Hästveda första extrasläppet

Har haft ett avbrott i HittaUtandet. Huvudsakligen för att jag haft barnvecka, men delvis också för att jag haft annat att stå i när det gäller huset och tomten. Hade trädfällare på tomten förra veckan, och de tog ner alla träd utom tre (det vill säga uppskattningsvis 15-talet träd). Och under tisdagen var stubbfräsaren på plats för att fräsa bort (nästan) alla nya stubbar, samt tiotalet gamla som fanns kvar på tomten.

Så jag roade mig med att kratta ner flis och jord i alla hålen under gårdagskvällen. I dag har vi mest hållit oss inne, barnen och jag, eftersom dottern reagerat starkt på pollen, vilket hon inte gjort tidigare. Men så är det också höga björkpollenhalter just nu.

Efter min blöta runda i Eslöv har jag funderat över vad som blir nästa utmaning. För att ta återstående cykelkontroller i Hässleholm behöver jag nog tre timmar eller liknande. Kanske fyra. Så det får ändå vara en dag när jag har möjlighet att lägga den tiden. Dessutom har tre cykelkontroller (varav jag hade två kvar att ta) flyttats till området vid Hässleholmsgården efter att markägaren ångrat sig kring checkpointplacering (tänk på allemansrätten gott folk), vilket betyder att jag har två nya stolpar i ett område som jag tidigare redan tömt.

Har inte heller varit i farten i Kristianstad, efter försläppet. Hade för två helger sedan planen att ta mig dig med cykeln bak på bilen, men tiden räckte inte till. Dessutom ska Malmö dra igång på måndag (det var i alla fall det senaste jag hörde), och HittaUt Skåne har presenterat en del områden där checkpoints kommer släppas i juni när detta projekt drog igång.

Under onsdagen kom också info från Hässleholms OK kring kommande extrasläpp i Hässleholm. Redan den 29 maj sker det första, och det blir i Hästveda, i samarbete med Hästveda OK. Kommande extrasläpp sker den 26 juni, 31 juli och 28 augusti.

I fjol gick jag ju all in på att plocka Hässleholm och Kristianstad, och eftersom jag i år har fler projekt igång så känner jag mig lite stressad av att ha oavslutade grundsläpp. Varberg och Eslövs släpp tömde jag på en dag, och Östra Göinges på tre – men förutom Hässleholm och Kristianstad har jag även Karlshamn och Ronneby som påbörjats. Och rent krasst vet jag att det är Blekingesläppen som jag kommer att prioritera ner. Är mer eller mindre säker på att någon dag under semestern ta en ö-tur i Blekinge, men i övrigt får jag se. I takt med att fler stolpar i Skåne görs tillgängliga lär jag lägga dessa högre i prioriteringsordningen.

Grattis alla som är lediga från torsdag och framåt och kan ägna tiden åt att leta stolpar. Jag jobbar torsdag-söndag, och när jag sedan är ledig måndag och tisdag har jag passat på att hyra släp för att få bort en massa ris från trädgården – samtidigt som elektrikern kommer och drar om alla ledningar i huset. Så det återstår att se när jag tar nästa skutt uppåt i totalen.

Nästa vandring blir utan nya stolpar. På lördag ska nämligen jag och mina systrar återupprepa fjolårets syskonvandring mellan byarna hemma i Östra Göinge. Har dock fått bokat upp en tid för fotografering med HittaUt-koppling, för en artikel som är planerad till början av nästa vecka. Mer info om den när det släpps.

Morgonstund – och egenreklam

Såväl lördag som söndag började larmet på mobilen skrälla klockan 06.00. Med jobbstart en timme senare var jag tvungen att gå upp, men det var med högljudda protester från samtliga delar av min kropp.

Måndag morgon: larmet ljuder 05.00. Då har jag redan vaknat av mig själv några minuter tidigare. Studsar upp på lätta ben. Varför? Inte bara för att jag är ledig, för många sådana morgnar masar jag mig inte ur sängen förrän vid niosnåret. Nej enbart för att jag planerat att ta en rejäl morgonpromenad till Magle våtmark, och att jag ville se solen stiga där, och dimmorna med det.

