En vrickad Skånepremiär

Det finns en första gång för allt. Som att stuka foten. Nej, inte som att stuka foten för första gången, eller att ens stuka just denna foten, men åtminstone att stuka foten för första gången i mina vandringsskor som dittills hållit emot så bra.

Skitfötter.

Jag tycker inte det är konstigt att uttrycket ”känns sig stukad” passar så bra ihop med känslan som finns i kroppen när man stukat en fot. För det är minsann få saker som man kan göra utan att påminnas om sin ynklighet. Till och med en sak som att ligga i soffan och titta på fotbolls-EM kan bli ansträngande.

Måndagen var dock inte bara dagen för min senaste fotledsstukning utan också den dag då jag tänkt inleda projektet HittaUt Skåne. Det var visserligen mer än en vecka efter att checkpointsen släpptes, men jag har inte haft möjlighet tidigare.

Funderade länge på hur jag skulle lägga upp dagen. Skulle jag köra söderut och riva av de 30 gröna checkpointsen i Trelleborg? Stanna i mellanskåne på någon av alla orter som är med där? Sikta västerut mot Perstorp, Klippan och Örkelljunga? En torktumlarleverans fick fälla avgörandet.

När jag beställde torktumlaren var det med info om leverans på måndagen, mellan 9 och 13. Jag tänkte börja röja i trädgården, och så fort torktumlaren anlänt så skulle jag ge mig ut för att leta. Men på fredagen kom ett sms med info om att leveransen nu skulle ske 13-17, utan att egentligen förklara varför. Och eftersom jag bara hade förmiddagen på mig fick det bli västerut. Börja i Perstorp, sedan kanske städa av Klippan, och avrunda i Örkelljunga.

Nu är jag dock inte så bra på att komma upp på morgonen, och inte heller så bra på att uppskatta tidsåtgång. Dessutom hittade jag under morgonen på blocket en cykel till dottern (som jag ska överraska henne med på fredag när min semester och barnens tre veckor långa helledighet från förskolan inleds), och den skulle jag kunna hämta framåt lunch i västra Skåne.

Hur var då Perstorp? Jodå, ganska cykelvänligt, även om vi nu kommit till en tid på säsongen då en stig som på kartan ser ut att vara av vettig bredd kan visa sig vara smal och lite övervuxen, samt framför allt med högt gräs tätt inpå på båda sidor. Det var vid en sådan stig som jag bestämt mig för att ställa cykeln och gå 500 meter för att ta två kontroller. Den första gick bra. Den andra också. Men när jag skulle tillbaka nerför den allt annat än branta och skräckinjagande backen så hade jag inte längre fokus på hur jag gick. Jag trampade snett med högerfoten (som är den fot jag oftast trampar snett med). Foten vek sig och jag både hörde och kände hur det knakade. Svor över smärtan, men kände samtidigt att saker och ting var hela, om än uttänjda. Letade upp en lagom pinne att stötta mig på (det gick snabbt, en stor fördel när man är mitt i skogen) och började vandringen tillbaka till cykeln. Efter en kort stund kastade jag pinnen och gick utan istället. Så länge jag inte vred foten eller trampade på ojämnt underlag gjorde det inte så mycket ont.

Vad gör man då, när man är ute och letar kontroller men stukar foten. Det självklara svaret är att man tar sig tillbaka till bilen och kör hem. Att man lindar och kyler.

Och jag bestämde mig faktiskt för att avbryta i Perstorp för att köra och köpa den där cykeln. Jag skulle bara ta en checkpoint till först, eftersom den låg på vägen. I en sänka. Och foten älskar nivåskillnader när den är skadad…

Men sedan blev det ytterligare en eftersom jag såg stolpen från vägen. Stolpen stod visserligen uppe i en brant, så jag fick leta upp en ny pinne att ha som extra stöd när jag travade upp till den.

Men därefter tog jag ändå mitt förnuft till fånga och avbröt för att handla cykel.

Och efteråt körde jag direkt hem.

Nästan.

I alla fall till min förra hemort, det vill säga Örkelljunga. För så länge jag cyklade kändes foten inte helt kass. Dessvärre insåg jag efter ett tag att alla stigar i Örkelljunga inte var lämpade för cykel. Varken för att köra på, eller för att leda cykel. Särskilt inte om man går med en ond fot och måste krångla med cykeln över smala spångar, över trappfäristar eller nerför branta backar.

Dock verkar Örkelljunga ha haft problem med försvunna stolpar. Chp 7, vid Lycksta borg, hade uppenbarligen försvunnit flera gånger, och nu satt istället en papperslapp på ett träd med vädjan om att i alla fall låta den sitta kvar. Och chp 12 letade jag mig fördärvad över innan jag fick inse att den a) var ställd på annat ställe än där den skulle stått, eller b) var rätt ställd, men sedan stulen. Rapporterade in problemet, fick koden och ett meddelande om att den lokala orienteringsklubben skulle ut och kolla upp saken.

Därefter körde jag dock hem. Nöjd med 41 checkpoints på kontot och med en torktumlare som stod och väntade utanför garaget. Jodå, för när jag var i Perstorp och vadade runt bland nässlor vid en ruin, då ringde leverantören och frågade om det var okej att de kom redan då, fast de skulle komma på eftermiddagen. Och då var klockan strax före 10…

Tisdagen gick i liknande tecken. Vaknade med ont i foten och innan jag ledat igång den var jag inte säker på att jag skulle kunna gå alls med den. Men det gick, och strax före lunch parkerade jag vid Naturrum i Kristianstad, lyfte av cykeln från bilen, och började trampa.

Av Kristianstads checkpoints är det bara ett fåtal som är svåra, och man gynnas verkligen av att ta med sig cykeln. Efter fjolårets tur (då till fots) hade jag också ett hum om hur naturen såg ut på de olika ställena, och var jag skulle bli tvungen att trots allt gå. Och nog får jag väl erkänna att jag njöt minst lika mycket av naturen när jag susade fram på min knarrande och gnisslande cykel och lät fartvinden svalka mig, som när jag använde apostlahästarna. Nog för att jag är ett stort fan av vandring, men när jag vandrar är fokus på det, och när jag HittaUtar så ligger fokus på att hitta checkpoints. Då tar jag hellre cykeln mellan platserna och hinner avverka fler checkpoints, samtidigt som jag sparar rätt mycket energi.

Har dessutom blivit betydligt bättre på att memorera kartan. I ideala fall går letandet till som följer mellan två stolpar: 1) registrera kod, 2) gå tillbaka till cykeln, 3) kolla kartan i mobilen och memorera vägen, 4) cykla till lämpligt ställe, och gå sista biten, 5) vid checkpointen, ta fram mobilen och registrera kod.

Ibland behöver jag lägga in 3.1) kolla kartan igen för att hitta sista biten (inte sällan inser jag att jag memorerat svängarna, men sedan glömt kolla vi vad som checkpointen ska finnas), och i värsta fall också 3.2/4.1) ladda om kartan så att gps-punkten visar var jag verkligen är, och använd den för att leta upp stolpen.

Under de knappt sex timmar som jag letade i Kristianstad var det dock enbart fyra gånger jag behövde ladda om kartan. Tre av dessa gånger var i ett område där växtligheten nådde mig högt över midjan och jag helt enkelt inte ville gå fel (särskilt inte med stukad fot eftersom det var svårt att se marken som det var). En var inne i ett skogsområde där jag skulle leta efter en kulle bland flera, där jag helt enkelt inte hittade några andra lämpliga punkter att förhålla mig till.

På tal om det höga gräset: I fjol tog jag Kristianstads checkpoints på ängsmarkerna betydligt tidigare under säsongen. Det gjorde att gräset inte var speciellt högt jämte stigarna. Att det nu var så högt fann jag problematiskt av flera anledningar: 1) det gick inte att cykla (eller rulla med sig cykeln), så fick ställa och låsa den för att sedan halta ut på stigarna, 2) högt gräs innebär större risk för att angripas av diverse djur – allt från ormar till fästingar, 3) letandet efter kontrollerna blir inte jätteroligt eftersom det mest blir en typ av ”följa John” när man går på de stigar som andra hittautare redan trampat upp.

