Jag försöker tänka positivt. Försöker tänka att ”det får bli så många eller få checkpoints det blir nu, alternativet skulle vara att sitta hemma med barnen istället, och då hade det inte blivit några checkpoints alls”. Försöker intala mig att tanken ”tänk vad många kontroller jag kunnat plocka om jag gått själv” bara är destruktiv och ändå inte leder någonvart.

Men visst, när dottern efter 700 meter säger sitt första ”jag orkar inte gå längre”, då vet jag att jag kommer behöva ta många djupa andetag denna runda.

Osby och Skåne rullar sedan 1 april. Hässleholm sedan i tisdags. Eslöv drog igång idag, och inom kort är också Kristianstad (23/4) och Östra Göinge (1/5) igång. Klart att man blir lite lätt stressad över alla checkpoints som bara väntar, medan jag inte kan sätta full fart.

Försöker få med barnen ut för att leta kontroller. Inte bara för att det är det enda sätt jag kan ta mig ut för att leta, utan också för att det är betydligt bättre att vi är ute och går än att vi fastnar framför Netflix. Och barnen är också intresserade av att leta kontroller. I alla fall i teorin. Inte minst eftersom de är lovade en krona per checkpoint de är med och hittar…

Satt och la upp planerna vid köksbordet. Funderade ut var vi skulle parkera, hur vi sedan skulle gå. Satte ett ambitiöst mål om att orka ta tio kontroller, och sedan gav vi oss iväg.

Det kanske säger sig självt, men för egen del är det inte någon större utmaning att hittauta med barnen. På förhand väljer jag ut miljöer som ska vara lämpliga att ta sig fram i, och när vi väl är ute är tempot så lågt att jag hinner läsa kartan flera gånger om och hitta nya bäckar och höjder att navigera efter. Utmaningen ligger i att 1) få barnen att fortsätta gå, och 2) inte bli ovänner över vem som läser koderna.

Idag hade vi (läs: jag) bestämt att de skulle läsa varannan kod. Den, vars tur det inte var, skulle inte säga vare sig siffror eller bokstäver innan den, vars tur det var, hunnit meddela mig vad rätt kod var. Fick upprepa detta flera gånger rundan, framför allt för sonen så att han skulle låta lillasyster ta ”sina” checkpoints.

Dottern fick jag istället mana på gång på gång på gång. Redan efter 700 meter (jag kollade klockan, vi hade inte kommit längre än så) och två plockade checkpoints, klagade hon över att hon var trött och inte orkade gå mer. Samma visa upprepade sig sedan gång på gång. Ibland kompletterat av att hon började ta ministeg, någon gång att hon bara stannade eller satte sig ner på knä. En gång av att hon tänkte lägga sig ner och rulla nerför en (lerig) backe för att spara energi… Och sedan, lika plötsligt, får båda barnen för sig att de ska tokrusa och sätter full fart i 100 meter.

Till slut var vi tillbaka vid bilen. Det blev inte tio checkpoints, utan sex. Promenaden var på sammanlagt 3.92 kilometer, och tog 1 timme och 39 minuter att gå. Alltså 25 minuter per kilometer. Och jag som föredrar rask takt, och beroende på längd på runda snittar 8-10 minuter per kilometer (utan checkpoints) känner riktigt hur det kryper i hela kroppen av att jag i princip måste dra benen efter mig.

Får försöka kompensera med några rundor såväl före som efter jobbet nästa vecka när jag kan styra mitt eget tempo.

Är det bara jag som känner lite stress över att det plötsligt finns så många checkpoints i närområdet, och att jag bara har tagit elva av dem?

Allt var så enkelt för två år sedan när jag hittade HittaUt. Då var det Hässleholm och Kristianstad som gällde. Men sedan var jag fast, och förutom att givetvis ha siktet inställt på Hässleholm och Kristianstad tillkom ju såväl Östra Göinge som Eslöv, och dessa var jag ju tvungen att ta. Och det något spretiga Skåneprojektet var jag ju också tvungen att doppa tårna i.

Och eftersom ovanstående fyra inte var igång förrän i mitten av april och framåt fick jag ju roa mig i såväl Kalshamn och Ronneby som Varberg.

Det är lite som att stå vid ett dignande julbord där man vill plocka åt sig från alla möjliga håll, men snabbt inser att det inte är rimligt att man ska orka äta allt och sedan tvingas välja mellan perfekt rullade köttbullar och senapssill.

I fjol slutade det med strax över 1 000 checkpoints för min del, vilket innebar att jag uppfyllde mitt fyrsiffriga mål. Och det trots att jag stukade foten ordentligt i juni och sedan fick halta runt på de rundor jag tog mig an efteråt.

I år har jag inte ett hus att skrapa färg ifrån, och således har jag mer tid att hittaut. Och antalet checkpoints i närområdet är också större då Osby tillkommit med ett projekt, samtidigt som det skånska projektet verkar ha slipat på upplägget från första året och nu är mindre spretigt. Tillkommit har ju också min gamla hemstad (och min alla tiders favoritstad) Halmstad, vilket är ett givet mål för sommaren.

