Mina nya bästa vandringsvänner

Vännerna som ska hålla mig torr och varm.
Foto: Lars-Åke Englund

Jag och skor har ingen bra historia. Mina breda ankfötter har genom åren haft en tendens att spräcka skorna i sidorna. Eller slita upp dem i hälarna. Om jag inte först, med min släpiga gångstil, har lyckats slita upp hål under sulan. Så blir det (förhoppningsvis) inte den här gången.

Om jag fick en tia för varje gång någon gav mig rådet att köpa dyrare skor med mer kvalitet istället, för att öka hållbarheten, ja då hade jag förmodligen haft så många tior att jag kunnat köpa ett par dyra skor.

Men saken är den att jag har försökt. Jag gick från att slita ut 200-kronorsgympaskor på två månader till att göra detsamma med 600-kronorspjuck på tre. Den som kan sin matematik inser precis som jag att det inte var någon hållbar ekvation. Häromåret tyckte jag mig slå på stort och köpte rejäla vinterskor för dryga tusenlappen. De höll hela första säsongen, men en bit in på andra lossnade (fusk)lädret från sulan, och vattnet började sippra in. Lagade med superlim, och fick åter funktionella kängor. Men denna tredje vintern har jag inte ens tagit fram skorna eftersom det aldrig blev någon vinter.

Jag vet att jag inte kan skylla enbart på mina fötter, min gångstil eller på skotillverkarna. Jo, min gångstil kan jag ju skylla på, för den är en bov i dramat, och den är jag i högsta grad skyldig till. Men lika skyldig är jag till misskötsel av skorna. Är sämre på att se efter mina skor än jag är på att sköta om bilen – och då är jag ändå riktigt dålig på att sköta om bilen.

Men förra veckan köpte jag hur som helst vandrarkängor. Mest för att jag helt uppenbart förstör mina löparskor om jag fortsätter att gå runt med dem på ett vattensjukt Hovdala. Och nu i morse, när jag är inne i en barnlös vecka, passade jag på att ta en premiärrunda med skorna. Måste ju ändå mjuka upp dem om jag ska kunna gå långpromenader.

Gick ut 6.40 och visste att jag inte hade någon panik, utan att jag skulle hinna hem och göra mig i ordning till klockan 8 när jobbet började. Men oj vad svårt jag har att inte genast börja tänka på jobb ändå, på vad jag skulle rapportera om, på idéer att göra något konkret av, på hur jag på bästa sätt kunde omvandla alla tankar till något skriftligt – en av mina länge krönikor varannan vecka i tidningen kanske, eller de kortare betraktelser på 800 tecken som jag har en i veckan, eller kanske ”bara” en text till bloggen. Fick till slut nästan tvinga mig själv att bara försöka njuta av stunden och inte fundera på nästa moment. Förbjöd mig själv att titta på klockan, och hade för säkerhets skull lämnat hörlurarna hemma. Nu kunde jag istället gå och lyssna till fåglarna, samt (av misstag) skrämma upp en kanin och tre rådjur. Stötte på några stigar som såg spännande ut att bara irra sig in på – men så god tid hade jag nu inte.

Klev in genom ytterdörren klockan 7.30. Alltså med god marginal för att hinna äta, duscha och gå de tre minuterna till jobbet.

Skorna som sådana får än så länge högsta betyg. Kunde klafsa igenom lätt vattensjuka gräsmattor utan att bli minsta lilla blöt, och hade dessutom bra grepp på de leriga partierna av rundan.

Vilse på ett översvämmat Hovdala

En inte alls speciellt ovanlig syn på Hovdalaleden under söndagen. Alla översvämmade flöden tvingar vandraren att söka alternativa vägar framåt.
Foto: Lars-Åke Englund

Det här med att ha gått några av Hovdalalederna ett antal gånger är både på gott och på ont. För bara några månader sedan har jag utan tvekan vänt vid en översvämning och gått i mina fotspår tillbaka. Men med tiden tror man sig hitta genvägar när problem uppstår. Och ibland har man rätt.

Det var ingen självklarhet att det skulle bli någon vandring denna helgen. Lördagen gick bort, dels på grund av uselt väder, dels på grund av ett besök på Leos Lekland. Men söndagen såg riktigt lovande ut. Visserligen lite blåsigt, men inget regn och frampå eftermiddagen till och med halvklart väder.

Sa SMHI.

Jag tror att det var Gunde Svan som sa att det var bra att träna i dåligt väder, för då hade man ett mentalt försprång på sina konkurrenter vid händelse av att man var tvungen att tävla i samma sorts väder. Jag får finna någon form av tröst i det (även om jag inte vet vem jag tävlar mot annat än mig själv). Nog för att prognosen prickat in att det skulle blåsa, men det regn och hagel som föll på mig gick det inte att läsa något om på förhand. Och solen som tittade fram gömde sig snart igen.

Men låt oss ta det från början.

Som jag skrev i min lördagskrönika i Norra Skåne har jag som mål att gå hela Hovdalaleden (57 kilometer) under ett och samma dygn nu i sommar. Ett gäng från Vandrarföreningen klarade det under 2019, men min tanke är att försöka klara det helt på egen hand. Det som jag behöver för att ta mig igenom rundan ska jag ha med mig i packningen. Endast vatten kan fyllas på extra under vägen.

Men man snyter inte ur sig 57 kilometer utan vidare. Dels måste jag träna upp mig successivt så att jag orkar sträckan, dels vill jag ha så mycket information som möjligt innan jag beger mig ut på denna sommarens stora prövning. Så söndagen var min första rekognoseringsrunda för syftet. Jag skulle gå den östra delen av Hovdalaleden, med start vid stationen i Hässleholm och mål på Hovdala. Det innebar Posta-Nillas östra ner till Klinten, sedan Höjdarnas östra ner över Brönnestad och upp till Hammarmölledamm, innan Gullspiras östra skulle ta mig in till Hovdala. Därefter skulle jag ta en kombination av Höjdarnas västra och Posta-Nillas västra hem igen. Utan att ha något riktigt begrepp höftade jag att det kunde bli runt fyra mil.

Vid 7.10 på morgonen hade jag klätt på mig det jag behövde. Fotledsskydd, tennisstrumpor och mina nätade löparskor på fötterna (jag måste verkligen köpa riktiga, vattentäta vandrarkängor inom kort), mina windstopperboxer som jag köpte till Vasaloppet, samt Dobsom-skidbyxorna nertill. På överkropp en funktionskortärmad, en tjocktröja som jag vet transporterar bort svetten, och min skrikgula Dobsom-jacka. Mina tunna vantar fick fortsatt förtroende, medan jag körde min kondomskidmössa för att stänga ute vinden. Jämfört med senast hade jag dessutom letat fram min vätskeväska från Salomon. Fördelen jämfört med den förra väskan är att jag får plats med betydligt mer vatten, och att den sitter mer bekvämt. Nackdelen är att jag kan packa betydligt mindre mat. Och att jag lyckades slå sönder pipkorken mot dörrkarmen när jag kom hem igen… Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Jag visste att det skulle vara blött i marken. Det var blött för två veckor sedan, och regnet har fortsatt sedan dess. Finjasjön stiger (och väntas fortsätta stiga en bit in på kommande vecka) och alla vattendrag är fyllda till (och över) bredden. Eftersom mina löparskor inte stänger ute vattnet var jag angelägen om att försöka hålla dem torra så länge som möjligt. Visserligen blir det bara en kort köldchock när vattnet sipprar in i skorna, men det är ändå värt att skjuta på det in i det längsta.

Så efter att ha satt av hemifrån ställdes kursen mot hembygdsparken, och därefter Magle våtmark. Mitt emellan dessa platser passerar leden över en större hage, och flertalet gånger tvingades jag stanna upp och se om jag kunde hitta en stor tuva att kliva på för att slippa höra slurpet när skon sjunker i sankmarken.

Framme vid Magle våtmark (som bortsett från asfalterade vägar nog var den torraste delen av rundan) hälsade kanadagässen mig med varningsrop (inte till mig, utan till varandra), samtidigt som solen steg över horisonten. Bara en sådan syn gör det värt att gå upp lite tidigare för att njuta.

Bara den här upplevelsen i sig var värd att gå upp tidigt för att bege sig ut på långpromenad.
Foto: Lars-Åke Englund

I backarna vid Hallarna, norr om Tormestorp, passerade jag en dam som var ute och gick med hunden. Vi språkade lite kort och hon undrade om jag tränade inför något speciellt. Hon berättade sedan om Nijmegenmarschen i Nederländerna, där man går 40 kilometer fyra dagar i sträck. Efter lite efterforskningar nu ikväll känner jag att det verkligen är något att genomföra. Så småningom. När det på bra vis sammanfaller med semester och att barnen är hos sin mamma.

Där och då var skorna fortfarande torra, men på stigarna upp på Göingeåsen var det slut på det. Och med tanke på hur det såg ut längre fram hade det bara varit en fråga om när det skedde.

En betydande del av träningsrundorna är att mäta och klocka, så att jag vet vad jag har att förhålla mig till när det blir skarpt läge i sommar. Uppe vid Klinten, där Hovdalaleden byter från Posta-Nilla till Höjdarnas, hade jag gått precis över en mil, och varit ute i 1:40.

