Kryptempo

Jag försöker tänka positivt. Försöker tänka att ”det får bli så många eller få checkpoints det blir nu, alternativet skulle vara att sitta hemma med barnen istället, och då hade det inte blivit några checkpoints alls”. Försöker intala mig att tanken ”tänk vad många kontroller jag kunnat plocka om jag gått själv” bara är destruktiv och ändå inte leder någonvart.

Men visst, när dottern efter 700 meter säger sitt första ”jag orkar inte gå längre”, då vet jag att jag kommer behöva ta många djupa andetag denna runda.

Osby och Skåne rullar sedan 1 april. Hässleholm sedan i tisdags. Eslöv drog igång idag, och inom kort är också Kristianstad (23/4) och Östra Göinge (1/5) igång. Klart att man blir lite lätt stressad över alla checkpoints som bara väntar, medan jag inte kan sätta full fart.

Försöker få med barnen ut för att leta kontroller. Inte bara för att det är det enda sätt jag kan ta mig ut för att leta, utan också för att det är betydligt bättre att vi är ute och går än att vi fastnar framför Netflix. Och barnen är också intresserade av att leta kontroller. I alla fall i teorin. Inte minst eftersom de är lovade en krona per checkpoint de är med och hittar…

Satt och la upp planerna vid köksbordet. Funderade ut var vi skulle parkera, hur vi sedan skulle gå. Satte ett ambitiöst mål om att orka ta tio kontroller, och sedan gav vi oss iväg.

Det kanske säger sig självt, men för egen del är det inte någon större utmaning att hittauta med barnen. På förhand väljer jag ut miljöer som ska vara lämpliga att ta sig fram i, och när vi väl är ute är tempot så lågt att jag hinner läsa kartan flera gånger om och hitta nya bäckar och höjder att navigera efter. Utmaningen ligger i att 1) få barnen att fortsätta gå, och 2) inte bli ovänner över vem som läser koderna.

Idag hade vi (läs: jag) bestämt att de skulle läsa varannan kod. Den, vars tur det inte var, skulle inte säga vare sig siffror eller bokstäver innan den, vars tur det var, hunnit meddela mig vad rätt kod var. Fick upprepa detta flera gånger rundan, framför allt för sonen så att han skulle låta lillasyster ta ”sina” checkpoints.

Dottern fick jag istället mana på gång på gång på gång. Redan efter 700 meter (jag kollade klockan, vi hade inte kommit längre än så) och två plockade checkpoints, klagade hon över att hon var trött och inte orkade gå mer. Samma visa upprepade sig sedan gång på gång. Ibland kompletterat av att hon började ta ministeg, någon gång att hon bara stannade eller satte sig ner på knä. En gång av att hon tänkte lägga sig ner och rulla nerför en (lerig) backe för att spara energi… Och sedan, lika plötsligt, får båda barnen för sig att de ska tokrusa och sätter full fart i 100 meter.

Till slut var vi tillbaka vid bilen. Det blev inte tio checkpoints, utan sex. Promenaden var på sammanlagt 3.92 kilometer, och tog 1 timme och 39 minuter att gå. Alltså 25 minuter per kilometer. Och jag som föredrar rask takt, och beroende på längd på runda snittar 8-10 minuter per kilometer (utan checkpoints) känner riktigt hur det kryper i hela kroppen av att jag i princip måste dra benen efter mig.

Får försöka kompensera med några rundor såväl före som efter jobbet nästa vecka när jag kan styra mitt eget tempo.

Lasse vandrar på Alvar

Eller: En vecka som Ölandstok

Eller: Strövtåg bland stättor, stenmurar och stormbyar

Eller: Är lä ett fastlandsfenomen?

Här har HittaUt-säsongen varit igång i gott och väl en vecka, och det enda undertecknad mäktat med är 20 kontroller tillsammans med barnen – och ett fjuttigt inlägg. Vad är felet?

Förklaringen är mycket enkel. Jag har inte varit i HittaUt-aktivt område. Tilldelades tidigare i år ett kreativitetsstipendium från Journalistförbundet, och har därför suttit på södra Öland den senaste veckan. Fast inte bara suttit såklart, det har blivit en del vandrande också.

Ni som känner mig vet att jag tycker om att gå långt. Rundorna ska helst vara åtminstone en mil, men gärna längre än så. Samtidigt gäller det att hitta en balans för hur långa rundor det är rimligt att lägga upp om man vill slippa ta med sig vatten eller något att knapra på. Kan inte påstå att jag hittat var mina optimala gränser ligger, men jag provar mig fram. I den väderlek som varit här på ön i veckan (ganska blåsigt, bitvis soligt, och runt 5 plusgrader) kan det bli åtminstone 2,5 timme utan någon typ av färdkost.

När det gäller utstakade vandringsleder tycks det mig som att antalet rundleder på södra Öland är ganska få. Förstår dock att jag nog får räknas som bortskämd med att hemma ha Hovdala vandringscentrum i närområdet, och därmed ha ett stort antal rundleder på milen och uppåt. Och eftersom jag oftast går ensam är rundleder ett måste – för på något sätt måste jag ju ta mig tillbaka till där jag började.

Måndag 4/4:

Framåt eftermiddagen gick bilresan från Hässleholm med riktning mot Parboäng gård på södra Öland. Skulle ta ungefär 3,5 timmes körning, men förhandsplanen var att stanna till i såväl Karlshamn som Karlskrona på vägen. Detta bestämt för att sträcka på benen eftersom jag inte är så förtjust i att köra länge själv. Men platserna hade givetvis valts ut eftersom de hade pågående HittaUt-projekt (därför ratades Kalmar som ett ställe att stanna på – säsongen i Kalmar börjar inte förrän den 4 maj).

Antalet plockade kontroller på vägen: 0. Vädret var under körningen konstant blåsigt och regnigt/snöigt och med temperaturer som pendlade mellan 0 och +2 grader. Så det blev att istället köra allt i ett svep och landa i den lägenhet som ingick i stipendiet så snabbt som möjligt.

Och visst framgår det med all önskvärd tydlighet att jag är en lättimponerad man, för jag kände direkt när jag klev innanför dörren att det var ett lyxigt självhushåll jag hade för en vecka framöver: det fanns golvvärme!

Tisdag 5/4:

Regnet hade dragit bort och ersatts av sol. Vinden var dock kvar. När jag letade igenom packningen insåg jag att jag glömt att packa mössan. Hade inte heller med någon av mina HittaUt-buffar, vilka hade suttit som handen i handsken här i blåsten. Inledde morgonen med en kort promenad upp till Grönhögen, samhället som ligger strax norr om Parboäng gård. Fick hålla hårt i kepsen. Totalt blygsamma 3,48 km.

När sonen var under ett år var jag och hans mamma med honom på några dagars semester på norra Öland, och tog då en tur till fyren Långe Erik på norrudden. Därför – och med tanke på att jag bara bodde sju kilometer från sydspetsen nu – var det självklart att jag skulle till Långe Jan. Det fick bli en utflykt för tisdagsförmiddagen. Tog visserligen bilen första biten, men parkerade i höjd med Kungsstenarna i Ottenby naturreservat, och traskade sedan söderut längs asfaltsvägen. Vinden låg stadigt och kallt mot mitt högeröra under de tre kilometer jag gick, och till slut fick jag hålla handen mot örat för att inte få ont i huvudet.

Kom ut till fyren, tog några bilder och satt en stund och vilade, och gick sedan tillbaka till bilen, då med vinden kall mot vänsterörat istället. Eftersom Kyrkhamnsleden gick parallellt med asfaltsvägen en bit valde jag att gå på den istället för att trava på asfalt. Totalt blev det 6,13 km innan jag kunde krypa in i bilens värme igen.

Varpå det blev en bilutflykt till Färjestaden, där mössa inhandlades. (De två sista bilderna från Mörbylånga där jag stannade till på hemväg från Färjestaden).

Onsdag 6/4:

Hade stått och hackat och dragit i rötter i rabatten där hemma, och av detta blivit stel i ryggen. Framför allt runt höger skulderblad gjorde det ont. När jag sedan satt och körde bil i fyra timmar förvärrades smärtan så att jag knappt kunde lyfta armarna över huvudet för att ta av tröjan utan att det strålade smärta från skulderbladet. Så redan på måndagskvällen hade jag letat upp en massör i Färjestaden och bokat in mig för 90 minuters massage framåt lunchtid på onsdagen.

Innan avresan norrut fick det dock bli en morgonpromenad längs asfaltsvägar och en traktorstig intill en åker. Inget speciellt egentligen, men 7,51 km i ett raskt 8:38 min/km-tempo.

Massagen? Jodå, en liten thailändsk dam med imponerande starka nypor och hårda armbågar. Vet inte hur många knutor hon hittade i mina axlar, men antar att jag skaffat mig dem i allt arbete framför datorn. När jag gick därifrån kände jag mig snudd på överkörd, men också uppmjukad i rygg och axlar. Så om någon läsare är på Öland och behöver en ordentlig massage: prova Pan’s massage i Färjestaden.