Så hur det ska bli med tanken att dra ner lite på HittaUt-tempot i år får jag väl se.

För egen del började emellertid säsongen under fredagseftermiddagen. Jag jobbade lite mer än halvdag eftersom fritids höll utbildningsstängt, och tog sedan emot barnen i huset framåt eftermiddagen. Eftersom båda barnen tycker om att leta kontroller (och jag dessutom börjat muta dem i år, en krona per hittad kontroll – givetvis för att få dem att vilja ut och leta, så att jag får anledning att sticka ut och leta) ställde vi kursen mot Osby. Jag hade på förhand stakat ut en runda som kändes lämplig för vår lilla trio.

Elva checkpoints blev det, och även om det både bjöds på pappatjat (om att gå från den stora lekplatsen eftersom vi bara hittat två kontroller och faktiskt åkte hit för att leta kontroller, och ni har lekt här i snart tio minuter och ny fryser jag snart…) och barnbråk (på grund av rättviseaspekten i hur man turas om att leta upp kontroller – och hur man som 5- och 6,5-åringar kan tycka att det är mycket roligare att reta sitt syskon än att försöka hålla sig till det vi bestämt), men på det stora hela var det ändå trevligt att komma ut. Och ser vi ur frisklufts- och -vårdssynvinkel blev det tre vandrade kilometer och lite mer än en timme som tillbringades i naturen, långt från andra skärmar än den mobil där kartan granskades. För barnens del blev det också en del intervaller eftersom det är viktigt att springa ruskigt fort för att hinna före sitt syskon.

Förhoppningen var att lördagen skulle bjuda på ytterligare en runda, men eftersom förmiddagen gick åt till kalasförberedelser och eftermiddagen åt kalasutförande så fick vi skjuta det till söndagen. Då bär det av till Vinslöv för att norpa några Skånecheckpoints.

Men jo, även om det är bra att jag kan få med mig barnen ut i skogen för att leta, så längtar jag nog efter att få bege mig ut på egen hand. Lägga timme efter timme på att tömma område efter område på checkpoints.

För nog ska jag rensa Hässleholm och Kristianstad (kanske bortsett från cykelkontroller i båda kommunerna), och såväl Osby som Östra Göinge ska tömmas. Dessutom Halmstad, och förhoppningsvis delar av Varberg. Och eftersom Karlshamn blivit en favorit de två senaste åren måste åtminstone en stor del av dessa checkpoints håvas in i säcken. Och ja, sedan vill jag ju ha åtminstone de Skånekontroller som finns i nordostskåne. Och hittills räknar jag lite slarvigt till att det är åtminstone 150 sådana som känns intressanta.

Det kommer bli en lång sommar…

Har inlett de två senaste inläggen med att konstatera att det var länge sedan jag skrev. Så jag ska inte inleda ett tredje på samma sätt, även om det var länge sedan jag skrev. Utan längre fram i inlägget försöka mig på en analys av varför det var längesedan jag skrev.

Och för övrigt ska jag försöka fatta mig kort, även om det inte tillhör mina talanger.

Målet är fortfarande att jag ska ta mig över 1 000 plockade HittaUt-checkpoints innan denna säsong är över. När jag var uppe i Stockholm på kurs passade jag på att ta ett knappt tjog på väg till och från centralstationen (eftersom jag helst ville undvika tunnelbanan – och inte av smittorisk utan av risk för att åka fel (samt av snålhet) – så gick jag istället). Och i dag tog jag bilen ner till mellanskåne för att försöka stöka av extrasläppen som gjorts för HittaUt Eslöv.

Förra gången jag var där hade jag med cykeln. Och en stor del av dagen skedde letandet i regn.

I dag hade jag inte med mig någon cykel. Men regnet fanns där ändå som en trogen gammal följeslagare.

Inledde i Billinge, gick 3,61 km och tog vad som fanns att ta på 40 minuter. Som jag (och många andra) tidigare konstaterat är svårighetsgraden på Eslövs checkpoints låg. Du behöver inte virra långt ut i skogen, inte använda din skarpaste orienteringsförmåga.

Fortsatte sedan till Stockamöllan. Precis som Billinge var dessa checkpoints på orter som tidigare inte haft några. Tog alla utom två stolpar, för när jag var på väg till dessa två möttes jag av jägare som precis verkade ha inlett dagens jakt, och som satt upp skyltar om att jakt pågick. Vände och försökte istället angripa checkpointsen från andra hållet (tänkte att om jag hade tur så var själva jaktområdet mellan mig och kontrollerna jag var ute efter, men inte vid kontrollerna i sig) och tog tre stolpar på vägen. Men när jag sedan svängde in på stigen jag behövde ta så tog det inte mer än ett 50-tal meter innan jag mötte en ny jägare med gevär över axeln. Så då var det bara att vända.