Med alla stadscheckpoints i påsen begav jag mig tillbaka till bilen. Väl medveten om att parkeringstiden på fyra timmar hade gått ut. Höll dock tummarna för att inte någon parkeringsvakt skulle vara nitisk nog att lappa bilar på Naturrum en tisdagseftermiddag (fri parkering i fyra timmar med p-skiva) när det fanns gott om lediga platser. Och hade turen på min sida.

På väg hem fick jag ett infall, och svängde av i Vinslöv för att ta de fem checkpoints som Skåne-projektet erbjuder där. Eftersom jag inte orkade plocka av cykeln (och var osäker på hur tillåtet det var med cykel runt sjön) tog jag dessa till fots. Fyra av dem satt på exakt samma ställe som de satt ifjol när man dagen före sista checkpointsläpp bakade in dessa fyra i Vinslöv tillsammans med fyra i Vittsjö. Den femte i Vinslöv satt dock inte alls där den skulle. Enligt beskrivningen skulle den vara vid ån. Enligt kartan skulle den vara tiotalet meter förbi ån, och ungefär lika långt ut i skogen. I verkligheten var den tiotalet meter före ån, upptejpad på en lyktstolpe med hundlatrin. Detta upptäckte jag dock efter en stunds letande i skogen, ett samtal med en äldre man med hund som undrade vad jag höll på med i skogen (där vi sedan tillsammans försökte lista ut var checkpointen skulle vara), och ytterligare letande på andra sidan vägen. Det var först när jag var på väg att ge upp och återvända tillbaka mot bilen som jag såg silvertejpen på en stolpe och anade vad det kunde innebära.

Summa summarum: Trots en stukad fot blev det på två dagar 46 checkpoints i Skåneprojektet (Perstorp 21, Örkelljunga 20, Vinslöv 5) och 56 i Kristianstad. Vilket i sin tur gör att jag för tillfället parkerar på 787 checkpoints under 2021. Om inget oförutsett händer ska jag inte ha några problem att nå mitt mål på 1 000.

Nästa runda lär nu bli Bjärnum (HittaUt Hässleholm) under midsommardagen. På grund av diverse festiviteter under midsommarafton kan jag dock garantera att det inte blir någon tidig start och topplacering för undertecknad efter det släppet…

Fästingfest

Det räcker att någon pratar om löss för att det ska börja klia i huvudet. Fästingar har i princip samma egenskaper. Det räcker att du hittar en, så kliar det plötsligt över hela kroppen. Men efter helgens hittaut-äventyr har jag blivit ganska bra på att komma ihåg vad som är leverfläckar och vad som är elaka kryp på min nakna lekamen.

Efter lördagens tur till Hästveda var söndagens att inleda med att tömma Åhus (hade alla kvar, bortsett från försläppet i Horna), och därefter se vad krafterna räckte till. Om jag, efter mammafirande, skulle röja i trädgården eller ge mig ut på en tur till. Det skulle bli det senare.

Parkerade bilen på samma plats som jag och svåger-Daniel ställde oss förra året. Då var det dock en dag med svajigt väder, där vi satt och åt pastasallad i varsitt bagageutrymme medan vi skulade, medan söndagen när det gällde Åhus utlovades sol och konstant temperatur runt 13 grader. Perfekt väder! Annars är det en jättefördel att ha fjolårets säsong att jämföra med. Områden jag besökte förra året har jag åtminstone en grundkoll på, och man kan gå mer på rutin och njuta av upplevelsen istället för att slaviskt känna sig tvungen att närstudera kartan för att inte tappa bort sig.

Betade utan nora större svårigheter av norra Åhus med cykeln, och tog därefter alla stadscheckpoints (trodde jag i alla fall) innan jag begav mig mot Kronoskogen. På stigen där jag tänkt svänga in med cykeln stod det dock en skylt om cykelförbud, så jag tog snabbt beslutet att låsa hojen och lämna den vid ett träd, och istället ta området till fots. Och eftersom det är väldigt kuperat i Kronoskogen är jag glad att jag inte släpade med mig den, även om det funnits vissa vägar som jag kunnat cykla på. Det hade nog gått på ett ut tids- och orkesmässigt.

Gillar svårighetsgraden på checkpointsen i Åhus. De ligger nämligen på en nivå så att jag bara i nödfall måste kolla GPS:n för att se om jag är där jag tror (eller var katten jag annars är, och hur jag ska komma på rätt spår igen), och därmed känner mig tillräckligt kompetent för att släppas ut i en skog utan att behöva lägga ut ett spår bakom mig för att hitta ut igen.

Vissa checkpointsplaceringar hade jag dock gärna sluppit. Som den i Hästveda som tvingade en att vada fram och tillbaka genom högt gräs en rätt bra bit, den vid grillplatsen vid fågeltornet i Hässleholm, eller den vid fågeltornet i Åhus. Båda fågeltornsstolparna var på mer eller mindre samma plats förra året, och jag förstår ju varför man sätter stolpar där, men det är tråkigt att ha några hundra meters vandring rakt ut på en stig, och sedan vända och ta samma stig tillbaka in eftersom det inte finns någon annan möjlighet.

Med ett par checkpoints kvar i Kronoskogen skulle jag bara dubbelkolla så att jag plockat rent (tråkigt att kolla hem och inse att man måste göra en lång biltur till bara för enstaka glömda stolpar) och klickade bort visningen av redan plockade koder. Såg då till min förskräckelse (visserligen av det väldigt milda slaget) att jag hade kvar en i centrum. Nu skulle jag visserligen ändå passera den platsen på väg tillbaka till bilen, så det skulle inte bli någon omväg. Men när jag såg att stolpen fanns vid Nya Conditoriet kändes det ju som att universum (styrt av min mage) fått mig att dabba mig i första letningen. Så jag svängde förbi kondiset, tog koden och beställde räkmacka och kaffe och satt och njöt av det ute i solen. Det är ju viktigt att unna sig också, inte bara plåga sig.

Hemma igen var det bara att göra vid sig för att köra och fika i Knislinge. Och först och främst göra den grundliga fästingkontrollen av kroppen. Efter Hästvedasläppet kom jag hem med fyra nya objudna blodsugande gäster, och Åhus hade gett mig fem.

Stannade ett par timmar i Knislinge, men körde sedan hem för att hinna med ett par områden till. Hade bespetsat mig på Fjälkinge och Bockeboda för att på så vis städa av övriga utanför Kristianstad tätort (cykelkontroller borträknade), och trots genväg som blev en extra senväg (eftersom skogen var ogenomtränglig och jag fick göra helt om och klättra upp för den brant som nyss klättrat ner för) i Fjälkinge kunde jag hoppa in i bilen i Bockeboda (en flykt från blodtörstiga myggor som bjöd in sig själva på kvällsvard så fort jag stod stilla för att kolla kartan) medan det fortfarande fanns dagsljus kvar.

Och väl hemma kunde jag plocka bort ytterligare fyra fästingar. Dessutom har vet jag inte hur många fantomkliande stunder jag varit tvungen att dubbelkolla.

Matigt extrasläpp i Hästveda

Gick in i gårdagen en bra bit ner i resultatlistan för Hässleholm. Avslutade samma dag utanför topp 50. Och nu ligger jag fyra.

Visst är det roligt att ligga högt upp på topplistan. Helst bland de fem översta så att man alltid syns. Men eftersom jag lagt tid på annat än att plocka checkpoints hade jag 33 kvar – varav runt 20 cykelcheckpoints – i Hässleholm när Hässleholms OK meddelade (eller snarare påminde) om att det var dags för första extrasläppet. De 25 nya checkpointsen skulle finnas i Hästveda, och den enda chansen för mig att stå på maxantalet inför släppet var att plocka mina kvarvarande under fredagskvällen, efter jobbet.