Torsdag 7/4:

Två tankar: 1. Ville ut och gå tidigt på morgonen, för det var den enda tid då SMHI sa att det skulle vara vettigt väder. 2. Ville kombinera Kyrkhamnsleden och Västra Mark och dessutom gå till och från platsen. Gjorde en snabb beräkning om att det borde bli lite drygt en mil. Så laddade upp med blott ett glas vatten, och såg fram emot en vettig frukost när jag kom hem.

Rundan kunde fått en bättre start. Om jag tittat mer noggrant på kartan hade jag insett att jag kunde ta en genväg och därmed kapa en kilometer i början. Än mer irriterande blev denna insikt när jag sedan – efter mycket förvirring eftersom Kyrkhamnsleden tyvärr var dåligt utmärkt i början och bland annat gick genom en hage där grinden var låst med hänglås – hamnade på fel sida om en skogsmaskin som lastade tjocka ekgrenar. Fick därför gå ut på vägen som jag kommit ifrån och därmed fullborda min omväg.

Egentligen vet jag inte om vare sig Kyrkhamnsleden eller Västra Mark som helhet var av det fantastiska slaget, men är du på södra Öland BÖR du ändå gå dem. För bara sett till kuststräckan är det väl värt det. Om någon ska spela in en film som utspelar sig på savannen, men inte har råd att åka till varmare breddgrader, är det här nog så nära savannen man kan komma. Hjortar ingår. Dock inte värme, men det syns ändå inte på vita duken.

Följde Kyrkhamnsleden tills den gick ihop med Västra Mark, och gick sedan hela varvet runt på den sistnämnda, innan jag tog samma väg norrut på Kyrkhamnsleden. Den södra delen av samma led hade jag gått redan på väg tillbaka från Långe Jan. Hemvägen fortsatte sedan över Ottenby gravfält och längs den gamla, numera gräsövervuxna, landsvägsdragningen. På det viset behövde jag bara nöta asfalt från Karl X Gustafs mur och norrut. En fascinerande mur. Enligt infoskylten var bönderna irriterade på de inplanterade hjortarna som satts på området av Gustav Vasa men som nu levde rövare bland böndernas grödor. Men muren – som bönderna själva fick vara med och bygga och som går från kust till kust – ska mer ses som ett skrytbygge och en revirmarkering, för den hindrade inte hjortarna från att skutta över och fortsätta mumsa.

Morgonpromenaden blev 14,45 km lång och tog 2:40 att gå. Gissa om jag var frukostsugen när jag kom hem igen!

Väderprognosen bättrade på sig under dagen, och efter att ha kollat på naturkartan.se för att se lämpliga leder så utsåg jag Gösslundaleden till mitt offer. Prognosen visade att det skulle vara uppehåll till 15, så det gällde för mig att jag var tillbaka i bilen då. Nu tänkte jag dock inte på att det var en halvtimmes körning innan jag kunde börja gå…

Gösslundaleden var min första bekantskap med Stora Alvaret på Öland. Och även om jag läst vad ett alvarlandskap innebär så fattar jag inte riktigt vad det är. Men det är i alla fall platt och med låg växtlighet. Visst har vi motsvarande miljö (alltså platt och med låg växtlighet) också hemma i Skåne, men där känns det som att det är i korta avsnitt mellan två skogar. Här är det kilometerlångt åt alla håll. Det gör det extra viktigt att hålla koll på var man går, för det är ont om tydliga riktmärken att gå efter. Nu var min bästa räddning att jag visste att vägen där jag hade bilen låg rakt söderut, så skulle jag tappa bort mig var det mina nödutgång.

Ledmarkeringarna på Gösslundaleden är stenrösen, eller stentorn. Det är genialt i sin enkelhet, eftersom det är lätt att komplettera så länge man bara har några stenar för att bygga ett eget torn. Men det finns svagheter, och i det tar jag inte med den minimala risken att det är någon stigmarodör som bygger torn som leder bort vandrare från den rätta stigen. Men det är helt enkelt bitvis svårt att hitta nästa markering. Inte när det är gräs och buskar som omger, men när det är mycket sten. Är det dessutom regnigt så att glasögonen blir fulla av vattendroppar, ja då föredrar i alla fall jag någon färgmarkering att gå efter.

Trots att jag inte gärna ville tappa bort mig från leden gjorde jag ett utbrytningsförsök för att hitta Kartmuren. Att jag skulle våga byggde helt och hållet på att leden vek vänster i det platta landskapet, precis där man nådde fram till en svinrygg. Och att svängen skedde precis där det var ett träd som stack upp över alla andra (även om det inte var speciellt högt). Men i min jakt på Kartmuren vände jag mig ändå om några gånger för att försäkra mig om att jag hade trädet inom synhåll.

När jag var ute på denna murjakt började klockan närma sig 15. Vid 14.55 kom de första regndropparna, och jag hade redan gjort ett uppgivet försök att hitta Kartmuren när jag tog ny sats och såg muren i fjärran. Väl framme vid den såg jag fortfarande trädet på svinryggen. Även om jag visste att jag skulle kunna snedda mot där leden borde gå längre fram så valde jag att återvända till trädet för att riskminimera.

I närheten av Kartmuren går dessutom den fascinerande Mittmuren. Och även om man som skåning är van vid stengärden så är dessa stenmurar något speciellt. Och särskilt då Mittmuren som är cirka fyra mil lång och går från norr till söder på Stora Alvaret.

Regnet fortsatte att falla i stilla takt fram till jag var runt 300 meter från bilen. Då öppnade sig himlen. Glad att det regnvädret inte kom 14.55 när det började droppa utan väntade i 45 minuter till. Annars hade varken skor, jacka eller vandrarbyxor varit torra förrän veckan varit slut.

Denna eftermiddagsrunda stannade på 8,34 km, och tog precis över 1,5 timme att gå.

Fredag 8/4:

En mellandag för vandrandet. Lät både Dobsomjackan och -byxorna hänga kvar hemma, men tog på mig vandrarskorna när jag besökte Eketorps borg, och samtidigt passade på att (försöka) gå den korta Eketorpsleden. Ledmarkeringarna var stenrösen, men i detta fall lite för ofta bara ett par stenar högt och svårt att se. Så efter att ha tappat leden två gånger bestämde jag mig för att gå som jag ville, vilket blev en betydligt längre bit än de knappa två kilometer leden skulle vara. Innan jag vandrade tillbaka till bilen knatade jag runt inne på Eketorps borg och tittade. Fascinerande! Och 4,16 km ner i väskan.

Eftersom jag i princip var över på Ölands östkust (stickspår: kallar sig ölänningar västkust- respektive östkustbor eller enbart ölänningar/öbor? Lite fascinerande att det i så fall finns västkustbor öster om östkustborna i till exempel Kalmar) hade jag för avsikt att titta till vandringsmöjligheterna också här. Hade sett att den femte och sista delen av signaturleden Mörbylångaleden gick från Seby läge och söderut till Ottenby. De första kilometerna går till Gräsgårds fiskehamn innan den svänger av. Speciellt här är att området är fågelskyddsområde, och under delar av året (bland annat nu) är det strängeligen förbjudet att gå i området – bortsett från på markerade leder.

Jag tog bilen till Gräsgårds hamn och stod och kände de friska vindarna längst ute i hamnen. Sedan gjorde jag vandringen norrut till Seby läge, genom Gammalsbys sjömarkers naturreservat. Bitvis var det rätt blött, och även om jag försökte följa leden fick jag ibland göra avsteg på ett tiotal meter för att hitta en någorlunda torr övergång över en (spontan) bäck. Uppe vid Seby läge tittade jag på fotoutställningarna som de hade i damernas. respektive herrarnas omklädningsrum på badplatsen, och valde sedan att ta asfaltsvägen tillbaka. Eftersom det var längre upp till landsvägen än jag hade räknat med blev det totalt 6,12 km, där asfaltsdelen var fyra av dessa kilometer.

På kvällen valde jag sedan att vara kulturell istället för att vandra mer. Tog bilen till Kalmar och tittade på Ölands folkhögskolas uppsättning av Romeo och Juliet. Välinvesterad tid och hundralapp (och bensinpengar).

Lördag 9/4:

Tidigt under veckan såg det ut som att lördagen skulle bli den bästa dagen för vandring med sol hela dagen. Och ja, det skulle bli den bästa dagen, men vädret var fortfarande av det apriliga slaget.

Eftersom jag inte tyckte mig hitta någon bra rundslinga i närområdet fick jag komponera ihop en själv. Klurigheten bestod (bland annat) i att jag inte hade med min midjeväska med vattenflaska i packningen, så jag fick helt enkelt ha ätit och druckit vad jag behövde innan vandringen, och sedan vänta tills jag var tillbaka i bilen där min vattenflaska låg.

Vandringen utgick från samma parkeringsplats som när jag gick Gösslundaleden, men denna gången skulle jag vandra söder om vägen istället. Först Gösslunda–Tingstad flisor, därefter Tingstad flisor–Penåsa. Där denna nådde Millersten-leden skulle jag dock vika av österut på denna, och när den i sin tur nådde Penåsa ödeby skulle jag göra en avstickare på den, för att återansluta till Millersten, nå fram till parkeringen vid Penåsa, vandra hela Penåsa–Tingstad flisor, och sedan tillbaka Tingstad flisor–Gösslunda. Glasklart? Glasklart.

