2020-rundan, januari (Hässleholm-Skrea)

Avprickade delmål sedan starten 1/1 i Hässleholm: Kristianstad (5/1), Åhus (7/1), Simrishamn (10/1), Sandhammaren (11/1), Ystad (13/1), Trelleborg (16/1), Malmö (18/1), Lund (20/1), Landskrona (21/1), Helsingborg (23/1), Ängelholm (24/1) och Halmstad (29/1).
Karta: Google Maps

Tanken är att jag ska ta mig runt hela Sverige, på en rutt som finns upplagd i ett excel-ark och via google maps. Varje månad har ett delmål, och om jag uppnår alla så hinner jag runt. Kanske borde jag ha någon form av belöning för att sporra mig själv så att jag klarar varje månad? Hur som helst, januari är avklarat.

En sak är säker: Det är ohyggligt mycket svårare att få ihop sina steg under de veckor då barnen bor hos mig än när de bor hos sin mamma. Det behöver inte förklaras närmare egentligen. När jag har barnen har jag bara den korta tiden på lunchen till mitt förfogande, samt tid att stå och gå framför tv:n när barnen somnat.

Januari såväl började som avslutades med att jag hade barnen. Fast avslutningen är en sanning med modifikation. För jag hade barnen på dagen på fredagen, men lämnade dem sedan på förskolan medan deras mamma hämtade dem där. Och sedan jobbade jag fram till 23 på kvällen. Så då fanns det ändå inte speciellt mycket tid att vandra runt.

Har tidigare nämnt att det började trögt med stegen. Svårt att få en bra start när man går 3 000 steg första dagen och 8 000 den andra. Efter sex dagar låg jag 40 000 steg efter. Jag skulle ha gått 91 946, men stod bara på 51 302. Men detta är inte ett sprinterlopp, utan ett väldigt långdraget maraton med mycket pannben inblandat.

Så länge var jag försenad till mina planerade orter. Kristianstad skulle jag passerat tidigt den tredje dagen, men först på den femte dagen nådde jag nätt och jämt dit. Till Åhus som var andra stoppet hade glappet växt till tre dagar (skulle nått sent den 4/1, nådde tidigt den 7/1). Till Simrishamn hade jag knappat in en dag igen, och till Sandhammaren ytterligare en. Ystad passerades en dag för sent, men till Trelleborg var jag på rätt dag (om än fortfarande 11 847 steg bakom schemat). Och sedan jag rundat nere i sydväst och passerat Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg, Ängelholm och Halmstad har det sett bättre och bättre ut. När jag passerade Halmstad den 29/1 var det faktiskt en dag före jag skulle gjort det om jag följt snittet.

Till slut var jag fyra kilometer ifrån att nå fram till Falkenberg innan månaden tog slut, men strandade i Skrea vid midnatt.

Februaridelmålet ser nu ut som följer:

  • Falkenberg, 2/2
  • Varberg, 4/2
  • Kungsbacka, 8/2
  • Göteborg, 10/2
  • Trollhättan, 16/2
  • Mellerud, 20/2
  • Åmål, 24/2
  • Säffle, 25/2
  • Grums, 27/2

Och när den 29/2 når fram till midnatt ska jag bara vara 2 000 steg från Karlstad. Och om jag kan hålla den farten på stegen som jag gjort under andra halvan av januari så ska det inte vara några problem. Kan redan nu (eftersom det gått några dagar av februari) konstatera att såväl Falkenberg och Varberg passerats med en dags marginal. Men mer om det i nästa sammanfattning om en månad.

Under tiden kan ni gärna få komma med förslag på vad som vore lämpliga belöningar som jag kan ge till mig själv om jag uppfyller mina månatliga mål.

Vilket Super Bowl-drama! (och 21 200 steg)

Jag är uppväxt med studsiga soffor. Studsiga soffor med studsförbud. Och tyvärr är jag en studsig person när jag blir exalterad. Så var det när jag var liten, och så är det fortfarande. Så då är det väl bara att göra något kreativt av det hela.

Om jag minns rätt så sa min farfar (eller var det farmor) till min pappa och hans syskon att de inte fick sitta och hoppa i soffan. Ville de hoppa fick de göra det på golvet. Högst sannolikt har jag blivit tillsagd samma sak så många gånger att mitt minne förträngt det helt. Men jag vidarebefordrar det till mina barn. I soffan sitter man, och visst går det bra att hoppa, men då görs det på golvet.

