Hässleholm – 22 april

Det blir en torsdag (!) med sen sänggång, det är en sak som står säker. När Kristianstad offentliggjorde att premiären för deras HittaUt-projekt ligger på lördagen den 17 april innebar det att jag har en hel helg öppen för att leta stolpar (om jag nu inte ska skrapa färg från huset, eller måla det). Men Hässleholm sparkar istället igång sitt projekt mitt i veckan därpå. Torsdagen den 22 april.

Har försökt lista ut vad det kan finnas för logiska anledningar till detta. Men det verkar inte vara en heldag. Kan det månne vara för att det enligt någon sida är den internationella dagen för moder jord? En temadag som jag aldrig någonsin hört talas om.

Jag skulle givetvis ha kunnat fråga ansvariga om anledningen, men varför skriva alla inlägg på välgrundade uppgifter?

Hur som helst innebär det för min del att jag lär få ut en sväng i gryningen för att ta några checkpoints före jobbet, och sedan ta ytterligare så många jag hinner från det att arbetsdagen är slut till dess att det är på tok för mörkt (inte bara för mörkt, utan just på tok för mörkt) för att få ut något vettigt av upplevelsen. Dessutom får jag försöka ta de checkpoints som är en bit utanför centrum.

Fredag eftermiddag inleds nämligen min barnvecka, och de centrala vill jag spara för våra gemensamma utflykter.

Sedan får jag väl helt enkelt se om jag kan hantera att plocka stolpar i lagom takt under året, eller om jag måste hetsa mig igenom alla i grundsläppet före månadsskiftet. I detta läge säger jag gärna att jag kan ta det lugnt, men när det väl slår till vet jag hur tävlingsdjävulen i mig reagerar…

Sjätte projektet täcker resten av Skåne

Till vänster: Hembygdscheckpointsläpp i Vittsjö hösten 2020. Barnen mest intresserade av att hitta stolparna, min far var intresserad av att läsa om Slaget i Vittsjö (stolpen satt vid minnesstenen), och jag av kombinationen. (Foto: Lars-Åke Englund) Till höger: Anne Udd, ordförande i Skånes Orienteringsförbund. (Foto: Privat)

Kristianstad, Hässleholm, Östra Göinge, Eslöv, Malmö. Och Skåne. För alla som trodde att det var nog med checkpoints efter fem startade projekt (undertecknad trodde att det var stopp efter tre. Sedan efter fyra. Och ja, efter fem också) så var det inte det.

Men med runt en månad kvar till Borås, Uddevalla, Göteborg, Stockholm och Varberg sparkar igång, så är det väl det sjätte också det sista som vi skåningar får jaga runt efter i år?

Och det sjätte blir också annorlunda mot de fem övriga som är fokuserade till en kommun var. Det sjätte är, som namnet antyder, länsomspännande. Bakom står Skånes Orienteringsförbund, i samarbete med bland andra Naturskyddsföreningen Skåne, Skånes Hembygdsförbund, Region Skåne, Skåneleden och Länsstyrelsen. Och ja, för er som noterade Hembygdsförbundet där i mitten, de var med och tjuvstartade i Hässleholm och Kristianstad i slutet på förra säsongen. I Hässleholm via fyra barnvänliga checkpoints i Vinslöv och fyra mer utspridda i Vittsjö.

Hembygdskontrollerna i Hässleholms projekt släpptes ifjol dagen innan avslutningssläppet i Tormestorp. Och det var bra drag av besökare också till dessa. Undertecknad, som tog de åtta checkpointsen under lördag för- och eftermiddag tillsammans med mina barn och min far, kunde konstatera att minst 50-talet andra stolpjägare letat sig fram till dessa checkpoints tidigare under dagen.

Projektledare på deltid

För HittaUt Skåne ska dessutom en projektledare anställas på deltid (som kan bli mer) från den 1 mars till 31 december. Och eftersom nyheten släpptes under söndagen och tjänsten är planerad att starta åtta dagar senare, så är det snabba ryck. Intresseanmälan ska in senast den 28 februari, och den som är intresserad läser mer om det hela här.

Eftersom jag blev nyfiken (vilket är en relativt god egenskap för en journalist) kontaktade jag Anne Udd, ordförande på Skånes orienteringsförbund. Inte för att söka tjänsten, jag tror mig göra mer nytta på Norra Skånes webb, men för att få lite mer info och sedan kunna presentera den här på bloggen.

Och det är verkligen snabba ryck som gäller för HittaUt Skåne för att få allt klart inför starten. Skånes Orienteringsförbund och den kommande projektledaren ska fungera som en samordnare för alla de mindre föreningar som inte har möjlighet eller intresse av att anordna ett projekt på egen hand.

– Vi flaggade för detta för klubbarna redan i höstas, men fick reda på först i torsdags att vi kunde köra igång. Då gick vi ut till alla klubbarna med att vi behöver en projektledare, och att vi vill få med så många klubbar som möjligt, säger Anne Udd.

För projektledaren är det som sagt snabba ryck. För de som sedan vill bidra med checkpoints finns det lite bättre med tid.

Budget för 500 stolpar

Tanken är att varje deltagande orienteringsklubb, hembygdsförening eller annan aktör bidrar med att se ut område och söka tillstånd hos markägare, samt föreslå platser för checkpointsen. Under säsongen ska de sedan också vara behjälpliga med sin del av checkpointsen.

– Föreningarna får gärna vara med och hitta sponsorer. Vi kommer att göra en avsiktsförklaring med alla de deltagande föreningarna, och de kan vara med i högre eller lägre grad, säger Udd.

Den stora fördelen är att man inte behöver planera hundratalet platser på egen hand. Men många bäckar små… Budgeten som projektet i nuläget har räcker till runt 500 checkpoints att fördela över länet.

– Det kan vara färre i första släppet. Vi kanske har några extrasläpp. Dessutom har vi pratat om Naturvårdsverkets månadstema och ha extrasläpp på dessa tema. Det är teman som ”äta ute”, ”testa nya saker” eller ”sova ute”. Då kanske vi lägger checkpoints på lämpliga övernattningsställe, säger Udd.

”Sagt att de tar detta som ett läroår”

Mycket är dock fortfarande planer och tankar. Den tillträdande projektledaren ska ha sitt att säga till om också.

– Vi har föreningar som är intresserade, men ingen har sagt något kring exakt hur många checkpoints de vill ha. Men som mindre förening kanske man kan hänga med HittaUt Skåne med 10-20 checkpoints. En förening har sagt att de tar detta som ett läroår, och sedan kanske kör med ett eget projekt nästa år, fortsätter hon.

Att få föreningarna att starta egna projekt är dock inget självändamål med HittaUt Skåne.

– Nej. Klubbarna får gärna göra reklam för sina andra aktiviteter. De får gärna sprida information om andra motionsorienteringar, Naturpasset, Skoj på hoj och annat. De behöver inte lägga ner det de redan gör.