Det var soligt när jag klädde på mig vandrarutstyrseln. När jag satt i bilen började det mulna på, och man såg hur nederbördsmolnen låg över fastlandet och släppte ifrån sig något. Med fem minuter kvar av bilfärden började det hagla över mig och bilen. Strax efter att jag börjat vandra kom nästa hagelskur, och eftersom jag dessutom inledde i sned motvind var det extra oangenämt. Efter några kilometer klarnade det dock upp, och större delen av vandringen skedde i sol (men blåst).

Några korta reflektioner:

  1. De flesta leder på Öland (och överallt?) innehåller blötare partier vid den här årstiden. Min inställning till vätan går från 1) hur kan jag undvika att bli blöt om fötterna, till 2) nu när jag ändå är blöt, kan jag undvika att jag blir mer blöt, till 3) hur blöt kan jag tänka mig bli om fötterna just nu, till 4) jag har torra strumpor hemma, låt mig hitta den snabbaste vägen utan att behöva sakta in för mycket.
  2. Att gå utan vatten och mat gick bra i 15,8 km. Därefter var jag för trött för att tänka på något annat än att jag var trött och törstig. Resten av fokus fick jag lägga på att se var jag satte fötterna. Jag vet nämligen att det är när jag blir för trött som risken att jag trampar snett och stukar fötterna ökar. När jag gick på Hovdala för några veckor sedan kom stukningen efter knappt två mil. Och jag ville verkligen INTE gå och stuka foten långt ute på Alvaret.

Kombinationen av ovanstående punkter gjorde att jag under de sista fem kilometerna (där sista tre var förhållandevis befriade från blöta marker) prioriterade att hålla tempot uppe mer än att hålla fötterna torra. Jag var helt enkelt för trött för att stanna upp, välja väg, och sedan sätta upp tempot igen.

Resultatet blev hur som helst 21,81 km på 2:34, det vill säga under 10 min/km.

Söndag 10/4:

Avslutningsdagen bjöd inte på någon vandring på Öland. Packade och sopsorterade och körde på slaget 12 hemåt. Hann dock med att dricka lite kaffe och läsa bok ute i solen först. Även om det blåste så var det första dagen som det på riktigt var lite gott väder. Så dags då. Men skönt att köra i fint väder, till skillnad från det regnrusk som överföll på vägen till Öland.

När jag kom hem tillät jag mig landa i en hel kvart innan jag svidade om och tog bilen till Osby för att leta HittaUt-kontroller.

Började med Klinten, och flera av placeringarna var desamma som Naturpassets häromåret (ifjol?). Hade ändå samma problem som då med att hitta till en viss punkthöjd, och vissa andra checkpoints trilskades nästan lika mycket. Eftersom appen strulade när det gäller att uppdatera min position valde jag att i större utsträckning försöka gå på kompassriktning och räkna steg, vilket i de flesta fall i alla fall förde mig i närheten av nästa pinne.

Eftersom jag både behövde storhandla innan affärerna stängde, och trots allt behövde förhålla mig till dagsljuset, kände jag att tiden sannolikt inte skulle räcka till för alla övriga checkpoints i Osby. Men jag gjorde ändå ett försök.

Hoppade in i bilen efter att ha klarat av Klinten och körde och ställde mig vid idrottsplatsen. Gick och tog de första två checkpointsen, men eftersom det var så lättorienterat och jag hade klockan emot mig började jag bitvis också att springa, vilket kändes helt okej trots att jag hade vandrarskor och -byxor. Fick dock inse att jag inte skulle hinna ta de nordligaste, eftersom jag då säkert hade behövt lägga 45 minuter till, så kapade rundan och nöjde mig med totalt 49 checkpoints för dagen. Därmed uppe i 69 totalt hittills i år, och på tisdag morgon startar äntligen hemmaprojektet. Eftersom det väntas halvdagsjobb både onsdag och torsdag, och därefter är fyra dagar ledigt tillsammans med barnen, räknar jag med att vi ska kunna plocka några av dessa checkpoints tillsammans. Särskilt eftersom jag mutar dem med en krona per checkpoint de är med och tar!

Säsongen äntligen igång

Är det bara jag som känner lite stress över att det plötsligt finns så många checkpoints i närområdet, och att jag bara har tagit elva av dem?

Allt var så enkelt för två år sedan när jag hittade HittaUt. Då var det Hässleholm och Kristianstad som gällde. Men sedan var jag fast, och förutom att givetvis ha siktet inställt på Hässleholm och Kristianstad tillkom ju såväl Östra Göinge som Eslöv, och dessa var jag ju tvungen att ta. Och det något spretiga Skåneprojektet var jag ju också tvungen att doppa tårna i.

Och eftersom ovanstående fyra inte var igång förrän i mitten av april och framåt fick jag ju roa mig i såväl Kalshamn och Ronneby som Varberg.

Det är lite som att stå vid ett dignande julbord där man vill plocka åt sig från alla möjliga håll, men snabbt inser att det inte är rimligt att man ska orka äta allt och sedan tvingas välja mellan perfekt rullade köttbullar och senapssill.

I fjol slutade det med strax över 1 000 checkpoints för min del, vilket innebar att jag uppfyllde mitt fyrsiffriga mål. Och det trots att jag stukade foten ordentligt i juni och sedan fick halta runt på de rundor jag tog mig an efteråt.

I år har jag inte ett hus att skrapa färg ifrån, och således har jag mer tid att hittaut. Och antalet checkpoints i närområdet är också större då Osby tillkommit med ett projekt, samtidigt som det skånska projektet verkar ha slipat på upplägget från första året och nu är mindre spretigt. Tillkommit har ju också min gamla hemstad (och min alla tiders favoritstad) Halmstad, vilket är ett givet mål för sommaren.

Så hur det ska bli med tanken att dra ner lite på HittaUt-tempot i år får jag väl se.

För egen del började emellertid säsongen under fredagseftermiddagen. Jag jobbade lite mer än halvdag eftersom fritids höll utbildningsstängt, och tog sedan emot barnen i huset framåt eftermiddagen. Eftersom båda barnen tycker om att leta kontroller (och jag dessutom börjat muta dem i år, en krona per hittad kontroll – givetvis för att få dem att vilja ut och leta, så att jag får anledning att sticka ut och leta) ställde vi kursen mot Osby. Jag hade på förhand stakat ut en runda som kändes lämplig för vår lilla trio.

Elva checkpoints blev det, och även om det både bjöds på pappatjat (om att gå från den stora lekplatsen eftersom vi bara hittat två kontroller och faktiskt åkte hit för att leta kontroller, och ni har lekt här i snart tio minuter och ny fryser jag snart…) och barnbråk (på grund av rättviseaspekten i hur man turas om att leta upp kontroller – och hur man som 5- och 6,5-åringar kan tycka att det är mycket roligare att reta sitt syskon än att försöka hålla sig till det vi bestämt), men på det stora hela var det ändå trevligt att komma ut. Och ser vi ur frisklufts- och -vårdssynvinkel blev det tre vandrade kilometer och lite mer än en timme som tillbringades i naturen, långt från andra skärmar än den mobil där kartan granskades. För barnens del blev det också en del intervaller eftersom det är viktigt att springa ruskigt fort för att hinna före sitt syskon.

Förhoppningen var att lördagen skulle bjuda på ytterligare en runda, men eftersom förmiddagen gick åt till kalasförberedelser och eftermiddagen åt kalasutförande så fick vi skjuta det till söndagen. Då bär det av till Vinslöv för att norpa några Skånecheckpoints.

Men jo, även om det är bra att jag kan få med mig barnen ut i skogen för att leta, så längtar jag nog efter att få bege mig ut på egen hand. Lägga timme efter timme på att tömma område efter område på checkpoints.

För nog ska jag rensa Hässleholm och Kristianstad (kanske bortsett från cykelkontroller i båda kommunerna), och såväl Osby som Östra Göinge ska tömmas. Dessutom Halmstad, och förhoppningsvis delar av Varberg. Och eftersom Karlshamn blivit en favorit de två senaste åren måste åtminstone en stor del av dessa checkpoints håvas in i säcken. Och ja, sedan vill jag ju ha åtminstone de Skånekontroller som finns i nordostskåne. Och hittills räknar jag lite slarvigt till att det är åtminstone 150 sådana som känns intressanta.

Det kommer bli en lång sommar…

Jakt avbruten på grund av jakt

Har inlett de två senaste inläggen med att konstatera att det var länge sedan jag skrev. Så jag ska inte inleda ett tredje på samma sätt, även om det var länge sedan jag skrev. Utan längre fram i inlägget försöka mig på en analys av varför det var längesedan jag skrev.

Och för övrigt ska jag försöka fatta mig kort, även om det inte tillhör mina talanger.