Som rubriken antyder ska detta inlägg dock inte handla om att hoppa i soffan utan om Super Bowl. Och då vill jag först klargöra att min kunskap om amerikansk fotboll är begränsad. Det jag kan har jag i princip lärt mig med hjälp av ett spel på mobilen. Jag spelade det i några veckor under förra eller förrförra året, men tröttnade sedan och raderade appen. Men det handlade i kort om att bygga och utveckla ett amerikansk fotbollslag (alltså ett ”amerikansk fotbolls”-lag, inte ett amerikanskt fotbollslag), och att spela matcher med det. Så då lärde jag mig litegrann om spelarnas positioner, vad man var tvungen att göra för att få fortsätta anfalla, och hur poängberäkningen gick till.

Förra året hade jag tänkt att jag skulle titta på Super Bowl-finalen (eller säger man bara Super Bowl, inte Super Bowl-finalen?). Var vaken när sändningen började, men somnade långt innan matchen tagit någon fart alls.

I år hade jag på nytt tänkt titta. Visserligen hade jag barnen hos mig, men eftersom det var sista dagen på pappaveckan tänkte jag att jag kunde sova ikapp det som behövdes efter jobbet samma dag. Hade jag satt mig i soffan hade jag garanterat somnat. Men nu hade jag ju all anledning att inte alls sitta ner, utan (som nämnts i tidigare inlägg) stå och trampa och samla steg.

Tog det lite lugnt mellan 23 och 00, som var sändningens första timme, men fortsatt långt före matchstart. Dessutom hade dottern hållit sig vaken fram till 22:30 innan hon äntligen däckade. Gick bara 1 900 steg. Men efter midnatt satte jag bättre fart.

I takt med att poängen rullade in i matchen promenerade jag allt närmare mitt slutmål (som fortfarande är några miljoner steg bort). Och när Kansas City Chiefs fullbordat sin vändning strax efter klockan 4 på morgonen så hade jag inte bara hållit mig vaken genom hela matchen, utan dessutom promenerat in runt 21 000 steg till den aktuella dagen (med kvällens stegande blev det 33 082 totalt under måndagen)!

Morgonpromenad på kvällen

Ställde klockan på 6 för att komma ut och få friskluft innan jobbet. Känner mig alltid extra duktig när jag gör det. Kom ut på min runda när klockan slog halv 7. Ett drygt halvt dygn senare…

Ska man snitta 15 000 steg om dagen så är det bra att komma ut en sväng innan jobbet. Inte bara för att det då känns som att man är några tusen steg på vägen, utan också för att få lite syre till hjärnan. Vilket kan vara trevligt när man sedan mest sitter (eller står) framför datorn.

Så jag ställde klockan på 6 för att promenera i en timme. Men stängde klockan och somnade om. Vaknade en halvtimme senare, och somnade om igen. Inte förrän framåt 7:30 kom jag upp, och då var det inte läge för timmespromenader – bara att äta och göra mig klar för arbetsdagen som började 8.

Mina promenader till och från jobbet (räknade stegen och insåg att jag hade prick 400 steg från personalingången på jobbet till ytterdörren på lägenhetshuset), en liten extrasväng på lunchen och en liten omväg efter jobbet gjorde att jag stod på knappt 5 000 steg när jag satt och åt gamla resttacos vid 18-tiden. Det håller givetvis inte. Och med det fina klara vädret som varit idag hade jag stor lust att verkligen gå utomhus. Dessutom hade jag letat fram min neongula Dobsomskidjacka, ett par benreflexer, och för säkerhets skull också en pannlampa som jag tog med i fickan.

Rutten som det blev syns på bilden ovan. Hade den i tankarna på förhand utan att veta hur lång den var, och ville samtidigt gå i cirka 1,5 timme. Och rundan visade sig vara mer eller mindre perfekt för ändamålet. Gick ut 18:30, och steg innanför dörren igen 19:56. Då hade jag (enligt google maps) gått 9,65 km (1,87 m/s eller 6,73 km/h i snitt), vilket samtidigt var 10 726 steg (snittlängd på steget på 89,97 cm). Och 124 steg i minuten.

Sammantaget har jag redan kommit upp i dagens dos bara genom att gå utomhus. Men tar nog en marsch framför tv:n också lite senare, om jag hittar något spännande att titta på.

Walk on!

Runt hela landet – men mest framför tv:n

Nytt år ger nya möjligheter och nya utmaningar. Och när man tänker efter så är det faktiskt bara 5 608 706 steg runt Sverige enligt den rutt jag lagt upp.