Ogillar att lämna ett område med checkpoints oplockade, men jag kunde inte gärna sitta och vänta ut jägarna och hoppas att de skulle bege sig hem snart.

Övriga nya checkpoints fanns i Stehag och Eslöv, som fanns med också i grundsläppet. Tanken var att beta av checkpointsen längre och längre söderut, men när jag kommit fram till Stehag och parkerat vid samma bygdegård som förra gången, så satt det ett anslag vid skogen jag skulle gå in i: ”Jakt 9-14, välj annat motionsspår”. Och klockan var då 12. Således var det bara att packa ihop och köra vidare till Eslöv. Kontrollerna i Stehag överlappade bara grundsläppets minimalt, men tråkigt nog var de nya i Eslöv utspridda över stora delar av kartan som använts vid första släppet. Jag personligen tycker att det är tråkigt eftersom jag nu fick passera samma miljöer som jag cyklat förbi för några månader sedan. Då hade jag ju likaväl kunnat strunta i att ta kontrollerna vid första tillfället och göra det effektivare nu.

Rundan i Eslöv blev 13,1 km och avverkades på 2:30. Efter dryga timmen började jag tveka kring om jag skulle ge mig på Stehag när jag var klar i Eslöv, och en timme senare hade jag fortfarande inte bestämt mig riktigt. Men till slut blev valet ändå enkelt.

När jag satte mig i bilen för att äta var jag trött i huvudet och kroppen, och foten värkte (läkaren som tittade på den förra veckan tror att det är hälsporre, och jag måste nu få tummen ur att boka tid hos sjukgymnast – för tredje gången på två år). Jag hade ingen lust att lägga en timme till i Stehag, och sedan en kvart i Stockamöllan, bara för att beta av alla checkpoints i projektet. Energin var på noll. Sannolikt kommer jag inte att ta dem vid något annat tillfälle i höst, men så får det helt enkelt vara.

Beslutet att bryta var helt klart rätt. På väg hem behövde jag parkera i en p-ficka och sova i 20 minuter innan jag kunde fortsätta hem. Nog för att jag brukar känna mig en smula matt efter långrundorna (idag blev det 20,05 km, fördelat på tre sträckor), men när foten dessutom ömmat hela dagen och där värken sedan övergår i postvandringsvärk, då sprider sig liksom energitappet till hela mig.

Jag är i skrivande stund uppe i 926 checkpoints. Min förhoppning och mitt mål är fortfarande att komma över 1 000 i år. Jag kommer att ha totalt fyra släpp till i Hässleholm och Kristianstad som återstår för mig att ta, och skulle det behövas får jag köra till Stehag och Stockamöllan och ta de 18 som fattas på mitt konto. Skåneprojektet har dessutom en del inom rimligt avstånd som skulle kunna betas av vid behov.

Men nästa år kommer jag inte sätta upp något mål för antal checkpoints. Och som jag känner nu så kommer jag inte att engagera mig på samma sätt. Jag vet att det delvis är min värkande fot som talar (det är svårt att finna någon inspiration i att gå runt långturer i skogarna, att börja springa eller komma igång med annan träning, när foten hela tiden gör sig påmind – och det finns en gnagande oro för att detta är något jag från och med nu kommer att få leva med), men det är annat också.

När jag tog upp vandrandet, och sedan hittade HittaUt, var jag nyseparerad och behövde hitta en syssla som tog mycket tid och kunde skingra tankarna. Dessutom bodde jag i lägenhet och kunde då få en bra utomhussyssla. Men jag känner mig själv, och vet att jag har lätt att ta saker till överdrift. Jag kämpar med att inte sätta orimliga krav på mig själv (som att jag vill vara bäst i varje ny sak jag testar) eftersom det inte är en hälsosam inställning till livet. Det går sådär. Att hoppa över Stehag var ett bra och riktigt beslut, men det tog emot att behöva övertala mig själv till att jag inte behövde ta alla checkpoints.

Sedan drygt ett år har jag dessutom huset att fixa med. Första sommaren var det invändig renovering, i år har det handlat om att skrapa och måla om fasaden. Och från och med våren hoppas jag på allvar kunna ta tag i trädgården (som jag redan tjuvstartat med i år). Och eftersom jag nu kan fly ut i trädgården när väggarna känns för trånga, och inte behöver ge mig ut i skogen, finns inte samma behov av att HittaUt i omfattningen jag hittills gjort. Från och med nästa år vill jag lägga lediga heldagar på att gå runt och påta i trädgården, eller sitta med en bok och göra ingenting. Men också göra några HittaUt-utflykter. Mitt problem är att hitta balansen. Att inte känna att jag borde stöka i trädgården när jag lägger en heldag på HittaUt, och inte känna att jag borde lagt en heldag på HittaUt för att se hur många checkpoints jag kan ta, när jag istället går och klipper gräset.

Vi får se var allt landar.