I min enfald hade jag trott att det skulle vara förhållandevis torrt uppe på åsen. För även om regnet fallit där så borde det ju letat sig ner mot lägre terräng. Riktigt så bra var det inte. En kort bit mötte jag en bäck som formats på stigen. Det fanns inte något bra utrymme att gå vare sig till vänster eller höger, så det var bara att stövla (eller löparskoa) rakt fram. Och då var jag glad att jag redan blött ner skorna en (eller ganska många) gång(er).

En bäck mitt på stigen. Vilket var mer hanterbart än senare under rundan, där det var å där det en gång varit stig.
Foto: Lars-Åke Englund

Förra gången jag gick Höjdarnas stod det så mycket vatten i järnvägstunneln att jag fick ta en omväg på ett par kilometer för att kunna korsa järnvägen torrskodd och på säkert vis. Sedan dess hade jag sett att översvämningen försvunnit. När jag nu kom fram var den emellertid tillbaka igen. Men just som jag gjorde mig beredd på samma extrarunda som förra gången såg jag att någon satt spångar längsmed ena kanten inne i tunneln. Jag vet inte vem, men hen bör lovsjungas i alla tonarter!

Årets säkerhetspris till den som satte upp spången i tunneln. Nu behöver ingen fundera på om man ska ta extrarundan på ett par kilometer, vada genom tunneln, eller klättra över järnvägen.
Foto: Lars-Åke Englund

Lite blött hade det varit på väg ner till Brönnestad. Mycket blött blev det mellan Brönnestad och Hammarmölledamm. Kanske inte så konstigt med tanke på att leden går just intill den i vanliga fall så stilla porlande Brönnestadsån. Idag var den allt annat än stilla porlande.

Det enklaste sättet att beskriva det på var att Brönnestadsån ätit upp leden. Första hindret kunde jag komma runt någorlunda torrskodd, men där leden går ut mot en 90-graderssväng var det helt enkelt hopplöst. Eftersom jag trodde mig veta vad som väntade satte jag istället kurs tvärs igenom skogen och hittade ut till leden längre fram.

Kort därpå fick jag se en syn som fick mig att häpna. Uppenbarligen var det inte bara jag som var knäpp nog att vada runt nämnda led denna söndag, för längre fram kom mötande, mer rutinerade Hovdalavandrare. Vi utbytte erfarenheter. Jag fick råd om vilken riktning jag skulle ta för att komma runt de översvämningar som väntade mig, och jag försökte bidra med liknande information om det som jag precis tagit mig igenom.

Hur som helst lyckades jag inte riktigt följa instruktionerna, för plötsligt stod jag risigt till. Började skutta över mot där leden fortsatte, men insåg efter två någorlunda säkra hopp att nästa steg sannolikt skulle bli väldigt blött. Och att jag faktiskt inte kunde avgöra om jag kunde fortsätta framåt därefter, eller om jag skulle hamna inför ännu större vattenmassor. Så jag gjorde det ända rätta och hoppade tillbaka, tog en lov bakåt, och tog sedan höjd för att undvika vattnet. Hittade snart vad som såg ut som en ledningsgata, eller brandgata (eller kanske mest sannolikt någon militär väg från när området hade andra syften. Röjd var den hur som helst – åtminstone en gång i tiden. Nu var det så mycket sly där att det var lättare att gå bland de större träden. Hur som helst insåg jag att om jag höll mig mellan ån och denna slygata så skulle jag hålla någorlunda kurs upp mot Hammarmölledamm.

Vilket dock inte förtog glädjen av att se nämnda damm, och markeringarna som visade att jag var på Hovdalaleden igen (nu i kombination med Gullspiras).

Hammarmölledamm, Hovdalaledsmarkering, och Gullspiramarkering. En skön syn efter att ha klafsat fram i/bredvid Brönnestadsån.
Foto: Lars-Åke Englund

Om Gullspiradelen av Hovdalaledens östra del finns egentligen inte mycket att säga. Det var lite blött på sina ställen (framför allt i fårhagarna i närheten av Hovdala), men betydligt torrare än det jag tidigare gått. Dessutom tittade solen fram med löften om en härlig eftermiddag. Löften som solen inte skulle hålla.

När jag travade in på Hovdala för att fylla på vattenflaskan hade jag gått 24,7 kilometer på 4:50. Det är möjligt att den ordinarie ledsträckningen skulle ha varit något längre, men tidsmässigt hade jag definitivt nått upp till vad det hade tagit att gå den också.

Ett soligt Hovdala. Men snart blev det blött igen.
Foto: Lars-Åke Englund

Det var från Hovdala och hemåt som mycket gick snett. Och hade jag bara följt min ursprungliga plan att ta cykelvägen hela vägen upp till Hässleholm där jag kunde gå på de torrare delarna av Posta-Nillas västra så hade det som hände aldrig hänt.

Jag får väl skylla på att det är svårt att helt och hållet tänka igenom sina beslut på bästa sätt när man gått i fem timmar och börjar bli trött i såväl fötter som huvud.

Hovdalaleden norrut börjar med Höjdarnas västra. Den följer man ner till Finjasjön där leden sedan går medurs runt sjön. Jag tänkte dock ta den biten moturs för att inte få så långt hem. På väg dit passerade jag några ordentligt översvämmade åkrar. När nedanstående bild togs var klockan 12.12. Lägg det på minnet. Hade jag fortsatt rakt fram här hade jag kommit ut till en någorlunda torr hemåtvandring. Men jag tog vänster, eftersom leden gick dit.

Runt 20 minuter efter att ha lämnat Hovdala för att vandra hemåt hade jag nått hit. Enklaste väg hade varit att fortsätta rakt fram.
Foto: Lars-Åke Englund

Redan när jag kom ner till Finjasjön såg jag hur mycket högre vattnet stod nu än för två veckor sedan. Det var emellertid inte så högt vatten att jag fann mig tvungen att vända om. Tyvärr.

Blött, men forcerbart.
Foto: Lars-Åke Englund

Problemen skulle tillstöta när jag kom fram till Tormestorps småbåtshamn. Eller nästan kom fram i alla fall. Om jag åter jämför med för två veckor sedan var själva hamnen översvämmad, men det gick ändå att passera torrskodd på stigen. Jag kunde gå cykelvägen fram, och klättra över vallen som lagts ut för att hålla vattnet borta från husen.

Nu möttes jag av det här:

Tormestorps småbåtshamn.
Foto: Lars-Åke Englund

Det var bara att vända tillbaka och in i skogen. Försökte ta ut och hitta en kurs som kunde leda mig runt översvämningen. Hade jag tittat noggrannare på kartan (hade jag tagit upp kartan och tittat på den, och inte bara tittat i mobilens kartfunktioner) så hade jag sett att Tormestorpsån med största sannolikhet inte skulle släppa över mig på något annat ställe än vid en bro.

Plötsligt såg jag att jag kommit tillbaka nästan hela vägen till de översvämmade åkrarna. Vilket kändes trist då det borde (tyckte jag) finnas en genväg. Så jag försökte ta ut en ny kurs mot den väg på andra sidan skogen skulle leda in i Björkviken.

När jag fann mig på vad som verkade vara någon form av vall tändes mitt hopp. Rör stack ut från båda sidor och såg ut att leda bort vattnet om det blev för mycket. Kanske var det den här vallen som gick hela vägen in i Björkviken?

Jag gick åt ett håll, och körde fast. Man kan lugnt konstatera att denna vall inte var skogad på länge. Dessutom verkade min kurs vara något skev. Såg så en tvärgående vall, som gick åt rätt håll, och gick istället dit. Det var snårigt. På vissa håll var jag nästan tvungen att krypa för att ta mig fram. Eftersom jag inte såg någon ände tvingades jag så småningom ta beslutet att gå tillbaka igen.

Så jag klev över och under de träd och grenar jag passerat för att komma dit jag kommit. Bara för att hamna vid en gammal elstation och några trasiga campingstolar. Dessa hade jag definitivt inte sett på väg dit, och pulsen steg. Hade jag lyckats gå vilse på detta system av vallar?

Eftersom det inte gick att se speciellt långt fram var jag tvungen att ta beslut om reträtt.
Foto: Lars-Åke Englund

Där och då, i mina försök att ta det lugnt och tänka rationellt, fick jag så syn på en ny vall som jag inte vet hur jag missat tidigare. Den var bättre röjd än de andra, och efter bara någon minut såg jag hur småbåtshamnen reste sig i fjärran.

Lyckan var total.

Tills jag nådde vallens slut och såg att det inte gick att ta sig över.

Inget att välja på, bara att vända. När jag kom tillbaka till campingstolarna tog jag en funderare, hittade vägen jag kommit ifrån, och satte kurs tillbaka mot Hovdala. Hade vid det här laget insett att det inte fanns något alternativ (inget bra alternativ i alla fall) till att ta en av grusvägarna vid de översvämmade åkrarna.

När jag tagit mig tillbaka dit hade klockan nått 12.59. Vi pratar alltså om 47 minuter av försök att ta sig norrut på leden. När det visade sig att den grusväg som jag gick på mellan de två översvämmade åkrarna också var översvämmad orkade jag inte bry mig. Jag hade kanske kunnat gå till höger och hoppat över de strilande bäckar som flöt från vänster till höger, men jag klafsade bara rakt fram istället. Skorna var ju ändå blöta, och fötterna likaså.