Jag skulle kunna skylla lite på mamma. Hon la upp något inlägg på instagram om att gå 3 000 000 steg under 2020. Vilket innebär runt 8 200 steg varje dag. Och eftersom det kändes som en rimlig nivå tänkte jag hänga på.

Men sedan så insåg jag att jag är dålig på att göra saker med sans och rimlighet. Så med lite tålamod, ett excelark samt google maps la jag upp en rutt runt Sverige som jag tänkt gå. Åtminstone i fantasin. Räknade med att min snittlängd på ett steg är 85 centimeter, och sedan var det bara att börja mäta och räkna (eller knappa in orter i datorn, och låta excelarket räkna enligt de formler jag angav).

För att göra en lång historia kort. För att ta mig från punkt A till punkt A (ja start och mål på samma ställe) med den lilla omvägen om en jädra massa andra punkter, så skulle det behövas tas 5 426 235 steg.

(Eller nej, mitt i detta inlägg var jag tvungen att kontrollräkna då formlerna inte stämde överens. Det rör sig om 5 608 706 steg… Jag hade alltså tappat bort drygt 182 000 steg, eller 15,5 mil.)

Den första tanken var bara att se hur lång tid det tog att gå alla dessa steg. Särskilt eftersom det under de två första dagarna blev ynkliga 3 200 respektive 4 800 steg registrerade. Men så någonstans uppstod en tanke att försöka klara av att göra det hela fram till årsskiftet. Det skulle innebära att varje dag innehöll i snitt 15 324 steg (eller 14 825 som jag först trodde).

Det fina med att hitta på utmaningar för sig själv är att det är en själv som hittar på reglerna. Skulle jag klara av att gå hela sträckan utomhus? Nej, självklart inte. Dels på grund av att det är mörkt och muggigt, dels (och viktigare) på grund av att jag har barnen varannan vecka. Jag kan inte gärna promenera iväg utan dem. Och jag kan verkligen inte promenera den aktuella mängden med dem.

Alltså blev det tillåtet att gå framför tv:n. Och eftersom det bara är jag som är med och tävlar är det ingen som blir lidande av att varje steg inte är de beräknade 85 centimeterna. Jag kan stå och jobba på stället och tillräkna mig stegen ändå.

Det ska dock brasklappas redan här: de roligaste stegen är de som tas utomhus. Min stegmässigt bästa dag var när jag gick östra höjdarnas höjdarled (med extrasträcka på grund av vattenfylld järnvägsundergång) och var mindre än tusen steg från 30 000-vallen. Och de dagar jag inte har barnen försöker jag gå (eller springa) på morgonen före jobbet och på så vis få några tusen steg på kontot (och friskt syre in i hjärnan). Och ta en promenad efter. På så vis kommer jag upp i drygt 10 000 utomhus.

Men sedan står jag också och går/jobbar framför tv:n. Det har blivit några minuter. Jag har äntligen tagit mig igenom hela Sagan om Ringen-trilogin. Och har tittar än en gång på Hungerspelen-sviten som var något år sedan jag slutförde. Dessutom har det blivit en del handboll, någon serie, samt årets samtliga avsnitt av På spåret.

Och till skillnad från när jag tidigare tittat på Sagan om Ringen har jag inte somnat ifrån filmerna av tristess för att sedan vakna och inte tycka det vara lönt att titta om. Och jag har fått så mycket syre till hjärnan att jag klarat flera resmål i På spåret än någonsin förr. I fredags knäckte jag Rotterdam redan på tio poäng (och fullpoängare har verkligen inte till vanligheterna).

Hur går det då med att hålla snittet på drygt 15 000 steg om dagen? Nja, eftersom jag gav mig själv en dålig start låg jag faktiskt drygt 40 000 steg efter riktkarlen redan efter sex dagar. Men därefter har jag sakta men säkert knaprat in. Vandringen på Hovdala gav givetvis ett bra hopp i statistiken, från 23 000 efter till 9 000 efter.

Men passerade riktkarlen gjorde jag inte förrän idag. Jag trodde att jag gjort det redan i förrgår, men efter omräkningen insåg jag att jag efter gårdagen fortfarande var 700 steg kort. Efter tisdagen har jag i stället runt 5 000 steg i handen. Vilket kan behövas för dagar när jag inte har tid eller ork. För då rasslar det snabbt iväg.