– Vi vill inte att klubbarna ska göra mycket mer än de redan gör. De har många motionsaktiviteter, men de kanske inte är kända utanför kretsen av de som brukar vara med. Med HittaUt Skåne vill vi hjälpa till att sprida informationen utanför deras vanliga verksamhet. Gällande hembygdsföreningarna vill de nå nya målgrupper, och Naturskyddsföreningen vill att vi alla ska lära oss mer om naturen, om allemansrätten och om miljöfrågor, säger Udd.

Ingen översiktskarta

Var ska då dessa uppemot 500 checkpoints placeras? Ja, eftersom allt fortfarande är i startgroparna så återstår mycket av den planeringen. Men den som tänkt sig att turistmagneter som Glimminge hus eller Stenshuvud är givna platser att boka in för att leta checkpoints riskerar att gå bom.

– Vi har kontakten med de som jobbar med vandringsleder på Länsstyrelsen. Det ger en bra väg för att hitta lämpliga checkpointplatser, men samtidigt har de gjort en utredning om vad det nästan var för mycket folk förra året. Då kan vi lägga checkpoints på andra platsen, säger Udd.

Med tanke på hur spridda checkpointsen väntas bli kommer det inte att finnas någon stor karta med alla platser sammanfattade. Men något tryckt ska det ändå bli.

– Vi kommer ha någon form av trycksak med översiktskarta. För att visa vilka klubbar vi får med, men också för att visa vilka som har egna projekt.

För de föreningar som vill finnas med på denna trycksak gäller det att ha anmält sitt intresse under mars. För den som vill avvakta och se, eller helt enkelt inte känner sig igång med säsongen, går det dock att haka på senare.

– Klubbarna kan hoppa på succesivt, men om de ska vara med på den första trycksaken kan vi inte vänta längre än mars.

Kartorna kommer (naturligtvis) att finnas i appen under HittaUt Skåne, men också finnas i .pdf-version för egen utskrift.

– Sedan har vi tänkt försöka få med kommuner som kan skriva ut kartor så att det finns att hämta på kommun, bibliotek, mataffärer eller liknande.

Det finns också tankar på att ha en gemensam faktaruta som kan finnas på trycksakerna för samtliga sex skånska projekt, för att locka stolpjägarna mellan kommunerna.

Skånecheckpoints hos befintliga projekt

Det kan (och lär) också bli så att HittaUt Skåne kommer att ha checkpoints i de områden där de separata projekten finns. Men för att inte en checkpoint ska räknas dubbelt så kommer till exempel inte en HittaUt Skåne-checkpoint som finns i Hässleholm att räknas in i HittaUt Hässleholm.

– Men vi vill ha några checkpoints för HittaUt Skåne i de befintliga projekten. Kanske två, tre checkpoints i varje, för att göra reklam och locka in folk.

Har du någon speciell plats i Skåne där du hade velat placera en checkpoint i detta projekt?

– Jag skulle vilja ha checkpoints dit man kan ta sig utan bil. Som är nära tågstation eller frekventerade busslinjer, men det funkar samtidigt inte så bra i pandemitid. Sedan tänker jag på platser nära städerna för att locka ut dem som normalt sett inte är ute. Kunna locka ut folk som av olika skäl inte mår så bra, och kan ta sig ut för att inte behöva tänka på jobbiga saker. Vi har Region Skåne med oss också när det gäller folkhälsoperspektivet. Men klubbarna och föreningarna som är med är de som själva får välja var de vill ha sina checkpoints.

… och tre blir fyra

Var kanske lite för tidig ut med att slå fast att det bara är nordostskåne som arrangerar HittaUt detta år. Efter att ha publicerat det förra inlägget kom det nämligen till min kännedom att ytterligare en orienteringsklubb i Skåne är i startgroparna.

Så vi säger väl välkomna till HittaUt till…, ja vilka kan det nu vara? Bara att hålla korpgluggarna öppna!

#semesternfullbokad

Tredje hittautaktören i nordost

Letade bland orterna efter ”Hässleholm i advent”, men insåg att listan uppdaterats för att gälla 2021. Vilket också snart fick mig att inse att det blir tre kommuner istället för två som kör hittaut i nordostskåne under säsongen som startar den 1 maj.

Skickade tipset till kollegorna på sporten på Norra Skåne, och de fick göra det egentliga avslöjandet. För på FK Göingarnas hemsida kunde man visserligen läsa ”HittaUt-möte” på måndagen den 18 januari, men det var också det enda tecknet på att Hässleholm och Kristianstad skulle kompletteras med Östra Göinge under 2021.

Artikeln, eller avslöjandet om man så vill, går att läsa här (betalvägg).

För er som inte känner till Östra Göinge (jag har väl ett någorlunda hem eftersom jag är uppväxt i Knislinge i Östra Göinge) så har vi inte här en klart uttalad centralort utan flera mindre orter (Knislinge och Broby har runt 3 000 invånare var och är med detta de största orterna). Kommunen är indelad i sju distrikt med sju olika centralorter – där de två minsta centralorterna har 300 respektive drygt 200 invånare.

Kollegan Peter Paulsson frågade givetvis hur tankarna då var med placeringen av kontroller. Ordförande Henrik Larsson ger svar på tal:

– Vi försöker vara ganska heltäckande och vara i hela kommunen. Och det blir både i byarna och ute i skogarna. Vi har ju rätt så rejäl vildmark här, så vi kan noga bjuda på ordentliga utmaningar, säger han till Norra Skåne.

Göingarna har de senaste åren anordnat en friskvårdsaktivitet under namnet Naturliga Göinge med liknande upplägg som hittaut: stolpar med koder att fylla i. I juni 2020 valde man att koppla på sig på Naturpasset, och är just nu mitt uppe i avslutningen med kartor över Broby, Knislinge, Sibbhult, Glimåkra, Hanaskog och Immeln. Brobykartan gäller januari ut, övriga fem mars ut. Men nu tar man alltså nästa steg också, vilket givetvis vi hittautare i nordostskåne är glada över.

När det nu finns tre grannkommuner här där alla har hittaut – och där det således lär gå att samla ihop runt 600 kontroller bara här, är det guldläge för de hotell/vandrarhem som kan vända sig mot en grupp besökare som i år lär bli ännu större, och potentiellt mer långvarig på orterna. Vilka hotell ger hittautrabatt och ser till att bli partner med kartutdelning? Vilka fik gör en satsning för att bli vattenhålen för hittautare som i sommar förhoppningsvis får träffas och utbyta erfarenheter?

2022 då? Dels hoppas vi väl att Osby också hoppar på hittauttåget. Och sedan att det blir fler skånska orter i resten av länet, för det är tyvärr fortfarande bara nordosthörnet som hakat på än.

Hatten av efter en blöt natt

Så var jag nerpetad till andraplatsen i Hittaut Hässleholms topplista. Det går inte att säga annat än att Martin Ringdahls övertagande är välförtjänt. I Vedema var jag ute tidigare och hade ett tillräckligt försprång för att hinna plocka alla först. Men i natt var det utklassning.