Dessvärre kom jag för tidigt till dammarna, och fick konstatera att solen låg kvar och ruvade bakom träden. Så inga stigande dimslöjor, men ändå klart värt att komma ut.

Kunde, när jag efter 105 minuters vandrande satte nycklarna i ytterdörren, konstatera att det blivit 11,3 kilometer. Det blev den tredje rundan på lika många dagar med minst åtta kilometers vandring i ett kör. Fötterna behöver det för att varva igång till HittaUt-säsongen. Dessutom behöver min hjärna det för att komma ihåg vilka tånaglar som måste kapas rätt för att slippa att jag efter någon kilometer har en nagel som skär in i en annan tå. Brukar sluta med att jag tejpar en tå på vardera fot för att komma tillrätta med problemet. Eller nej, det slutar med att jag försöker ta av strumporna och att tejpen då sitter kvar i dessa.

Hur underbart är det inte att se att klockan knappt slagit 08.00, och då redan har 13 000 steg på dagskontot? Funderade på att ta en tur till tippen innan klipptid väntade vid 10, men unnade mig istället en andra frukost i lugn och ro. Jag unnar mig sällan lugn och ro med kvalitet (alltså inte att sitta och scrolla i mobilen eftersom jag inte kommer på något att göra), men kände att det här var läge.

Att det inte har blivit några inlägg här de senaste dagarna har två förklaringar. För det första har jag haft fullt upp med dotterns fyraårsfirande. För det andra har jag skrapat färg från huset. Får se när all färg är borta. Påskhelgen hade jag tänkt ägna åt HittaUt, men kanske att jag får lägga några timmar på stegen då också.

Annars hade jag längtat efter denna måndag av en annan anledning. Beställde nämligen tryck av kepsar och tröjor (samt musmatta och kaffekopp till jobbet, och ny musmatta hem) med den hemsidelogga jag totade ihop häromveckan, och i aviseringsinformationen hade det stått att prylarna skulle komma idag. Vilket de också gjorde.

Så nu kan jag göra reklam för mig själv och bloggen när jag är ute och letar stolpar runtom i sydsverige!

Att göra medan det töar

Snön smälter och det spritter i benen som mest av allt vill ut och vandra i vårsolen. Eftersom tjocka lager snö i knappt tio plusgrader och sol har en tendens att smälta snabbare än marken som snön ligger på kan ta åt sig vätan, så finns det all anledning för oss som fortfarande inte är så vana vandrare att se över utrustning och kunskaper.

Att slänga ett öga på allemansrätten skadar inte. Vad får vi göra i naturen, och vad får vi inte göra? När ska vi tänka till lite extra, och hur är det nu med hundar som är kopplade eller lösspringande? Och som (konflikträdde) jag själv resonerar. Om jag har rätten på min sida, men om någon annan tycker att jag kommer för nära, är för oförsiktig eller tycker att jag borde ha min hund kopplad även när det inte krävs (detta kräver förvisso att jag först skaffar en hund först), är striden värd att ta? Kanske är den verkligen det vid vissa tillfällen, men vid de flesta är jag rätt säker på att det uppkomna problemet går att lösa på ett vis som gör dig själv precis lika nöjd, och din medmänniska något mindre missnöjd än nyss.

Hur som helst, en snabb genomgång av allemansrätten finns här på Naturvårdsverkets hemsida.