PS. Är det någon som har en högerfot över, i sisådär storlek 43-44 (så att jag inte behöver köpa nya skor) så tar jag tacksamt emot den. DS.

Tittar i historiken. Det har uppenbarligen gått en och en halv månad sedan jag senast skrev ett inlägg. En del har kommit emellan. Som husskrapande, trädgårdsröjande, semester i allmänhet. Och en smula dåligt samvete över att allt det hittautande som jag tänkte ägna mig åt under semestern knappt blev någonting.

För en och en halv månad sedan stukade jag foten i skogarna utanför Perstorp. Ouppmärksamhet i kombination med en nerförsbacke blev högerfotens (och mitt) fall. Tidigare har fotstukningar gått över på några dagar, om de inte suttit i upp till en eller ett par veckor. Och kanske är det åldern som börjar ta ut sin rätt (är veckor ifrån 35…), men foten känns fortfarande inte bra. Sträcker jag ut foten helt (tänk att du ska gå på tå, men jag gör det alltså sittande på en stol) så känns det inget konstigt i vänsterfoten, medan det strålar från baksidan av foten och in under knölen på utsidan av foten. När jag går gör det dessutom ont under foten, sannolikt på grund av snedbelastning för att kompensera värken.

Tog extrasläppet i Bjärnum (HittaUt Hässleholm) dagen efter det kom. Imponerad över hur aktiva hässleholmarna är, för trots att jag var först klar under söndagen så var jag bara på 20:e plats. 19 av fullpoängarna hade alltså tagit hela släpper under lördagen.

I lördags släpptes nya checkpoints i projektet, i Tyringe. Men eftersom det sammanföll med barnvecka var det aldrig ens aktuellt att försöka klippa alla. Istället gjorde jag och barnen upp planer för söndagen där vi – beroende på promenadformen hos barnen – skulle ta mellan fem och sju gröna och blå checkpoints. Det jag inte räknat med var hur hutlöst mycket blåbär och hallon som det fanns i Sanatorieskogen… Så det blev bara två checkpoints, och de 1,53 km som avverkades tog hela 49 minuter att gå. Och det trots att jag tidigt deklarerade att vi avslutade checkpointletandet, och att om vi bara kom tillbaka till bilen så kunde vi köra hem och äta för att sedan återvända med spannar för att plocka så mycket blåbär de orkade.

Vid återbesöket blev det runt 350 gram blåbär. Barnen önskade blåbärspaj, men än så länge har det bara blivit lite efterättsbär.

Helgen bjöd dock på en annan trevlig överraskning i och med första vinstdragningen i Hässleholm. I fjol blev det nada på mina insamlade checkpoints, men i första dragningen i år blev det ett presentkort på Café Madrix i stan. Så det blir till att nyttja det med barnen en ledig dag vad det lider!

Det finns en första gång för allt. Som att stuka foten. Nej, inte som att stuka foten för första gången, eller att ens stuka just denna foten, men åtminstone att stuka foten för första gången i mina vandringsskor som dittills hållit emot så bra.

Skitfötter.

Jag tycker inte det är konstigt att uttrycket ”känns sig stukad” passar så bra ihop med känslan som finns i kroppen när man stukat en fot. För det är minsann få saker som man kan göra utan att påminnas om sin ynklighet. Till och med en sak som att ligga i soffan och titta på fotbolls-EM kan bli ansträngande.

Måndagen var dock inte bara dagen för min senaste fotledsstukning utan också den dag då jag tänkt inleda projektet HittaUt Skåne. Det var visserligen mer än en vecka efter att checkpointsen släpptes, men jag har inte haft möjlighet tidigare.

Funderade länge på hur jag skulle lägga upp dagen. Skulle jag köra söderut och riva av de 30 gröna checkpointsen i Trelleborg? Stanna i mellanskåne på någon av alla orter som är med där? Sikta västerut mot Perstorp, Klippan och Örkelljunga? En torktumlarleverans fick fälla avgörandet.

När jag beställde torktumlaren var det med info om leverans på måndagen, mellan 9 och 13. Jag tänkte börja röja i trädgården, och så fort torktumlaren anlänt så skulle jag ge mig ut för att leta. Men på fredagen kom ett sms med info om att leveransen nu skulle ske 13-17, utan att egentligen förklara varför. Och eftersom jag bara hade förmiddagen på mig fick det bli västerut. Börja i Perstorp, sedan kanske städa av Klippan, och avrunda i Örkelljunga.

Nu är jag dock inte så bra på att komma upp på morgonen, och inte heller så bra på att uppskatta tidsåtgång. Dessutom hittade jag under morgonen på blocket en cykel till dottern (som jag ska överraska henne med på fredag när min semester och barnens tre veckor långa helledighet från förskolan inleds), och den skulle jag kunna hämta framåt lunch i västra Skåne.