Hade medvetet försökt mörka att jag skulle ut och leta kontroller redan vid midnatt. Det var mitt lilla hopp för att behålla förstaplatsen. Om någon annan var knasig nog att ge sig ut vid den tiden skulle det förmodligen vara en riktig orienterare, och då skulle loppet vara kört. Jag lever inte på mina orienteringskunskaper, utan på tjurskallighet.

Kändes också som att vädret skulle vara på min sida. Regnskurar. Vem vid sina sinnens fulla bruk ger sig ut mitt i natten, i skogen, i regnskurar?

Plan A och B

Planen var att efter jobbet på fredagen komma hem och sova några timmar. Den planen sprack. Trots att jag vaknat redan klockan 4 på fredagsmorgonen kunde jag inte komma ner i varv på kvällen. För mycket adrenalin. Så var istället vid huset och sågade ner grenar på tomten. Handlade. Hängde upp tvätt. Bäddade om sängen. Och sedan fanns inte någon tid för att vila ändå.

Hade två alternativa planer. Antingen försöka ta alla kontroller i mörkret. Vilket givetvis var mitt huvudspår. Eller ta alla lätta i mörkret, köra hem och vila, och sedan ta de svårare så fort de första solstrålarna nått Tyringe.

För att inte spilla någon tid parkerade jag vid 23.55 utanför Tyrs hov. Visste ju inte var kontrollerna fanns, men tyckte det var rimligt att en åtminstone placerades där. Med pannlampan i ena näven (eftersom remmen lossnade precis innan jag skulle köra hemifrån, och jag för mitt liv inte lyckades lista ut hur den skulle sitta fast) och mobilen i andra klev jag ut i Tyringenatten.

Nattens första checkpoint.

Stod och uppdaterade kartan i mobilen när den slog 00.01, utan att få några checkpoints utplacerade. Först vid 00.02 kom dem. Detta lätta avvikande från vad som var tänkt fortsatte sedan min telefon med under natten…

Första nattorienteringen i skogen…

De inledande stoppen var inte svåra. Lite luriga placeringar av klisterlapparna på vissa lyktstolpar, men eftersom det var tydligt att checkpointsen skulle vara vid dessa lyktstolpar var det bara att spärra upp ögonen.

Värre blev det när jag lämnade gatlampornas sken och begav mig ut i skogen. Först hittade jag inte ens den stig jag skulle gå av vägen från, utan fick lita på gps-punkten att det verkligen var en stig. Efter några minuter gav pannlampans batteri upp, och jag fick övergå till att lysa med mobilen. Och sedan gick jag rejält på pumpen. Skulle till chpt147, en röd sådan, som skulle vara i en grop. Jag hittade gropen. Gps-punkten placerade mig exakt vid kontrollen när jag stod i gropen. Jag finkammade gropen och kanten av den. Kändes som att jag var där åtminstone i tio minuter, utan att hitta.

Och då kände jag att det var läge att gå över till alternativplanen. Alltså att lämna de svåraste till det ljusnat. Gav upp såväl chpt147 som de tre andra röda i närheten.

Topplistornas statistik över hittade kontroller släpar efter i uppdateringarna på Hittaut:s hemsida. Så när jag efter drygt en timme gick in där för att se om det fanns fler galningar i skogen, så stod det att jag bara tagit en kontroll (i själva verket hade jag tagit 12 av 25). Värre var att Martin Ringdahl, som jag sprang på i skogarna i Vedema, stod på åtta insamlade checkpoints. Vilket borde betyda att han i själva verket bara hade en handfull kvar. (Han påstår själv att han inte är någon orienterare, men om han inte är det så borde han bli det.)

Blev lite nedslagen. Visste att Martin skulle peta ner mig till andraplatsen om vi startade samtidigt, och eftersom ingen annan verkade vara ute så skulle jag kunnat vänta till det ljusnat något innan jag gav mig ut. Men sedan var det ju bara att leta vidare.

Förutom de fyra röda kontrollerna i kartans södra delar fanns ytterligare två på andra platser. Bestämde mig för att i alla fall göra försök att ta dessa för att bara ha ett mindre avgränsat område kvar när det ljusnade. Den första gick bra att hitta. Den andra skulle visa sig betydligt svårare. Åtminstone att hitta tillbaka från…

… blev sista nattorienteringen i skogen

Jag hade varit ute i ganska exakt två timmar när jag tog chpt150 vid Stenberget (?). Passade på att knäppa en bild med blixt för att försöka få med lite av utsikten. Medan jag tittade på bilden kom en blixt till. Mullret dånade uppskattningsvis 15 sekunder senare (alltså var blixten runt fem kilometer bort).

Där och då avbröt jag alla planer för vidare letning. (Vid samma tid hade Martin Ringdahl redan plockat alla.) Började söka mig tillbaka mot bilen och tänkte att jag åtminstone kunde ta de lätta som var på väg dit. Men eftersom det inte blev mer åska morsknade jag till. Gav mig ut på jakt efter chpt144 som skulle stå i en sänka. Kom snett på kontrollen, men hade hjälp av att det var lätt nertrampat i det höga gräset (gissningsvis nedtrampat av Martin), och hittade kontrollen. Sedan blev det värre. Jag tänkte att jag skulle ta raka vägen tillbaka till stigen jag kommit på, istället för att gå i den stora felnavigerade sväng jag tagit.

Det höll på att gå käpprätt åt helvete.

På något sätt kom jag ur kurs. Sedan började det regna. Jag hade 50 procent batteri kvar på telefonen och behövde den som ficklampa, samtidigt som den inte tål vatten. Dessutom bestämde sig gps-punkten för att den inte heller visste riktigt var den var. Jag provade att gå lite åt ena hållet, lite åt andra, lite åt ett tredje, utan att punkten mer än dansade lite fram och tillbaka utan logik. Skorna, som uppenbart måste impregneras igen, var dyngsura, och vandrarbyxorna var blöta en bra bit över knäna.

Då steg pulsen. Jag visste ju ungefär var jag befann mig, men hade ändå ingen aning. Vad skulle hända om mobilen slocknade på grund av regn eller batteribrist? Då skulle jag inte ha någon karta alls att ta hjälp av utan tvingas vänta på att det ljusnade och att någon annan kanske närmade sig.

Omgruppering och batteriladdning

Vad göra? Jag försökte lugna ner mig. Stod still en stund och lät gps-punkten få försöka bestämma sig. Plockade fram kompassen i telefonen och tog ut åt vilken riktning stigen borde vara. Gick lite prövande ditåt, och hittade så småningom ett vägskäl jag passerat tidigare. Gissa om jag var lättad. Och förbannad på mig själv. Det gäller att respektera naturen och sina egna kunskaper kring den. Jag hade överskattat mina förmågor och underskattat svårighetsgraden. Det blev en läxa.

Regnet kom och gick, men inte värre än att det var hanterbart. Skurarna varade knappast längre än en minut. Vid klockan 3 var jag tillbaka på Tyrs hov, då med 27 procent batteri kvar, och med de nämnda fyra röda kontrollerna kvar att plocka.