Så 17.30, efter en halvtimmes överjobb, cyklade jag hem. 35 minuter senare hade jag svidat om, käkat kvällsmat och fyllt vattenflaskan.

Planen var enkel. Inleda med de två checkpoints som låg utåt Röinge, sedan ta cykelcheckpoints på rundan Ignaberga, Vinslöv, Sörby, Gumlösa, Norra Sandby, Kvistalånga, Stoby, och därefter plocka de vanliga i Stoby och Olahus, och avsluta med de fyra i skogen bakom industriområdet. Efter en stunds cyklande i det härliga vädret insåg jag dock att det skulle bli svårt att hinna allt i dagsljus – men eftersom jag precis innan avfärd fått info om att släppet i Hästveda inte skulle ske vid midnatt utan klockan 8, så visste jag att det fanns lite morgonljus att spela med ifall det behövdes.

Hade lite problem med någon cykelcheckpoint som höll på att bli övervuxen i dikeskanten, och meddelade arrangören. Hade åter problem när jag skulle ta den näst sista cykelcheckpointen, placerad i Kvistalånga. Normalt sett går det ju att se stolparna (och koderna) från cykelsadeln, men denna visade sig stå en bra bit upp på en kulle, så fick klättra uppför en brant och över ett stengäre för att komma tillräckligt nära för att se koden.

Då hade solen sjunkit såpass lågt att jag kunnat ta en ”solnedgång över rapsfält”-bild, vilket var väldigt vackert. Men inte så bra sett till tiden jag hade på mig.

I den sjunkande solen blev jag därför lagom glad när jag insåg att den stig jag skulle svänga in på gick genom tät skog, som dessutom gick rätt tajt inpå stigen. En stig som inte var speciellt lättcyklad. Så jag gick och pratade högt, samt plingade med jämna mellanrum på ringklockan för att hålla eventuella vildsvin på avstånd.

Om det berodde på mig, eller om vildsvinen helt enkelt var någon annanstans kan kvitta, jag slapp i alla fall möta dem.

När jag väl var inne i Hässleholms igen så var det mörkt. Kunde ta den gröna checkpoint som var vid nya handelsområdet, men fick nöja mig med ett halvhjärtat försök på de tre i skogen, alla röda. Var hemma klockan 23, och hade då på fem timmar plockat 30 checkpoints och rört mig sju mil.

Hade lite svårt att komma upp på lördagsmorgonen när klockan ringde, och behövde sedan 38 minuter för att ta de tre checkpointsen. Lite störd av att inte kunnat ta dem under fredagen, för de stod inte jättesvårt när det var dagsljus, och den stora delen av tiden gick åt till att cykla till området där stolparna stod. Totalt blev det nästan nio kilometer på morgonen.

Väl hemma var klockan 7.30, och eftersom jag varken ätit frukost, spänt fast cykeln på bilen eller packat midjeväskan så visste jag redan då att jag inte skulle vara på plats i Hästveda när checkpointsen släpptes (körväg: 23 minuter). Försökte att inte stressa upp mig, och av den anledningen kollade jag inte heller resultatlistan förrän jag var klar för dagen.

8.40 parkerade jag vid Luhrsjön och cyklade ner för att ta den första checkpointen som skulle vara vid en sten vid högra sidan av restaurangens fasad. Som istället visade sig sitta på ett fönster på vänstra sidan av restaurangen…

Hästvedasläppet hade en del förbjudna områden som spärrade av delar av kartan så att man tvingades planera och ta vissa längre vägar. Dessutom fanns det i östra delen av kartan någon blå checkpoint som snarare kändes som en blandning mellan röd och svart.

Gjorde dessutom missen att cykla på motionsslingan runt Lillasjö (vilket man inte fick, men kom in från en väg där det inte stod att det var gångväg). Först efter en stund såg jag texten på kartan ”Tänk på att inte cykla på motionsspåret runt Lilla sjö”. Insåg inte hur jag kunde ha missat den, och ledde cykeln resten av varvet. Fick i efterhand reda på att texten inte stått där från början av dagen, utan skrivits dit efter att boende hört av sig om cyklister.

Sorry alla Hästvedabor, det var inte meningen.

Träffade en hel del härliga hittautare i skog och mark. Alltid lika trevligt!

Drattade omkull med cykeln en gång (i låg fart) när jag körde över en gren, men klarade mig utan blessyrer. Då hade jag fyra checkpoints kvar att plocka.

Halkade på ett fallet träd en checkpoint senare, men lyckades hålla mig på fötter.

Förmodligen trötthetsmissar båda två. Och jag kan personligen tycka att 25 checkpoints i ett extrasläpp är på gränsen till för många. Man vill ju ändå ha chansen att beta av alla under en och samma dag, och en tur på fyra timmar med cykel och till fots (2,2 mil) är gränsfall.

Efter att ha tagit den sista checkpointen tog det en halvtimme att cykla tillbaka till Luhrsjön eftersom jag var tvungen att undvika två förbjudna områden. Hade hoppats att restaurangen vid campingen skulle vara öppen så att jag kunde klämma en pizza, men den skulle slå upp portarna först fyra timmar senare. Så tog istället och hällde i mig allt kaffe som jag hade i termosen.

Först då tittade jag också på resultatlistan och såg att jag låg fyra. Då hade de tre första blivit klara (grattis Martin Ringdahl som fortsätter toppa), medan jag hade tre kvar från senaste uppdateringen av listan. Näst i tur bakom mig hade ett par tre ytterligare att plocka. När mina sista checkpoints registrerats på listan låg jag fortfarande fyra.

Och nu, sent på lördagskvällen, kan jag konstatera att 19 personer står på maxantalet 175. Kan också konstatera att 1202 har tagit minst en checkpoint i Hittaut Hässleholm. Härligt!

Nu laddar jag batterierna för att resa österut i morgon. Planerar att inleda med Åhus i morgon, och sedan se hur mycket jag orkar. Ska ha lite kraft kvar till att fira mamma och röja lite i trädgården också.

Måndag i harmoni – tisdag i regn

Valje.

Måndag och tisdag var två lediga dagar för mig. Så jag tänkte lägga mer eller mindre all vaken tid på att leta checkpoints. Nu blev det visserligen inte riktigt så, men nu när jag sitter och skriver under tisdagskvällen känner jag hur det drar i ögonlocken och att hela kroppen är mör, så nog rörde jag mig ändå tillräckligt.

Avslutade Östra Göinge under måndagsförmiddagen. Hade bara Knislinge kvar, och tänkte att jag borde kunna beta av de 10 kontrollerna på runt en timme, men det tog nästan det dubbla. Visserligen var det mer cykelvänlig terräng än Glimåkra och Immeln, men vad gör det när man sedan måste åla sig fram genom tät granskog för att nå sin checkpoint? Kände inte att jag riktigt fick till någon bra och logisk bana mellan checkpointsen, men översiktsbilden efteråt talar ändå inte om några uppenbart knasiga (om)vägval. Blev givetvis inte bättre när appen vägrade visa någon karta alls när jag hade fyra, fem stolpar kvar att leta upp. Det hjälpte inte att jag 1) laddade om kartan, 2) startade om appen, och till slut också 3) startade om telefonen. Jag hade helt enkelt för dålig täckning för att få fram tillräckligt mycket bandbredd. Som tur var hade jag med mig en papperskarta, så fick nyttja den. Det kändes dock lite nervöst, för även om gps-pluppen trilskats med mig så har det ju bara varit att ladda om kartan för att få en definitiv positionering om jag varit vilse. Det är svårt att starta om en papperskarta… Men eftersom jag var i (eller precis utanför) byn jag växt upp hade jag ändå koll på vart jag skulle gå för att i värsta fall kunna ta mig hem.

Eftersom sonen skulle på sitt första skolbesök inför höstens skolstart hade jag satt att jag måste vara hemma 13.30. Tanken var därför att komma iväg tidigt, snabbt ta Knislinge och sedan fortsätta till Kristianstad för att ta några av checkpointsen där, för att klockan 13 bege mig hemåt – och sedan fortsätta när sonen tittat färdigt på skolan.