En översvämmad väg mellan två sjöar där det inte alls ska vara sjöar.
Foto: Lars-Åke Englund

Hela vägen upp till Sjörröd höll jag mig sedan på cykelvägen. Det var förmodligen dagens bästa beslut. Finjasjön hade slukat mycket av det som tidigare var strandkant, och när jag tittade in mellan de strandnära husen var det flera som hade vatten oroväckande nära inpå knuten.

Björkviken. Också översvämmad.
Foto: Lars-Åke Englund

Mycket mer upphetsande blev inte vandringen. Efter Björkviken kände jag hur benen började leva sitt eget liv och inte riktigt svara på mina kommandon. Strax efter att tre mil avverkats började jag få ont i en benhinna, vilket varit ett återkommande problem på sistone. Den mentala tröttheten gjorde också att jag råkade sparka högerfoten rakt i en liten stubbe. Det kändes som att en tå på foten knycklades ihop av smällen. Förbannade min oförsiktighet. Sådana missar har jag inte marginal till när jag ska gå hela leden.

När jag vinglade in genom porten där hemma (tog trapporna upp till lägenheten, var ju ändå uppvärmd) hade jag gått 38,2 kilometer, eller totalt 44 963 steg. Vilket med en halvmils marginal nog är det längsta jag har gått (kanske med undantag från när jag och pappa punkterade hjulet på cykelvagnen i Tyskland, men det är en helt annan historia).

Dagsnotering: 38,2 kilometer och 44 963 steg på 7:22. Vilket skulle ge en sluttid på 11 timmar på hela Hovdalaleden, om jag orkade hålla samma tempo.
Foto: Lars-Åke Englund

Som nämnt råkade jag slå sönder mitt drickabälte mot dörrposten när jag klev in genom lägenhetsdörren. Så hur jag ska lösa sommarens mastodontpromenad med vätska återstår att se. Kanske köpa en sådan där ryggsäck som bara är till för vätska. Men måste först kolla på vad en sådan kostar. Är jag ute i 25-gradig värme i sommar räcker det inte med en liten flaska på ett par, tre deciliter, vilket är det största som får plats i min andra midjeväska.

Blåsor, fotledsskydd och 32 000 steg före lunch

Gick upp tidigt för att hinna gå Posta-Nilla innan eftermiddagens storm drog in.
Foto: Lars-Åke Englund

Vandringsmässigt har jag nog krämat ur så mycket som det bara var möjligt ur den gångna lediga helgen. Lördagens 40 000 steg följdes upp med en nätt liten morgonpromenad på 32 675 steg. Men under större delen av tiden kände jag av sviterna från lördagsvandringen.

Var lite sugen på att hänga på Vandrarföreningens runda under söndagen. Den var tydligen uppskattad, med 40 personer som gick. Men de skulle bara gå runt milen, och det tyckte jag var i kortaste laget…

Eftersom det var stormvarning utfärdat på eftermiddagen var det inte svårt att komma fram till slutsatsen att det antingen gällde att gå på förmiddagen, eller hitta på något helt annat. Så jag förberedde min lilla matsäck redan innan jag gick och lade mig på lördagskvällen, och när klockan ringde på söndagsmorgonen var det bara att äta frukost, hoppa i kläderna och slänga på sig midjeväskan.

Posta-Nilla var den första hela vandringsleden jag gick på Hovdala. Den recensionen går att läsa här. Nu tänkte jag gå den igen, men motsatt håll mot förra gången. När klockan precis passerat 07.30 styrde jag därför stegen mot hembygdsparken. Målet var att gå sträckan så fort jag kunde. Därför hade jag betydligt lättare packning än förra gången, samt inte planer på några matstopp. Maten fick jag helt enkelt äta i farten.

För den som vill träna sina vadmuskler genom att springa i backar så måste Tormestorp vara himmelriket. Särskilt så som Posta-Nilla utformats. Det är branta backar intill förbannelse. Och värst är det när man närmar sig utsiktsplatsen Klinten. För då är det brant uppför en skogsstig fram till Klinten, och sedan en annan brant stig neråt tjugotalet meter längre fram – på samma håll som man kom ifrån.

Väl i Tormestorp hade jag börjat känna av skoskavet som jag misstänkte skulle komma. När skorna snördes av under lördagskvällen hade jag nämligen en blåsa på vardera fot, placerad snett upp på insidan av foten, räknat från hälen. Men det fanns ju inte mycket annat att göra än att bita ihop, tänka på något annat, och vandra på.

Gjorde en halvtidskoll när jag var framme vid Hovdala. Hade då tagit mig 13,7 kilometer på två timmar och tio minuter. Gav mig som planerat ingen direkt paus, utan svängde fram midjeväskan på magen, plockade upp vatten, banan och två tunnbrödsrullar, och åt dem gående.

Även om det hade börjat blåsa så var det behagligt vandringsväder. Jag körde samma utstyrsel som under lördagen, och höll värmen bra. I den utstyrseln ingick också mina nyligen inköpta fotledsskydd. Och det kan mina klena fötter tacka mig gott för. I höjd med Trädhuset höll jag på att trampa snett medan jag beundrade hur hundratalet (eller många fler) småfåglar samtidigt lyfte från marken när jag närmade mig. Och i nedförsbacken strax efter var det andra foten som var på väg att vika sig. Nu klarade sig istället båda utan vrickning.

Posta-Nillas västra väg, som går utmed Finjasjön, vandrades i så rask takt jag kunde. Fötterna började värka, inte bara på grund av blåsorna, utan för att jag vid det laget hade gått mellan fyra och fem mil på två dagar. Och även om jag lyckades hålla fötterna torra hela rundan så var det för att jag helt enkelt fick välja en annan väg när jag nästan var uppe i Hässleholm igen. För plötsligt tog stigen slut, och den översvämmade Finjasjön bredde ut sig framför mig. Tänkte vara smart och gick en bit in i skogen för att komma förbi översvämningen, men kom då till en å. En fem meter bred å. Det hade inte varit läge att försöka hoppa över, även utan skavsår.

Så det var bara att vända och gå tillbaka den väg jag kommit. Nu var det visserligen inte så långt ut till cykelbanan som jag svängt av från tidigare, men mentalt kändes avståndet långt. Med drygt två mil i benen är det inte roligt att gå tillbaka i samma fotspår, om ens bara en kilometer.

På stumma ben och med ömma fötter stapplade jag förbi utslagna snödroppar och närmade mig sakta med säkert civilisationen igen. Väl hemma (jag tog trapporna, var ju ändå uppvärmd) åt jag resten av min medhavda mat – och somnade sedan i soffan. Blev ett par timmars välbehövlig återhämtning.

datum: 9 februari 2020
tid: ca 07:30-12:25 (4 h, 55 min)
distans: 29,7 kilometer
väder: mulet, måttliga byvindar, 5 °C

Lasse på spången (och i träsket)

Ole dole doff. Jakten på Gullspira it is.
Foto: Lars-Åke Englund

Hade knappt kunna tajma det bättre om jag själv fått planera. En ledig helg för mig själv, och då visade vädret sig från bästa möjliga promenadsida. Då blev det också tre mil vandrat, stundtals i väl kippande skor.

Sedan tidigare har jag utnämnt Jakten på Gullspiras västra del som min favorit när det kommer till Hovdalalederna. När jag gick den senast var det visserligen fullt med blåbär längs stora delar av sträckningen, vilket kan ha haft viss inverkan på bedömningen. Men också efter i dag stor bedömningen fast.

Hade denna gång packat lätt. När jag rotade igenom lådor på vinden hittade jag nämligen den lilla midjeväska som jag en gång i tiden köpte till rullskidsåkandet. Den väskan lades för flera år sedan undan när jag hittat en som var bättre lämpad för skidåkning. Nu kom till den heders igen.

Liten och nätt midjeväska på ryggen. Fick plats med allt jag behövde och lite till.
Foto: Lars-Åke Englund

Med två kokta ägg, fyra tunnbrödsrullar och två bananer (och en liten påse lösgodis) satte jag mig i bilen till Hovdala. 10.15 började jag gå, och 16.25 satte jag mig åter i bilen för att köra hem. Då hade jag på egen hand hunnit gå Gullspiras västra del, samt en liten runda till. Sedan dök Vickan upp, och då gick vi också den östra delen av Gullspira. För min del blev det summa summarum 31 kilometer och 37 500 steg.

Ett är dock säkert: Det är fortfarande rejält blött i skog och mark, och jag hade därför behövt ordentliga vandringskängor.

Det finns visserligen gott om långa fina spångar på Gullspira, och i stort sett alla spångar och broar är föredömligt nätade. Dessvärre var det så blött att våtmarkerna krupit utanför de spångade områdena.

Mötte två joggare precis innan jag skulle komma fram till det första långa spångpartiet. En av dem fastnade med sin fot i den sanka marken, men kom loss. Vi hejade på varandra och jag, fortfarande torrskodd, såg plötsligt att jag inte alls skulle vara torrskodd speciellt länge till. Mellan mig och spången bredde nämligen 20-talet meter träskmark ut sig. Försökta trampa på någon tuva som stack upp, men sjönk bara ner och kände det kalla vattnet rinna in i skorna. Försökte gå vid sidan av stigen, där det bara var blåbärsris så långt ögat kunde nå – men sjönk lika obarmhärtigt ner där.