Slog igång tändningen och kopplade in mobilen för att ladda den. Åt det sportlunch som jag tänkt ha som segertilltugg. Det fick istället bli tröstgodis. Chattade med Martin via instagram och fick veta om hans vildsvinsmöte vid chpt149, och kände då verkligen att jag ville vänta till det ljusnat.

Gropen – igen

Vid 04.15 hade jag parkerat om bilen närmare de återstående kontrollerna. Då var det jämförelsevis ljust och fint i skogen. Jag satte av mot chpt147 som drivit mig till vansinne under natten. Stod åter i samma grop och letade mig fördärvad. Gps-punkten sa än en gång att jag var rätt. Började leta efter gropar i närheten och fann en tiotalet meter bort, gömd under en stor gran. Där, under en gren stod kontrollen.

Stressade inte kring de sista tre kontrollerna. Eftersom dessutom gps-punkten kivades med mig var det hopplöst att försöka skynda sig. Hittade till slut alla de återstående kontrollerna, och dessutom lite blåbär på vägen.

Letade mig tillbaka till bilen och körde hem. Väl tillbaka i Hässleholm slog tröttheten till. När jag parkerade i garaget klockan 06.05 hade jag varit vaken i 26 timmar i rad.

Återvänder med barnen – i dagsljus

Efter att nu ha sovit ett knippe timmar (snart börjar arbetsdagen) har jag kommit fram till några värdefulla insikter. Som att jag vid kommande släpp inte kommer att vara ute vid midnatt. Det är mycket möjligt att jag beger mig ut i det första gryningsljuset, men inte i mörkret. Dels för att jag inte är tillräckligt bra orienterare för det, dels för att jag nu i natt missade hela naturupplevelsen som jag tyckt varit en stor del av Hittaut-konceptet. Nu gick jag bara runt i mörker och tävlade.

Så fort semestern tar vid får det bli en sväng till Tyringe med barnen så att de får plocka alla lätta kontroller. Och då får jag passa på att njuta av naturen.

Vildsvin, minkar, krokodiler – och Mora Träsk

Både Höjdarnas och Gullspiras östra slingor bjuder på en hel del höjdmeter.
Foto: Lars-Åke Englund

Egentligen hade jag inte mycket annat val än att ta en av de Hovdalarundor som jag avverkat sedan tidigare. Tänkte att det kanske skulle bli lite tråkigt och upprepande. Men den östra slingan av Höjdarnas höjdarled bjöd på gott om överraskningar och strapatser.

Jag hade en ledig helg, utan vare sig jobb eller barn, och såg därför fram emot att komma ut och vandra. Kände mig därför lätt nedslagen av att se och höra väderprognoserna för helgen. Regn och rusk. Och när jag ska vandra är jag inte speciellt förtjust i någotdera.

Men så, sent på fredagskvällen, kastade jag ett nytt öga. Tydligen skulle första delen av lördagen bjuda på tillräckligt bra väder för att göra det lönt att planera för vandring. Frågan var då bara vilken runda det skulle bli? Av Hovdalalederna har jag såväl Finjasjöleden som västra delen av Höjdarnas höjdarled kvar, men Finjasjöleden går (inte otippat) runt Finjasjön, och Höjdarnas går bitvis intill samma sjö. Med tanke på hur högt vattenståndet är i nämnda sjö (var själv nere och såg efter för ett par veckor sedan) kändes det som väl blöta alternativ att ge sig på.

Valet föll till slut på Höjdarnas östra del. Dels för att HHVF planerar att gå den om några veckor, när jag har barnen och därför inte kan medverka. Dels för att det var väldigt andra förutsättningar första gången jag gick den leden. Då var det på Vandrardagen, och det var jag och Vickan tillsammans med tio andra som gick rundan (vilket då var första gången som jag gick i grupp). Inlägget från det tillfället hittar ni här, och recensionen av leden här.

Detta inlägg blir till viss del en ny recension. Därför kommer här först datan efter avslutad vandring:

Min vandring

datum: 11 januari 2020
tid: ca 8:45-11:55 (3 h, 10 min)
distans: 17,8 kilometer
väder: mulet, 4-6 °C. Svag vind som under sista timmen ökade till måttlig. Dessutom väldigt blött i marken.

När jag bestämde mig för att det fick bli Höjdarnas östra som stod på menyn så var jag lite orolig för vätan på ett ställe. Mindes nämligen att stigen under en bit av slingan hamnade i en åkerkant. Med tanke på att jag sett ett antal översvämmade åkrar på sistone trodde jag att det här kunde bli rätt sunkigt, men tröstade mig med att vägen faktiskt gick precis intill, och att jag i nödfall kunde gå på den. Med facit i hand skulle den där åkerkanten vara såväl någorlunda torr som ytterst odramatisk. Vilket inte kan sägas om rundan i stort.

Jag ställde klockan och hade som mål att börja vandra ungefär när det ljusnade. Enligt väderapparnas uppgifter skulle solen gå upp strax efter 8:30, och 8:45 hade jag parkerat på Hovdala för att ta mig an de 13 kilometerna som väntade (och som skulle visa sig bli nästan ytterligare fem). Satte full fart – och insåg efter 50 meter att mobilen låg kvar i bilen, och fick vända. Visst hade jag kunnat gå utan telefonen, men då hade jag inte fått några bilder med hem, och inte heller fått veta hur långt jag gick.

Annars var det en ytterst lätt packning jag tagit med mig. När jag och Vickan gick under Vandrardagen hade vi min stora ryggsäck som vi turades om att bära. Där fanns både mat och vatten för att vi skulle klara såväl östra som västra slingan (som sedan ändå bara slutade med östra). Nu gick jag utan ryggsäck och utan vatten. Hade på mina Dobson R90-byxor som jag haft när jag tränat längdskidor för några (nej, många) år sedan. Lite vindskydd frampå, och mer luftande på baksidan. Dessutom kort- och långärmad träningströja, samt en tunn jacka. Startade också med mössa och tunna vantar. Mössan fick vara på i stort sett hela rundan, medan vantarna åkte av och på med jämna mellanrum.

Fördelen med att vandra i grupp (eller en av fördelarna) är att risken att gå fel minskar. Särskilt om någon eller några gått sträckan tidigare. Denna gång fick jag förlita mig på kartan och min egen förmåga att upptäcka ledmarkeringen. Det gick bra hela vägen fram till Mjölmöllan (det vill säga inte alls speciellt långt). Sedan vandrade jag fram och tillbaka på broarna över Hovdalaån och försökte lista ut vart jag egentligen skulle gå. För så fort jag kom över broarna försvann de ljusblå markeringarna. Lyckades till slut inse att pilarna som satt på en påle kunde tolkas på två sätt. Det sätt som jag tolkade dem på var det (enligt mig) logiska, men felaktiga.

