under tiden kan ni gärna få komma med förslag på vad som vore lämpliga belöningar som jag kan ge till mig själv om jag uppfyller mina månatliga mål.

Vilket Super Bowl-drama! (och 21 200 steg)

Jag är uppväxt med studsiga soffor. Studsiga soffor med studsförbud. Och tyvärr är jag en studsig person när jag blir exalterad. Så var det när jag var liten, och så är det fortfarande. Så då är det väl bara att göra något kreativt av det hela.

Om jag minns rätt så sa min farfar (eller var det farmor) till min pappa och hans syskon att de inte fick sitta och hoppa i soffan. Ville de hoppa fick de göra det på golvet. Högst sannolikt har jag blivit tillsagd samma sak så många gånger att mitt minne förträngt det helt. Men jag vidarebefordrar det till mina barn. I soffan sitter man, och visst går det bra att hoppa, men då görs det på golvet.

Som rubriken antyder ska detta inlägg dock inte handla om att hoppa i soffan utan om Super Bowl. Och då vill jag först klargöra att min kunskap om amerikansk fotboll är begränsad. Det jag kan har jag i princip lärt mig med hjälp av ett spel på mobilen. Jag spelade det i några veckor under förra eller förrförra året, men tröttnade sedan och raderade appen. Men det handlade i kort om att bygga och utveckla ett amerikansk fotbollslag (alltså ett ”amerikansk fotbolls”-lag, inte ett amerikanskt fotbollslag), och att spela matcher med det. Så då lärde jag mig litegrann om spelarnas positioner, vad man var tvungen att göra för att få fortsätta anfalla, och hur poängberäkningen gick till.

Förra året hade jag tänkt att jag skulle titta på Super Bowl-finalen (eller säger man bara Super Bowl, inte Super Bowl-finalen?). Var vaken när sändningen började, men somnade långt innan matchen tagit någon fart alls.

I år hade jag på nytt tänkt titta. Visserligen hade jag barnen hos mig, men eftersom det var sista dagen på pappaveckan tänkte jag att jag kunde sova ikapp det som behövdes efter jobbet samma dag. Hade jag satt mig i soffan hade jag garanterat somnat. Men nu hade jag ju all anledning att inte alls sitta ner, utan (som nämnts i tidigare inlägg) stå och trampa och samla steg.

Tog det lite lugnt mellan 23 och 00, som var sändningens första timme, men fortsatt långt före matchstart. Dessutom hade dottern hållit sig vaken fram till 22:30 innan hon äntligen däckade. Gick bara 1 900 steg. Men efter midnatt satte jag bättre fart.

I takt med att poängen rullade in i matchen promenerade jag allt närmare mitt slutmål (som fortfarande är några miljoner steg bort). Och när Kansas City Chiefs fullbordat sin vändning strax efter klockan 4 på morgonen så hade jag inte bara hållit mig vaken genom hela matchen, utan dessutom promenerat in runt 21 000 steg till den aktuella dagen (med kvällens stegande blev det 33 082 totalt under måndagen)!

Morgonpromenad på kvällen

Ställde klockan på 6 för att komma ut och få friskluft innan jobbet. Känner mig alltid extra duktig när jag gör det. Kom ut på min runda när klockan slog halv 7. Ett drygt halvt dygn senare…

Ska man snitta 15 000 steg om dagen så är det bra att komma ut en sväng innan jobbet. Inte bara för att det då känns som att man är några tusen steg på vägen, utan också för att få lite syre till hjärnan. Vilket kan vara trevligt när man sedan mest sitter (eller står) framför datorn.

Så jag ställde klockan på 6 för att promenera i en timme. Men stängde klockan och somnade om. Vaknade en halvtimme senare, och somnade om igen. Inte förrän framåt 7:30 kom jag upp, och då var det inte läge för timmespromenader – bara att äta och göra mig klar för arbetsdagen som började 8.

Mina promenader till och från jobbet (räknade stegen och insåg att jag hade prick 400 steg från personalingången på jobbet till ytterdörren på lägenhetshuset), en liten extrasväng på lunchen och en liten omväg efter jobbet gjorde att jag stod på knappt 5 000 steg när jag satt och åt gamla resttacos vid 18-tiden. Det håller givetvis inte. Och med det fina klara vädret som varit idag hade jag stor lust att verkligen gå utomhus. Dessutom hade jag letat fram min neongula Dobsomskidjacka, ett par benreflexer, och för säkerhets skull också en pannlampa som jag tog med i fickan.

Rutten som det blev syns på bilden ovan. Hade den i tankarna på förhand utan att veta hur lång den var, och ville samtidigt gå i cirka 1,5 timme. Och rundan visade sig vara mer eller mindre perfekt för ändamålet. Gick ut 18:30, och steg innanför dörren igen 19:56. Då hade jag (enligt google maps) gått 9,65 km (1,87 m/s eller 6,73 km/h i snitt), vilket samtidigt var 10 726 steg (snittlängd på steget på 89,97 cm). Och 124 steg i minuten.