Hur var då Perstorp? Jodå, ganska cykelvänligt, även om vi nu kommit till en tid på säsongen då en stig som på kartan ser ut att vara av vettig bredd kan visa sig vara smal och lite övervuxen, samt framför allt med högt gräs tätt inpå på båda sidor. Det var vid en sådan stig som jag bestämt mig för att ställa cykeln och gå 500 meter för att ta två kontroller. Den första gick bra. Den andra också. Men när jag skulle tillbaka nerför den allt annat än branta och skräckinjagande backen så hade jag inte längre fokus på hur jag gick. Jag trampade snett med högerfoten (som är den fot jag oftast trampar snett med). Foten vek sig och jag både hörde och kände hur det knakade. Svor över smärtan, men kände samtidigt att saker och ting var hela, om än uttänjda. Letade upp en lagom pinne att stötta mig på (det gick snabbt, en stor fördel när man är mitt i skogen) och började vandringen tillbaka till cykeln. Efter en kort stund kastade jag pinnen och gick utan istället. Så länge jag inte vred foten eller trampade på ojämnt underlag gjorde det inte så mycket ont.

Vad gör man då, när man är ute och letar kontroller men stukar foten. Det självklara svaret är att man tar sig tillbaka till bilen och kör hem. Att man lindar och kyler.

Och jag bestämde mig faktiskt för att avbryta i Perstorp för att köra och köpa den där cykeln. Jag skulle bara ta en checkpoint till först, eftersom den låg på vägen. I en sänka. Och foten älskar nivåskillnader när den är skadad…

Men sedan blev det ytterligare en eftersom jag såg stolpen från vägen. Stolpen stod visserligen uppe i en brant, så jag fick leta upp en ny pinne att ha som extra stöd när jag travade upp till den.

Men därefter tog jag ändå mitt förnuft till fånga och avbröt för att handla cykel.

Och efteråt körde jag direkt hem.

Nästan.

I alla fall till min förra hemort, det vill säga Örkelljunga. För så länge jag cyklade kändes foten inte helt kass. Dessvärre insåg jag efter ett tag att alla stigar i Örkelljunga inte var lämpade för cykel. Varken för att köra på, eller för att leda cykel. Särskilt inte om man går med en ond fot och måste krångla med cykeln över smala spångar, över trappfäristar eller nerför branta backar.

Dock verkar Örkelljunga ha haft problem med försvunna stolpar. Chp 7, vid Lycksta borg, hade uppenbarligen försvunnit flera gånger, och nu satt istället en papperslapp på ett träd med vädjan om att i alla fall låta den sitta kvar. Och chp 12 letade jag mig fördärvad över innan jag fick inse att den a) var ställd på annat ställe än där den skulle stått, eller b) var rätt ställd, men sedan stulen. Rapporterade in problemet, fick koden och ett meddelande om att den lokala orienteringsklubben skulle ut och kolla upp saken.

Därefter körde jag dock hem. Nöjd med 41 checkpoints på kontot och med en torktumlare som stod och väntade utanför garaget. Jodå, för när jag var i Perstorp och vadade runt bland nässlor vid en ruin, då ringde leverantören och frågade om det var okej att de kom redan då, fast de skulle komma på eftermiddagen. Och då var klockan strax före 10…

Tisdagen gick i liknande tecken. Vaknade med ont i foten och innan jag ledat igång den var jag inte säker på att jag skulle kunna gå alls med den. Men det gick, och strax före lunch parkerade jag vid Naturrum i Kristianstad, lyfte av cykeln från bilen, och började trampa.

Av Kristianstads checkpoints är det bara ett fåtal som är svåra, och man gynnas verkligen av att ta med sig cykeln. Efter fjolårets tur (då till fots) hade jag också ett hum om hur naturen såg ut på de olika ställena, och var jag skulle bli tvungen att trots allt gå. Och nog får jag väl erkänna att jag njöt minst lika mycket av naturen när jag susade fram på min knarrande och gnisslande cykel och lät fartvinden svalka mig, som när jag använde apostlahästarna. Nog för att jag är ett stort fan av vandring, men när jag vandrar är fokus på det, och när jag HittaUtar så ligger fokus på att hitta checkpoints. Då tar jag hellre cykeln mellan platserna och hinner avverka fler checkpoints, samtidigt som jag sparar rätt mycket energi.

Har dessutom blivit betydligt bättre på att memorera kartan. I ideala fall går letandet till som följer mellan två stolpar: 1) registrera kod, 2) gå tillbaka till cykeln, 3) kolla kartan i mobilen och memorera vägen, 4) cykla till lämpligt ställe, och gå sista biten, 5) vid checkpointen, ta fram mobilen och registrera kod.

Ibland behöver jag lägga in 3.1) kolla kartan igen för att hitta sista biten (inte sällan inser jag att jag memorerat svängarna, men sedan glömt kolla vi vad som checkpointen ska finnas), och i värsta fall också 3.2/4.1) ladda om kartan så att gps-punkten visar var jag verkligen är, och använd den för att leta upp stolpen.