Målet är fortfarande att jag ska ta mig över 1 000 plockade HittaUt-checkpoints innan denna säsong är över. När jag var uppe i Stockholm på kurs passade jag på att ta ett knappt tjog på väg till och från centralstationen (eftersom jag helst ville undvika tunnelbanan – och inte av smittorisk utan av risk för att åka fel (samt av snålhet) – så gick jag istället). Och i dag tog jag bilen ner till mellanskåne för att försöka stöka av extrasläppen som gjorts för HittaUt Eslöv.

Förra gången jag var där hade jag med cykeln. Och en stor del av dagen skedde letandet i regn.

I dag hade jag inte med mig någon cykel. Men regnet fanns där ändå som en trogen gammal följeslagare.

Inledde i Billinge, gick 3,61 km och tog vad som fanns att ta på 40 minuter. Som jag (och många andra) tidigare konstaterat är svårighetsgraden på Eslövs checkpoints låg. Du behöver inte virra långt ut i skogen, inte använda din skarpaste orienteringsförmåga.

Fortsatte sedan till Stockamöllan. Precis som Billinge var dessa checkpoints på orter som tidigare inte haft några. Tog alla utom två stolpar, för när jag var på väg till dessa två möttes jag av jägare som precis verkade ha inlett dagens jakt, och som satt upp skyltar om att jakt pågick. Vände och försökte istället angripa checkpointsen från andra hållet (tänkte att om jag hade tur så var själva jaktområdet mellan mig och kontrollerna jag var ute efter, men inte vid kontrollerna i sig) och tog tre stolpar på vägen. Men när jag sedan svängde in på stigen jag behövde ta så tog det inte mer än ett 50-tal meter innan jag mötte en ny jägare med gevär över axeln. Så då var det bara att vända.

Ogillar att lämna ett område med checkpoints oplockade, men jag kunde inte gärna sitta och vänta ut jägarna och hoppas att de skulle bege sig hem snart.

Övriga nya checkpoints fanns i Stehag och Eslöv, som fanns med också i grundsläppet. Tanken var att beta av checkpointsen längre och längre söderut, men när jag kommit fram till Stehag och parkerat vid samma bygdegård som förra gången, så satt det ett anslag vid skogen jag skulle gå in i: ”Jakt 9-14, välj annat motionsspår”. Och klockan var då 12. Således var det bara att packa ihop och köra vidare till Eslöv. Kontrollerna i Stehag överlappade bara grundsläppets minimalt, men tråkigt nog var de nya i Eslöv utspridda över stora delar av kartan som använts vid första släppet. Jag personligen tycker att det är tråkigt eftersom jag nu fick passera samma miljöer som jag cyklat förbi för några månader sedan. Då hade jag ju likaväl kunnat strunta i att ta kontrollerna vid första tillfället och göra det effektivare nu.

Rundan i Eslöv blev 13,1 km och avverkades på 2:30. Efter dryga timmen började jag tveka kring om jag skulle ge mig på Stehag när jag var klar i Eslöv, och en timme senare hade jag fortfarande inte bestämt mig riktigt. Men till slut blev valet ändå enkelt.

När jag satte mig i bilen för att äta var jag trött i huvudet och kroppen, och foten värkte (läkaren som tittade på den förra veckan tror att det är hälsporre, och jag måste nu få tummen ur att boka tid hos sjukgymnast – för tredje gången på två år). Jag hade ingen lust att lägga en timme till i Stehag, och sedan en kvart i Stockamöllan, bara för att beta av alla checkpoints i projektet. Energin var på noll. Sannolikt kommer jag inte att ta dem vid något annat tillfälle i höst, men så får det helt enkelt vara.

Beslutet att bryta var helt klart rätt. På väg hem behövde jag parkera i en p-ficka och sova i 20 minuter innan jag kunde fortsätta hem. Nog för att jag brukar känna mig en smula matt efter långrundorna (idag blev det 20,05 km, fördelat på tre sträckor), men när foten dessutom ömmat hela dagen och där värken sedan övergår i postvandringsvärk, då sprider sig liksom energitappet till hela mig.

Jag är i skrivande stund uppe i 926 checkpoints. Min förhoppning och mitt mål är fortfarande att komma över 1 000 i år. Jag kommer att ha totalt fyra släpp till i Hässleholm och Kristianstad som återstår för mig att ta, och skulle det behövas får jag köra till Stehag och Stockamöllan och ta de 18 som fattas på mitt konto. Skåneprojektet har dessutom en del inom rimligt avstånd som skulle kunna betas av vid behov.

Men nästa år kommer jag inte sätta upp något mål för antal checkpoints. Och som jag känner nu så kommer jag inte att engagera mig på samma sätt. Jag vet att det delvis är min värkande fot som talar (det är svårt att finna någon inspiration i att gå runt långturer i skogarna, att börja springa eller komma igång med annan träning, när foten hela tiden gör sig påmind – och det finns en gnagande oro för att detta är något jag från och med nu kommer att få leva med), men det är annat också.

När jag tog upp vandrandet, och sedan hittade HittaUt, var jag nyseparerad och behövde hitta en syssla som tog mycket tid och kunde skingra tankarna. Dessutom bodde jag i lägenhet och kunde då få en bra utomhussyssla. Men jag känner mig själv, och vet att jag har lätt att ta saker till överdrift. Jag kämpar med att inte sätta orimliga krav på mig själv (som att jag vill vara bäst i varje ny sak jag testar) eftersom det inte är en hälsosam inställning till livet. Det går sådär. Att hoppa över Stehag var ett bra och riktigt beslut, men det tog emot att behöva övertala mig själv till att jag inte behövde ta alla checkpoints.

Sedan drygt ett år har jag dessutom huset att fixa med. Första sommaren var det invändig renovering, i år har det handlat om att skrapa och måla om fasaden. Och från och med våren hoppas jag på allvar kunna ta tag i trädgården (som jag redan tjuvstartat med i år). Och eftersom jag nu kan fly ut i trädgården när väggarna känns för trånga, och inte behöver ge mig ut i skogen, finns inte samma behov av att HittaUt i omfattningen jag hittills gjort. Från och med nästa år vill jag lägga lediga heldagar på att gå runt och påta i trädgården, eller sitta med en bok och göra ingenting. Men också göra några HittaUt-utflykter. Mitt problem är att hitta balansen. Att inte känna att jag borde stöka i trädgården när jag lägger en heldag på HittaUt, och inte känna att jag borde lagt en heldag på HittaUt för att se hur många checkpoints jag kan ta, när jag istället går och klipper gräset.

Vi får se var allt landar.

PS. Är det någon som har en högerfot över, i sisådär storlek 43-44 (så att jag inte behöver köpa nya skor) så tar jag tacksamt emot den. DS.

Två checkpoints, blåbärsjakt – och vinst

Tittar i historiken. Det har uppenbarligen gått en och en halv månad sedan jag senast skrev ett inlägg. En del har kommit emellan. Som husskrapande, trädgårdsröjande, semester i allmänhet. Och en smula dåligt samvete över att allt det hittautande som jag tänkte ägna mig åt under semestern knappt blev någonting.

För en och en halv månad sedan stukade jag foten i skogarna utanför Perstorp. Ouppmärksamhet i kombination med en nerförsbacke blev högerfotens (och mitt) fall. Tidigare har fotstukningar gått över på några dagar, om de inte suttit i upp till en eller ett par veckor. Och kanske är det åldern som börjar ta ut sin rätt (är veckor ifrån 35…), men foten känns fortfarande inte bra. Sträcker jag ut foten helt (tänk att du ska gå på tå, men jag gör det alltså sittande på en stol) så känns det inget konstigt i vänsterfoten, medan det strålar från baksidan av foten och in under knölen på utsidan av foten. När jag går gör det dessutom ont under foten, sannolikt på grund av snedbelastning för att kompensera värken.

Tog extrasläppet i Bjärnum (HittaUt Hässleholm) dagen efter det kom. Imponerad över hur aktiva hässleholmarna är, för trots att jag var först klar under söndagen så var jag bara på 20:e plats. 19 av fullpoängarna hade alltså tagit hela släpper under lördagen.

I lördags släpptes nya checkpoints i projektet, i Tyringe. Men eftersom det sammanföll med barnvecka var det aldrig ens aktuellt att försöka klippa alla. Istället gjorde jag och barnen upp planer för söndagen där vi – beroende på promenadformen hos barnen – skulle ta mellan fem och sju gröna och blå checkpoints. Det jag inte räknat med var hur hutlöst mycket blåbär och hallon som det fanns i Sanatorieskogen… Så det blev bara två checkpoints, och de 1,53 km som avverkades tog hela 49 minuter att gå. Och det trots att jag tidigt deklarerade att vi avslutade checkpointletandet, och att om vi bara kom tillbaka till bilen så kunde vi köra hem och äta för att sedan återvända med spannar för att plocka så mycket blåbär de orkade.

Vid återbesöket blev det runt 350 gram blåbär. Barnen önskade blåbärspaj, men än så länge har det bara blivit lite efterättsbär.