Rutten då? Jo jag startade givetvis i Hässleholm, och satte av österut med Kristianstad som första delmål. Från och med Åhus tar jag kusten söderut och rundar hela länet för att bege mig uppåt längs västkusten. Den långa vägen går norrut genom Göteborg, Karlstad, Mora, Jokkmokk och Kiruna (bland annat) innan jag vänder vid Treriksröset. På nervägen blir det i stället att följa östkusten i större utsträckning, med Haparanda, Umeå, Gävle, Stockholm, Norrköping och Kalmar som några av stoppen. Hässleholm är som sagt utgångspunkten, och sedan den avslutande 111:e punkten på listan.

Hittills har jag passerat Kristianstad (5/1), Åhus (7/1), Simrishamn (10/1), Sandhammaren (11/1), Ystad (13/1), Trelleborg (16/1), Malmö (18/1) och Lund (20/1). När dessa rader skrivs har jag knappt 1 000 steg kvar till Landskrona, och de stegen hade jag tänkt hinna gå innan sängen väntar.

Eftersom det är så roligt att leka med excel har jag dessutom räknat ut var jag ska befinna mig vid varje månadsslut för att vara i fas. Och det som jag framför allt inser av den uträkningen är att Sverige är väldigt långt (vilket jag såklart redan visste) och att det som jag kan tycka är långt norrut i själva verket inte alls är det. Befann mig ju i Mora 2014 när Vasaloppet kördes. Tyckte det var långt dit. Men om jag följer planen är jag där redan om mindre än två månader, den 18 mars.

Delmål vid varje månadsskifte:
• Januari: 475 054 steg. Mitt emellan Halmstad och Falkenberg.
• Februari: 919 460 steg. 2 000 steg kort om Karlstad.
• Mars: 1 394 514 steg. En bit förbi Sveg, med riktning Ytterhogdal.
• April: 1 854 244 steg. Dryga milen förbi Vilhelmina, med riktning Storuman.
• Maj: 2 329 294 steg. Passerat Jokkmokk, och bara 3 000 steg från Porjus.
• Juni: 2 789 028 steg. Vänt uppe vid Treriksröset och passerat Torneträsk som är en av orterna från Svappavaara till vändningen som gås tur och retur på samma väg.
• Juli: 3 264 082 steg. 5 000 steg kort om Pajala. Sista passerade delmålet är Kihlangi.
• Augusti: 3 739 137 steg. Halvvägs mellan Piteå, som passerats, och Skellefteå som hägrar långt i fjärran.
• September: 4 198 866 steg. Passerat Ullånger, på väg mot Härnösand.
• Oktober: 4 673 921 steg. Tierp bakom mig, och två tredjedelar på vägen till Uppsala.
• November: 5 133 651 steg. Västervik passerat sedan en mil. De småländska, blekingska och skånska skogarna breder sedan ut sig under sista tolftedelen av vandringen.
• December: 5 608 706 steg. Tillbaka i Hässleholm.

Om jag orkar ska jag försöka göra en avstämning i varje månadsskifte. Skriva kort om vad som gått bra och vad som inte gjort det. Vad som varit inspirerande, och vad som inte varit det.

Men nu måste jag (åter)gå till tv:n så att jag kan lägga Landskrona bakom mig innan det blir onsdag.

Sweatcoins – nu inomhus

Det är inte så att det saknats saker att skriva om. Det är inspirationen som inte runnit till. Själva grunden till bloggen var mina vandringar, och speciellt mycket vandrat har det inte blivit på sistone. Inte heller speciellt mycket tränat.

Däremot har jag ätit ett antal chokladtomtar. Men detta är ingen chokladtomteblogg.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om Sweatcoins, som erbjuder en form av betalning mot att man promenerar. Tidigare har det bara gällt för steg utomhus, men häromveckan släpptes nyheten att det vid nästa uppdatering också skulle gälla steg inomhus. Och den uppdateringen släpptes nu under julafton.

Jag kan inte påstå att jag har sprungit runt speciellt mycket idag, vare sig inne eller ute, men det är likväl en uppdatering som kommer att påverka totalen när det gäller inpromenerade sweatcoins. Om jag förstått det rätt så kommer jag att få längre till kaffemaskinen på jobbet när tidningen byter lokaler kommande helg. Så det kan bli ganska många steg inomhus…

Tidningens flytt innebär samtidigt att jag kommer att röra mig betydligt mer utomhus än nu. Minns ni kanske inlägget där jag hade fixat cykeln och tänkte cykla till och från jobbet under de veckor som jag inte hade barnen. Något kom i vägen. Hösten. Och det är svårt att starta nya goda vanor utomhus när vädret visar sig från sin allra tråkigaste sida. Men med flytten får jag tre minuters gångväg hemifrån till jobbet. Så vandringen till och från jobbet (samt en vända hem på lunchen) ger tolv minuters raska steg och friskluft.