Under de knappt sex timmar som jag letade i Kristianstad var det dock enbart fyra gånger jag behövde ladda om kartan. Tre av dessa gånger var i ett område där växtligheten nådde mig högt över midjan och jag helt enkelt inte ville gå fel (särskilt inte med stukad fot eftersom det var svårt att se marken som det var). En var inne i ett skogsområde där jag skulle leta efter en kulle bland flera, där jag helt enkelt inte hittade några andra lämpliga punkter att förhålla mig till.

På tal om det höga gräset: I fjol tog jag Kristianstads checkpoints på ängsmarkerna betydligt tidigare under säsongen. Det gjorde att gräset inte var speciellt högt jämte stigarna. Att det nu var så högt fann jag problematiskt av flera anledningar: 1) det gick inte att cykla (eller rulla med sig cykeln), så fick ställa och låsa den för att sedan halta ut på stigarna, 2) högt gräs innebär större risk för att angripas av diverse djur – allt från ormar till fästingar, 3) letandet efter kontrollerna blir inte jätteroligt eftersom det mest blir en typ av ”följa John” när man går på de stigar som andra hittautare redan trampat upp.

Med alla stadscheckpoints i påsen begav jag mig tillbaka till bilen. Väl medveten om att parkeringstiden på fyra timmar hade gått ut. Höll dock tummarna för att inte någon parkeringsvakt skulle vara nitisk nog att lappa bilar på Naturrum en tisdagseftermiddag (fri parkering i fyra timmar med p-skiva) när det fanns gott om lediga platser. Och hade turen på min sida.

På väg hem fick jag ett infall, och svängde av i Vinslöv för att ta de fem checkpoints som Skåne-projektet erbjuder där. Eftersom jag inte orkade plocka av cykeln (och var osäker på hur tillåtet det var med cykel runt sjön) tog jag dessa till fots. Fyra av dem satt på exakt samma ställe som de satt ifjol när man dagen före sista checkpointsläpp bakade in dessa fyra i Vinslöv tillsammans med fyra i Vittsjö. Den femte i Vinslöv satt dock inte alls där den skulle. Enligt beskrivningen skulle den vara vid ån. Enligt kartan skulle den vara tiotalet meter förbi ån, och ungefär lika långt ut i skogen. I verkligheten var den tiotalet meter före ån, upptejpad på en lyktstolpe med hundlatrin. Detta upptäckte jag dock efter en stunds letande i skogen, ett samtal med en äldre man med hund som undrade vad jag höll på med i skogen (där vi sedan tillsammans försökte lista ut var checkpointen skulle vara), och ytterligare letande på andra sidan vägen. Det var först när jag var på väg att ge upp och återvända tillbaka mot bilen som jag såg silvertejpen på en stolpe och anade vad det kunde innebära.

Summa summarum: Trots en stukad fot blev det på två dagar 46 checkpoints i Skåneprojektet (Perstorp 21, Örkelljunga 20, Vinslöv 5) och 56 i Kristianstad. Vilket i sin tur gör att jag för tillfället parkerar på 787 checkpoints under 2021. Om inget oförutsett händer ska jag inte ha några problem att nå mitt mål på 1 000.

Nästa runda lär nu bli Bjärnum (HittaUt Hässleholm) under midsommardagen. På grund av diverse festiviteter under midsommarafton kan jag dock garantera att det inte blir någon tidig start och topplacering för undertecknad efter det släppet…

Det räcker att någon pratar om löss för att det ska börja klia i huvudet. Fästingar har i princip samma egenskaper. Det räcker att du hittar en, så kliar det plötsligt över hela kroppen. Men efter helgens hittaut-äventyr har jag blivit ganska bra på att komma ihåg vad som är leverfläckar och vad som är elaka kryp på min nakna lekamen.

Efter lördagens tur till Hästveda var söndagens att inleda med att tömma Åhus (hade alla kvar, bortsett från försläppet i Horna), och därefter se vad krafterna räckte till. Om jag, efter mammafirande, skulle röja i trädgården eller ge mig ut på en tur till. Det skulle bli det senare.

Parkerade bilen på samma plats som jag och svåger-Daniel ställde oss förra året. Då var det dock en dag med svajigt väder, där vi satt och åt pastasallad i varsitt bagageutrymme medan vi skulade, medan söndagen när det gällde Åhus utlovades sol och konstant temperatur runt 13 grader. Perfekt väder! Annars är det en jättefördel att ha fjolårets säsong att jämföra med. Områden jag besökte förra året har jag åtminstone en grundkoll på, och man kan gå mer på rutin och njuta av upplevelsen istället för att slaviskt känna sig tvungen att närstudera kartan för att inte tappa bort sig.

Betade utan nora större svårigheter av norra Åhus med cykeln, och tog därefter alla stadscheckpoints (trodde jag i alla fall) innan jag begav mig mot Kronoskogen. På stigen där jag tänkt svänga in med cykeln stod det dock en skylt om cykelförbud, så jag tog snabbt beslutet att låsa hojen och lämna den vid ett träd, och istället ta området till fots. Och eftersom det är väldigt kuperat i Kronoskogen är jag glad att jag inte släpade med mig den, även om det funnits vissa vägar som jag kunnat cykla på. Det hade nog gått på ett ut tids- och orkesmässigt.