Det skulle visa sig att det inte bara var på detta ställe som det var blött. Men tack och lov så var vattnet i skorna bara kallt i några steg, sedan kände jag bara av fukten.

Morgonpromenad på kvällen

Ställde klockan på 6 för att komma ut och få friskluft innan jobbet. Känner mig alltid extra duktig när jag gör det. Kom ut på min runda när klockan slog halv 7. Ett drygt halvt dygn senare…

Ska man snitta 15 000 steg om dagen så är det bra att komma ut en sväng innan jobbet. Inte bara för att det då känns som att man är några tusen steg på vägen, utan också för att få lite syre till hjärnan. Vilket kan vara trevligt när man sedan mest sitter (eller står) framför datorn.

Så jag ställde klockan på 6 för att promenera i en timme. Men stängde klockan och somnade om. Vaknade en halvtimme senare, och somnade om igen. Inte förrän framåt 7:30 kom jag upp, och då var det inte läge för timmespromenader – bara att äta och göra mig klar för arbetsdagen som började 8.

Mina promenader till och från jobbet (räknade stegen och insåg att jag hade prick 400 steg från personalingången på jobbet till ytterdörren på lägenhetshuset), en liten extrasväng på lunchen och en liten omväg efter jobbet gjorde att jag stod på knappt 5 000 steg när jag satt och åt gamla resttacos vid 18-tiden. Det håller givetvis inte. Och med det fina klara vädret som varit idag hade jag stor lust att verkligen gå utomhus. Dessutom hade jag letat fram min neongula Dobsomskidjacka, ett par benreflexer, och för säkerhets skull också en pannlampa som jag tog med i fickan.

Rutten som det blev syns på bilden ovan. Hade den i tankarna på förhand utan att veta hur lång den var, och ville samtidigt gå i cirka 1,5 timme. Och rundan visade sig vara mer eller mindre perfekt för ändamålet. Gick ut 18:30, och steg innanför dörren igen 19:56. Då hade jag (enligt google maps) gått 9,65 km (1,87 m/s eller 6,73 km/h i snitt), vilket samtidigt var 10 726 steg (snittlängd på steget på 89,97 cm). Och 124 steg i minuten.

Sammantaget har jag redan kommit upp i dagens dos bara genom att gå utomhus. Men tar nog en marsch framför tv:n också lite senare, om jag hittar något spännande att titta på.

Walk on!

Runt hela landet – men mest framför tv:n

Nytt år ger nya möjligheter och nya utmaningar. Och när man tänker efter så är det faktiskt bara 5 608 706 steg runt Sverige enligt den rutt jag lagt upp.

Jag skulle kunna skylla lite på mamma. Hon la upp något inlägg på instagram om att gå 3 000 000 steg under 2020. Vilket innebär runt 8 200 steg varje dag. Och eftersom det kändes som en rimlig nivå tänkte jag hänga på.

Men sedan så insåg jag att jag är dålig på att göra saker med sans och rimlighet. Så med lite tålamod, ett excelark samt google maps la jag upp en rutt runt Sverige som jag tänkt gå. Åtminstone i fantasin. Räknade med att min snittlängd på ett steg är 85 centimeter, och sedan var det bara att börja mäta och räkna (eller knappa in orter i datorn, och låta excelarket räkna enligt de formler jag angav).

För att göra en lång historia kort. För att ta mig från punkt A till punkt A (ja start och mål på samma ställe) med den lilla omvägen om en jädra massa andra punkter, så skulle det behövas tas 5 426 235 steg.

(Eller nej, mitt i detta inlägg var jag tvungen att kontrollräkna då formlerna inte stämde överens. Det rör sig om 5 608 706 steg… Jag hade alltså tappat bort drygt 182 000 steg, eller 15,5 mil.)

Den första tanken var bara att se hur lång tid det tog att gå alla dessa steg. Särskilt eftersom det under de två första dagarna blev ynkliga 3 200 respektive 4 800 steg registrerade. Men så någonstans uppstod en tanke att försöka klara av att göra det hela fram till årsskiftet. Det skulle innebära att varje dag innehöll i snitt 15 324 steg (eller 14 825 som jag först trodde).

Det fina med att hitta på utmaningar för sig själv är att det är en själv som hittar på reglerna. Skulle jag klara av att gå hela sträckan utomhus? Nej, självklart inte. Dels på grund av att det är mörkt och muggigt, dels (och viktigare) på grund av att jag har barnen varannan vecka. Jag kan inte gärna promenera iväg utan dem. Och jag kan verkligen inte promenera den aktuella mängden med dem.

Alltså blev det tillåtet att gå framför tv:n. Och eftersom det bara är jag som är med och tävlar är det ingen som blir lidande av att varje steg inte är de beräknade 85 centimeterna. Jag kan stå och jobba på stället och tillräkna mig stegen ändå.

Det ska dock brasklappas redan här: de roligaste stegen är de som tas utomhus. Min stegmässigt bästa dag var när jag gick östra höjdarnas höjdarled (med extrasträcka på grund av vattenfylld järnvägsundergång) och var mindre än tusen steg från 30 000-vallen. Och de dagar jag inte har barnen försöker jag gå (eller springa) på morgonen före jobbet och på så vis få några tusen steg på kontot (och friskt syre in i hjärnan). Och ta en promenad efter. På så vis kommer jag upp i drygt 10 000 utomhus.

Men sedan står jag också och går/jobbar framför tv:n. Det har blivit några minuter. Jag har äntligen tagit mig igenom hela Sagan om Ringen-trilogin. Och har tittar än en gång på Hungerspelen-sviten som var något år sedan jag slutförde. Dessutom har det blivit en del handboll, någon serie, samt årets samtliga avsnitt av På spåret.

Och till skillnad från när jag tidigare tittat på Sagan om Ringen har jag inte somnat ifrån filmerna av tristess för att sedan vakna och inte tycka det vara lönt att titta om. Och jag har fått så mycket syre till hjärnan att jag klarat flera resmål i På spåret än någonsin förr. I fredags knäckte jag Rotterdam redan på tio poäng (och fullpoängare har verkligen inte till vanligheterna).

Hur går det då med att hålla snittet på drygt 15 000 steg om dagen? Nja, eftersom jag gav mig själv en dålig start låg jag faktiskt drygt 40 000 steg efter riktkarlen redan efter sex dagar. Men därefter har jag sakta men säkert knaprat in. Vandringen på Hovdala gav givetvis ett bra hopp i statistiken, från 23 000 efter till 9 000 efter.

Men passerade riktkarlen gjorde jag inte förrän idag. Jag trodde att jag gjort det redan i förrgår, men efter omräkningen insåg jag att jag efter gårdagen fortfarande var 700 steg kort. Efter tisdagen har jag i stället runt 5 000 steg i handen. Vilket kan behövas för dagar när jag inte har tid eller ork. För då rasslar det snabbt iväg.

Rutten då? Jo jag startade givetvis i Hässleholm, och satte av österut med Kristianstad som första delmål. Från och med Åhus tar jag kusten söderut och rundar hela länet för att bege mig uppåt längs västkusten. Den långa vägen går norrut genom Göteborg, Karlstad, Mora, Jokkmokk och Kiruna (bland annat) innan jag vänder vid Treriksröset. På nervägen blir det i stället att följa östkusten i större utsträckning, med Haparanda, Umeå, Gävle, Stockholm, Norrköping och Kalmar som några av stoppen. Hässleholm är som sagt utgångspunkten, och sedan den avslutande 111:e punkten på listan.

Hittills har jag passerat Kristianstad (5/1), Åhus (7/1), Simrishamn (10/1), Sandhammaren (11/1), Ystad (13/1), Trelleborg (16/1), Malmö (18/1) och Lund (20/1). När dessa rader skrivs har jag knappt 1 000 steg kvar till Landskrona, och de stegen hade jag tänkt hinna gå innan sängen väntar.

Eftersom det är så roligt att leka med excel har jag dessutom räknat ut var jag ska befinna mig vid varje månadsslut för att vara i fas. Och det som jag framför allt inser av den uträkningen är att Sverige är väldigt långt (vilket jag såklart redan visste) och att det som jag kan tycka är långt norrut i själva verket inte alls är det. Befann mig ju i Mora 2014 när Vasaloppet kördes. Tyckte det var långt dit. Men om jag följer planen är jag där redan om mindre än två månader, den 18 mars.

Delmål vid varje månadsskifte:
• Januari: 475 054 steg. Mitt emellan Halmstad och Falkenberg.
• Februari: 919 460 steg. 2 000 steg kort om Karlstad.
• Mars: 1 394 514 steg. En bit förbi Sveg, med riktning Ytterhogdal.
• April: 1 854 244 steg. Dryga milen förbi Vilhelmina, med riktning Storuman.
• Maj: 2 329 294 steg. Passerat Jokkmokk, och bara 3 000 steg från Porjus.
• Juni: 2 789 028 steg. Vänt uppe vid Treriksröset och passerat Torneträsk som är en av orterna från Svappavaara till vändningen som gås tur och retur på samma väg.
• Juli: 3 264 082 steg. 5 000 steg kort om Pajala. Sista passerade delmålet är Kihlangi.
• Augusti: 3 739 137 steg. Halvvägs mellan Piteå, som passerats, och Skellefteå som hägrar långt i fjärran.
• September: 4 198 866 steg. Passerat Ullånger, på väg mot Härnösand.
• Oktober: 4 673 921 steg. Tierp bakom mig, och två tredjedelar på vägen till Uppsala.
• November: 5 133 651 steg. Västervik passerat sedan en mil. De småländska, blekingska och skånska skogarna breder sedan ut sig under sista tolftedelen av vandringen.
• December: 5 608 706 steg. Tillbaka i Hässleholm.