Jag känner mig redan väldigt mycket hälsosammare.

I alla fall om man bortser från att jag åt upp en medelstor chokladtomte under tiden som jag skrev detta inlägg. (Eller för att vara ärlig: under tiden som jag skrev den första halvan av inlägget).

God jul!

Medial kollateralligamentdistorsion

Foto: Wolfgang Claussen/Pixabay

Kastade i mig lunchen och jäktade iväg till sjukhuset för att hinna till min bokade tid med ortoped och sjukgymnast. Trots att det kändes som att jag var ute i sista minuten satt jag i soffan och väntade tio minuter innan det var min tur (och en kvart innan jag fick komma in). Det är en ytterst ovan känsla. Jag är ju en sådan som stressar och ändå kommer några minuter sent. Trodde jag i alla fall. Det kanske var mer i min ungdoms dagar…

Läs mer: Akillesknän

Blev förvisso lite konfunderad där jag satt i soffan och väntade på att få komma in. En vänlig lapp på väggen intill klargjorde att besökarna gärna fick ta av fikan. Var denna fika fanns var mindre klart. Den var åtminstone inte i anslutning till lappen. Men så var det ju ändå onsdag, och som jag skrev i går, undantaget får inte bli regel. Nu tryckte jag i mig en hel bakelse i går (en och en halv om man ska vara petig, eftersom sonen tröttnade och hellre ville öppna paket).

Har bara gott att säga om bemötandet på sjukhuset (kanske bortsett från det där med den mystiska fikalappen). Det var god stämning och kunnig laguppställning. Ortopeden inledde med ett ”det står att du har spelat fotboll, och du är född -86. Du är för gammal”. Varpå jag fick konstatera att jag faktiskt inte spelade fotboll, och inte hade gjort det på sju år (och att det kanske var en del av problemet).

Läs mer: Domens dag

Sedan skulle det dras, tänjas, böjas, tryckas och vridas. Men det var bara en liten del av momenten som gjorde ont, och vid alla dessa kom smärtan från ett och samma ställe. Bortsett från när ortopeden höll i foten för att vrida knät och det började knaka i foten i stället.

Fick höra att det är bra att jämföra med rörligheten och funktionen i det friska knät. Nu har jag visserligen inget friskt knä, men efter att ha dragit, tänjt, böjt, tryckt och vridit också på högerbenet konstaterades att detta nog åtminstone var tillräckligt friskt.

Efter alla tester kom ortopeden och sjukgymnasten fram till att det rörde sig om medial kollateralligamentsdistorsion i knäled. Åtminstone står det så i papperna jag fick med mig. På mer begriplig svenska handlar det om en smäll mot inre ledbandet, som var ömt men inte trasigt. Graderat från grad ett till tre var detta en etta, alltså den lindrigaste varianten. Några veckors sjukgymnastik, så ska knät vara lika friskt som mitt (någorlunda) friska högerknä.

– Om man ska önska sig någon form av knäskada så är det en sådan man ska önska sig, sammanfattade ortopeden.

Domens dag

Sista söndagen på kyrkoåret kallas domsöndagen. Söndagen därpå är första advent. Personligen har jag en domonsdag som väntar nu i veckan. Svullnaden på mitt fotbollsskadade knä gick ner på några dagar, men smärtan i knäets insida är kvar. Under lördagen kastade jag knäskyddet eftersom jag upplevde att den extra stabiliteten inte längre behövdes, och att skyddet bara gjorde mig stelare efter att jag suttit ner ett tag.

På onsdag lunch tar jag bilen till sjukhuset för att sjukgymnast och läkare ska titta på problemet. För att se om de kan komma fram till vad som hänt och vad som kan/behöver göras. Jag hoppas ju fortfarande på att det är uttänjda ledband det handlar om, och inget som trasats sönder. Och att det går att åtgärda med sjukgymnastik – hur tråkigt jag nu än tycker att sjukgymnastik är.

Tyvärr har skadan också fått mig helt av banan när det gäller träningen. Ställde in det lunchpass jag hade med PT-Tobbe förra tisdagen eftersom jag ville att knät skulle återhämta sig mer först. Och några andra besök på gymmet blev det inte heller. Men i morgon måndag, efter jobbet, har jag nästa träningstid inbokad. Kommer inte att köra minsta lilla där knät får någon form av belastning. Vill få undersökningen gjord på onsdag först så att jag inte råkar förstöra mer än vad som redan är förstört.