Men jag kom iväg för sent, och Knislinge tog för lång tid. Så när jag bara hade en checkpoint kvar ringde jag istället pappa och frågade om han kunde tänka sig att bjuda på en flabb kaffe. Det kunde han, så det blev lite spontanfirande av mina 80 checkpoints, och av att han fått sin första vaccinspruta mot covid-19.

Istället för att stressa med några stolpar i Kristianstad åkte jag hem och började städa undan leksaker från tomten. Jag hade nämligen under måndagen fått besked att trädfällarna som skulle rensa upp min tomt, skulle komma tisdag morgon. Och då kunde det inte gärna stå vare sig gungställningar, fotbollsmål eller studsmattor huller om buller.

(Hade tänkt trycka upp studsmattan på högkant och rulla iväg den till bredvid garaget. Hade dock underskattat hur stor den var, och fick aldrig upp den på högkant. Istället lyckades jag nätt och jämt släpa den till den tänkta preliminära platsen, men det var inte med mycket marginal den passerade mellan ett träd och huset.)

Precis som på morgonen drog allt ut på tiden, och när jag väl var redo att ge mig ut på stolpjakt på kvällen var det knappt lönt. Men hade ju redan cykeln uppslängd på bilens cykelställ, så satte av österut. Förhoppningen är att jag ska kunna köra till Kristianstad och plocka en del checkpoints efter jobbet vissa dagar, och då är det ju lämpligt att ha de längst i väster för detta ändamål. Därför körde jag tvärs genom Kristianstad kommun, och ut på andra sidan, till Valje i Bromölla kommun (som är med i HittaUt Kristianstad i år).

I Valje satt stolparna relativt lätt (i alla fall i jämförelse med Östra Göinge) och hela området var strösslat med mountainbikestigar. Och eftersom min cykel tror att den är en mountainbike (jag har inte hjärta att berätta för den hur det egentligen ligger till) så cyklade jag runt på nämnda stigar. Eftersom ljuset var på upphällningen och jag ändå inte skulle hinna köra till ytterligare något område, så tog jag det lugnt. Fincyklade. Njöt. När jag var klar satte jag mig på bryggan vid Valje havsbad och mediterade.

Tisdagen började tidigt eftersom jag skulle stämma av med trädfällarna innan de satte igång. Min tanke var sedan att jag skulle ta mig till Eslöv rätt tidigt och avverka hela grundsläppet på en dag. Patrik Lindqvist hade klarat det under måndagen och meddelat att stolparna satt lätt, så det kändes genomförbart. Men eftersom det var så spännande att se på när träden fälldes så var jag nog ändå inte iväg förrän efter klockan var närmare 11.

Redan innan jag var framme i Löberöd hade det börjat regna, och prognosen talade om att det var det vädret jag hade att vänta mig under hela eftermiddagen. Men det är spännande med hur jag reagerar på regn. Skulle jag varit på väg till jobbet hade jag tyckt att det var jättebesvärligt. Nu tog det inte lång tid innan jag var blöt och kall om både jacka, byxor och skor, men eftersom det var träningskläder som alla skulle tvättas efteråt spelade det ingen roll. Och när man redan är genomblöt så är det ju svårt att bli blötare.

Checkpointsen satt lätt, och även de röda kändes som gröna eller blå. Det kämpigaste var istället motvinden och regnet på väg från Löberöd till Harlösa. Trodde knappt att jag skulle komma fram! Nästa krux var sedan att checkpointen vid Löberöds slott inte alls satt där den skulle sitta enligt kartan. Fick ta hjälp av Patrik som ju hittat den dagen före (var inne i den butik där den skulle stå utanför, men de visste inte heller var den skulle vara.

I själva verket stod den vid postlådorna betydligt längre västerut. Se kartan nedan. Felet är påpekat, så förhoppningsvis flyttas stolpen eller markeringen i appen å det snaraste.

Stolpen stod vid postlådorna, ungefär där krysset står.

Även om det var motvind till Harlösa och att checkpointen vid Löberöd inte stod där den påstods stå, så gillar jag upplägget med ett fåtal cykelcheckpoints i anslutning till alla de vanliga checkpointsen. Åtminstone när man redan har cykeln med sig.

For vidare till Eslöv. Vädret växlade mellan att stundtals faktiskt erbjuda uppehållsväder, och stundtals regna mer än det gjort tidigare. Det senare framkallade problem med telefonen eftersom regndropparna dels gjorde det svårt att slå in koden för att låsa upp telefonen, dels registrera stolparnas kod. Åtskilliga gånger valdes en bokstav intill den jag tryckt på.

Ett annat aber var att mina handskar vid detta laget blivit väldigt blöta, och vid varje stopp var jag tvungen att ta av en handske för att få igång mobilen, och sedan få på den blöta handsken igen. Och eftersom stolparna stod det blev det ett väldigt av- och påtagande av blöt handske.

Hade dock ett par handskar till i bilen, så det blev att ta på dem när jag skulle avsluta dagen i Stehag. Förutom att jag höll på att leta mig tokig över checkpointen vid den lilla bron nära järnvägsstationen (appen visade mitt på bron, men lappen satt lågt på utsidan i en hörna) så gick det snabbt och bra. Vilket var tacksamt, för när jag höll på att fästa cykeln på bilen igen så tilltog regnet, men nästan hela vägen hem öste det ner.

Kollade statistiken efter avslutad dag, och de 73 plockade checkpointsen gör att jag nu är uppe i 545 hittills i år, från sju olika orter (där jag har stolpar kvar på fyra av projekten). Och därmed har jag slagit fjolårsnoteringen på 485, och det bara en månad in i säsongen. Men då har jag ju dels betydligt fler checkpoints i närområdet, dels måste jag inte lägga mer eller mindre all ledig tid på renovering.

Nog har jag väl gjort mig förtjänt av en vilodag under onsdagen? Det ska ändå bara fortsätta regna.

70 av 80 i Östra Göinge

Breanäs.

Tack för responsen jag fått på mitt förra inlägg, om social fobi (eller social ångest). Ska försöka utmana alla dessa rädslor tills jag inte alls tycker att situationerna är jobbiga. Tänkte dock att detta skulle vara ett mer vanligt inlägg, med fokus på Hittaut-premiären i Östra Göinge. Den sammanföll ju med en av mina jobbhelger, och således fick jag nöja mig med letande efter arbetstid. Men det gick ju rätt bra ändå.

Östra Göinges 80 släppta kontroller fördelas som följer: Sibbhult (20), Immeln (20), Knislinge (10), Tågaröd (10), Breanäs (10), Broby (10). I Sibbhult och Immeln är checkpointsen tydligt fördelade på 10 i söder och 10 i norr. Alltså potentiellt åtta stycken varv med tio checkpoints åt gången.

Och ja, det finns en anledning till varför jag skrivit orterna i den ordning jag gjort.

När jag gjorde min HittaUt-entré i Hässleholm i fjol visste jag inte hur pass mycket svårighetsgraden varierade mellan de olika projekten. Jag visste inte heller då att Hässleholms checkpoints var relativt lätta. Men såhär i efterhand är jag glad för det.

Mina första checkpoints i Östra Göinge tog jag tillsammans med svåger Fredrik under lördagseftermiddagen. Då hade han och familjen redan tagit Tågaröds tio på förmiddagen. Eftersom Fredrik känner till Broby väl, och hade mobilhållare på styret, kändes det mest som att jag lallade med och plockade koder. Kollade på kartan i mobilen och lade sedan ner den i fickan, men sedan tappade jag fokus på vad det egentligen var jag skulle titta efter. Tror inte det tog mycket mer än 35 minuter från att vi lämnade torget i Broby på varsin cykel tills vi var tillbaka igen.

Och att Broby står sist i listan ovan beror på att det varit den klart lättaste orten, med bara gröna och blå checkpoints där nästan alla var nåbara från cykelsadeln.