Om jag orkar ska jag försöka göra en avstämning i varje månadsskifte. Skriva kort om vad som gått bra och vad som inte gjort det. Vad som varit inspirerande, och vad som inte varit det.

Men nu måste jag (åter)gå till tv:n så att jag kan lägga Landskrona bakom mig innan det blir onsdag.

Vildsvin, minkar, krokodiler – och Mora Träsk

Både Höjdarnas och Gullspiras östra slingor bjuder på en hel del höjdmeter.
Foto: Lars-Åke Englund

Egentligen hade jag inte mycket annat val än att ta en av de Hovdalarundor som jag avverkat sedan tidigare. Tänkte att det kanske skulle bli lite tråkigt och upprepande. Men den östra slingan av Höjdarnas höjdarled bjöd på gott om överraskningar och strapatser.

Jag hade en ledig helg, utan vare sig jobb eller barn, och såg därför fram emot att komma ut och vandra. Kände mig därför lätt nedslagen av att se och höra väderprognoserna för helgen. Regn och rusk. Och när jag ska vandra är jag inte speciellt förtjust i någotdera.

Men så, sent på fredagskvällen, kastade jag ett nytt öga. Tydligen skulle första delen av lördagen bjuda på tillräckligt bra väder för att göra det lönt att planera för vandring. Frågan var då bara vilken runda det skulle bli? Av Hovdalalederna har jag såväl Finjasjöleden som västra delen av Höjdarnas höjdarled kvar, men Finjasjöleden går (inte otippat) runt Finjasjön, och Höjdarnas går bitvis intill samma sjö. Med tanke på hur högt vattenståndet är i nämnda sjö (var själv nere och såg efter för ett par veckor sedan) kändes det som väl blöta alternativ att ge sig på.

Valet föll till slut på Höjdarnas östra del. Dels för att HHVF planerar att gå den om några veckor, när jag har barnen och därför inte kan medverka. Dels för att det var väldigt andra förutsättningar första gången jag gick den leden. Då var det på Vandrardagen, och det var jag och Vickan tillsammans med tio andra som gick rundan (vilket då var första gången som jag gick i grupp). Inlägget från det tillfället hittar ni här, och recensionen av leden här.

Detta inlägg blir till viss del en ny recension. Därför kommer här först datan efter avslutad vandring:

Min vandring

datum: 11 januari 2020
tid: ca 8:45-11:55 (3 h, 10 min)
distans: 17,8 kilometer
väder: mulet, 4-6 °C. Svag vind som under sista timmen ökade till måttlig. Dessutom väldigt blött i marken.

När jag bestämde mig för att det fick bli Höjdarnas östra som stod på menyn så var jag lite orolig för vätan på ett ställe. Mindes nämligen att stigen under en bit av slingan hamnade i en åkerkant. Med tanke på att jag sett ett antal översvämmade åkrar på sistone trodde jag att det här kunde bli rätt sunkigt, men tröstade mig med att vägen faktiskt gick precis intill, och att jag i nödfall kunde gå på den. Med facit i hand skulle den där åkerkanten vara såväl någorlunda torr som ytterst odramatisk. Vilket inte kan sägas om rundan i stort.

Jag ställde klockan och hade som mål att börja vandra ungefär när det ljusnade. Enligt väderapparnas uppgifter skulle solen gå upp strax efter 8:30, och 8:45 hade jag parkerat på Hovdala för att ta mig an de 13 kilometerna som väntade (och som skulle visa sig bli nästan ytterligare fem). Satte full fart – och insåg efter 50 meter att mobilen låg kvar i bilen, och fick vända. Visst hade jag kunnat gå utan telefonen, men då hade jag inte fått några bilder med hem, och inte heller fått veta hur långt jag gick.

Annars var det en ytterst lätt packning jag tagit med mig. När jag och Vickan gick under Vandrardagen hade vi min stora ryggsäck som vi turades om att bära. Där fanns både mat och vatten för att vi skulle klara såväl östra som västra slingan (som sedan ändå bara slutade med östra). Nu gick jag utan ryggsäck och utan vatten. Hade på mina Dobson R90-byxor som jag haft när jag tränat längdskidor för några (nej, många) år sedan. Lite vindskydd frampå, och mer luftande på baksidan. Dessutom kort- och långärmad träningströja, samt en tunn jacka. Startade också med mössa och tunna vantar. Mössan fick vara på i stort sett hela rundan, medan vantarna åkte av och på med jämna mellanrum.

Fördelen med att vandra i grupp (eller en av fördelarna) är att risken att gå fel minskar. Särskilt om någon eller några gått sträckan tidigare. Denna gång fick jag förlita mig på kartan och min egen förmåga att upptäcka ledmarkeringen. Det gick bra hela vägen fram till Mjölmöllan (det vill säga inte alls speciellt långt). Sedan vandrade jag fram och tillbaka på broarna över Hovdalaån och försökte lista ut vart jag egentligen skulle gå. För så fort jag kom över broarna försvann de ljusblå markeringarna. Lyckades till slut inse att pilarna som satt på en påle kunde tolkas på två sätt. Det sätt som jag tolkade dem på var det (enligt mig) logiska, men felaktiga.

Kom till sist på rätt spår och vandrade upp till Hammarmölledamm. Hovdalaån forsade och brusade och jag gjorde mitt bästa för att få skarpa och dramatiska bilder av vattnet (det gick sådär) utan att tappa mobilen i vattnet (vilket gick bättre).

Självklart är det inte bara Finjasjön som står högre än normalt. Även flödena som leder fram till densamma innehåller mer vatten än det egentligen tänkt. Så stigen var bitvis hela vägen nere vid dammkanten.

Jag tycker om att ständigt ha något att lyssna på. Går jag runt hemma, eller är på väg till jobbet eller affären, är det oftast med en hörlur i örat, för att skvallyssna på podd eller musik. Men på vandring vill jag få in så mycket som möjligt av naturen. Både ljuden och synintrycken. Och jag fick både och. Först fågelsång, och sedan, tjugotalet meter längre fram, en gynnare som jag först tolkade som en svanslös ekorre som skuttade över stigen och upp i ett träd.

Det var ingen svanslös ekorre. När jag kom närmare blev jag tämligen säker på att det var en mink som klamrade sig fast på dammsidan av trädstammen, blängande på mig. Försökte smyga mig närmare så försiktigt jag kunde för att få en bra bild på den med mobilen. Vilket slutade med att minken klättrade några steg ner på stammen, för att sedan kasta sig ner i vattnet.

Min kunskap om minkar är väldigt begränsad. Tittade ner i dammen där djuret hoppat/trillat i för att se om det sprattlade för sitt liv, eller simmade därifrån. Såg ingenting. Försökte googla ”kan minkar simma?” men hade ingen uppkoppling. Fick till slut bara hoppas att så var fallet, eftersom jag inte ville ha denna minks liv på mitt samvete.

(Googlade när jag kom hem. Hittade följande: Den vilda minken vistas främst i närheten av vattendrag, sjöar och våtmarker. Födan varierar, men utgörs sommartid i huvudsak av större kräftdjur, groddjur och mindre däggdjur, samt sjöfågel, främst måsar och änder, speciellt ungar. Vintertid lever den huvudsakligen av fisk. (Wikipedia). Vilket kändes betryggande.)

Knappt hade mötet med minken avslutats förrän jag blev ordentligt utskälld. Av en mindre jakthund. Vill säga att det var en tax, men tror att det var något annat, taxlikt. Bakom tax(-ish-)en kom en jägare med gevär på axeln. Hejade på honom, men började genast fundera på om jag kanske borde ha haft någon annan klädsel än min svart/mörkblå/grå utstyrsel. Som en orange mössa. Eller min gulsvarta Dobsom-jacka som nog ligger någonstans på vinden. Får fundera vidare på det till nästa vandring.

När jag gick Gullspira var jag väldigt förtjust i de nätade spångarna som fixats till leden. På Höjdarnas höll jag sedan på att halka omkull på de onätade spångar som väntade. Därför gladde jag mig orimligt mycket åt att de i höstas onätade spångarna nu hade nätats. Guldstjärna till vem det än må vara som gjort det!

En betydligt säkrade spång än vad den var i september då jag på spången i bakgrunden höll på att dratta av inte mindre än två gånger.
Foto: Lars-Åke Englund

Till skillnad från den forsande Hovdalaån som ledde från Hammarmölledamm så rann Brönnestadsån med betydligt beskedligare takt fram för att fylla på nämnda damm. Men den hade ändå fräckheten att rinna fram i sådana volymer att den svämmade över. Det gav ett par ställen där jag helt enkelt fick ta ett skutt över. På första platsen där det fick ske kunde jag hoppa från en stor flat sten till en annan. På den andra (bilden nedan) såg landningsplatsen mycket mera osäker ut. Och eftersom jag inte ville halka omkull och sätta mig i vattnet fick det bli stående längdhopp med jämfotalandning. Stabilt. Men geggigt.