Helgen bjöd dock på en annan trevlig överraskning i och med första vinstdragningen i Hässleholm. I fjol blev det nada på mina insamlade checkpoints, men i första dragningen i år blev det ett presentkort på Café Madrix i stan. Så det blir till att nyttja det med barnen en ledig dag vad det lider!

En vrickad Skånepremiär

Det finns en första gång för allt. Som att stuka foten. Nej, inte som att stuka foten för första gången, eller att ens stuka just denna foten, men åtminstone att stuka foten för första gången i mina vandringsskor som dittills hållit emot så bra.

Skitfötter.

Jag tycker inte det är konstigt att uttrycket ”känns sig stukad” passar så bra ihop med känslan som finns i kroppen när man stukat en fot. För det är minsann få saker som man kan göra utan att påminnas om sin ynklighet. Till och med en sak som att ligga i soffan och titta på fotbolls-EM kan bli ansträngande.

Måndagen var dock inte bara dagen för min senaste fotledsstukning utan också den dag då jag tänkt inleda projektet HittaUt Skåne. Det var visserligen mer än en vecka efter att checkpointsen släpptes, men jag har inte haft möjlighet tidigare.

Funderade länge på hur jag skulle lägga upp dagen. Skulle jag köra söderut och riva av de 30 gröna checkpointsen i Trelleborg? Stanna i mellanskåne på någon av alla orter som är med där? Sikta västerut mot Perstorp, Klippan och Örkelljunga? En torktumlarleverans fick fälla avgörandet.

När jag beställde torktumlaren var det med info om leverans på måndagen, mellan 9 och 13. Jag tänkte börja röja i trädgården, och så fort torktumlaren anlänt så skulle jag ge mig ut för att leta. Men på fredagen kom ett sms med info om att leveransen nu skulle ske 13-17, utan att egentligen förklara varför. Och eftersom jag bara hade förmiddagen på mig fick det bli västerut. Börja i Perstorp, sedan kanske städa av Klippan, och avrunda i Örkelljunga.

Nu är jag dock inte så bra på att komma upp på morgonen, och inte heller så bra på att uppskatta tidsåtgång. Dessutom hittade jag under morgonen på blocket en cykel till dottern (som jag ska överraska henne med på fredag när min semester och barnens tre veckor långa helledighet från förskolan inleds), och den skulle jag kunna hämta framåt lunch i västra Skåne.

Hur var då Perstorp? Jodå, ganska cykelvänligt, även om vi nu kommit till en tid på säsongen då en stig som på kartan ser ut att vara av vettig bredd kan visa sig vara smal och lite övervuxen, samt framför allt med högt gräs tätt inpå på båda sidor. Det var vid en sådan stig som jag bestämt mig för att ställa cykeln och gå 500 meter för att ta två kontroller. Den första gick bra. Den andra också. Men när jag skulle tillbaka nerför den allt annat än branta och skräckinjagande backen så hade jag inte längre fokus på hur jag gick. Jag trampade snett med högerfoten (som är den fot jag oftast trampar snett med). Foten vek sig och jag både hörde och kände hur det knakade. Svor över smärtan, men kände samtidigt att saker och ting var hela, om än uttänjda. Letade upp en lagom pinne att stötta mig på (det gick snabbt, en stor fördel när man är mitt i skogen) och började vandringen tillbaka till cykeln. Efter en kort stund kastade jag pinnen och gick utan istället. Så länge jag inte vred foten eller trampade på ojämnt underlag gjorde det inte så mycket ont.

Vad gör man då, när man är ute och letar kontroller men stukar foten. Det självklara svaret är att man tar sig tillbaka till bilen och kör hem. Att man lindar och kyler.

Och jag bestämde mig faktiskt för att avbryta i Perstorp för att köra och köpa den där cykeln. Jag skulle bara ta en checkpoint till först, eftersom den låg på vägen. I en sänka. Och foten älskar nivåskillnader när den är skadad…

Men sedan blev det ytterligare en eftersom jag såg stolpen från vägen. Stolpen stod visserligen uppe i en brant, så jag fick leta upp en ny pinne att ha som extra stöd när jag travade upp till den.

Men därefter tog jag ändå mitt förnuft till fånga och avbröt för att handla cykel.

Och efteråt körde jag direkt hem.

Nästan.

I alla fall till min förra hemort, det vill säga Örkelljunga. För så länge jag cyklade kändes foten inte helt kass. Dessvärre insåg jag efter ett tag att alla stigar i Örkelljunga inte var lämpade för cykel. Varken för att köra på, eller för att leda cykel. Särskilt inte om man går med en ond fot och måste krångla med cykeln över smala spångar, över trappfäristar eller nerför branta backar.

Dock verkar Örkelljunga ha haft problem med försvunna stolpar. Chp 7, vid Lycksta borg, hade uppenbarligen försvunnit flera gånger, och nu satt istället en papperslapp på ett träd med vädjan om att i alla fall låta den sitta kvar. Och chp 12 letade jag mig fördärvad över innan jag fick inse att den a) var ställd på annat ställe än där den skulle stått, eller b) var rätt ställd, men sedan stulen. Rapporterade in problemet, fick koden och ett meddelande om att den lokala orienteringsklubben skulle ut och kolla upp saken.

Därefter körde jag dock hem. Nöjd med 41 checkpoints på kontot och med en torktumlare som stod och väntade utanför garaget. Jodå, för när jag var i Perstorp och vadade runt bland nässlor vid en ruin, då ringde leverantören och frågade om det var okej att de kom redan då, fast de skulle komma på eftermiddagen. Och då var klockan strax före 10…

Tisdagen gick i liknande tecken. Vaknade med ont i foten och innan jag ledat igång den var jag inte säker på att jag skulle kunna gå alls med den. Men det gick, och strax före lunch parkerade jag vid Naturrum i Kristianstad, lyfte av cykeln från bilen, och började trampa.

Av Kristianstads checkpoints är det bara ett fåtal som är svåra, och man gynnas verkligen av att ta med sig cykeln. Efter fjolårets tur (då till fots) hade jag också ett hum om hur naturen såg ut på de olika ställena, och var jag skulle bli tvungen att trots allt gå. Och nog får jag väl erkänna att jag njöt minst lika mycket av naturen när jag susade fram på min knarrande och gnisslande cykel och lät fartvinden svalka mig, som när jag använde apostlahästarna. Nog för att jag är ett stort fan av vandring, men när jag vandrar är fokus på det, och när jag HittaUtar så ligger fokus på att hitta checkpoints. Då tar jag hellre cykeln mellan platserna och hinner avverka fler checkpoints, samtidigt som jag sparar rätt mycket energi.

Har dessutom blivit betydligt bättre på att memorera kartan. I ideala fall går letandet till som följer mellan två stolpar: 1) registrera kod, 2) gå tillbaka till cykeln, 3) kolla kartan i mobilen och memorera vägen, 4) cykla till lämpligt ställe, och gå sista biten, 5) vid checkpointen, ta fram mobilen och registrera kod.

Ibland behöver jag lägga in 3.1) kolla kartan igen för att hitta sista biten (inte sällan inser jag att jag memorerat svängarna, men sedan glömt kolla vi vad som checkpointen ska finnas), och i värsta fall också 3.2/4.1) ladda om kartan så att gps-punkten visar var jag verkligen är, och använd den för att leta upp stolpen.

Under de knappt sex timmar som jag letade i Kristianstad var det dock enbart fyra gånger jag behövde ladda om kartan. Tre av dessa gånger var i ett område där växtligheten nådde mig högt över midjan och jag helt enkelt inte ville gå fel (särskilt inte med stukad fot eftersom det var svårt att se marken som det var). En var inne i ett skogsområde där jag skulle leta efter en kulle bland flera, där jag helt enkelt inte hittade några andra lämpliga punkter att förhålla mig till.

På tal om det höga gräset: I fjol tog jag Kristianstads checkpoints på ängsmarkerna betydligt tidigare under säsongen. Det gjorde att gräset inte var speciellt högt jämte stigarna. Att det nu var så högt fann jag problematiskt av flera anledningar: 1) det gick inte att cykla (eller rulla med sig cykeln), så fick ställa och låsa den för att sedan halta ut på stigarna, 2) högt gräs innebär större risk för att angripas av diverse djur – allt från ormar till fästingar, 3) letandet efter kontrollerna blir inte jätteroligt eftersom det mest blir en typ av ”följa John” när man går på de stigar som andra hittautare redan trampat upp.

Med alla stadscheckpoints i påsen begav jag mig tillbaka till bilen. Väl medveten om att parkeringstiden på fyra timmar hade gått ut. Höll dock tummarna för att inte någon parkeringsvakt skulle vara nitisk nog att lappa bilar på Naturrum en tisdagseftermiddag (fri parkering i fyra timmar med p-skiva) när det fanns gott om lediga platser. Och hade turen på min sida.