Och när det gäller din egen utrustning då? Personligen har jag två favoriter.
1) Din powerbank till telefonen. Eftersom jag gärna gps-mäter rundorna, knäpper några bilder jag kan ha till denna blogg, registrerar checkpoints till HittaUt, samt behöver kunna hitta till och från mina startpunkter, så är denna livsnödvändig. Det insåg jag när jag höll på att gå vilse i Tyringe förra året. Med min fulladdade Luxor PRB20000 vet jag att jag har den kräm jag behöver från start till mål. Visst, den väger drygt 400 gram och det finns lättare som säkert räcker gott och väl. Men om jag ska kapa ett par hundra gram på min totalt vikt när jag är ute och vandrar så vet jag lite reserver på magen som jag hellre skulle göra av med. Den har dessutom två usb-utgångar, och kostar bara runt 250 kronor. Väl värt pengarna.
2) Ett par välimpregnerade vandringsskor. Märkte själv den stora skillnaden när jag gick från mina löparskor (hade några otrevliga upplevelser där jag trampade ner i gyttjig mark och kände hur det kalla vattnet sköljde in över fötterna) till ett par vettiga vandrarskor. Frampå hösten var de dock inte lika täta längre, och gissningsvis behöver de en ny dust med impregneringssprayen innan jag ger mig ut i den vårvåta terrängen. Dessutom var vandrarkängorna ett under av lättnad för mina stukningsbenägna fötter. Under den gångna säsongen stukade jag inte fötterna en enda gång när jag gick i vandrarkängorna. Trampade snett några gånger, men fick den nödvändiga stabiliteten hos skorna.

Går för förstaplatsen

Vedema hall. Dock utan snö på lördag. Men dit upp räknar jag med att få bege mig för att hitta en av 17 kontroller.

Det får bli ett kort inlägg. Har en spännande studentsläppssändning att sitta som spindeln i nätet för under fredagen, så behöver all sömn jag kan få. Men måste ändå skriva några Hitta ut-rader.

På lördag smäller det. Tecknen hade talat för att det skulle bli Vedema som var området för det kommande släppet för Hitta ut Hässleholm. Jag skrev och spekulerade kring detta redan i samband med att kontroll 100 släpptes för första gången av tre i Hässleholm. Det inlägget går att läsa här.

Under torsdagen gick Hässleholms OK ut med bekräftelse om att det var Vedema som gällde. 00.01 natten till lördag kommer de 17 kontrollerna att synas i appen.

Det kommer också en .pdf-karta, men oklart om den kommer samtidigt. Och som jag ser det finns det en möjlighet att jag kommer att orientera med mobilens karta istället för en utskriven pappersdito. Men inte genom att följa gps-punkten. Jag får kolla hur jag ska gå och sedan lägga undan telefonen, annars känns det som fusk. Eventuellt kan kartan hunnit komma som .pdf så att jag kan läsa på den i mobilen istället och därmed slippa den blå gps-pluppen som avslöjar positionen.

För jag kan inte lägga tid på att leta upp en skrivare för att printa kartan. Nu går jag för förstaplatsen.

Solen går upp kvart över fyra…

2020-06-13T04:15:00

  dagar

  timmar  minuter  sekunder

tills

soluppgång

Mot toppen i Vedema

Det var dagen A. A som i avancemang. Så var det i alla fall tänkt på förhand. Men det blev dagen D. Som i degradering. Den 13 juni är det dagen R. R som i revansch.

Kvällen fick bjuda på en och en halv timmes promenad för att plocka gamla kontroller.

Tanken var att min femteplats i Hittaut Hässleholms lista skulle bytas ut mot en tätplacering när den mystiska kontroll 100 släpptes under lördagen. Denna kontroll kommer bara finnas ute vid tre tillfällen, varav det första var mellan 9 och 15 idag.

Nu jobbade ju jag mellan 7 och 15, men min förhoppning var att det skulle vara lugnt runt 9.15 så att jag kunde se var kontrollen var, springa ner på stan och ta den, och återvända till redaktionen.

Fastnade hos blomsterhandlaren

Kruxet var att kontrollen släpptes 9.00, men att lokaliseringen av den publicerades först 9.15 i Hittaut Hässleholms sociala kanaler. Att lägga en kvarts arbetstid på att leta på måfå kändes inte som rätt prioritering.