Glimåkra har jag av samma skäl skrivit först i listan.

Det var upp och ner, smala stenfulla stigar, och allt annat än anpassat för min icke-mountainbike. Det var gröna checkpoints som var svårare än blåa i Hässleholm, blåa som var svårare än röda i Hässleholm. Och de röda svårare än Hässleholms svarta. Och de svarta då? Mer eller mindre hopplösa för mig när jag inte använde gps. Det var så pass långt från stigar och andra kartpunkter som jag kunde läsa ut.

Hade förhoppningen att hinna ta Broby, Glimåkra och Knislinge under lördagen, men underskattade svårigheterna i Glimåkra. Inte förrän klockan var runt 20.15 kunde jag lasta cykeln i bilen. De 30 checkpoints som jag tagit under lördagen gav ändå en förstaplats i Östra Göinge.

Söndagseftermiddagen inleddes i Immeln. Då hade jag dessutom lyckats montera cykelstället på bilen så att jag inte behövde trycka in den i bakluckan (vilket under lördagen gjorde att jag knäckt fästet till cykellampan och därmed inte kunde använda den under söndagen).

Nu är jag visserligen från Knislinge och inte från Glimåkra eller Immeln (eller något av alla andra stenrika (alltså rika på sten) platser i nordostskåne, men jag blir förvånad över hur mycket sten och kullar det kan finnas i denna länsända. Det är som att Runé Andreasson tog inspiration till Bamses ”hemby” kullarna härifrån. Fast att han plockade bort tre fjärdedelar av alla stenar i serien, eftersom det inte vore realistiskt med så mycket sten på en och samma plats.

Immelns 20 checkpoints tog strax över två timmar att plocka, och även om de inte var riktigt lika svåra som de i Glimåkra så var det ändå en rejäl fysisk utmaning. Dessutom kunde en grön checkpoint ligga lika långt in i skogen som en röd, men vara lättare att orientera till, men i princip erbjuda samma fysiska utmaning.

När jag var klar med Immeln var jag osäker på om jag skulle hinna både Tågaröd och Breanäs innan det blev mörkt. Och eftersom jag inte hade något fungerande fäste till cykellampan visste jag att mörkret på allvar skulle vara i faktor. Eftersom Breanäs bara innehöll gröna och blå checkpoints, medan Tågaröd innehöll enstaka svårare, blev det det senare först. Att traska runt och leta svarta checkpoints mitt i mörkaste skogen är nämligen lagom roligt.

Kunde stå på med rätt bra tempo i Tågaröd, och var i valet och kvalet kring om jag skulle försöka hinna Breanäs också. Men körde dit och tänkte att i värsta fall skulle jag i alla fall hinna ta några checkpoints. Placeringarna var dock snälla och inte speciellt långt från stigen. Flera stigar var snälla, andra inte alls, och vissa backar var omöjliga att cykla i. Men jag tog mig runt (även om kedjan hoppade av med fyra checkpoints kvar), och kunde hänga upp cykeln på hållaren innan det hunnit bli helt mörkt.

Nu har jag plockat 70 av 80 checkpoints i Östra Göinge, och det är bara mina hemmakvarter kvar. Ska försöka hinna med dem under måndagen, innan någon drar till med en långspurt och kör om mig i toppen. Och baserat på min uppfattning kring svårighetsgraden på Knislingecheckpointsen verkar det vara det svåraste av släppen med bara tio checkpoints. Men (om jag inte minns helt fel) är Knislinge långt mindre kuperat än Immeln och Glimåkra.

Trots att jag tittat på Eslövs karta (klockan är i skrivande stund 01.15, så den har legat ute i drygt en timme) så kan jag inte riktigt bestämma mig för hur jag ska lägga upp morgondagen. Ska jag åka ner till Eslöv under premiärdagen, eller skjuta på det till tisdagen? Jag måste nämligen vara i Hässleholm från 14-tiden och ett par timmar framåt. Ska jag då ta Knislinge, samt börja städa av Kristianstad? Eller ska jag ta kvarvarande i Hässleholm (som jag egentligen tänkt spara till någon kväll efter jobbet). Eller ska jag stå och skrapa huset hela dagen? (Nej, det sista ska jag inte göra. Inte hela dagen i alla fall).

Får sova på saken.

Halvlyckad KBT vid valborgsgrill

Journalist. Jag vet vad du tänker. Social kameleont, passar in i alla kretsar. Och jag har absolut kollegor på jobbet som kan kastas in i vilken situation som helst och hantera den alldeles galant. Som kan få ett uppdrag av nyhetschefen och direkt kasta sig på luren och äga intervjun, anpassa frågorna efter hand och bara föra sig som en jävla stjärna.

Jag vill inte säga att jag har social fobi, och det huvudsakligen för att det förmodligen först kliniskt ska avgöras innan man får en sådan diagnos. Och samtidigt kan jag vara som fisken i vattnet om jag bara är i en social situation där jag känner mig bekväm och välkommen. Men det är när jag vet att ingen efterfrågat min närvaro som det knyter sig totalt.

Låt mig ta ett färskt exempel. Vi kan säga att det inträffade en valborgsfredag i utkanten av Hässleholm, men det i sig är såklart inte speciellt viktigt. Det kunde ju ha varit vid en grillplats i Karlshamn för några veckor sedan också.

Jag trampar runt på min orangea landsvägscykel på små och något större skogsstigar i västra Hässleholm. Det går bra. Jag blir inte speciellt trött. Läser kartan i appen, memorerar hur jag ska köra, och stannar där det känns rätt. De flesta gånger är jag faktiskt där jag tror. (En gång var jag inte alls där jag trodde, utan hade svängt av fel och tydligen kört förbi tre kontroller åt fel håll.)

Men så kom jag fram till den checkpoint som ligger längst bort. Nr 34, Fågeltornet. I sig absolut ingen svår checkpoint. Grön, och eftersom jag varit på platsen innan kunde jag rätt bra räkna ut var den skulle stå. Det var inte däri som problemet låg. Det var att jag på avstånd hörde tjo och tjim. Och när jag kom närmare också såg att det stod ett antal bilar parkerade, och att det då sannolikt var fest vid grillplatsen ute vid fågeltornet. Alltså där checkpointen stod.

Så vad gör jag då? Jo, jag vänder.

Du tror givetvis att jag skojar. Jag är nästan vid den checkpoint som ligger längst västerut, och för att inte behöva möta okända personer som har ett litet valborgsfirande vid en grill så är jag beredd att hoppa över checkpointen för att en annan dag ta cykeln hela vägen ut för att plocka enbart denna. Ni hör ju hur absurt det låter. Vad skulle egentligen detta ungdomsgäng göra med mig? Kasta ner mig i Finjasjön? Bjuda på hemkört? Säga att de kände igen mig från tidningen?

Nej, jag vet faktiskt inte vad det är jag är rädd för i sådana situationer. Men det är väl samma oproportionerliga rädsla som när jag ser en halvstor spindel. Vad ska den egentligen göra med mig? Förutom att springa runt och vara äcklig då alltså?

Så jag stannade cykeln igen. Var tvungen att tänka ut en plan. Precis som jag gör i jobbet när jag ska ringa en okänd person. Om jag säger så, vad kan svaret då bli? Och vad kan jag fråga då?

Så planen blev att jag skulle cykla ut till festen med ungdomsgänget. Gå av cykeln och förhoppningsvis hitta checkpointen utan problem. Kanske behöva heja på någon. Och om någon såg undrande ut så skulle jag säga att jag bara letade stolpar med rosa klisterlappar. Jag hade till och med förberett min uppföljning: ”efter en bra valborgsfest är väl risken stor att båda stolpe och klisterlapp ligger i Finjasjön”. Därefter skulle jag kunna avlägsna mig, efter att ha överlevt.