På väg hem fick jag ett infall, och svängde av i Vinslöv för att ta de fem checkpoints som Skåne-projektet erbjuder där. Eftersom jag inte orkade plocka av cykeln (och var osäker på hur tillåtet det var med cykel runt sjön) tog jag dessa till fots. Fyra av dem satt på exakt samma ställe som de satt ifjol när man dagen före sista checkpointsläpp bakade in dessa fyra i Vinslöv tillsammans med fyra i Vittsjö. Den femte i Vinslöv satt dock inte alls där den skulle. Enligt beskrivningen skulle den vara vid ån. Enligt kartan skulle den vara tiotalet meter förbi ån, och ungefär lika långt ut i skogen. I verkligheten var den tiotalet meter före ån, upptejpad på en lyktstolpe med hundlatrin. Detta upptäckte jag dock efter en stunds letande i skogen, ett samtal med en äldre man med hund som undrade vad jag höll på med i skogen (där vi sedan tillsammans försökte lista ut var checkpointen skulle vara), och ytterligare letande på andra sidan vägen. Det var först när jag var på väg att ge upp och återvända tillbaka mot bilen som jag såg silvertejpen på en stolpe och anade vad det kunde innebära.

Summa summarum: Trots en stukad fot blev det på två dagar 46 checkpoints i Skåneprojektet (Perstorp 21, Örkelljunga 20, Vinslöv 5) och 56 i Kristianstad. Vilket i sin tur gör att jag för tillfället parkerar på 787 checkpoints under 2021. Om inget oförutsett händer ska jag inte ha några problem att nå mitt mål på 1 000.

Nästa runda lär nu bli Bjärnum (HittaUt Hässleholm) under midsommardagen. På grund av diverse festiviteter under midsommarafton kan jag dock garantera att det inte blir någon tidig start och topplacering för undertecknad efter det släppet…

Fästingfest

Det räcker att någon pratar om löss för att det ska börja klia i huvudet. Fästingar har i princip samma egenskaper. Det räcker att du hittar en, så kliar det plötsligt över hela kroppen. Men efter helgens hittaut-äventyr har jag blivit ganska bra på att komma ihåg vad som är leverfläckar och vad som är elaka kryp på min nakna lekamen.

Efter lördagens tur till Hästveda var söndagens att inleda med att tömma Åhus (hade alla kvar, bortsett från försläppet i Horna), och därefter se vad krafterna räckte till. Om jag, efter mammafirande, skulle röja i trädgården eller ge mig ut på en tur till. Det skulle bli det senare.

Parkerade bilen på samma plats som jag och svåger-Daniel ställde oss förra året. Då var det dock en dag med svajigt väder, där vi satt och åt pastasallad i varsitt bagageutrymme medan vi skulade, medan söndagen när det gällde Åhus utlovades sol och konstant temperatur runt 13 grader. Perfekt väder! Annars är det en jättefördel att ha fjolårets säsong att jämföra med. Områden jag besökte förra året har jag åtminstone en grundkoll på, och man kan gå mer på rutin och njuta av upplevelsen istället för att slaviskt känna sig tvungen att närstudera kartan för att inte tappa bort sig.

Betade utan nora större svårigheter av norra Åhus med cykeln, och tog därefter alla stadscheckpoints (trodde jag i alla fall) innan jag begav mig mot Kronoskogen. På stigen där jag tänkt svänga in med cykeln stod det dock en skylt om cykelförbud, så jag tog snabbt beslutet att låsa hojen och lämna den vid ett träd, och istället ta området till fots. Och eftersom det är väldigt kuperat i Kronoskogen är jag glad att jag inte släpade med mig den, även om det funnits vissa vägar som jag kunnat cykla på. Det hade nog gått på ett ut tids- och orkesmässigt.

Gillar svårighetsgraden på checkpointsen i Åhus. De ligger nämligen på en nivå så att jag bara i nödfall måste kolla GPS:n för att se om jag är där jag tror (eller var katten jag annars är, och hur jag ska komma på rätt spår igen), och därmed känner mig tillräckligt kompetent för att släppas ut i en skog utan att behöva lägga ut ett spår bakom mig för att hitta ut igen.

Vissa checkpointsplaceringar hade jag dock gärna sluppit. Som den i Hästveda som tvingade en att vada fram och tillbaka genom högt gräs en rätt bra bit, den vid grillplatsen vid fågeltornet i Hässleholm, eller den vid fågeltornet i Åhus. Båda fågeltornsstolparna var på mer eller mindre samma plats förra året, och jag förstår ju varför man sätter stolpar där, men det är tråkigt att ha några hundra meters vandring rakt ut på en stig, och sedan vända och ta samma stig tillbaka in eftersom det inte finns någon annan möjlighet.

Med ett par checkpoints kvar i Kronoskogen skulle jag bara dubbelkolla så att jag plockat rent (tråkigt att kolla hem och inse att man måste göra en lång biltur till bara för enstaka glömda stolpar) och klickade bort visningen av redan plockade koder. Såg då till min förskräckelse (visserligen av det väldigt milda slaget) att jag hade kvar en i centrum. Nu skulle jag visserligen ändå passera den platsen på väg tillbaka till bilen, så det skulle inte bli någon omväg. Men när jag såg att stolpen fanns vid Nya Conditoriet kändes det ju som att universum (styrt av min mage) fått mig att dabba mig i första letningen. Så jag svängde förbi kondiset, tog koden och beställde räkmacka och kaffe och satt och njöt av det ute i solen. Det är ju viktigt att unna sig också, inte bara plåga sig.

Hemma igen var det bara att göra vid sig för att köra och fika i Knislinge. Och först och främst göra den grundliga fästingkontrollen av kroppen. Efter Hästvedasläppet kom jag hem med fyra nya objudna blodsugande gäster, och Åhus hade gett mig fem.

Stannade ett par timmar i Knislinge, men körde sedan hem för att hinna med ett par områden till. Hade bespetsat mig på Fjälkinge och Bockeboda för att på så vis städa av övriga utanför Kristianstad tätort (cykelkontroller borträknade), och trots genväg som blev en extra senväg (eftersom skogen var ogenomtränglig och jag fick göra helt om och klättra upp för den brant som nyss klättrat ner för) i Fjälkinge kunde jag hoppa in i bilen i Bockeboda (en flykt från blodtörstiga myggor som bjöd in sig själva på kvällsvard så fort jag stod stilla för att kolla kartan) medan det fortfarande fanns dagsljus kvar.

Och väl hemma kunde jag plocka bort ytterligare fyra fästingar. Dessutom har vet jag inte hur många fantomkliande stunder jag varit tvungen att dubbelkolla.

Matigt extrasläpp i Hästveda

Gick in i gårdagen en bra bit ner i resultatlistan för Hässleholm. Avslutade samma dag utanför topp 50. Och nu ligger jag fyra.

Visst är det roligt att ligga högt upp på topplistan. Helst bland de fem översta så att man alltid syns. Men eftersom jag lagt tid på annat än att plocka checkpoints hade jag 33 kvar – varav runt 20 cykelcheckpoints – i Hässleholm när Hässleholms OK meddelade (eller snarare påminde) om att det var dags för första extrasläppet. De 25 nya checkpointsen skulle finnas i Hästveda, och den enda chansen för mig att stå på maxantalet inför släppet var att plocka mina kvarvarande under fredagskvällen, efter jobbet.

Så 17.30, efter en halvtimmes överjobb, cyklade jag hem. 35 minuter senare hade jag svidat om, käkat kvällsmat och fyllt vattenflaskan.

Planen var enkel. Inleda med de två checkpoints som låg utåt Röinge, sedan ta cykelcheckpoints på rundan Ignaberga, Vinslöv, Sörby, Gumlösa, Norra Sandby, Kvistalånga, Stoby, och därefter plocka de vanliga i Stoby och Olahus, och avsluta med de fyra i skogen bakom industriområdet. Efter en stunds cyklande i det härliga vädret insåg jag dock att det skulle bli svårt att hinna allt i dagsljus – men eftersom jag precis innan avfärd fått info om att släppet i Hästveda inte skulle ske vid midnatt utan klockan 8, så visste jag att det fanns lite morgonljus att spela med ifall det behövdes.

Hade lite problem med någon cykelcheckpoint som höll på att bli övervuxen i dikeskanten, och meddelade arrangören. Hade åter problem när jag skulle ta den näst sista cykelcheckpointen, placerad i Kvistalånga. Normalt sett går det ju att se stolparna (och koderna) från cykelsadeln, men denna visade sig stå en bra bit upp på en kulle, så fick klättra uppför en brant och över ett stengäre för att komma tillräckligt nära för att se koden.

Då hade solen sjunkit såpass lågt att jag kunnat ta en ”solnedgång över rapsfält”-bild, vilket var väldigt vackert. Men inte så bra sett till tiden jag hade på mig.

I den sjunkande solen blev jag därför lagom glad när jag insåg att den stig jag skulle svänga in på gick genom tät skog, som dessutom gick rätt tajt inpå stigen. En stig som inte var speciellt lättcyklad. Så jag gick och pratade högt, samt plingade med jämna mellanrum på ringklockan för att hålla eventuella vildsvin på avstånd.

Om det berodde på mig, eller om vildsvinen helt enkelt var någon annanstans kan kvitta, jag slapp i alla fall möta dem.