Samtidigt kunde man ju räkna ut ett och annat. Rimligtvis skulle kontrollen befinna sig centralt, med orienterare från Hässleholms OK i närheten för att dessa skulle kunna prata om sin verksamhet. Det snävade ner det till två möjligheter: Mest sannoligt Stortorget, med Nytorget som outsider. Så jag valde vägen mot Stortorget via Nytorget. Nu lyckades jag tyvärr fastna hos blomsterhandlaren efter Nytorget för att diskutera ett reportage som ska göras under söndagen samt lördagens eventuella cruising i Hässleholm – vilket ledde till att det gick säkert fyra, fem minuter extra. Väl framme vid Stortorget var det lätt att hitta kontrollen, som snabbt registrerades i appen.

Ludvig Hallabro sätter upp Hittaut-vepan intill kontrollen. Jag var, till min besvikelse, bara sexa på plats…

Men. När statistiken sedan väl tickade in hade jag inte alla stigit till plats 1, trots att jag registrerade kontrollen 9.10. I stället sjönk jag till sjätte plats. För övrigt var det 211 personer som passade på att ta kontrollen.

Vedema nästa (?)

Besvikelsen är total. Nu syns jag nämligen inte längre på topplistan som i sitt grundutförande bara visar topp-5.

Men det ska det bli ändring på den 13 juni då det första av tre extrasläpp görs.

Pratade med Ludvig Hallabro häromveckan för en uppföljande intervju om Hittaut Hässleholm till Norra Skåne. Passade också på att prata med Daniel Pedersen. (Artiklarna finns på betallänkar här och här). Ludvig ville inte avslöja mycket rörande de kommande tre släppen (13 juni, 7 augusti och 13 september), mer än att det skulle vara 10-20 kontroller ”inom Hässleholms kommun, och relativt nära till Hässleholm” varje släpp.

Men här kommer min (enligt egen utsago) högst kvalificerade gissning för den 13 juni: Det handlar om 17 kontroller (83-99) placerade i Vedema strövområde.

Hur har jag, denna mastermind, luskat ut detta då? Tja, av en slump. När jag skulle kolla hur många som tagit kontroll 100 fanns det med ytterligare 17 kontroller utan besökare, som då förmodligen lagts upp samtidigt. Och när jag senare var inne i kartläget i appen såg jag att det där fanns en orienteringskarta över Vedema (givetvis utan utplacerade kontroller).

Ner i dalgången

Jag har varit i Vedema och gått två gånger och gillade verkligen naturen där. Mitt just nu halvtrasiga vänsterknä lär inte gilla kuperingen lika mycket, men det kanske hinner bli bättre på två veckor.

Mitt inlägg på här på bloggen om Vedema finns förresten här.

Vågar man då spekulera i var dessa 17 kontroller hamnar? Ja givetvis. Här har jag gjort en egen liten gissningskarta med nio utmärkta förslag för placeringar. Det jag verkligen hoppas på är den röda markering som är tredje längst till höger, vid bron precis där Rökeån kröker sig. Uppe på höjderna var det brus och vind, men nere i dalgången blev det helt stilla. Och just i den kröken var det orimligt vackert.

Nio gissningar på kontrollplatser den 13 juni. Får se om jag har något rätt.

När vi väl har de 17 kontrollerna på riktigt får jag se hur rätt eller snett på det jag var. Strövområdeskartan sträcker sig egentligen nätt och jämt till Hågnarp, och eftersom HOK hade orienteringsbas på Hörja IP vid en tävling ifjol är det kanske rimligt att tänka sig att det finns någon kontroll i dessa krokar också.

Skulle kontrollerna placeras ut längsmed de tre slingor som finns i strövområdet lär det handla om en runda på drygt en mil. Givetvis beroende på hur långt utanför stigarna man hänvisas.

Ett andra varv

I besvikelsen (nåväl, den var väl inte så stor egentligen) över dagens utfall på kontroll 100 gick jag ut efter jobbet för att jaga ikapp några redan plockade kontroller.

(Nu blir det en tillbakablick och lite runtsnack, men det behövs för att komma till poängen.)

När jag förra helgen frågade barnen vad de ville hitta på sa treåriga dottern att hon ville ut och leta kontroller. Eftersom jag hade barnen den vecka som kontrollerna släpptes så tog vi cirka 35 tillsamman, och under helgen därpå tog jag resten. Men när barnen själva vill ut och röra på sig i naturen spelar det ingen roll att man har alla registrerade redan, då tar man på sig skorna och går ut. Bra vanor ska ju uppmuntras.