Kom till sist på rätt spår och vandrade upp till Hammarmölledamm. Hovdalaån forsade och brusade och jag gjorde mitt bästa för att få skarpa och dramatiska bilder av vattnet (det gick sådär) utan att tappa mobilen i vattnet (vilket gick bättre).

Självklart är det inte bara Finjasjön som står högre än normalt. Även flödena som leder fram till densamma innehåller mer vatten än det egentligen tänkt. Så stigen var bitvis hela vägen nere vid dammkanten.

Jag tycker om att ständigt ha något att lyssna på. Går jag runt hemma, eller är på väg till jobbet eller affären, är det oftast med en hörlur i örat, för att skvallyssna på podd eller musik. Men på vandring vill jag få in så mycket som möjligt av naturen. Både ljuden och synintrycken. Och jag fick både och. Först fågelsång, och sedan, tjugotalet meter längre fram, en gynnare som jag först tolkade som en svanslös ekorre som skuttade över stigen och upp i ett träd.

Det var ingen svanslös ekorre. När jag kom närmare blev jag tämligen säker på att det var en mink som klamrade sig fast på dammsidan av trädstammen, blängande på mig. Försökte smyga mig närmare så försiktigt jag kunde för att få en bra bild på den med mobilen. Vilket slutade med att minken klättrade några steg ner på stammen, för att sedan kasta sig ner i vattnet.

Min kunskap om minkar är väldigt begränsad. Tittade ner i dammen där djuret hoppat/trillat i för att se om det sprattlade för sitt liv, eller simmade därifrån. Såg ingenting. Försökte googla ”kan minkar simma?” men hade ingen uppkoppling. Fick till slut bara hoppas att så var fallet, eftersom jag inte ville ha denna minks liv på mitt samvete.

(Googlade när jag kom hem. Hittade följande: Den vilda minken vistas främst i närheten av vattendrag, sjöar och våtmarker. Födan varierar, men utgörs sommartid i huvudsak av större kräftdjur, groddjur och mindre däggdjur, samt sjöfågel, främst måsar och änder, speciellt ungar. Vintertid lever den huvudsakligen av fisk. (Wikipedia). Vilket kändes betryggande.)

Knappt hade mötet med minken avslutats förrän jag blev ordentligt utskälld. Av en mindre jakthund. Vill säga att det var en tax, men tror att det var något annat, taxlikt. Bakom tax(-ish-)en kom en jägare med gevär på axeln. Hejade på honom, men började genast fundera på om jag kanske borde ha haft någon annan klädsel än min svart/mörkblå/grå utstyrsel. Som en orange mössa. Eller min gulsvarta Dobsom-jacka som nog ligger någonstans på vinden. Får fundera vidare på det till nästa vandring.

När jag gick Gullspira var jag väldigt förtjust i de nätade spångarna som fixats till leden. På Höjdarnas höll jag sedan på att halka omkull på de onätade spångar som väntade. Därför gladde jag mig orimligt mycket åt att de i höstas onätade spångarna nu hade nätats. Guldstjärna till vem det än må vara som gjort det!

En betydligt säkrade spång än vad den var i september då jag på spången i bakgrunden höll på att dratta av inte mindre än två gånger.
Foto: Lars-Åke Englund

Till skillnad från den forsande Hovdalaån som ledde från Hammarmölledamm så rann Brönnestadsån med betydligt beskedligare takt fram för att fylla på nämnda damm. Men den hade ändå fräckheten att rinna fram i sådana volymer att den svämmade över. Det gav ett par ställen där jag helt enkelt fick ta ett skutt över. På första platsen där det fick ske kunde jag hoppa från en stor flat sten till en annan. På den andra (bilden nedan) såg landningsplatsen mycket mera osäker ut. Och eftersom jag inte ville halka omkull och sätta mig i vattnet fick det bli stående längdhopp med jämfotalandning. Stabilt. Men geggigt.

Ingen bra plats för avstamp, och kort och geggig landningsbana. Det fick bli stående längdhopp. Vilket inte var något större problem.
Foto: Lars-Åke Englund

När Brönnestadsån når fram till Brönne Islandshästar är det dags att svänga av åt vänster för den som ska fortsätta på Höjdarnas. Vilket jag självklart också gjorde. Hann inte många meter förrän jag hörde två hundar som började skälla vilt. Och på vilt. En av hundarna (som nog mest skällde på den andra hunden) kom rusande mot mig och skällde vidare. Detta var dock inte någon jakthund utan sannolikt bara en som fått feeling. Hundägaren kom strax bakom och skällde på hunden, och bad om ursäkt till mig.

Den andra hunden fortsatte att skälla någonstans i skogen. Samtidigt hördes ett annat ljud, som jag efter några sekunders eftertanke insåg var någon som skrek som en stucken gris. Sannolikt en gris. Mindre sannolikt stucken, men uppskrämd av hunden. Såg något litet springa på andra sidan vägen, och tolkade det som en kanin. Ända fram till en liten randig vildsvinskulting hoppade ur diket femton meter framför mig och sprang efter ”kaninen” in i samma skog.

In i samma skog som min vandringsled fortsatte.

Så jag valde att ha lite is i magen, stannade på den breda grusvägen, och kollade kartan. Fanns det någon alternativ väg runt skogen? Svar ja, men en tråkig. Skulle jag ändå ta den? Nej. Lät istället tiden gå lite, och när jag skymtade jägaren i skogen, och hörde hur han gick fram till sin hund, tyckte jag det var säkert nog att fortsätta.

Snart var jag framme vid den åker som jag fruktat skulle vara översvämmad. Det var den inte. Gräset var visserligen något fuktigt, men samtidigt kort. Och marken var snarare torrare än fuktigare än på många platser under slingan. Så (någorlunda) torrskodd vandrade jag vidare längs åkern, korsade sedan vägen för att vandra vidare på grus, och sedan ta mig genom Nösdala, under järnvägen, och upp på Göingeåsen. Den del av rundan som jag såg mest fram emot.

Då möttes jag av det här:

Här skulle jag ha gått igenom. Det gjorde jag inte.
Foto: Lars-Åke Englund

Snabbt insåg jag att jag inte skulle kunna gå torrskodd genom tunneln. Alternativet att ta av mig strumpor och skor dök upp i huvudet, men försvann lika snabbt som tanken var tänkt. Jag kunde inte gå under järnvägen, men kunde jag gå över den?

Ja rent tekniskt hade det gjort det. Jag hade kunnat klättra upp till höger, korsa banvallen, och klättra ner på andra sidan. Vad hade vinsten varit? Tja, att jag kunnat fortsätta min planerade rutt.

Ibland måste man stanna upp och tänka igenom dumheter innan man gör dem. Det krävdes inte mycket tankeverksamhet för att inse att det fanns så många fler nackdelar än fördelar med spårklättraralterativet.