Gillar svårighetsgraden på checkpointsen i Åhus. De ligger nämligen på en nivå så att jag bara i nödfall måste kolla GPS:n för att se om jag är där jag tror (eller var katten jag annars är, och hur jag ska komma på rätt spår igen), och därmed känner mig tillräckligt kompetent för att släppas ut i en skog utan att behöva lägga ut ett spår bakom mig för att hitta ut igen.

Vissa checkpointsplaceringar hade jag dock gärna sluppit. Som den i Hästveda som tvingade en att vada fram och tillbaka genom högt gräs en rätt bra bit, den vid grillplatsen vid fågeltornet i Hässleholm, eller den vid fågeltornet i Åhus. Båda fågeltornsstolparna var på mer eller mindre samma plats förra året, och jag förstår ju varför man sätter stolpar där, men det är tråkigt att ha några hundra meters vandring rakt ut på en stig, och sedan vända och ta samma stig tillbaka in eftersom det inte finns någon annan möjlighet.

Med ett par checkpoints kvar i Kronoskogen skulle jag bara dubbelkolla så att jag plockat rent (tråkigt att kolla hem och inse att man måste göra en lång biltur till bara för enstaka glömda stolpar) och klickade bort visningen av redan plockade koder. Såg då till min förskräckelse (visserligen av det väldigt milda slaget) att jag hade kvar en i centrum. Nu skulle jag visserligen ändå passera den platsen på väg tillbaka till bilen, så det skulle inte bli någon omväg. Men när jag såg att stolpen fanns vid Nya Conditoriet kändes det ju som att universum (styrt av min mage) fått mig att dabba mig i första letningen. Så jag svängde förbi kondiset, tog koden och beställde räkmacka och kaffe och satt och njöt av det ute i solen. Det är ju viktigt att unna sig också, inte bara plåga sig.

Hemma igen var det bara att göra vid sig för att köra och fika i Knislinge. Och först och främst göra den grundliga fästingkontrollen av kroppen. Efter Hästvedasläppet kom jag hem med fyra nya objudna blodsugande gäster, och Åhus hade gett mig fem.

Stannade ett par timmar i Knislinge, men körde sedan hem för att hinna med ett par områden till. Hade bespetsat mig på Fjälkinge och Bockeboda för att på så vis städa av övriga utanför Kristianstad tätort (cykelkontroller borträknade), och trots genväg som blev en extra senväg (eftersom skogen var ogenomtränglig och jag fick göra helt om och klättra upp för den brant som nyss klättrat ner för) i Fjälkinge kunde jag hoppa in i bilen i Bockeboda (en flykt från blodtörstiga myggor som bjöd in sig själva på kvällsvard så fort jag stod stilla för att kolla kartan) medan det fortfarande fanns dagsljus kvar.

Och väl hemma kunde jag plocka bort ytterligare fyra fästingar. Dessutom har vet jag inte hur många fantomkliande stunder jag varit tvungen att dubbelkolla.

Gick in i gårdagen en bra bit ner i resultatlistan för Hässleholm. Avslutade samma dag utanför topp 50. Och nu ligger jag fyra.

Visst är det roligt att ligga högt upp på topplistan. Helst bland de fem översta så att man alltid syns. Men eftersom jag lagt tid på annat än att plocka checkpoints hade jag 33 kvar – varav runt 20 cykelcheckpoints – i Hässleholm när Hässleholms OK meddelade (eller snarare påminde) om att det var dags för första extrasläppet. De 25 nya checkpointsen skulle finnas i Hästveda, och den enda chansen för mig att stå på maxantalet inför släppet var att plocka mina kvarvarande under fredagskvällen, efter jobbet.

Så 17.30, efter en halvtimmes överjobb, cyklade jag hem. 35 minuter senare hade jag svidat om, käkat kvällsmat och fyllt vattenflaskan.

Planen var enkel. Inleda med de två checkpoints som låg utåt Röinge, sedan ta cykelcheckpoints på rundan Ignaberga, Vinslöv, Sörby, Gumlösa, Norra Sandby, Kvistalånga, Stoby, och därefter plocka de vanliga i Stoby och Olahus, och avsluta med de fyra i skogen bakom industriområdet. Efter en stunds cyklande i det härliga vädret insåg jag dock att det skulle bli svårt att hinna allt i dagsljus – men eftersom jag precis innan avfärd fått info om att släppet i Hästveda inte skulle ske vid midnatt utan klockan 8, så visste jag att det fanns lite morgonljus att spela med ifall det behövdes.