Så vi tog med oss karta och plockade de centrala kontrollerna igen. Jag försökte lära dem att läsa karta, men det var lite för svårt än. Men jag fick åtminstone några bra bilder på kartläsarna.

Nu tyckte jag att barnen skulle få ett eget Hittaut-konto med de kontroller som de faktiskt varit med och letat upp. Problemet var att jag under den första veckan nästan registrerade allt direkt i appen. Därför hade jag bara bilder på ett par kontroller där koden råkat fastna i bakgrunden. Registerade dessa, tillsammans med de sex som jag och barnen tog förra helgen. Och rundan ikväll var sedan nästa steg i att få in barnens kontroller i statistiken. Det blev elva plockade på en och en halv timme, innan jag tog det förvånansvärt mogna beslutet att gå hem och inte fortsätta för att ta det sista dryga tiotalet.

Den som väntar på något gott får gå i ormbunkar

Reflektion: det är bra att vara ute och plocka så många kontroller som möjligt när de släpps, innan grönskan hinner ta över helt i skog och mark. Nu visste jag ju var kontrollerna satt, men med tätare vegetation syntes de senare än i april.

Vi ses i Vedema!

RIP Skidbyxorna 2013-2020

När det är som allra mest att göra på jobbet, då är det extra skönt att ta sig ut i naturen. Även om två av artiklarna som jag skulle hunnit skriva under onsdagens arbetstid handlade om Hittaut i Hässleholm.

Ibland händer det att man upptäcker någonting, och plötsligt ser man detta någonting överallt. Om det så handlar om jeansjackor, specialerbjudanden på studsmattor eller håliga strumpor. Eller olika orienteringssatsningar.

Innan jag fick höra om Hittaut i Hässleholm hade jag inte hört om detta projekt i någon annan stad heller. Och när jag väl förstått vad Hittaut var så började det dyka upp andra liknande projekt som funnits där hela tiden, men som jag inte visste att jag ville leta efter. Som Naturliga Göinge i Östra Göinge. Och Naturpasset lite varstans. Till exempel i Osby.

Hade skrivit ut kartorna och startkortet för de 30 kontrollerna tidigare, och kände på mig att onsdagskvällen skulle vara ett bra tillfälle att ta sig an dem. Jag hade rätt.

Efter jobb och kvällsmat insåg jag dock att det kunde komma att bli en kamp mot klockan och skymningen. När jag parkerade i Osby, en bit från Klinten, var klockan strax efter halv sju. Och det kändes redan som att solen var på väg ner.

Vid alla dessa orienteringsprojekt drabbas jag av samma problem. Jag blir disorienterad. Vet inte alltid om jag håller kartan åt rätt håll. Vet inte om jag är där jag tror. Har inte känt in avstånden. Allt detta gällde givetvis också i Osby. Jag hade inte parkerat där jag trodde, och inte heller där jag trodde efter att ha tittat på kartan en andra gång. Först tredje gången jag granskade allt insåg jag var jag befann mig. Ett annat problem var att jag inte visste vad jag letade efter. Det var ju inte stolpar med rosa hittaut-klisterlappar, men vad var det?

Till slut lyckades jag dock hitta var jag var, var den första kontrollen var, och vad jag då letade efter.

Efter hand som klockan tickade och solen dalade på himlen lyckades jag beta av en efter en av de 21 kontrollerna på Klinten. I takt med att solen sjönk blev jag dock mer och mer grisnojig. Det var uppbökat på flera platser, och jag är rätt säker på att jag hörde en gris skrika vid ett tillfälle (från ett ställe jag redan varit och plockat alla kontroller). På några ställen försökte jag gena genom skogen, där undervegetationen var lite för tät för att jag skulle känna mig bekväm ifall en gris kom springande.