Så jag samlade mod och cyklade ut mot fågeltornet. Passerade först två yngre killar med varsitt fiskespö, och när jag var halvvägs framme till fågeltornet såg jag att en av personerna puttade runt på en barnvagn. Därmed var det inte den tonårsfest som jag av någon anledning föreställt mig (varför nu ett gäng tonåringar skulle samlas vid en grillplats vid ett fågeltorn när det duggregnade). Jag cyklade fram mot sällskapet. De uppmärksammade mig naturligtvis, och någon hejade. Jag hejade tillbaka. Ställde cykeln en bit ifrån, och kollade appen för att se exakt var checkpointen var (och hoppades att den inte satt på bänken intill grillplatsen, som den gjort i Karlshamn). När jag närmade mig hasplade jag ur mig ett (helt onödigt) ”ja jag ska inte störa, jag letar bara efter klisterlappar”. Någon i gänget, som uppskattningsvis var vuxna från 30 år och uppåt, med några små barn, sa något i stil med ”ja jag misstänkte det”. Varpå jag hostar fram ”ja för annars vet man ju inte, på valborg, om det är en bra fest, så kanske klisterlapparna är borta efteråt. Höhö”. Tror att jag fick något välvilligt leende tillbaka. Men kände bara att jag planerat för mycket, och att premisserna sedan inte stämde, och att min publik (som inte visste att de var min publik) var fel publik och att jag borde förberett mig annorlunda.

Cyklade därifrån. Skämdes. Hade i alla fall fått checkpointen. Men undrade, och undrar, varför jag ska tycka att dessa situationer är så vansinnigt svåra?

När jag senare närmade mig Hässleholmsgården såg jag ytterligare ett sällskap som stod och grillade. De såg inte skräckinjagande ut alls. Någon spelade ”Vintern rasar” på sin mobil. Själv hade jag fullt fokus på hur jag kunde undvika att råka cykla in i sällskapets medvetande- och bekvämlighetszon. Lyckades.

Och samtidigt kände jag ett styng av vad som bara kan ha varit avundsjuka. Här står folk och har roligt, skrattar och sjunger, och medan en del av mig absolut inte vill blandas in, så vill en del av mig bara att någon ska sträcka ut handen och fråga om jag inte vill vara med. Och istället för att cykla och gå i nästan fyra timmar, och visserligen må fantastiskt av det, ha ett samkvämsförslag att ta ställning till. Men jag har så effektivt tackat nej till alla baler, studentfester och after works ända sedan skoltiden, så jag vet nog inte ens hur man gör för att tacka ja. Och än mindre hur man gör för att bjuda in sig själv utan att dö av social skam.

Samtidigt cyklar jag runt i densmalastigen-keps för att folk som läser bloggen ska känna igen mig. Kanske för att jag inte ska behöva förklara vem jag är och vad jag gör. Samtidigt undrar jag varje gång jag postar ett blogginlägg om det egentligen är någon som läser och bryr sig.

Det är svårt allt det där med det sociala för någon som vill vara social, men inte vet hur man är det.

Men för att åtminstone till viss del beröra själva checkpointjakten. Den gick bra, blev varken trött i huvud eller kropp. Tog allt i väster och har nu bara 34 kvar, där en del är cykelcheckpoints på en vettig runda, och några är vanliga checkpoints som förhoppningsvis kan tas samtidigt. Blev lite mörkt i slutet, och särskilt med tanke på att jag hade missat en röd checkpoint en bit in i skogen bakom Hässleholmsgården och först i sent skede insåg att det inte fanns någon bra väg tillbaka för att ta den. Nu hamnade jag till slut på en smal stig i mörkret, och med lite otur hade det funnits en sten eller elak rot som jag kört på, även om jag tog det lugnt.

Var förresten inte rädd för att stöta på vildsvin, ens när det skymde. Förmodligen var det cykelns förtjänst. Antingen skulle jag nog kunna cykla ifrån situationen, eller så kunde jag i värsta fall genomföra någon form av avledande manöver (kasta cykeln mot vildsvinen?) om det verkligen krisade.

I morgon börjar Östra Göinge. I går gjorde Kristianstad sitt huvudsläpp. Och på måndag börjar Eslöv. Får väl se var jag befinner mig i mitt totalt plockande när tisdagen summeras. Just nu har jag i alla fall 378 koder fixade, och ligger med det 33:a i landet. Och därmed är jag bara hundratalet ifrån min totalsumma ifjol. Frågan är inte om jag kommer att överträffa den i år, utan hur snart det kommer göras.

Vattentornet 2.0

När jag och barnen förra året plockade checkpoints runt vattentornet i Hässleholm hade jag inte full kännedom om terrängen. Vi började på flacken, och avslutade så småningom i de branta backarna vid vattentornet. På grund av att barnen då var ett år yngre, och benen redan trötta, fick jag bära dottern såväl uppför som nerför branten.

Så i år blev upplägget annorlunda. Jag hade rundan klar för mig, och trodde nog att vi skulle klara av sex checkpoints om planeringen var god. Så vi tog den allra värsta checkpointen från början. Rakt upp mot vattentornet. Tog också dagens enda hjälp av GPS:en för att vi inte skulle gå fel. Nöjdhet hos barn är en färskvara. Det kan snabbt bli surt om jag konstaterar att vi måste gå ner en bit i backen igen, och sedan åter gå upp.

Samtidigt som vi gick från vår första checkpoint så mötte vi en man som var på väg för att ta den. Dottern berättade stolt för honom att vi hade hittat en kontroll och vilket nummer den hade. Barn alltså. Tänk om man själv hade haft mindre social skräck.

Men resten av checkpointsen gick egentligen alldeles strålande. Betydligt bättre än om jag gått själv. Nu stannade vi flera gånger och kollade kartan. Jämförde stigar, kullar och stenar. När vi tittade kartan uppe vid vattentornet så passerade mannen oss. Framme vid checkpointen var vi dock strax före honom ändå. Han lämnade också den andra checkpointen före, men blev slagen av oss till den tredje. Därefter hade vi nog andra rutter, för såg honom inte därefter.

Det är svårt att veta när energinivåerna hos barnen helt sjunker genom marken. Ena stunden springer de och hoppar (idag var det många hästhinder i skogen att hoppa över), och i nästa är benen för trötta för att gå. Det blir en del ”titta där borta är svängen som jag pratade om, och sedan är kontrollen bakom en sten”, och ”hur många steg tror du att det är till trädet där borta?”, men ofta räcker det att hålla i handen så går de små benen av sig själva.

Och så försöker jag smyga in annan kunskap under rundorna också. Som träning av höger och vänster, och att man aldrig ska dricka vatten ur stillastående källor. Vi hade nämligen en del sådana gröna vattensamlingar jämte vår väg, så det kändes som en bra lärdom att dela med sig av.

Så nu har vi betat av elva checkpoints på två dagar, och kanske kör några till på onsdag eftersom det är lite tidigare hämtning på förskolan då.

I resultatlistan kasade jag ner några placeringar till, och är inte längre topp tio i Hässleholm. Men tar det hela med mycket stor ro. De flesta som är före mig är kända HittaUt-galningar från andra topplistor runtom i sydsverige 😉

Snabba cyklar och långsamma barn

I fjol hade jag som princip att jag gick och tog alla checkpoint, såvida det inte rörde sig om uttalade cykelcheckpoints. Har redan gjort avsteg från det i år, och kan se många fördelar. Nog för att jag gillar att gå runt i naturen och leta mina checkpoints, och nog för att jag inte är helt bekväm med att vare sig ställa cykeln och knata ut i skogen eller släpa med cykeln ut bland träden, men till de geografiskt utspridda grundsläppen kommer jag nog i större utsträckning att ta med mig hojen.

Främsta fördelen: Mindre planering behövs. Om jag cyklar mellan checkpointsen och snittar åtminstone 25 km/h så är det helt ärligt strunt samma om jag inser att det blir en liten omväg. Det blir också fler förnuftiga beslut kring att hålla sig på vägarna så länge det går, och först vid checkpointkänning ta apostlahästarna ut i skogen. Den stora nackdelen tycker jag är att jag inte kan ha framme kartan på samma vis som om jag går. Skulle givetvis kunna ha appen igång i min nyköpta cykelväska till styret, men vill inte susa fram i farten och kolla kartan under tiden. Vilket väl å sin sida gör att jag tvingas granska kartan och memorera hur jag ska köra. Och så länge jag bara minns rätt och uppskattat avstånden rätt så är det ju inga problem med det.