När jag väl var inne i Hässleholms igen så var det mörkt. Kunde ta den gröna checkpoint som var vid nya handelsområdet, men fick nöja mig med ett halvhjärtat försök på de tre i skogen, alla röda. Var hemma klockan 23, och hade då på fem timmar plockat 30 checkpoints och rört mig sju mil.

Hade lite svårt att komma upp på lördagsmorgonen när klockan ringde, och behövde sedan 38 minuter för att ta de tre checkpointsen. Lite störd av att inte kunnat ta dem under fredagen, för de stod inte jättesvårt när det var dagsljus, och den stora delen av tiden gick åt till att cykla till området där stolparna stod. Totalt blev det nästan nio kilometer på morgonen.

Väl hemma var klockan 7.30, och eftersom jag varken ätit frukost, spänt fast cykeln på bilen eller packat midjeväskan så visste jag redan då att jag inte skulle vara på plats i Hästveda när checkpointsen släpptes (körväg: 23 minuter). Försökte att inte stressa upp mig, och av den anledningen kollade jag inte heller resultatlistan förrän jag var klar för dagen.

8.40 parkerade jag vid Luhrsjön och cyklade ner för att ta den första checkpointen som skulle vara vid en sten vid högra sidan av restaurangens fasad. Som istället visade sig sitta på ett fönster på vänstra sidan av restaurangen…

Hästvedasläppet hade en del förbjudna områden som spärrade av delar av kartan så att man tvingades planera och ta vissa längre vägar. Dessutom fanns det i östra delen av kartan någon blå checkpoint som snarare kändes som en blandning mellan röd och svart.

Gjorde dessutom missen att cykla på motionsslingan runt Lillasjö (vilket man inte fick, men kom in från en väg där det inte stod att det var gångväg). Först efter en stund såg jag texten på kartan ”Tänk på att inte cykla på motionsspåret runt Lilla sjö”. Insåg inte hur jag kunde ha missat den, och ledde cykeln resten av varvet. Fick i efterhand reda på att texten inte stått där från början av dagen, utan skrivits dit efter att boende hört av sig om cyklister.

Sorry alla Hästvedabor, det var inte meningen.

Träffade en hel del härliga hittautare i skog och mark. Alltid lika trevligt!

Drattade omkull med cykeln en gång (i låg fart) när jag körde över en gren, men klarade mig utan blessyrer. Då hade jag fyra checkpoints kvar att plocka.

Halkade på ett fallet träd en checkpoint senare, men lyckades hålla mig på fötter.

Förmodligen trötthetsmissar båda två. Och jag kan personligen tycka att 25 checkpoints i ett extrasläpp är på gränsen till för många. Man vill ju ändå ha chansen att beta av alla under en och samma dag, och en tur på fyra timmar med cykel och till fots (2,2 mil) är gränsfall.

Efter att ha tagit den sista checkpointen tog det en halvtimme att cykla tillbaka till Luhrsjön eftersom jag var tvungen att undvika två förbjudna områden. Hade hoppats att restaurangen vid campingen skulle vara öppen så att jag kunde klämma en pizza, men den skulle slå upp portarna först fyra timmar senare. Så tog istället och hällde i mig allt kaffe som jag hade i termosen.

Först då tittade jag också på resultatlistan och såg att jag låg fyra. Då hade de tre första blivit klara (grattis Martin Ringdahl som fortsätter toppa), medan jag hade tre kvar från senaste uppdateringen av listan. Näst i tur bakom mig hade ett par tre ytterligare att plocka. När mina sista checkpoints registrerats på listan låg jag fortfarande fyra.

Och nu, sent på lördagskvällen, kan jag konstatera att 19 personer står på maxantalet 175. Kan också konstatera att 1202 har tagit minst en checkpoint i Hittaut Hässleholm. Härligt!

Nu laddar jag batterierna för att resa österut i morgon. Planerar att inleda med Åhus i morgon, och sedan se hur mycket jag orkar. Ska ha lite kraft kvar till att fira mamma och röja lite i trädgården också.

Måndag i harmoni – tisdag i regn

Valje.

Måndag och tisdag var två lediga dagar för mig. Så jag tänkte lägga mer eller mindre all vaken tid på att leta checkpoints. Nu blev det visserligen inte riktigt så, men nu när jag sitter och skriver under tisdagskvällen känner jag hur det drar i ögonlocken och att hela kroppen är mör, så nog rörde jag mig ändå tillräckligt.

Avslutade Östra Göinge under måndagsförmiddagen. Hade bara Knislinge kvar, och tänkte att jag borde kunna beta av de 10 kontrollerna på runt en timme, men det tog nästan det dubbla. Visserligen var det mer cykelvänlig terräng än Glimåkra och Immeln, men vad gör det när man sedan måste åla sig fram genom tät granskog för att nå sin checkpoint? Kände inte att jag riktigt fick till någon bra och logisk bana mellan checkpointsen, men översiktsbilden efteråt talar ändå inte om några uppenbart knasiga (om)vägval. Blev givetvis inte bättre när appen vägrade visa någon karta alls när jag hade fyra, fem stolpar kvar att leta upp. Det hjälpte inte att jag 1) laddade om kartan, 2) startade om appen, och till slut också 3) startade om telefonen. Jag hade helt enkelt för dålig täckning för att få fram tillräckligt mycket bandbredd. Som tur var hade jag med mig en papperskarta, så fick nyttja den. Det kändes dock lite nervöst, för även om gps-pluppen trilskats med mig så har det ju bara varit att ladda om kartan för att få en definitiv positionering om jag varit vilse. Det är svårt att starta om en papperskarta… Men eftersom jag var i (eller precis utanför) byn jag växt upp hade jag ändå koll på vart jag skulle gå för att i värsta fall kunna ta mig hem.

Eftersom sonen skulle på sitt första skolbesök inför höstens skolstart hade jag satt att jag måste vara hemma 13.30. Tanken var därför att komma iväg tidigt, snabbt ta Knislinge och sedan fortsätta till Kristianstad för att ta några av checkpointsen där, för att klockan 13 bege mig hemåt – och sedan fortsätta när sonen tittat färdigt på skolan.

Men jag kom iväg för sent, och Knislinge tog för lång tid. Så när jag bara hade en checkpoint kvar ringde jag istället pappa och frågade om han kunde tänka sig att bjuda på en flabb kaffe. Det kunde han, så det blev lite spontanfirande av mina 80 checkpoints, och av att han fått sin första vaccinspruta mot covid-19.

Istället för att stressa med några stolpar i Kristianstad åkte jag hem och började städa undan leksaker från tomten. Jag hade nämligen under måndagen fått besked att trädfällarna som skulle rensa upp min tomt, skulle komma tisdag morgon. Och då kunde det inte gärna stå vare sig gungställningar, fotbollsmål eller studsmattor huller om buller.

(Hade tänkt trycka upp studsmattan på högkant och rulla iväg den till bredvid garaget. Hade dock underskattat hur stor den var, och fick aldrig upp den på högkant. Istället lyckades jag nätt och jämt släpa den till den tänkta preliminära platsen, men det var inte med mycket marginal den passerade mellan ett träd och huset.)

Precis som på morgonen drog allt ut på tiden, och när jag väl var redo att ge mig ut på stolpjakt på kvällen var det knappt lönt. Men hade ju redan cykeln uppslängd på bilens cykelställ, så satte av österut. Förhoppningen är att jag ska kunna köra till Kristianstad och plocka en del checkpoints efter jobbet vissa dagar, och då är det ju lämpligt att ha de längst i väster för detta ändamål. Därför körde jag tvärs genom Kristianstad kommun, och ut på andra sidan, till Valje i Bromölla kommun (som är med i HittaUt Kristianstad i år).

I Valje satt stolparna relativt lätt (i alla fall i jämförelse med Östra Göinge) och hela området var strösslat med mountainbikestigar. Och eftersom min cykel tror att den är en mountainbike (jag har inte hjärta att berätta för den hur det egentligen ligger till) så cyklade jag runt på nämnda stigar. Eftersom ljuset var på upphällningen och jag ändå inte skulle hinna köra till ytterligare något område, så tog jag det lugnt. Fincyklade. Njöt. När jag var klar satte jag mig på bryggan vid Valje havsbad och mediterade.

Tisdagen började tidigt eftersom jag skulle stämma av med trädfällarna innan de satte igång. Min tanke var sedan att jag skulle ta mig till Eslöv rätt tidigt och avverka hela grundsläppet på en dag. Patrik Lindqvist hade klarat det under måndagen och meddelat att stolparna satt lätt, så det kändes genomförbart. Men eftersom det var så spännande att se på när träden fälldes så var jag nog ändå inte iväg förrän efter klockan var närmare 11.

Redan innan jag var framme i Löberöd hade det börjat regna, och prognosen talade om att det var det vädret jag hade att vänta mig under hela eftermiddagen. Men det är spännande med hur jag reagerar på regn. Skulle jag varit på väg till jobbet hade jag tyckt att det var jättebesvärligt. Nu tog det inte lång tid innan jag var blöt och kall om både jacka, byxor och skor, men eftersom det var träningskläder som alla skulle tvättas efteråt spelade det ingen roll. Och när man redan är genomblöt så är det ju svårt att bli blötare.