Sammantaget har jag redan kommit upp i dagens dos bara genom att gå utomhus. Men tar nog en marsch framför tv:n också lite senare, om jag hittar något spännande att titta på.

Walk on!

Runt hela landet – men mest framför tv:n

Nytt år ger nya möjligheter och nya utmaningar. Och när man tänker efter så är det faktiskt bara 5 608 706 steg runt Sverige enligt den rutt jag lagt upp.

Jag skulle kunna skylla lite på mamma. Hon la upp något inlägg på instagram om att gå 3 000 000 steg under 2020. Vilket innebär runt 8 200 steg varje dag. Och eftersom det kändes som en rimlig nivå tänkte jag hänga på.

Men sedan så insåg jag att jag är dålig på att göra saker med sans och rimlighet. Så med lite tålamod, ett excelark samt google maps la jag upp en rutt runt Sverige som jag tänkt gå. Åtminstone i fantasin. Räknade med att min snittlängd på ett steg är 85 centimeter, och sedan var det bara att börja mäta och räkna (eller knappa in orter i datorn, och låta excelarket räkna enligt de formler jag angav).

För att göra en lång historia kort. För att ta mig från punkt A till punkt A (ja start och mål på samma ställe) med den lilla omvägen om en jädra massa andra punkter, så skulle det behövas tas 5 426 235 steg.

(Eller nej, mitt i detta inlägg var jag tvungen att kontrollräkna då formlerna inte stämde överens. Det rör sig om 5 608 706 steg… Jag hade alltså tappat bort drygt 182 000 steg, eller 15,5 mil.)

Den första tanken var bara att se hur lång tid det tog att gå alla dessa steg. Särskilt eftersom det under de två första dagarna blev ynkliga 3 200 respektive 4 800 steg registrerade. Men så någonstans uppstod en tanke att försöka klara av att göra det hela fram till årsskiftet. Det skulle innebära att varje dag innehöll i snitt 15 324 steg (eller 14 825 som jag först trodde).

Det fina med att hitta på utmaningar för sig själv är att det är en själv som hittar på reglerna. Skulle jag klara av att gå hela sträckan utomhus? Nej, självklart inte. Dels på grund av att det är mörkt och muggigt, dels (och viktigare) på grund av att jag har barnen varannan vecka. Jag kan inte gärna promenera iväg utan dem. Och jag kan verkligen inte promenera den aktuella mängden med dem.

Alltså blev det tillåtet att gå framför tv:n. Och eftersom det bara är jag som är med och tävlar är det ingen som blir lidande av att varje steg inte är de beräknade 85 centimeterna. Jag kan stå och jobba på stället och tillräkna mig stegen ändå.

Det ska dock brasklappas redan här: de roligaste stegen är de som tas utomhus. Min stegmässigt bästa dag var när jag gick östra höjdarnas höjdarled (med extrasträcka på grund av vattenfylld järnvägsundergång) och var mindre än tusen steg från 30 000-vallen. Och de dagar jag inte har barnen försöker jag gå (eller springa) på morgonen före jobbet och på så vis få några tusen steg på kontot (och friskt syre in i hjärnan). Och ta en promenad efter. På så vis kommer jag upp i drygt 10 000 utomhus.

Men sedan står jag också och går/jobbar framför tv:n. Det har blivit några minuter. Jag har äntligen tagit mig igenom hela Sagan om Ringen-trilogin. Och har tittar än en gång på Hungerspelen-sviten som var något år sedan jag slutförde. Dessutom har det blivit en del handboll, någon serie, samt årets samtliga avsnitt av På spåret.

Och till skillnad från när jag tidigare tittat på Sagan om Ringen har jag inte somnat ifrån filmerna av tristess för att sedan vakna och inte tycka det vara lönt att titta om. Och jag har fått så mycket syre till hjärnan att jag klarat flera resmål i På spåret än någonsin förr. I fredags knäckte jag Rotterdam redan på tio poäng (och fullpoängare har verkligen inte till vanligheterna).

Hur går det då med att hålla snittet på drygt 15 000 steg om dagen? Nja, eftersom jag gav mig själv en dålig start låg jag faktiskt drygt 40 000 steg efter riktkarlen redan efter sex dagar. Men därefter har jag sakta men säkert knaprat in. Vandringen på Hovdala gav givetvis ett bra hopp i statistiken, från 23 000 efter till 9 000 efter.

Men passerade riktkarlen gjorde jag inte förrän idag. Jag trodde att jag gjort det redan i förrgår, men efter omräkningen insåg jag att jag efter gårdagen fortfarande var 700 steg kort. Efter tisdagen har jag i stället runt 5 000 steg i handen. Vilket kan behövas för dagar när jag inte har tid eller ork. För då rasslar det snabbt iväg.