Känner redan att höstarna kommer bli mer ansträngande nu när båda knäna har knasat. För kyla och ruggighet har under många år satt sig i hela högerbenet och riskerat att få mig på gnällig gubbe-humör. I dag, när golven i lägenheten känts kalla, har samma smärtor fortplantat sig i vänsterbenet. Det blir liksom någon form av benutmattning som sätter sig på psyket.

Lösningen? Antagligen inneskor. Och att jag redan nu letar fram vinterpjucken.

Akillesknän

På en brits i ett omklädningsrum på Kornhults IP.
Foto: Lars-Åke Englund

Människokroppen är fantastisk. Tänk hur avancerad hjärnan är, hur ögat fungerar, så fantastiskt fingrarna kan gripa och skriva. Synd bara att det finns en stor brist i denna intelligenta design: knäna.

Knät är kroppens akilleshäl.

Akillesknä.

Jag vred högerknät när jag spelade innebandy efter skolan. Blev överspelad, och försökte vända mig om för att hinna med i spelet. Glömde dock lyfta foten först. Detta var hösten 2003. När jag mönstrade gav läkaren mig frisedel med motiveringen att om det har hänt en gång så kan det hända igen. Vilket det också gjorde några år senare. På en svensexa. Var gladiatorspel. Jag höll på att bli nedslagen från min platå, men höll emot. Däremot höll inte knäet.

Genom åren har nämnda knä varit på gång att hoppa fel ett antal gånger. Jag har känt hur det varit på gång, och avbrutit det jag hållit på med. Med andan i halsen.

Nu ligger jag i sängen och skriver på telefonen. Egentligen skulle jag och Vickan varit ute och gått en långpromenad idag. Tyvärr kom något emellan. Nämligen en fotbollscup i Kornhult.

Det är en sådan plojcup som vissa klubbar har efter säsongen. I just denna ska varje lag ha minst en knatte och minst en icke-fotbollsspelare. Den sistnämnda får inte haft licens de senaste tre åren. Själv har jag aldrig haft licens.

Var med och spelade i samma cup för åtminstone fem år sedan. Räknar jag bakåt och funderar över när jag bodde var kommer jag fram till att det sannolikt var sex eller sju år sedan. Eftersom jag inte var (och fortfarande inte är) någon större bollbegåvning så tog jag med målvaktshandskarna. Slutade med att jag vaktade målet i alla matcher. Vi lyckades ta oss till semifinal. Det sistnämnda var givetvis långt ifrån min förtjänst. Vi hade några unga kvicka talanger, och ett antal stabila pjäser som slet som djur (minns fortfarande hur Gräddis slängde sig och räddade boll på mållinjen när jag var överspelad). Dessutom fick vi ett antal extrastraffar varje matchen på grund av mängden icke-spelare (vilket är mixcupens främsta fördel om ni frågar en icke-spelare som undertecknad).

Nu var jag tillbaka på brottsplatsen: Kornhults IP. Körde hemifrån 7:45 och var framme en knapp timme senare. Bytte om och träffade dagens lagkamrater. Kände hur fotbollsskorna, som var lite för små för sex, sju år sedan fortfarande var lite för små. Värmde upp med lite jogg och diverse friidrottsuppvärmning som jag minns från den karriären. Fick lite skott skjutna mot mig strax före första matchstart som var 9:30.

Släppte in den enda extrastraff som motståndarna hade. En knatte, som på grund av sin ålder fick stå längre fram än vanliga straffpunkten, stänkte in bollen intill stolpen. Jag hann inte reagera. Vi hade tre straffar. Första satt snyggt via ribban. De andra två missades. Matchen var relativt jämn. Jag räddade ett avslut från Jesper Markow med låret. Mest så att jag inte hann undan. I övrigt kändes det stabilt. Släppte dock in ett straffmål till efter att en fällning fått domaren att peka på straffpunkten. Eller framför densamma. För det var där nyss nämnda knatte (med ”Mini-Messi” på tröjan) fick placera bollen. Jag försökte dansa och psyka (lite lagom). Lämna en stor lucka i ena sidan av målet, och sedan slänga mig dit han slagit sin första straff. Bollen satt säkert i andra hörnan…

Cupen var rolig så länge den varade. Tyvärr varade den bara tio minuter för mig. Jag var ute för att styra undan ett anfall, men stötte bollen på en motspelare. När jag skulle försöka ta bollen på nytt vred jag mig utan att först lyfta foten…

Nu behöver jag inte längre fundera över vilket av knäna det är jag vridit till, för nu har båda fått samma smäll. Kände hur vänsterknät hoppade fel och sedan hoppade tillbaka. Jag blev liggande i gräset, med ont i knäet men framförallt arg på mig själv för att jag agerar utan att tänka.