Ingen bra plats för avstamp, och kort och geggig landningsbana. Det fick bli stående längdhopp. Vilket inte var något större problem.
Foto: Lars-Åke Englund

När Brönnestadsån når fram till Brönne Islandshästar är det dags att svänga av åt vänster för den som ska fortsätta på Höjdarnas. Vilket jag självklart också gjorde. Hann inte många meter förrän jag hörde två hundar som började skälla vilt. Och på vilt. En av hundarna (som nog mest skällde på den andra hunden) kom rusande mot mig och skällde vidare. Detta var dock inte någon jakthund utan sannolikt bara en som fått feeling. Hundägaren kom strax bakom och skällde på hunden, och bad om ursäkt till mig.

Den andra hunden fortsatte att skälla någonstans i skogen. Samtidigt hördes ett annat ljud, som jag efter några sekunders eftertanke insåg var någon som skrek som en stucken gris. Sannolikt en gris. Mindre sannolikt stucken, men uppskrämd av hunden. Såg något litet springa på andra sidan vägen, och tolkade det som en kanin. Ända fram till en liten randig vildsvinskulting hoppade ur diket femton meter framför mig och sprang efter ”kaninen” in i samma skog.

In i samma skog som min vandringsled fortsatte.

Så jag valde att ha lite is i magen, stannade på den breda grusvägen, och kollade kartan. Fanns det någon alternativ väg runt skogen? Svar ja, men en tråkig. Skulle jag ändå ta den? Nej. Lät istället tiden gå lite, och när jag skymtade jägaren i skogen, och hörde hur han gick fram till sin hund, tyckte jag det var säkert nog att fortsätta.

Snart var jag framme vid den åker som jag fruktat skulle vara översvämmad. Det var den inte. Gräset var visserligen något fuktigt, men samtidigt kort. Och marken var snarare torrare än fuktigare än på många platser under slingan. Så (någorlunda) torrskodd vandrade jag vidare längs åkern, korsade sedan vägen för att vandra vidare på grus, och sedan ta mig genom Nösdala, under järnvägen, och upp på Göingeåsen. Den del av rundan som jag såg mest fram emot.

Då möttes jag av det här:

Här skulle jag ha gått igenom. Det gjorde jag inte.
Foto: Lars-Åke Englund

Snabbt insåg jag att jag inte skulle kunna gå torrskodd genom tunneln. Alternativet att ta av mig strumpor och skor dök upp i huvudet, men försvann lika snabbt som tanken var tänkt. Jag kunde inte gå under järnvägen, men kunde jag gå över den?

Ja rent tekniskt hade det gjort det. Jag hade kunnat klättra upp till höger, korsa banvallen, och klättra ner på andra sidan. Vad hade vinsten varit? Tja, att jag kunnat fortsätta min planerade rutt.

Ibland måste man stanna upp och tänka igenom dumheter innan man gör dem. Det krävdes inte mycket tankeverksamhet för att inse att det fanns så många fler nackdelar än fördelar med spårklättraralterativet.

  • Det uppenbart värsta hade ju varit att klättra upp, och bli påkörd av ett framstormande tåg. Det hade kostat mig livet, hade förstört livet för mina barn, och för lokföraren.
  • Även om jag inte blivit påkörd hade det kunnat komma ett tåg som tvingats panikbromsa, med potentiella skador på passagerare i tåget – eller med så enkla följder som att tidtabellen inte kunde hållas, och att resenärer därmed missade en anslutning. Dessutom misstänker jag att jag kunnat riskera böter för spårspring.
  • Jag visste faktiskt inte hur det såg ut på andra sidan banvallen. Jag hade kunnat hamna i en situation där jag klättrade upp utan problem, korsade spåren, och sedan insåg att jag varit tvungen att göra ett hopp ner som var högre än jag önskat – och då kanske fått vända tillbaka och gå över spåret igen.

Om jag tillåts vara lite mer filosofisk i frågan (och det tillåts jag, för det är min blogg) så kan man se den vattenfyllda tunneln som ett hinder på livets väg. Även om jag har en plan för hur jag ska gå och vad jag ska göra, så kan det dyka upp saker som gör att jag måste tänka om, se på alternativen, och göra det bästa utifrån situationen. Den grundplan som jag haft kanske inte funkar. Men via en omväg kan jag kanske ta mig in på rätt väg igen till slut.

Alternativen var två: Antingen gå tillbaka samma väg som jag kommit. Eller försöka ta mig förbi järnvägen så att jag kunde genomföra vandringen (mer eller mindre) som jag tänkt. Och att gå tillbaka kändes som det tråkigaste.

Så, vad är det nu Mora Träsk sjunger i sin Tigerjakt? Vi kan inte gå över det, vi kan inte gå under det, vi måste gå runt det. Vecklade ut kartan. Var fanns närmsta säkra järnvägspassage. Jo drygt en kilometer längre söderut gick den asfaltsväg som jag precis korsat under järnvägen. Därefter skulle det finnas en väg att ta av på, för att kunna följa en grusväg tillbaka till den vattenfyllda järnvägsundergången.

En icke vattenfylld järnvägsundergång.
Foto: Lars-Åke Englund

Att gå vid vägrenen till en 80-väg (där folk inte alltid hållet 80) kan vara läskigt när man i princip är svartklädd. Men detta var nu inte under dygnets mörka timmar. Klockan var 10, det var ljust och fint, och mötande trafik visade stor hänsyn. Jag försökte i min tur visa samma hänsyn genom att kliva så långt ut på asfalten som jag kunde.

På andra sidan, genomfört på det säkra sättet. Det tog visserligen 24 minuter att gå, men det var ju för att gå som jag gav mig ut. Så vad har jag att klaga på?
Foto: Lars-Åke Englund

Framme på Göingeåssidan av järnvägen började jag klättringen. Det var blött och lövigt, men jag visste vad som väntade i form av utsikt när jag kom upp till toppen. Efter en stund kom jag fram till det hemliga berget som jag inte kände till innan vandringen i september och som då kom som en total överraskning. Först asfalt mitt ute i skogen, och sedan plötsligt stora (igenmurade) portar rakt in i berget. Den här gången var jag beredd på vad som väntade, men det gjorde mig inte mycket mindre imponerad. Jag är ingen MÖP, har inte gjort lumpen (knät stoppade mig, och jag grät inga floder över det), men själva bygget inne i berget gör mig fascinerad. Önskar att jag hade hunnit/kunnat vara där inne och se hur det var, innan anläggningen fylldes och plomberades för ett antal år sedan.

Sedan: belöningen.

Utsikten är halva grejen. Andra halvan är att veta att man tagit sig upp på höjden med egen muskelkraft. Och att man rent faktiskt kan se hur långt man tagit sig.
Foto: Lars-Åke Englund

Jag hade inte planerat något stopp på vägen. Hade ju ingen mat och inget vatten med, utan tänkte mest se hur snabbt jag kunde gå slingan. Unnade mig ändå att sitta ner fem minuter när jag kom till vindskyddet vid Lägerplats Göingeåsen. Om jag får till det med planeringen för sommaren, och bestämmer mig för att gå hela Hovdalaleden (57 kilometer) kan det mycket väl bli så att jag tar en övernattning just här.

Slog mig ner i fem minuter för att kolla hur långt jag hade gått och hur mycket som var kvar. Kan absolut tänka mig att övernatta här i sommar, om vandrarandan faller på.
Foto: Lars-Åke Englund

Även om det bekväma alternativet är att gå med lättare packning, och sedan köra hem och sova.

Ja just det, alla spångar var inte nätade. Kom fram till krokodilerna, som denna gång hade lite vatten att simma i. Tog upp telefonen för att knäppa en bild, men insåg att jag skulle få snyggare komposition på andra sidan spången. Klev upp lite hastigt, och höll på att falla av lika hastigt. Men bara nästan.

Varning för krokodil. Och för hal spång.
Foto: Lars-Åke Englund

Härifrån och framåt är det egentligen inte så mycket att berätta om. Det går lite upp och ner fram till utkiksplatsen vid Klinten, men för egen del tycker jag att det är för mycket träd i vägen för att man ska få samma känsla som vid Spragleröds hallar. Och därefter bär det av neråt mot Tormestorp.

Att gå uppåt är jobbigt för flåset. Men att gå neråt är jobbigt för mina knän. Framför allt det gamla skadade högerknät kände jag av när det lutade för brant neråt. Att gå och hålla emot i leran och halkan känns heller inte optimalt för nämnda knä. Men ner tog jag mig. Även om det var med en vurpa i en lövig backe där jag vrickade till vänsterfoten. Den akuta smärtan släppte dock efter bara några tiotal steg, och när jag gått i ett par minuter kändes foten helt som vanligt igen.