Checkpointsen satt lätt, och även de röda kändes som gröna eller blå. Det kämpigaste var istället motvinden och regnet på väg från Löberöd till Harlösa. Trodde knappt att jag skulle komma fram! Nästa krux var sedan att checkpointen vid Löberöds slott inte alls satt där den skulle sitta enligt kartan. Fick ta hjälp av Patrik som ju hittat den dagen före (var inne i den butik där den skulle stå utanför, men de visste inte heller var den skulle vara.

I själva verket stod den vid postlådorna betydligt längre västerut. Se kartan nedan. Felet är påpekat, så förhoppningsvis flyttas stolpen eller markeringen i appen å det snaraste.

Stolpen stod vid postlådorna, ungefär där krysset står.

Även om det var motvind till Harlösa och att checkpointen vid Löberöd inte stod där den påstods stå, så gillar jag upplägget med ett fåtal cykelcheckpoints i anslutning till alla de vanliga checkpointsen. Åtminstone när man redan har cykeln med sig.

For vidare till Eslöv. Vädret växlade mellan att stundtals faktiskt erbjuda uppehållsväder, och stundtals regna mer än det gjort tidigare. Det senare framkallade problem med telefonen eftersom regndropparna dels gjorde det svårt att slå in koden för att låsa upp telefonen, dels registrera stolparnas kod. Åtskilliga gånger valdes en bokstav intill den jag tryckt på.

Ett annat aber var att mina handskar vid detta laget blivit väldigt blöta, och vid varje stopp var jag tvungen att ta av en handske för att få igång mobilen, och sedan få på den blöta handsken igen. Och eftersom stolparna stod det blev det ett väldigt av- och påtagande av blöt handske.

Hade dock ett par handskar till i bilen, så det blev att ta på dem när jag skulle avsluta dagen i Stehag. Förutom att jag höll på att leta mig tokig över checkpointen vid den lilla bron nära järnvägsstationen (appen visade mitt på bron, men lappen satt lågt på utsidan i en hörna) så gick det snabbt och bra. Vilket var tacksamt, för när jag höll på att fästa cykeln på bilen igen så tilltog regnet, men nästan hela vägen hem öste det ner.

Kollade statistiken efter avslutad dag, och de 73 plockade checkpointsen gör att jag nu är uppe i 545 hittills i år, från sju olika orter (där jag har stolpar kvar på fyra av projekten). Och därmed har jag slagit fjolårsnoteringen på 485, och det bara en månad in i säsongen. Men då har jag ju dels betydligt fler checkpoints i närområdet, dels måste jag inte lägga mer eller mindre all ledig tid på renovering.

Nog har jag väl gjort mig förtjänt av en vilodag under onsdagen? Det ska ändå bara fortsätta regna.

70 av 80 i Östra Göinge

Breanäs.

Tack för responsen jag fått på mitt förra inlägg, om social fobi (eller social ångest). Ska försöka utmana alla dessa rädslor tills jag inte alls tycker att situationerna är jobbiga. Tänkte dock att detta skulle vara ett mer vanligt inlägg, med fokus på Hittaut-premiären i Östra Göinge. Den sammanföll ju med en av mina jobbhelger, och således fick jag nöja mig med letande efter arbetstid. Men det gick ju rätt bra ändå.

Östra Göinges 80 släppta kontroller fördelas som följer: Sibbhult (20), Immeln (20), Knislinge (10), Tågaröd (10), Breanäs (10), Broby (10). I Sibbhult och Immeln är checkpointsen tydligt fördelade på 10 i söder och 10 i norr. Alltså potentiellt åtta stycken varv med tio checkpoints åt gången.

Och ja, det finns en anledning till varför jag skrivit orterna i den ordning jag gjort.

När jag gjorde min HittaUt-entré i Hässleholm i fjol visste jag inte hur pass mycket svårighetsgraden varierade mellan de olika projekten. Jag visste inte heller då att Hässleholms checkpoints var relativt lätta. Men såhär i efterhand är jag glad för det.

Mina första checkpoints i Östra Göinge tog jag tillsammans med svåger Fredrik under lördagseftermiddagen. Då hade han och familjen redan tagit Tågaröds tio på förmiddagen. Eftersom Fredrik känner till Broby väl, och hade mobilhållare på styret, kändes det mest som att jag lallade med och plockade koder. Kollade på kartan i mobilen och lade sedan ner den i fickan, men sedan tappade jag fokus på vad det egentligen var jag skulle titta efter. Tror inte det tog mycket mer än 35 minuter från att vi lämnade torget i Broby på varsin cykel tills vi var tillbaka igen.

Och att Broby står sist i listan ovan beror på att det varit den klart lättaste orten, med bara gröna och blå checkpoints där nästan alla var nåbara från cykelsadeln.

Glimåkra har jag av samma skäl skrivit först i listan.

Det var upp och ner, smala stenfulla stigar, och allt annat än anpassat för min icke-mountainbike. Det var gröna checkpoints som var svårare än blåa i Hässleholm, blåa som var svårare än röda i Hässleholm. Och de röda svårare än Hässleholms svarta. Och de svarta då? Mer eller mindre hopplösa för mig när jag inte använde gps. Det var så pass långt från stigar och andra kartpunkter som jag kunde läsa ut.

Hade förhoppningen att hinna ta Broby, Glimåkra och Knislinge under lördagen, men underskattade svårigheterna i Glimåkra. Inte förrän klockan var runt 20.15 kunde jag lasta cykeln i bilen. De 30 checkpoints som jag tagit under lördagen gav ändå en förstaplats i Östra Göinge.

Söndagseftermiddagen inleddes i Immeln. Då hade jag dessutom lyckats montera cykelstället på bilen så att jag inte behövde trycka in den i bakluckan (vilket under lördagen gjorde att jag knäckt fästet till cykellampan och därmed inte kunde använda den under söndagen).

Nu är jag visserligen från Knislinge och inte från Glimåkra eller Immeln (eller något av alla andra stenrika (alltså rika på sten) platser i nordostskåne, men jag blir förvånad över hur mycket sten och kullar det kan finnas i denna länsända. Det är som att Runé Andreasson tog inspiration till Bamses ”hemby” kullarna härifrån. Fast att han plockade bort tre fjärdedelar av alla stenar i serien, eftersom det inte vore realistiskt med så mycket sten på en och samma plats.

Immelns 20 checkpoints tog strax över två timmar att plocka, och även om de inte var riktigt lika svåra som de i Glimåkra så var det ändå en rejäl fysisk utmaning. Dessutom kunde en grön checkpoint ligga lika långt in i skogen som en röd, men vara lättare att orientera till, men i princip erbjuda samma fysiska utmaning.

När jag var klar med Immeln var jag osäker på om jag skulle hinna både Tågaröd och Breanäs innan det blev mörkt. Och eftersom jag inte hade något fungerande fäste till cykellampan visste jag att mörkret på allvar skulle vara i faktor. Eftersom Breanäs bara innehöll gröna och blå checkpoints, medan Tågaröd innehöll enstaka svårare, blev det det senare först. Att traska runt och leta svarta checkpoints mitt i mörkaste skogen är nämligen lagom roligt.

Kunde stå på med rätt bra tempo i Tågaröd, och var i valet och kvalet kring om jag skulle försöka hinna Breanäs också. Men körde dit och tänkte att i värsta fall skulle jag i alla fall hinna ta några checkpoints. Placeringarna var dock snälla och inte speciellt långt från stigen. Flera stigar var snälla, andra inte alls, och vissa backar var omöjliga att cykla i. Men jag tog mig runt (även om kedjan hoppade av med fyra checkpoints kvar), och kunde hänga upp cykeln på hållaren innan det hunnit bli helt mörkt.

Nu har jag plockat 70 av 80 checkpoints i Östra Göinge, och det är bara mina hemmakvarter kvar. Ska försöka hinna med dem under måndagen, innan någon drar till med en långspurt och kör om mig i toppen. Och baserat på min uppfattning kring svårighetsgraden på Knislingecheckpointsen verkar det vara det svåraste av släppen med bara tio checkpoints. Men (om jag inte minns helt fel) är Knislinge långt mindre kuperat än Immeln och Glimåkra.

Trots att jag tittat på Eslövs karta (klockan är i skrivande stund 01.15, så den har legat ute i drygt en timme) så kan jag inte riktigt bestämma mig för hur jag ska lägga upp morgondagen. Ska jag åka ner till Eslöv under premiärdagen, eller skjuta på det till tisdagen? Jag måste nämligen vara i Hässleholm från 14-tiden och ett par timmar framåt. Ska jag då ta Knislinge, samt börja städa av Kristianstad? Eller ska jag ta kvarvarande i Hässleholm (som jag egentligen tänkt spara till någon kväll efter jobbet). Eller ska jag stå och skrapa huset hela dagen? (Nej, det sista ska jag inte göra. Inte hela dagen i alla fall).

Får sova på saken.