  • Det uppenbart värsta hade ju varit att klättra upp, och bli påkörd av ett framstormande tåg. Det hade kostat mig livet, hade förstört livet för mina barn, och för lokföraren.
  • Även om jag inte blivit påkörd hade det kunnat komma ett tåg som tvingats panikbromsa, med potentiella skador på passagerare i tåget – eller med så enkla följder som att tidtabellen inte kunde hållas, och att resenärer därmed missade en anslutning. Dessutom misstänker jag att jag kunnat riskera böter för spårspring.
  • Jag visste faktiskt inte hur det såg ut på andra sidan banvallen. Jag hade kunnat hamna i en situation där jag klättrade upp utan problem, korsade spåren, och sedan insåg att jag varit tvungen att göra ett hopp ner som var högre än jag önskat – och då kanske fått vända tillbaka och gå över spåret igen.

Om jag tillåts vara lite mer filosofisk i frågan (och det tillåts jag, för det är min blogg) så kan man se den vattenfyllda tunneln som ett hinder på livets väg. Även om jag har en plan för hur jag ska gå och vad jag ska göra, så kan det dyka upp saker som gör att jag måste tänka om, se på alternativen, och göra det bästa utifrån situationen. Den grundplan som jag haft kanske inte funkar. Men via en omväg kan jag kanske ta mig in på rätt väg igen till slut.

Alternativen var två: Antingen gå tillbaka samma väg som jag kommit. Eller försöka ta mig förbi järnvägen så att jag kunde genomföra vandringen (mer eller mindre) som jag tänkt. Och att gå tillbaka kändes som det tråkigaste.

Så, vad är det nu Mora Träsk sjunger i sin Tigerjakt? Vi kan inte gå över det, vi kan inte gå under det, vi måste gå runt det. Vecklade ut kartan. Var fanns närmsta säkra järnvägspassage. Jo drygt en kilometer längre söderut gick den asfaltsväg som jag precis korsat under järnvägen. Därefter skulle det finnas en väg att ta av på, för att kunna följa en grusväg tillbaka till den vattenfyllda järnvägsundergången.

En icke vattenfylld järnvägsundergång.
Foto: Lars-Åke Englund

Att gå vid vägrenen till en 80-väg (där folk inte alltid hållet 80) kan vara läskigt när man i princip är svartklädd. Men detta var nu inte under dygnets mörka timmar. Klockan var 10, det var ljust och fint, och mötande trafik visade stor hänsyn. Jag försökte i min tur visa samma hänsyn genom att kliva så långt ut på asfalten som jag kunde.

På andra sidan, genomfört på det säkra sättet. Det tog visserligen 24 minuter att gå, men det var ju för att gå som jag gav mig ut. Så vad har jag att klaga på?
Foto: Lars-Åke Englund

Framme på Göingeåssidan av järnvägen började jag klättringen. Det var blött och lövigt, men jag visste vad som väntade i form av utsikt när jag kom upp till toppen. Efter en stund kom jag fram till det hemliga berget som jag inte kände till innan vandringen i september och som då kom som en total överraskning. Först asfalt mitt ute i skogen, och sedan plötsligt stora (igenmurade) portar rakt in i berget. Den här gången var jag beredd på vad som väntade, men det gjorde mig inte mycket mindre imponerad. Jag är ingen MÖP, har inte gjort lumpen (knät stoppade mig, och jag grät inga floder över det), men själva bygget inne i berget gör mig fascinerad. Önskar att jag hade hunnit/kunnat vara där inne och se hur det var, innan anläggningen fylldes och plomberades för ett antal år sedan.

Sedan: belöningen.

Utsikten är halva grejen. Andra halvan är att veta att man tagit sig upp på höjden med egen muskelkraft. Och att man rent faktiskt kan se hur långt man tagit sig.
Foto: Lars-Åke Englund

Jag hade inte planerat något stopp på vägen. Hade ju ingen mat och inget vatten med, utan tänkte mest se hur snabbt jag kunde gå slingan. Unnade mig ändå att sitta ner fem minuter när jag kom till vindskyddet vid Lägerplats Göingeåsen. Om jag får till det med planeringen för sommaren, och bestämmer mig för att gå hela Hovdalaleden (57 kilometer) kan det mycket väl bli så att jag tar en övernattning just här.

Slog mig ner i fem minuter för att kolla hur långt jag hade gått och hur mycket som var kvar. Kan absolut tänka mig att övernatta här i sommar, om vandrarandan faller på.
Foto: Lars-Åke Englund

Även om det bekväma alternativet är att gå med lättare packning, och sedan köra hem och sova.

Ja just det, alla spångar var inte nätade. Kom fram till krokodilerna, som denna gång hade lite vatten att simma i. Tog upp telefonen för att knäppa en bild, men insåg att jag skulle få snyggare komposition på andra sidan spången. Klev upp lite hastigt, och höll på att falla av lika hastigt. Men bara nästan.

Varning för krokodil. Och för hal spång.
Foto: Lars-Åke Englund

Härifrån och framåt är det egentligen inte så mycket att berätta om. Det går lite upp och ner fram till utkiksplatsen vid Klinten, men för egen del tycker jag att det är för mycket träd i vägen för att man ska få samma känsla som vid Spragleröds hallar. Och därefter bär det av neråt mot Tormestorp.

Att gå uppåt är jobbigt för flåset. Men att gå neråt är jobbigt för mina knän. Framför allt det gamla skadade högerknät kände jag av när det lutade för brant neråt. Att gå och hålla emot i leran och halkan känns heller inte optimalt för nämnda knä. Men ner tog jag mig. Även om det var med en vurpa i en lövig backe där jag vrickade till vänsterfoten. Den akuta smärtan släppte dock efter bara några tiotal steg, och när jag gått i ett par minuter kändes foten helt som vanligt igen.

Funderade på att klättra tillbaka upp för att fota backen som jag vrickade foten i. Men även min dumhet har sina gränser. Så här är backen sedd nerifrån.
Foto: Lars-Åke Englund

Som jag skrev i början av inlägget så är det en stor fördel att gå i grupp när det kommer till att hitta rätt väg. Jag tycker att ledmarkeringen kunde gjorts bättre vid Mjölmöllan, men det var ändå inget mot hur det såg ut inne i Tormestorp. Höjdarnas går förbi förskolan, och så långt är markeringarna bra. Men efter skolområdet visar först en skylt vänster, sedan en höger, och slutligen finns en prick på ett träd för att visa vart man ska gå. Jag gick in på den cykelvägen, och såg hur markeringarna försvann. Gick fram och tillbaka ett par gånger. Följde sedan cykelvägen två gator framåt för att se att den där tog slut och att ingen ny hänvisning fanns. Tog fram kartan och fick se att jag skulle följt cykelbanan en väg, sedan svängt av åt höger. Gick tillbaka och letade efter hänvisningar, men fann inga. Tog den väg som kartan visade, och ett par hundra meter fram längs vägen satt nästa skylt. Här hade det behövts en skylt. Från båda håll. För den som går motsatt håll får ingen hint om att det ska göras en vänstersväng. I stället kommer denna person att fortsätta rakt fram, vilket då leder in på Posta-Nillas led.