Funderade på att klättra tillbaka upp för att fota backen som jag vrickade foten i. Men även min dumhet har sina gränser. Så här är backen sedd nerifrån.
Foto: Lars-Åke Englund

Som jag skrev i början av inlägget så är det en stor fördel att gå i grupp när det kommer till att hitta rätt väg. Jag tycker att ledmarkeringen kunde gjorts bättre vid Mjölmöllan, men det var ändå inget mot hur det såg ut inne i Tormestorp. Höjdarnas går förbi förskolan, och så långt är markeringarna bra. Men efter skolområdet visar först en skylt vänster, sedan en höger, och slutligen finns en prick på ett träd för att visa vart man ska gå. Jag gick in på den cykelvägen, och såg hur markeringarna försvann. Gick fram och tillbaka ett par gånger. Följde sedan cykelvägen två gator framåt för att se att den där tog slut och att ingen ny hänvisning fanns. Tog fram kartan och fick se att jag skulle följt cykelbanan en väg, sedan svängt av åt höger. Gick tillbaka och letade efter hänvisningar, men fann inga. Tog den väg som kartan visade, och ett par hundra meter fram längs vägen satt nästa skylt. Här hade det behövts en skylt. Från båda håll. För den som går motsatt håll får ingen hint om att det ska göras en vänstersväng. I stället kommer denna person att fortsätta rakt fram, vilket då leder in på Posta-Nillas led.

Nåväl. Resten är en ren transportsträcka. Under järnvägen, över Tormestorpsån, genom skogen där lappar fortfarande varnar för enduroträning, samtidigt som FMCK blivit av med sitt tillstånd att köra här. In i fårlösa fårhagar, och så, när man kommit över krönet skymtar plötsligt Hovdala slott inom rimligt avstånd.

Det är inte tydligt, men mitt i bild, strax till höger om trädet, skymtar Hovdalas porttorn i vitt med sitt rödbruna tak. Och då är man nästan hemma igen.
Foto: Lars-Åke Englund

Nu gjorde diverse runtvirrningar att det inte alls blev 13 kilometer, utan 17,8. Men lika glad är jag för det. Och nu när dessa rader skrivs viner vinden utanför lägenhetsfönstret. Jag såg några timmars vandringsbar lucka i ruskvädershelgen och är glad att jag nyttjade den.

Orimligt pepp på helgen

Bytte barnhelg. Samtidigt är det flickvännens barnhelg. Och plötsligt breder helgen ut sig som ett vitt ark av A2-format. Skriande tomt och innehållslöst, men jag tror nog att jag vet hur jag ska råda bot på tomheten. Och inte enbart genom att sitta och titta på friidrotts-VM (även om det givetvis kommer att vara ett icke obetydligt inslag).

En aktivitet som jag vet är bra att ta tag i, men som jag känner mig begränsat entusiastisk inför, är att röja i alla lådorna på vinden, städa lägenheten, och få lite bättre ordning i garderoberna så att inte barnens vinterkläder måste ligga kvar i stora påsar. Dessutom är det, fem månader efter inflytt, helt klart läge att titta över barnens garderober med deras vanliga kläder. Dels för att det (framför allt i dotterns lådor) blivit ganska blandat när det gäller vad som ligger i vilken hög. Dels för att det är dags att rensa ut lite små storlekar samt plocka undan klänningar och kjolar för i år – även om jag misstänker att dottern misstycker.

Men lite roligt ska jag väl hinna ha? Eller vad sägs om detta:
• Inleda lördagen med en härlig omgång på gymmet. Tänker mig uppvärmning på crosstrainern i 15-20 minuter, och sedan en mil i stakmaskinen. Jag vet att det går om jag bara har någon intressant podd i lurarna.
• Därefter en eftermiddag i Laholm för att se på en betydelselös division 3-match i fotboll mellan kvalklara Laholm och seriesegrande Varbergs GIF. Matchen gäller absolut ingenting (mer än att Laholm ska försöka hålla tempot uppe inför kvalet, samtidigt som man inte tappar viktiga spelare). Men när det nu plötsligt dyker upp en möjlighet att se LFK, som jag ju följt i många år i jobbet, då gäller det att nappa. Med lite tur hamnar de i samma serie som något av (eller helst båda) Hässleholmslagen vid ett avancemang.
• Söndagen går sannolikt i vandringens tecken. Vet dock inte var jag ska gå, eller hur långt. Har ju inte traskat svängen runt Finjasjön än, men har en känsla av att det kanske är i blötaste laget? Några andra bra förslag? Får gärna vara bortemot ett par mil i alla fall.
• Sedan avrunda dagen med att att jobba in de timmar jag kompade ut tidigare i veckan. Gjutet!

Hovala: Höjdarnas höjdarled, östra, 13 km

Smala stigar dominerade rundan, men det var faktiskt färre backar än jag trodde.
Foto: Lars-Åke Englund

Fakta

vad: Höjdarnas höjdarled, östra slingan
var: Hässleholms kommun. Utgångspunkt från Hovdala slott.
längd: 13 kilometer
terräng: smala stigar och kuperat (framför allt runt Göingeåsen), men också en del bredare grusvägar, samt vandring på en åker jämte en asfaltsväg.

om leden: Längs Höjdarnas höjdarled bjuds du på vackra utsikter från åsarna i öst och väst där du med fördel förlägger dina fikapauser. Leden går mestadels på stigar och mindre vägar. Naturen är omväxlande med vidsträckta ängsmarker och hagar med betande får, bokskogsklädda raviner och gläntor. Leden är i sin helhet 22 km, varav den östra delen är 13 km och den västra 9 km.

Östra delen börjar vid den gamla hantverksbyn Broslätt och fortsätter upp längs ravinen till Hammarmölledamm. Brönnestadsån, som makligt ringlar sig fram genom landskapet för dig vidare till Brönnestad, där det finns möjligheter till turridning på islandshäst. På väg uppför Göingeåsen passerar du Posta-Nillas stuga, som är flyttad från sin ursprungsplats, och Bergrummet från Kalla kriget. Vid Lägerplats Göingeåsen finns både vindskydd, toalett och grillplats om du vill stanna över natten.
(Källa: Hässleholms kommun)

Intryck

Positivt

  • Bortsett från stigarna i början när det var mycket rötter var stigarna lättvandrade. Inte mycket stenar och rötter att se upp med.
  • Intressant med militärens berg som dök upp mitt i ingenstans. Hade dock gärna fått finnas en informationstavla om berget där.
  • Backarna var långa upp- och nerför. Inte så mycket knixiga småbackar hela tiden.

Negativt

  • Spångarna var inte nätade, som på Gullspira. Eftersom det var blött ute blev det halt. Jag gled ett par gånger på mina skor, utan att det ledde till något fall.
  • En del av nedförsbackarna var snudd på för branta, men de var inte speciellt långa i alla fall.

Min vandring

datum: 8 september 2019
tid: ca 9:40-13:30 (3 h, 50 min)
distans: 13,2 kilometer
väder: mulet, uppklarnande mot slutet, och sedan mulet igen. 13-17 °C. Ytterst svag vind.

I en klunga på tolv satte vi av ut från Hovdala, riktning söderut på Höjdarnas höjdarled, östra.
Foto: Lars-Åke Englund

Till att börja med kan jag konstatera att jag gick denna vandring i samband med Hässleholm Hovdala Vandrarförenings vandringsdag den 8 september 2019. Därför finns det lite information att hämta också i det inlägget.

Till skillnad från tidigare vandringar som jag recenserat gick jag inte ensam denna gång. Vi var tolv stycken, varav tio var nya bekantskaper för mig. Eftersom jag gick tillsammans med Vickan och vi hade vår packning i en och samma ryggsäck turades vi också om att bära denna. Den del av sträckan jag gick utan ryggsäck kändes nästan oförskämt lätt.

Vi satte av i sydlig riktning från Hovdala. Jag överhörde under sträckans gång en av turens guider prata om att det andra hållet på rundan var att föredra om man var nybörjare i vandrarkretsar, eftersom uppförsbacken visserligen var brantare där, men också kortare. När vi nu tog oss an Göingeåsen söderifrån skulle det bli en mer utdragen klättring. Men mer om det när vi kommer så långt.

Vägen söderut var inledningsvis gamla kända marker. Här kom jag tillbaka när jag gick Jakten på Gullspira, och här gick jag när Dammslingan avverkades. Skillnaden mot då var att detta var första gången jag gick i väta. Vet att jag tänkte (och kanske också skrev) att dessa stigar inte var lämpade för att gå när hösten och regnet kom, men trots alla rötter upplevde jag inte stigarna som speciellt hala. Nu går det ju tyvärr inte att gå och titta sig så mycket omkring eftersom det är som att be om att få snubbla tvärs över en rot, blicken är ständigt fäst vid fötterna, men annars är naturen fin här. Med de branta sluttningarna till vänster och Hammarmölledammen till höger.

Sven-Gunnar var den av guiderna som tog täten i inledningen. Här de branta sluttningarna vid Hammarmölledamm (själva dammen är bakom ryggen på fotografen). Stigarna här är smala, kuperade och fulla med rötter.
Foto: Lars-Åke Englund

Ganska raskt bröt vi emellertid av från mina gamla kända kvarter. Där de andra nämnda lederna svängde höger över bron och korsade Hovdalaån så fortsatte vi rakt fram.