Rutten då? Jo jag startade givetvis i Hässleholm, och satte av österut med Kristianstad som första delmål. Från och med Åhus tar jag kusten söderut och rundar hela länet för att bege mig uppåt längs västkusten. Den långa vägen går norrut genom Göteborg, Karlstad, Mora, Jokkmokk och Kiruna (bland annat) innan jag vänder vid Treriksröset. På nervägen blir det i stället att följa östkusten i större utsträckning, med Haparanda, Umeå, Gävle, Stockholm, Norrköping och Kalmar som några av stoppen. Hässleholm är som sagt utgångspunkten, och sedan den avslutande 111:e punkten på listan.

Hittills har jag passerat Kristianstad (5/1), Åhus (7/1), Simrishamn (10/1), Sandhammaren (11/1), Ystad (13/1), Trelleborg (16/1), Malmö (18/1) och Lund (20/1). När dessa rader skrivs har jag knappt 1 000 steg kvar till Landskrona, och de stegen hade jag tänkt hinna gå innan sängen väntar.

Eftersom det är så roligt att leka med excel har jag dessutom räknat ut var jag ska befinna mig vid varje månadsslut för att vara i fas. Och det som jag framför allt inser av den uträkningen är att Sverige är väldigt långt (vilket jag såklart redan visste) och att det som jag kan tycka är långt norrut i själva verket inte alls är det. Befann mig ju i Mora 2014 när Vasaloppet kördes. Tyckte det var långt dit. Men om jag följer planen är jag där redan om mindre än två månader, den 18 mars.

Delmål vid varje månadsskifte:
• Januari: 475 054 steg. Mitt emellan Halmstad och Falkenberg.
• Februari: 919 460 steg. 2 000 steg kort om Karlstad.
• Mars: 1 394 514 steg. En bit förbi Sveg, med riktning Ytterhogdal.
• April: 1 854 244 steg. Dryga milen förbi Vilhelmina, med riktning Storuman.
• Maj: 2 329 294 steg. Passerat Jokkmokk, och bara 3 000 steg från Porjus.
• Juni: 2 789 028 steg. Vänt uppe vid Treriksröset och passerat Torneträsk som är en av orterna från Svappavaara till vändningen som gås tur och retur på samma väg.
• Juli: 3 264 082 steg. 5 000 steg kort om Pajala. Sista passerade delmålet är Kihlangi.
• Augusti: 3 739 137 steg. Halvvägs mellan Piteå, som passerats, och Skellefteå som hägrar långt i fjärran.
• September: 4 198 866 steg. Passerat Ullånger, på väg mot Härnösand.
• Oktober: 4 673 921 steg. Tierp bakom mig, och två tredjedelar på vägen till Uppsala.
• November: 5 133 651 steg. Västervik passerat sedan en mil. De småländska, blekingska och skånska skogarna breder sedan ut sig under sista tolftedelen av vandringen.
• December: 5 608 706 steg. Tillbaka i Hässleholm.

Om jag orkar ska jag försöka göra en avstämning i varje månadsskifte. Skriva kort om vad som gått bra och vad som inte gjort det. Vad som varit inspirerande, och vad som inte varit det.

Men nu måste jag (åter)gå till tv:n så att jag kan lägga Landskrona bakom mig innan det blir onsdag.

Sweatcoins – nu inomhus

Det är inte så att det saknats saker att skriva om. Det är inspirationen som inte runnit till. Själva grunden till bloggen var mina vandringar, och speciellt mycket vandrat har det inte blivit på sistone. Inte heller speciellt mycket tränat.

Däremot har jag ätit ett antal chokladtomtar. Men detta är ingen chokladtomteblogg.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om Sweatcoins, som erbjuder en form av betalning mot att man promenerar. Tidigare har det bara gällt för steg utomhus, men häromveckan släpptes nyheten att det vid nästa uppdatering också skulle gälla steg inomhus. Och den uppdateringen släpptes nu under julafton.

Jag kan inte påstå att jag har sprungit runt speciellt mycket idag, vare sig inne eller ute, men det är likväl en uppdatering som kommer att påverka totalen när det gäller inpromenerade sweatcoins. Om jag förstått det rätt så kommer jag att få längre till kaffemaskinen på jobbet när tidningen byter lokaler kommande helg. Så det kan bli ganska många steg inomhus…

Tidningens flytt innebär samtidigt att jag kommer att röra mig betydligt mer utomhus än nu. Minns ni kanske inlägget där jag hade fixat cykeln och tänkte cykla till och från jobbet under de veckor som jag inte hade barnen. Något kom i vägen. Hösten. Och det är svårt att starta nya goda vanor utomhus när vädret visar sig från sin allra tråkigaste sida. Men med flytten får jag tre minuters gångväg hemifrån till jobbet. Så vandringen till och från jobbet (samt en vända hem på lunchen) ger tolv minuters raska steg och friskluft.

Jag känner mig redan väldigt mycket hälsosammare.

I alla fall om man bortser från att jag åt upp en medelstor chokladtomte under tiden som jag skrev detta inlägg. (Eller för att vara ärlig: under tiden som jag skrev den första halvan av inlägget).

God jul!