Nåväl. Resten är en ren transportsträcka. Under järnvägen, över Tormestorpsån, genom skogen där lappar fortfarande varnar för enduroträning, samtidigt som FMCK blivit av med sitt tillstånd att köra här. In i fårlösa fårhagar, och så, när man kommit över krönet skymtar plötsligt Hovdala slott inom rimligt avstånd.

Det är inte tydligt, men mitt i bild, strax till höger om trädet, skymtar Hovdalas porttorn i vitt med sitt rödbruna tak. Och då är man nästan hemma igen.
Foto: Lars-Åke Englund

Nu gjorde diverse runtvirrningar att det inte alls blev 13 kilometer, utan 17,8. Men lika glad är jag för det. Och nu när dessa rader skrivs viner vinden utanför lägenhetsfönstret. Jag såg några timmars vandringsbar lucka i ruskvädershelgen och är glad att jag nyttjade den.

Reko-ringar i Skåne

Första reko-ringen kom till Sverige för ganska precis tre år sedan. Nu finns det (med en grov uppskattning från min sida) runt 150. Kanske.
Illustration: Hushållningssällskapet

För egen del har min koppling till reko-ringarna bara pågått i ett fåtal veckor. Men jag är redan såld på idén. Att lokala producenter och konsumenter får en mötesplats för att utbyta livsmedelsprodukter som då är lättare att kontrollera ursprung på, och att småproducenter kan få en marknad för mindre volymer. Du behöver helt enkelt inte sitta och förhandla med en grossist för att få in dina produkter på marknaden.

Vill du ha grundinformation om vad reko-ringarna innebär rekommenderar jag följande info från Hushållningssällskapet.

Intresserad av vilken reko-ring som är närmast dig? Gå in på Hushållssällskapet och kika i listan över närmsta reko-ring. Här är en sammanfattning av de 17 skånska ställen som finns i skrivande stund, med lämpliga länkar till var och en.

Reko-rörelsen uppstod i Finland 2013, och tog sig tre år senare till Sverige. För ganska precis tre år sedan (7 september 2016) var Grästorp först ut på marknaden. Efter ett och ett halvt år fanns det 71 reko-ringar. Försökte räkna hur det ser ut nu via Hushållningssällskapets hemsida, men gick vilse någonstans runt 130 när jag inte visste vilja jag räknat och vilka jag hade kvar. Men med en grov höftning rör det sig nog om 150-talet platser.

8 september: Vandra för vatten

Nästa söndag är det vandringsdag på Hovdala. Förra året lockades 156 vandrare till premiärupplagan av vandringsdagen.
Foto: Lars-Åke Englund

Som vandrare är jag väldigt grön. Dessutom har de tre långrundor som jag tagit mig ut på i år varit utan vandringssällskap. Det har varit jag, min ryggsäck och min mobil (för att fota till bloggen, och filma korta snuttar till instagramflödet). Men om en och en halv vecka blir det högst sannolikt vandring med en hel drös andra personer. Då anordnas nämligen den andra (?) upplagan av Vandringsdagen på Hovdala, arrangerad av Hässleholm Hovdala Vandrarförening (HHVF).

Jag ska villigt erkänna att jag inte kände till att denna dag fanns (vilket bara understryker mina nybörjarkunskaper på området). Min ingång var genom jobbet, då en kollega häromdagen fick till uppdrag att skriva en förhandsartikel (betalvägg) om dagen som infaller nästa söndag, den 8 september.

På årets vandringsdag samarbetar HHVF med Rotary Hässleholm på temat ”Vi går för vatten”. Intäkterna (50 kr/person, står inget om en avgift på HHVF:s egen hemsida men på deras facebook) går till Rotary Doctors och rent vatten i Kenya.

Vid fjolårets premiärvandring (HHVF bildades så sent som 2017, jag är inte medlem än, men det finns en stor chans/risk att jag blir det inom kort) kom det enligt verksamhetsberättelsen inte mindre än 156 vandrare trots att man bara skickat ut inbjudan och marknadsfört via föreningens facebooksida. I år har man marknadsfört mer, bland annat i samband med fotbollsderbyt mellan Hässleholms IF och IFK Hässleholm förra torsdagen då drygt 900 personer fanns på plats.

Det ska finnas något för de flesta under årets vandringsdag. Det blir sträckor från 2,5 till 13 kilometer. HHVF skriver i sin kalender att ”det finns olika teman som yoga, meditation, vandra med hund och ‘vanliga rundor’ som finns på Hovdalaområdet”. Totalt ska det röra sig om 6-10 olika rundor, beroende på hur god uppslutningen blir på vandrare.

Tidigare under kvällen dök det upp ett inlägg på HHVF:s facebook där man konstaterar att Höjdarnas höjdarled, alltså en av de leder jag ännu inte har gått, ingår. I alla fall till viss del.

Längs Höjdarnas Höjdarled bjuds du på vackra utsikter från åsarna i öst. Sven-Gunnar och Roger är vandringsledare för alla som är sugna på en liten utmaning. Vandringen börjar vid den gamla hantverksbyn Broslätt och fortsätter vidare förbi Hammarmölledamm, Brönnestadsån, Posta-Nillas stuga, Bergrummet och vindskyddet på Göingeåsen samt ett antal vackra vyer innan du kommer tillbaka till slottet. Vandringen är ca 13 km och en verklig pulshöjare.

HHVF:s facebook, inlägg från 21-tiden, tisdag 27/8 2019.

Efter att ha jämfört beskrivningen med Hovdalakartan tror jag mig veta att det rör sig om den östra delen av Höjdarnas höjdarled. Och då är frågan om jag inte ger mig på den västra delen också efter avslutad vandring. Eftersom leden i sin fulla sträckning ska vara 22 kilometer bör ju andra halvan vara nio. Kanske går det att få med sig någon ytterligare på en eftermiddagsfortsättning?

Hur som helst så startar samtliga vandringar från borggården på Hovdala slott klockan 9:30 på morgonen. Sluttid är satt till 14:30. Men, tja, vid en fortsättning på Höjdarnas västra så lär det ju snarare bli framåt seneftermiddag som fötterna får vila.

Mjölkat ut informationen – men förstår ändå inte

Skånsk mjölk. Tyvärr utan vidare information än så.
Foto: Lars-Åke Englund

Skrev för en tid sedan ett inlägg som jag kallade Tiosekundersregeln. Det handlade kort och gott om att det tar max tio sekunder för att lista ut om en produkt är från Sverige eller inte, eftersom producenterna mer än gärna märker ut med diverse svenskmärkningar om de bara får. Därför blev jag också lite fundersam när det gällde Åsens lantmjölk. Mina funderingar går i sin helhet att läsa i det tidigare inlägget, men kan väl sammanfattas med att ”Skåne” nämns nästan orimligt många gånger på paketet, särskilt med tanke på att det inte finns någon stämpling att mjölken skulle vara svensk – och det trots att många av Skånemejeriers andra produkter har motsvarande märkning.