Lite lustigt var att vi bara minuter tidigare pratat om HHVF:s resa till Stora Mosse i Småland, en vandring över en hel del spångar, och om hur alla spångar på Hovdalalederna nätats efter en olycka för några år sedan då en kvinna halkade och bröt armen på en hal spång. Dessa nätade spångar berömde jag i nyss nämnda inlägg om Gullspira. Och när vi nu nådde fram till första spång på Höjdarnas, då var den onätad. Och jag höll på att halka omkull, två gånger på samma spång.

På små stigar tog vi oss ner mot Brönnestad, och just innan vi hann fram till den lite bredare grusvägen passerade där en turridningsgrupp på varsin islandshäst. Vi fortsatte på grusväg, stig och i utkanten av en åker som löpte parallellt med länsväg 1917. Det tyckte inte mina löparskor med tygovansida om.

Vi fortsatte genom Nösdala, vandrade genom en gammal järnvägstunnel, och började sedan sakta men säkert klättringen uppför Göingeåsen. På vägen tog vi en avstickare in vid Posta-Nillas stuga som räddades av stadsvetaren och hembygdshistorikern Torsten Karlson som flyttade stugan från sin ursprungliga plats och upp i dessa skogar. Dock kunde vi inte med säkerhet reda ut vilken av stugorna som var Posta-Nillas. Men en googling nu i efterhand ger vid handen att det nog var den som vi inte ägnade lika mycket uppmärksamhet.

Det intressantaste på hela rundan tyckte jag var när vi gick på en skapligt bred stig uppför åsen, och det tillfälligt planade ut. Jag och Vickan gick och tittade upp på den branta bergväggen till höger och förundrades över att det plötsligt tycktes vara asfalt på vägen, mitt i skogen. Bara några meter senare stod vi vid en av ingångarna till det hemliga berget i Tormestorp (eller i Spragleröd, om jag förstått de geografiska benämningarna rätt). Här låg LFC Staren som byggdes på mitten av 50-talet, och som sedan var aktivt som luftförsvarscentral i tiotalet år innan spionen Stig Wennerström sålt ut en rad försvarshemligheter till Sovjet. Berget ska dock fortsatt ha använts för andra militära ändamål fram till slutet av 90-talet, då man beslöt att tömma och plombera berget. 2003 bjöds marken ut till försäljning, men själv anläggningen ingick inte i affären.

När vi var där såg det ut som att någon gett sig på att försöka ta sig genom betongen, men gett upp efter en liten bit. Vi passerade tre av ingångarna, och förstod jag det rätt så fanns det ytterligare två. För det första: häftigt med dessa anläggningar som byggdes under kalla kriget. För det andra: tråkigt att man inte kunde komma in och titta på hur det såg ut. De bilder jag sett i efterhand talar verkligen om en maffig anläggning.

Hur som helst, vi var fortfarande bara i början av stigningen. I takt med att vi tog oss upp mot vindskyddet vid Lägerplats Göingeåsen, vilket var vårt mål för en rast, började huvudet dunka alltmer. Hade inlett dagen med huvudvärk och förkylning, och nu var huvudvärken på väg tillbaka. Värken försvann dock när vi satte oss ner och åt vår pastasallad. Dessutom la Vickan beslag på väskan när vi sedan skulle fortsätta vandringen.

Den värsta stigningen var nu gjord, men vi skulle upp till Klinten också för ytterligare en storslagen vy innan vi vände tillbaka mot Hovdala. Någonstans här på vägen stötte vi också på två krokodiler i skogen. Jag är dock lite osäker på var. Men denna typen av göingska skogskrokodiler ska enligt kännarna vara helt ofarliga för vandrare.

Sista delen kändes mest som transportsträcka. Vi gick genom Tormestorp, korsade länsväg 1902 (80-väg som leder fram till 23:an), gick igenom de delar av Hovdala som (åtminstone hittills) använts för endurokörning. Och sedan var det samma gamla fårhagar som huserat Posta-Nilla (och så småningom också Gullspira).

Nog för att inledningen var trevlig, och att vandringen upp på Göingeåsen är magnifik. Jag får nog ändå hålla Gullspiras västra slinga som min favorit så här långt bland Hovdalaledarna. Men det kan ju också bero på att jag gick där medan blåbären lyste i sin allra blåaste prakt.

En helt sjuk vandringsdag

Vi satte av från Hovdala strax efter 9:30, och var tillbaka igen knappt fyra timmar senare. Alla tolv. Inte en enda hade vi tappat bort på vägen.
Foto: Lars-Åke Englund

Efter att tidigare under året bara vandrat själv var söndagen en ny upplevelse. Dels skulle jag och Vickan gå tillsammans, dels skulle vi slå följe med en rad andra vandrare. Fast när klockan ringde på söndagsmorgonen var inte tanken på vandring det första som for genom huvudet, utan snor.

Från att ha varit lite förkyld i några dagar kändes det nu som om någon fyllt högra sidan av huvudets bihålor med trögrörligt snor. Inte bara jag kände mig snuvig och hängig, detsamma gällde Vickan. Och jag som varit styv i korken och skrivit både här på bloggen och på vandrarföreningens inlägg på facebook att vår plan var att fortsätta på Höjdarnas höjdarleds västra del efter att den östra, som var planerad till vandringsdagen, avverkats.

Johan T Karlssons hit Det snurrar i min skalle fast i något omarbetat version (Det snorar i min skalle) ackompanjerade förberedelser med frukost och väskpackning.

Samling på borggården. Alla rundor utom Posta-Nillarundan startade och slutade på Hovdala (Posta-Nilla startade i Hässleholm och slutade på Hovdala).
Foto: Lars-Åke Englund

Men när klockan slog 9:30 stod vi på Hovdala, bland en drös andra ivriga vandrare. Vår grupp, den som skulle gå Höjdarnas, bestod av tolv tappra. Efter inledningsanförande av HHVF:s ordförande Jan Olsson och Rotary Hässleholms Annica Hansson Borg bar det iväg i olika riktningar för gängen. I vår grupp tog Sven-Gunnar täten, medan Roger agerade bakre vallhund. Över smala stigar fulla med rötter tog vi oss söderut från Hovdala, och via några bredare grusvägar och promenad bredvid asfalterade sträckor sattes kursen mot Göingeåsen. Det finns verkligen mycket fin natur, för den som vågar se sig omkring. Själv tittade jag mest ner för att inte snubbla.

Uppskattade verkligen att gå i grupp. Visst, jag hade nog kunnat hållit ett något högre tempo om jag gått själv, men det hade också blivit en mycket tråkigare vandring med mindre information om vad vi passerade, och mindre trevligt snack längsmed vägen.

Fin utsikt uppifrån åsen.
Foto: Lars-Åke Englund

Vi vandrade, tittade på utsikten, åt hemgjord pastasallad vid vindskyddet där vi rastade, vandrade lite till, och plötsligt var vi utanför militärens gamla berg i Tormestorp. Jag hade ingen aning om att det fanns där ens, men plötsligt var stigen i skogen asfalterad, och strax därpå tronade berget på högersidan. Numera inte någon försvarshemlighet längre eftersom den såldes ut av storspionen Wennerström, och sedan några år är ingångarna ordentligt plomberade. Men efter rundan fick jag mer information mejlad om berget, och även om jag knappast är någon militärhistoriker tycker jag det är oerhört häftigt att se på ritningar och bilder hur det sett ut där inne.

Eftersom morgonen inleddes med snor och huvudvärk blev det en värktablett innan vi gav oss iväg hemifrån. Men så fort uppförsbackarna tornade upp sig och vi klättrade i takt med att pulsen steg så började huvudet dunka igen. Åtminstone tills vi var uppe, och minskningen i ansträngning fick huvuddunket att lugna ner sig.

Frågan är ändå om det inte var nedförsbackarna som var det jobbigaste. Har aldrig varit så förtjust i att trampa på utför, och bromsandet i sluttningarna gjorde att det onda knät så småningom gjorde sig påmint.

Det gick utför ner mot Tormestorp, och sedan upp en liten bit igen. När vi klev in i fårhagarna visste jag att vi snart skulle se Hovdalas vita fasad igen.

Frågan var om vi skulle ge oss ut på mer vandring. Kropparna kändes förhållandevis pigga, och det var bara nio ytterligare kilometer som i så fall stod på agendan. Vi köpte oss varsin korv och därmed också lite tid att fundera. De mörka molnen som drog in över området fällde avgörandet. De skulle högst sannolikt innehålla ytterligare någon av de där störtskurarna som svept in under de senaste dagarna. Kanske också åska. Och i vårt snoriga skick var det bättre att köra hem.

Även om det i efterhand verkar ha varit falskt alarm, inget regn föll i alla fall över Hässleholm under de timmar som den västra slingan skulle tagit att vandra, så var det nog ett klokt beslut att bryta för dagen. De 13 avverkade kilometerna var fullt tillräckliga för att somna i soffan framför en gammal film, och att sedan på stela ben halta bort till pappersrullen för att snyta sig.

Sammanfattningsvis: sjukt roligt att vandra flera i grupp. Sjukt bra ändamål som startavgiften gick till (Rotary Doctors vattenprojekt i Kenya). Och så rent allmänt sjukt. Snor, huvudvärk och krassliga knän. Men klart värt det! Höjdarnas östra led kommer vad det lider som en recension här på bloggen. Den västra får vänta till bättre tider råder.