Fick hjälp av planen. Försökte stödja lite på foten, vilket först kändes okej. Men efter några minuter tilltog smärtan, så vi hoppade in i omklädningsrummet och jag fick hjälp att linda och kyla. När jag väl fått på mig överdragskläderna var vår andra match färdigspelad (förlust 3-4). Tredje matchen såg jag från sidlinjen. Underläge 1-3 efter straffarna blev förlust 1-5 eller 2-5. Vi blev hur som helst sist i gruppen och slogs ut. Jag fick assistera med kvartsfinallottningen innan jag satte mig i bilen och körde hem.

Så det blev inget Finjasjön runt idag. Det blev hasande efter en kundvagn på Ikea för att hitta 4-årspresenter till den inom kort fyraårige sonen. Hittade först mitt gamla knäskydd från den gamla goda tiden. Förhoppningsvis behöver jag inte gå upp på vinden och leta fram de gamla kryckorna från samma tid.

Får alltså ofrivilligt tagga ner på såväl vandringar som gymmande tills knät läkt tillräckligt. Först för svullnaden gå ner, och sedan får väl någon titta på om något gått sönder, eller om jag klarat mig undan med uttänjda ledband. Men inget ont… nu får jag ju mer tid till att blogga igen!

Det här med tålamod…

Inte mycket att skryta om i mätväg. Men vad väntade jag mig egentligen efter två veckor?
Grafik: Lars-Åke Englund

Tredje mätningen gjord. Och efter att den första mätningen följts av en ganska rolig kamp med måttbandet förra veckan, så var denna veckan desto tråkigare. Jag vet att jag knappast har på fötterna för att gnälla om uteblivna resultat efter två veckor och totalt fem träningspass varav två med PT-Tobbe.

Men det här med tålamod. Det är inte riktigt min grej.

Om vi börjar med vikten. Jag har under ett antal år legat hyfsat stabilt runt 82-83 kilo, men någon avstickare uppemot 86-87. Jag vet att BMI inte är en problemfri måttstock, men jag kan ju hursomhelst inse att mina 91,8 kilo fördelade på 178 centimeter är ett antal pannor för mycket. I BMI-mått handlar det om 29, där 18,5-25 är spannet för normalvikt. Det skulle innebära att jag ska ligga mellan 59 och 79 kilo.

Vid den undre gränsen vill jag inte ligga. Och dit ner skulle jag ändå aldrig kunna nå på ett hälsosamt sätt. Mitt långsiktiga mål är att komma ner till trakterna av 75 (BMI: 23,7), vilket känns som en rimlig målvikt, baserat på vad jag vägt som frisk ungdom. Det är det undre strecket i diagrammet ovan, och dit är det en bit. Det mål som jag hoppas nå innan året är slut är att jag tagit mig från 29 till 26 i BMI. Vilket motsvarar en vikt på lite drygt 82 kilo. Vilket i sin tur innebär att jag från starten vecka 39 har 13 veckor på mig att gå ner knappt tio kilo. Det låter möjligt, men inte som något som görs i en handvändning. Och att vågen vid senaste invägningen stod på 90,9 efter förra veckans 90,8 – tja, det var inte det jag hade hoppats på.

Även kroppsmätningarna gick lite si och så. Först hittade jag inte måttbandet den dag jag skulle mätt, och när jag sedan lokaliserat måttbanden var jag inte säker på hur och var jag skulle mäta. Hur gjorde jag senast? Höll jag måttbandet så löst det gick utan att det var slappt? Eller drog jag in det? Beroende på hur jag mätte kunde jag få ett bröstmått som varierade på fem centimeter.

Så diagrammet får tas med en nypa salt. Det är inte nu, efter två veckor, som jag har nått mitt slutmål. Och efter tre mätningar kan jag heller knappast tala om någon trend.

Egentligen borde jag bara ha de här inledande mätningarna som framtida referenspunkter. Jag har ju precis lyckats lokalisera nya muskelgrupper och hade under onsdagen svårt att gå nerför trappor på grund av träningsvärken. Det om något borde ju tala om för mig att jag bara är precis i början av den här förändringsprocessen.