Förhoppningen är att kunna klippa en handfull checkpoints i Hässleholm under lunchrasterna i veckan, men i övrigt inte lägga tid på Hässleholm. Kanske att jag tar resterande cykelcheckpoints på fredag efter jobbet, kanske att jag lägger den tiden på Kristianstad istället. I så fall ganska troligt med cykeln med bak på bilen. Räknar dock med att ha betat av resterande delar av Hässleholm senast torsdagen den 6 maj.

Raka motsatsen till att susa fram på cykeln är att ha med sig barnen ut på letandet. Jag har gärna med dem ut, för dels får de frisk luft och goda erfarenheter från att vara i skogen, dels så är ju alternativet för mig att jag inte kommer ut och kan plocka några checkpoints alls under pappaveckorna.

Under fredagskvällen kollade vi kartan och la upp en rutt för lördagen. Sonen hade ju hittat en checkpoint när förskolegruppen var ute i skogen, så den kändes som en given utgångspunkt. Kollade ut en runda som kunde utgå från förskolan och innehålla 5-7 checkpoints innan vi var tillbaka igen. Det var ungefär de mängderna som orken räckte till i fjol.

Körde helt analogt idag och tittade bara på papperskartan. Vi tog en del pauser och jag berättade vad som var vad på kartan. Pekade ut en kulle i verkligheten, och motsvarande på kartan. Pekade på stigen och visade hur den skulle svänga höger-vänster-höger och att vi sedan skulle in i skogen. Så fick vi samtidigt in lite träning av just höger och vänster. Framme vid checkpointsen fotade jag av koderna med mobilen. Så kan jag registrera dem på mitt konto efteråt, samt lägga upp ett konto för barnen för de checkpoints som de är med och tar.

Till dagens tur hade jag laddat midjeväskan med en påsa vindruvor som var tänkta som mellis, samt vattenflaska. Blev rätt tacksamt att planera in att vi skulle äta vindruvorna efter att vi tagit tre checkpoints. Extra tacksamt eftersom det visade sig finnas en lekplats strax intill vår tredje checkpoint. Och visst är det underligt hur ett barn (låt oss till exempel, rent hypotetiskt, ta en flicka på drygt fyra år) ena stunden kan vara så trött att detta barn knappt orkar lyfta fötterna – för att nästa stund komma att tänka på något annat och då ha hur mycket energi som helst. Som till exempel för att rusa runt på en lekplats.

När vi tagit vår femte checkpoint fick dottern, som var tröttast, bestämma om vi skulle ta den sjätte som var bara en liten bit bort (dock åt fel håll sett till var bilen stod). Hon visste inte om hon orkade, så då bröt vi rundan och återvände till bilen. I fjol fick jag bära barnen under några rundor. Jag fick till och med bära båda samtidigt någon gång. Det slipper jag helst i år.

Båda barnen var peppade på att ta några checkpoints till i morgon, så vi får se vilken runda vi kan snickra ihop.

Tas cykeln till mina egna rundor så finns det ingen anledning att planera barnrundorna efter sina egna rundor heller. Det är ju bara att susa förbi de stolpar som redan plockats.

Den enes friskvårdsprojekt – den andres mani

Jag hade fått en gnutta förhandsinformation om var Hässleholms checkpoints skulle finnas. Och då menar jag verkligen en gnutta, eftersom jag två dagar före släppet fick se kartor utan utritade checkpoints, samt exempel på var stolparna skulle finnas. Hade dock inga planer på att ge mig ut och leta före torsdagen.

Men däremot på torsdagen. Så tidigt som möjligt.

Checkpointsen skulle ju inte bli tillgängliga i appen förrän klockan 8 på morgonen, men eftersom kartan följde med tidningen (som denna torsdag delades ut till samtliga hushåll i kommunen), var min förhoppning att jag skulle kunna ta mig några checkpoints före jobbet. Ställde klockan på 04.30 (vilket, med tanke på att jag la mig vid midnatt, var alldeles för tidigt) men hade ändå inga större problem att komma upp på morgonen. Hämtade tidningen, granskade kartan, åt ett äpple, gav mig ut.

Ska inte tråka ut med steg-för-steg-redogörelse, men knatade norrut, tog stolparna bortöver discgolfbanan, och tog turen om Stoby (butiken, inte orten) hem igen. Två timmars vandring resulterade i 18 checkpoints, att lägga till de två som jag faktiskt hittat dagen före.

Efter snabb frukost och dusch cyklade jag till jobbet. På lunchen gick jag ner på stan och köpte en falafelrulle, samt plockade ytterligare fem koder. Därefter tog jag mig en cykeltur under resten av lunchrasten och fick på så vis ihop ytterligare nio.

Problemet är sedan när man inte vet var gränserna ska sättas. Eller rättare sagt: när man vet var gränserna ska sättas, men sedan struntar i det ändå.

När jag packade ihop på jobbet strax efter 17 var jag både trött och hungrig. Inte konstigt med tanke på att jag sovit för lite, rört mig mer än vanligt, och ätit tidigare än jag brukar. Så jag skulle bara ta någon enstaka checkpoint innan jag vände hemåt för att äta och byta om, och sedan ge mig ut på en längre tur. Att det faktiskt var planen kanske framgår tydligast av att jag inte startade pulsklockan.

Men visst var det samtidigt korkat att jag cyklade österut är jag bor västerut? För varje checkpoint som ändå var ”rätt nära” där jag var tog mig ju lite längre hemifrån.

Det var först när jag passerat under riksväg 23 och tog min andra cykelcheckpoint som jag startade pulsklockan. Men inte heller då hade jag egentligen ändrat planen. Jag hade bara på mig t-shirt och min tunna jacka, och skulle köra hem för att äta. Snart i alla fall.

Nu var det dock lite längre mellan cykelcheckpointsen än jag trott, och när jag låg och jagade på skogsvägarna runt Skånska vilt så visste jag ju (fast jag inte ville erkänna det) att jag hade åtminstone en timmes körning för att komma hem. Och det var utan motvinden i beräkningen denna rätt vindiga dag (vilket givetvis var underbart på väg österut, men mindre underbart när jag skulle hemåt igen).

Mestadels körde jag där jag tänkte, men det blev ett antal felnavigeringar. Det blir lätt det vid trötthet. Jag tror att jag är längre fram än jag är, och kör sedan för långt på den felaktiga avtagsvägen innan kartan kollas och fadäsen upptäcks. Höll en gång på att släpa cykeln över ett kalhygge, men insåg snart att det inte kunde vara rätt. Fick backtracka och ta det hela sakta och metodiskt, och hittade då rätt övervuxna traktorstig mitt i skogen.

Hur trött jag verkligen var insåg jag dock inte förrän jag var tillbaka på Stobysidan (orten, inte butiken) av riksväg 23 och skulle plocka några vanliga checkpoints på hemväg. Klev av cykeln för att ta en stolpe en bit upp i en backe, och kände hur dåligt benen bar mig. Valde då att enbart ta de två checkpoints som i princip låg mellan där jag var då och mitt hus. Inga ”ska bara ta denna också”-checkpoints.

Sista kilometrarna var jag ändå trött, hungrig och frusen. Det senare eftersom solen gått ner. Ställde in cykeln i garaget och stapplade in i huset. Tömde kylskåpet på allt möjligt, och kunde ha fortsatt äta en stund till med samma frenesi som jag cyklat, om jag inte frusit för mycket.