Hade lite problem med någon cykelcheckpoint som höll på att bli övervuxen i dikeskanten, och meddelade arrangören. Hade åter problem när jag skulle ta den näst sista cykelcheckpointen, placerad i Kvistalånga. Normalt sett går det ju att se stolparna (och koderna) från cykelsadeln, men denna visade sig stå en bra bit upp på en kulle, så fick klättra uppför en brant och över ett stengäre för att komma tillräckligt nära för att se koden.

Då hade solen sjunkit såpass lågt att jag kunnat ta en ”solnedgång över rapsfält”-bild, vilket var väldigt vackert. Men inte så bra sett till tiden jag hade på mig.

I den sjunkande solen blev jag därför lagom glad när jag insåg att den stig jag skulle svänga in på gick genom tät skog, som dessutom gick rätt tajt inpå stigen. En stig som inte var speciellt lättcyklad. Så jag gick och pratade högt, samt plingade med jämna mellanrum på ringklockan för att hålla eventuella vildsvin på avstånd.

Om det berodde på mig, eller om vildsvinen helt enkelt var någon annanstans kan kvitta, jag slapp i alla fall möta dem.

När jag väl var inne i Hässleholms igen så var det mörkt. Kunde ta den gröna checkpoint som var vid nya handelsområdet, men fick nöja mig med ett halvhjärtat försök på de tre i skogen, alla röda. Var hemma klockan 23, och hade då på fem timmar plockat 30 checkpoints och rört mig sju mil.

Hade lite svårt att komma upp på lördagsmorgonen när klockan ringde, och behövde sedan 38 minuter för att ta de tre checkpointsen. Lite störd av att inte kunnat ta dem under fredagen, för de stod inte jättesvårt när det var dagsljus, och den stora delen av tiden gick åt till att cykla till området där stolparna stod. Totalt blev det nästan nio kilometer på morgonen.

Väl hemma var klockan 7.30, och eftersom jag varken ätit frukost, spänt fast cykeln på bilen eller packat midjeväskan så visste jag redan då att jag inte skulle vara på plats i Hästveda när checkpointsen släpptes (körväg: 23 minuter). Försökte att inte stressa upp mig, och av den anledningen kollade jag inte heller resultatlistan förrän jag var klar för dagen.

8.40 parkerade jag vid Luhrsjön och cyklade ner för att ta den första checkpointen som skulle vara vid en sten vid högra sidan av restaurangens fasad. Som istället visade sig sitta på ett fönster på vänstra sidan av restaurangen…

Hästvedasläppet hade en del förbjudna områden som spärrade av delar av kartan så att man tvingades planera och ta vissa längre vägar. Dessutom fanns det i östra delen av kartan någon blå checkpoint som snarare kändes som en blandning mellan röd och svart.

Gjorde dessutom missen att cykla på motionsslingan runt Lillasjö (vilket man inte fick, men kom in från en väg där det inte stod att det var gångväg). Först efter en stund såg jag texten på kartan ”Tänk på att inte cykla på motionsspåret runt Lilla sjö”. Insåg inte hur jag kunde ha missat den, och ledde cykeln resten av varvet. Fick i efterhand reda på att texten inte stått där från början av dagen, utan skrivits dit efter att boende hört av sig om cyklister.

Sorry alla Hästvedabor, det var inte meningen.

Träffade en hel del härliga hittautare i skog och mark. Alltid lika trevligt!

Drattade omkull med cykeln en gång (i låg fart) när jag körde över en gren, men klarade mig utan blessyrer. Då hade jag fyra checkpoints kvar att plocka.

Halkade på ett fallet träd en checkpoint senare, men lyckades hålla mig på fötter.

Förmodligen trötthetsmissar båda två. Och jag kan personligen tycka att 25 checkpoints i ett extrasläpp är på gränsen till för många. Man vill ju ändå ha chansen att beta av alla under en och samma dag, och en tur på fyra timmar med cykel och till fots (2,2 mil) är gränsfall.

Efter att ha tagit den sista checkpointen tog det en halvtimme att cykla tillbaka till Luhrsjön eftersom jag var tvungen att undvika två förbjudna områden. Hade hoppats att restaurangen vid campingen skulle vara öppen så att jag kunde klämma en pizza, men den skulle slå upp portarna först fyra timmar senare. Så tog istället och hällde i mig allt kaffe som jag hade i termosen.

Först då tittade jag också på resultatlistan och såg att jag låg fyra. Då hade de tre första blivit klara (grattis Martin Ringdahl som fortsätter toppa), medan jag hade tre kvar från senaste uppdateringen av listan. Näst i tur bakom mig hade ett par tre ytterligare att plocka. När mina sista checkpoints registrerats på listan låg jag fortfarande fyra.

Och nu, sent på lördagskvällen, kan jag konstatera att 19 personer står på maxantalet 175. Kan också konstatera att 1202 har tagit minst en checkpoint i Hittaut Hässleholm. Härligt!

Nu laddar jag batterierna för att resa österut i morgon. Planerar att inleda med Åhus i morgon, och sedan se hur mycket jag orkar. Ska ha lite kraft kvar till att fira mamma och röja lite i trädgården också.