Jag mejlade Skånemejerier och fick svar den 9 augusti, där de inledningsvis beklagade att svaret dröjt eftersom det var semestertider. Vilket jag har full förståelse för.

Vi har inte märkt Åsens mjölk med den vanliga svenska märkning som finns på våra andra mjölkförpackningar då vi anser att det är tydligt att mjölken kommer från Skåne, och därmed också Sverige.

Del av svaret från Skånemejerier.

Till viss del förstår jag resonemanget. För om man nu skriver att man värnar om de skånska mjölkbönderna, har bild från Skåne, säger att mjölken är ”skånsk lantmjölk” och får den tillverkad i Skåne, då kanske man kan tycka att konsumenten också ska inse att den är skånsk. Punkt slut.

Men som jag ser det är ingen av sakerna ovan var och en för sig (eller för den delen alla tillsammans) en garant för att det handlar om skånsk mjölk. Utan att ha de juridiska kunskaperna skulle man nog kunna få kalla mjölken skånsk enbart på det faktum att den paketeras i Malmö, och de andra bitarna är sådana som används för att ludda till ursprunget för att få konsumenten att tro (eller vilja tro och sedan inte undersöka saken närmare) att det rör sig om lokalproducerad mat. Jämför med blågula importhonungsburkar eller att kalla sig för något i stil med Söderströms slakteri, men bara syssla med utländskt kött.

Och märkligt blir det ju när man märker ut övrigt Skånemejeriermjölk som svensk. Tidigare kunde man med hjälp av mjölkningstiden få fram information om från vilken eller vilka gårdar som mjölken kom från, men den funktionen har som man skriver på hemsidan ”tagit en välförtjänt paus för upprustning”. Förhoppningsvis återkommer den, och då bör det ju gå att spåra också den Åsenmjölk som inte är svenskstämplad, men likväl svensk.

För säger Skånemejerier att mjölken i Åsens skånska lantmjölk är skånsk, då tror jag att det stämmer. Men jag ser inte anledningen till att man inte märker den som svensk. Med dunkarnas utformning och texter om att mjölken smakar och beter sig som den gjorde förr, så spelar man på en känsla av genuin lantlighet och närhet. Exakt saker som man vill få konsumenten att känna, hur industriell framställningen än varit.

Att man sedan kör med plastdunkar är en annan diskussion. På Skånemejeriers hemsida konstaterar man följande:

Plasten i dunkarna är HDPE och kan återvinnas oändligt antal gånger till andra plastmaterial så som pallar, plaströr, blomkrukor mm. Plasten är fri från bisfenol A. HDPE är stöttålig, temperaturtålig och utformningen gör det lätt att skaka mjölken. De är några av anledningarna varför vi valt plastdunkar.

Skånemejerier, Åsens, vanliga frågor.

Att den kan återvinnas oändligt antal gånger betyder inte att den gör det. Ett antal dunkar hamnar säkerligen i naturen. En hel del plast hittar inte heller till plaståtervinningen utan hamnar i stället med brännbart. Varför har man valt plastdunkar till Åsens, men kartonger till övriga produkter? För en av varianterna borde ju vara bättre än den andra? Att man måste skaka mjölken är knappast en anledning till att man har dem i plast, för även Skånemejeriers enliterskartonger har skruvkork som sluter tätt lika bra. Är det kanske, vilket jag tror, bara en imagegrej?

Jag måste hur som helst planera väl när jag köper dessa tvålitersdunkar. En vecka som den nu pågående skulle det säkert gå två dunkar eftersom barnen är lediga några dagar från förskolan, och de dricker mjölk till alla måltider. En vecka när jag är ensam hemma och bara har en skvätt mjölk till gröten och en till kaffet, då blir det snabbt mycket mjölk som surnar innan den är slut.

Håll ut – mat på väg

Knislinge Lagerhusförening. Att det är mycket traktorer på vägarna just nu beror på skördetider. Och ju fler traktorer du hamnar bakom, desto större chans att du har möjlighet att äta närproducerat!
Foto: Lars-Åke Englund

Den som varit ute på vägarna har inte kunnat undgå traktorerna. Åtminstone inte här nere i Skåne. När jag körde en sväng med barnen till Knislinge innan i dag mötte vi två traktorer, och vi körde om två. På hemvägen mötte vi ytterligare några, varav tre kom i en karavan. Det är helt enkelt skördetid.

På jobbet kom ett pressmeddelande från Lantbrukarnas riksförbund om hur bönderna upplevde situationen på vägarna. Om hur bilister tutar, blinkar, stressar – allt för att komma om och tjäna några extra sekunder och inte behöva ligga bakom en traktor. Radion plockade upp grejen och gjorde ett inslag kring det hela.

Det är inte vi som blir skadade om det skulle hända en olycka för att i traktorn sitter man långt upp och skulle någon köra in i oss så är det faktiskt bilisten som blir skadad, och det känns jobbigt att ha det på sitt samvete.

Filip Nilsson, traktorförare till P4 Kristianstad

Det är faktiskt så att sex till åtta personer dödas i kollisioner med jordbruksmaskiner. Varje år. Var femte trafikolycka där en jordbruksmaskin är inblandad sker i Skåne, rapporterar Sveriges television.

Vi på Norra Skåne hade ett par dagar senare också en artikel kring situationen (själva artikeln hade varit klar några dagar, men fått stå för att lämna plats åt annat som behövde gå i tidningen före).

Det är hög­tryck på vägarna just nu och det har dess­utom varit en myc­ket bättre skörd i år så det är mer att frakta. Men det gäller en rätt kort per­iod och jag tycker andra tra­fi­kanter får ha över­se­en­de.

Henrik Nilsson, kontorschef på LRF konsult i Hässleholm och Osby till Norra Skåne (betalvägg)

Kort och koncist kan det hela sammanfattas i följande, om ni frågar mig:

  • Den som ger sig på en vansinnesomkörning av en traktor med släp har sannolikt 1) varit ute i alltför dålig tid, eller 2) inte livet tillräckligt kärt, alternativt 3) bryr sig inte om andras säkerhet och välmående. För den som kastar sig om och orsakar en olycka riskerar inte bara sitt eget liv utan också många andras. Ja, det kan vara frustrerande att hamna bakom ett långsamtgående fordon. Särskilt om kön växer bakom och nämnda fordon inte går ut åt sidan. Men som en bonde förklarade i radiosändningen (dock finns inte det med i den postade länken ovan) så är det farligare att gå ut i sidan och stanna för att släppa förbi kön. För när transporten sedan ska igång igen väger den så mycket att det tar tid innan man nått normal fart. Vilket bakomvarande trafik kanske inte uppfattar, och så smäller de in i vagnslasten.
  • Om du hamnar bakom ett fullastat traktorsläp: var glad! Det innebär ju att chansen till närproducerade grödor är stor.

Så ta det lite lugnt i trafiken. Du kommer att komma fram. Kanske tar det en eller ett par minuter längre tid än du tänkt dig – men vinsterna med närproducerat är så mycket större.