Nej här behövs det visas lite tålamod. Ett pass i taget och ett par tre i veckan. Först hitta rutinen, sedan dra slutsatser.

Men visst ska det bli roligt den dag det i alla fall är en åtta först när jag ställer mig på vågen. Och tänk den dagen det står en sjua först. Det får väl bli lagom till nästa års strandsäsong.

Hittat helt nya muskler…

För första gången i livet (tror jag i alla fall) körde jag marklyft. Det var roligare än jag tänkt mig, och ett halvt dygn senare börjar ländryggen mola av förväntad träningsvärk.
Foto: Pixabay

Fick skjuta upp måndagens PT-pass med kort varsel eftersom PT-Tobbe med lika kort varsel fick förhinder. Men eftersom jag ändå hade med mig träningsväskan till jobbet drog jag till gymmet på lunchen. Först fem effektiva minuter på crosstrainern som uppvärmning, och sedan genomgång av övningarna som jag fick under första PT-passet. Några maskiner, men framför allt hantlar och skivstång. Kunde lägga på lite extra vikter i flera övningar, jämfört med för knappt en vecka sedan.

PT-passet genomfördes istället under tisdagslunchen. Och jag kanske ska göra klart redan nu att även om detta inlägg kommer ut under onsdagsförmiddagen så skrevs det på tisdagskvällen. För ju längre eftermiddagen har gått desto mer börjar jag oroa mig för hur musklerna kommer att kännas i morgon…

Eftersom jag har skrivbordstjänst på jobbet förklarade jag under första passet att jag behöver förbättra ryggmusklerna. Tyvärr har jag tyckt att det varit tråkigt att träna dessa muskler tidigare, men inser nu att det mest beror på att jag inte haft så många övningar där jag vetat vad jag ska göra. Det var också en central anledning till att köpa de här åtta PT-passen: att ordentligt kunna utöka mitt register av övningar, framför allt när det gäller fria vikter.

Och eftersom jag ändå betalar för tiden försöker jag dubbelkolla så att jag har utgångspositionerna rätt, att jag genomför övningarna på rätt sätt, att jag hittar alla tekniska småsaker från början så att jag inte bara får ut mesta möjliga av träningen, utan också minskar skaderisken.

I dag gjorde jag för första gången i livet marklyft. Som 33-åring kanske det är i senaste laget, men jag har en stark känsla av att det inte var sista gången. Först några repetitioner för att kolla av tekniken. PT-Tobbe frågade om jag verkligen inte kört marklyft förr eftersom tekniken såg bra ut. Men jag antar att jag är en naturbegåvning som slarvat bort nämnde talang på att sitta framför datorn och äta kakor i stället…

Efter värmningen blev det 5×5 med 55 kilo. De sista kändes verkligen i hela baksidan av kroppen. Fortsatte med latsdrag i en annan maskin än den jag kört tidigare, sedan hantelrodd, shrugs och rygglyft med vikt. På den sista övningen kändes det som att några senor i insidan av knävecket skulle ryka rakt av. Men så är det också en på sina håll synnerligen otränad kropp jag släpar runt på.

Eftersom tanken är att kunna köra halvtimmespass på lunchen några gånger i veckan (åtminstone de veckor då jag har barnen) vill jag ha några intensiva pass att variera mellan. Känns som att jag har två nu.

Nu var meningen att jag skulle ha mitt näst PT-pass nästa onsdag, men eftersom jag ändå tänkt gå till gymmet torsdag lunch och PT-Tobbe hade en ledig tid då slängde vi in tredjepasset redan då. Blir spännande att se vilken muskelgrupp han kommer skrämma liv i då.

Samtidigt väntar något minst lika roligt som träningen: excelark! Nu ska det helt enkelt skapas kolumner och diagram över träningen så att jag kan se hur utvecklingen rusar åt rätt håll när det gäller vad jag orkar. Och hur hur viktnoteringar och kroppsmätningar fortlöper. När jag skulle mäta mig i måndags morse hittade jag inte måttbandet – trodde att barnen lekt iväg med det. Men hade tydligen lagt upp det långt in på diskbänken just för att de inte skulle kunna leka bort det… Får se om jag kan röra mig tillräckligt för att kunna ta några mått under onsdagsmorgonen. I så fall får det ju nästan bli ett blogginlägg med diagram – med hela tre datum per mätområde!