Hoppade in i duschen och tänkte att jag skulle tina där, för att sedan köra till affären och handla inför barnveckans start. Men höll helt ärligt på att somna, så gick istället och la mig strax efter 22. Fick därmed skippa torsdagsmorgonens möjlighet till stolpjakt, eftersom jag verkligen behövde storhandla på morgonen före jobbet. Tog inte ens någon på lunchen.

Okej, en kod tog jag under dagen. Men det var i väntan på att Kvantum skulle öppna dörrarna på morgonen.

Under lördagen blir det förhoppningsvis fler koder, men då tillsammans med barnen. När jag hämtade på förskolan under fredagseftermiddagen var sonen eld och lågor eftersom de hittat en HittaUt-stolpe i skogen när de var ute och lekte. På lördagen ska han visa mig den!

Nästa jakt på egen hand blir sannolikt nästa fredag. Då har Kristianstad gjort sitt huvudsläpp, samtidigt som jag ju har stolpar kvar i Hässleholm. På lördagen (när jag jobbar 7-15) drar Östra Göinge igång, och på måndagen (då jag är ledig) startar Eslöv.

Lär ha passerat 500 checkpoints innan första veckan i maj är över.

En som passerade 150 på första dagen var Martin Ringdahl som, enligt egen utsago, skulle ta det lugnare med HittaUt i år. Han var ju min nemesis, som jag besegrade i Vedema, som som besegrade mig i de tre kommande släppen. Nu hade han fått kompdag på jobbet, och passade då på att ta alla tillgängliga stolpar! Tvåa är (och var) Patrik Lindqvist som efter två dagar bara har 17 stolpar kvar. Trea är Daniel Pedersen efter att ha plockat 83 stolpar på fredagen.

Själv ligger jag i skrivande stund sexa på 67. Jag har alltså tagit två tredjedelar av två tredjedelar av stolparna. Eller fyra av nio. Och jag känner faktiskt ingen stress över att försöka upprepa fjolårets bedrift att vara klar med grundsläppet som femma. Jag kommer inte klara av det, men har inte heller något behov av det. Så helt manisk är jag kanske ändå inte?

På tal om många checkpoints förresten. En kollega visade mig topplistan i Friskvårdsutmaningen. När det gäller snittdeltagaren för varje företag så ligger Tidningen Norra Skåne etta! Våra deltagare har i snitt tagit 329 checkpoints. Vilket givetvis varit mer fantastiskt om det inte var så att denna statistik enbart byggde på mig. Sett till totalt antalet checkpoints ligger tidningen på plats 31.

Skånepremiären

I dag tog jag nog mitt första sansade beslut kring HittaUt sedan jag upptäckte arrangemanget förra året. Jag slutade i tid. Vilket verkligen inte var för tidigt, men inte heller huvudlöst sent. Och på grund av det är Kristianstad för tillfället avbockat.

Nej, jag lyckades inte med mina ambitioner att lägga mig tidigt, gå upp tidigt, och sticka ut tidigt denna lördag när Kristianstad hade sin HittaUt-premiär. För först hade jag saker jag behövde göra här hemma, och sedan var klockan så mycket att det inte kändes lönt att gå och lägga sin innan kartorna publicerats. Det enda jag visste var ju att det skulle vara en karta i varje väderstreck, men vad skulle det innebära? Hur många checkpoints skulle jag hinna ta? Och hur mycket tid skulle spenderas i bilen.

Så när klockan slog midnatt satt jag vid datorn och drog upp planerna för Uddarp, Stackedala, Horna och Lerjevallen, för att sedan gå och lägga mig – med tidig larmtid och ambitionen att orka upp.

Vilket jag inte gjorde.

Först vid 06.00 masade jag mig ur sängen, och när jag en stund senare tuggade i mig min frukost såg jag att tre redan varit ute och börjat leta. Och att den anonyme ”Hemulen” redan var klar. En HittaUtare klar med checkpointsen, och jag var inte ens klar med frukosten… Men detta ska ju vara ett år då jag bryr mig mindre om var jag ligger i resultatlistan, och lägger mer fokus på att aktiviteten i sig är så fruktansvärt rolig. Och denna lördag var det inte svårt att charmas av vare sig naturen eller HittaUt-konceptet.

Redan vid 07.30-tiden på Uddarps parkering bytte jag några ord med andra morgonpigga HittaUtare som inlett sitt letande. Genom resten av dagen skulle det sedan återkomma många muntra mungipor och härliga små samtal på coronasäkert avstånd i naturen.

Insåg ganska snart att jag inte skulle ha något problem att hinna ta hela Kristianstadssläppet, trots att det rörde sig om 73 checkpoints. Kartorna var relativt små och checkpointsen stod därmed tätt. Mitt återkommande problem med telefonens GPS skulle som vanligt bli mitt största problem. Vad kunde jag lita på? Telefonen eller min orienteringsförmåga? Inget av alternativen var hundraprocentigt, och problemet är ju att jag själv inte kan avgöra vad som är rätt vid varje enskilt ögonblick. Särskilt inte när jag efter ett tag blir trött i båda fötter och huvud.

Telefonen bråkade dock med mig och slutade jämt och ständigt att uppdatera kartan. Och när den väl uppdaterade den så placerade min blå GPS-plupp ofta en bra bit ifrån platsen jag visste att jag var. Som mitt på en bred stig, och inte 15 meter ut i skogen.

Först när jag hade tagit mig till Stackedala (och börjat med att träffa på Patrik Lindqvist som redan var klar (läs förresten intervjun med honom i Orienteringsmagasinet)) insåg jag att GPS-punkten frös så fort jag registrerat en checkpoint. Fruktansvärt störigt att behöva ladda om kartan eftersom det då ska zoomas in på nytt efter varje reggning. Vilket ledde till att jag slutade orientera efter GPS-punkt och istället började läsa av naturen. Ett vinnande koncept. För den bokskogiga naturen är tacksam att såväl navigera i som att stövla rakt igenom.

Också i Horna var naturen tacksam och orienteringen förhållandevis lätt. Det gick dock inte att se lika långt bland tallar och snår, så vid ett par tillfällen fick jag helt enkelt uppdatera kartan för att få koll på var jag befann mig. En av gångerna var jag säker på att jag hållit rätt kurs mot nästa checkpoint, bara för att inse att jag gått vinkelrätt mot den. Vilket å andra sidan fick som följd att jag skulle rakt söderut och då kunde följa solen.

För övrigt träffade jag på Patrik också vid parkeringen i Horna. Än en gång var han klar med ett område när jag kom dit för att ge mig ut.

Ingen av de fyra rundorna var vidare lång. De 3,34 kilometrarna det blev i Uddarp klarades av på 48 minuter, och att det inte gick fortare skyller jag på GPS-strul. 5,9 kilometer i Stackedala avverkades på 1:26, och då var det enda några rejäla backar som skulle klaras av. Horna bjöd mig på 5,34 kilometer på 1:01.

Mina problem vållades av Lerjevallen. Det var backigt, och svårare att orientera med defekt GPS. Därför fick jag oftare uppdatera kartan för att få fram en lägesbild. Dessutom hade jag oväntat svårt att hitta två ruiner med varsin blå checkpoint, för allt jag såg i alla riktningar var en uppsjö av stengärdesgårdar.

När jag hade tre checkpoints kvar att registrera blev jag omsprungen i terrängen (jag gick hela tiden). I efterhand förstod jag att det var Mikael Persson som hade tagit en del av checkpointsen under natten och nu var ute för att samla in resten. När jag var klar med mitt varv och uppdaterade ställningen såg jag att såväl han som jag stod på 71 checkpoints, och att jag stod först. När listan väl uppdaterats med våra båda sista hade han dock passerat.

Men det är ju ingen tävling, och allt det där.

Och här fattade jag alltså mitt livs första kloka HittaUt-beslut. Klockan vara bara strax efter 14, och jag hade utan problem hunnit köra till Karlshamn eller Ronneby och fortsätta mitt letande. Men istället bröt jag, körde förbi mina föräldrar på hemvägen och stannade där för lite kaffe och glass, och hade sedan tid på kvällen att stå och skrapa huset under några timmar.