Nu kom det aldrig något vildsvin. Men bara rädslan för det gjorde att jag tappade fokus från kartan och alla kännetecken att gå efter, och därmed orienterade betydligt sämre.

Ju längre tiden gick desto mer stressad blev jag också över att inte hinna med Marklundadelen av kontrollerna. De var visserligen bara nio till antalet, och ganska tätt placerade. Men att gå i en mörk skog är ju inte speciellt skoj ändå.

På det stora hela var det halvklurigt och rätt backigt. Klurigare blev det av att naturpassetkontrollerna såg ut som de andra orienteringsskärmarna som också satt uppe, med skillnaden att de förstnämnda var i papp och de sistnömnda i tyg.

Men jag hittade alla 21. Samt en skidlift.

Förresten. Om man bestämmer sig för att fota av kontrollerna för att skriva upp alla bokstäver när man kommer tillbaka till bilen, då är det bra att se till att det blir vettiga bilder. De kan inte se ut såhär:

Nu var det den sista kontrollen det handlade om, och jag tror att jag vet vilken bokstav det var. I annat fall får jag väl ha ett fel på lappen.

Eftersom solnedgången verkade dra ut på tiden bestämde jag mig för att chansa på att köra till Marklunda för att se hur ljusförhållandena var. De var tillräckligt bra, och även om jag (givetvis) virrade till det på andra kontrollen och inte hade koll på stigarna och därför missade en stig och hamnade på ett annat ställe i skogen än jag skulle, så blev det till slut bra. Delvis för att jag tog det vettiga beslutet att gå tillbaka och ta ny sats mot kontrollen från vägen, istället för att gå på måfå i skogen.

Inte förrän sista kontrollen var avbockad började solen brinna i väster.

Och stort tack till OK Gynge för fina rundor. Mina wikiloc-kartor på länkarna nedan.

Naturpasset 2020, OK Gynge, Osby – Klinten

Naturpasset 2020, OK Gynge, Osby – Marklunda/Grottebacken

Just det ju, ni kanske undrar över rubriken. Även om rundorna var bra hände två tråkiga saker. För det första började en fästing krypa på min hand medan jag betade av Klintinkontrollerna, och när jag kom hem hittade jag en som satt sig på låret.

Dessutom gick mina byxor sönder. En söm i grenen hade börjat gå sönder redan i lördags eller söndags. Nu klev jag över en trädstam, och då sprack den. Så nu har mina skidbyxor som jag köpte till Vasaloppsträningen ett decimeterlångt hål i grenen. Osäker på om jag kan laga det. Annars får jag väl investera i ett par nya. Även om jag inte har så mycket tid att vandra alls så fort huset är i min ägo om mindre än två veckor.

”Kort” runda pga padelskada

Hade verkligen planerat upp aktiviteterna. Både lördag och söndag eftermiddag skulle jag spela padel efter jobbet, och på den lediga måndagen skulle jag sedan gå Skåneleden från Vittsjö till Hässleholm. Tisdagen skulle det chillas, handlas lite begagnade barnkläder, och gås på massage. Det blev inte riktigt så. Nästan, men inte riktigt.

Jag tycker fortfarande att jag är skapligt ung. 33 är väl ingen ålder på en häst?

(Jo, för en häst är det hög ålder. Men inte på en sköldpadda. Å andra sidan spelar väldigt få sköldpaddor padel. Men det har inte riktigt med saken att göra.)

Hade jag varit en fotbollsspelare på Football Manager hade det i de dolda algoritmerna funnits med någon passage om att jag var skadebenägen. Särskilt om jag inte värmt upp ordentligt.

Skadad under uppvärmningen

En timme padel i lördags. Stressad dit eftersom jag skulle plocka upp äldsta systern på stationen först, och hennes tåg var några minuter sent. Spelet gick ändå bra.

Söndag: En och en halv timme padel i Markaryd. Mot bättre spelare, där en av motståndarna slog hårdare och mer skruvat än någon av de tidigare motståndarna jag mött (som i ärlighetens namn bara var tre, men nu är fem). När vi värmer upp och bollar till varandra sätter jag i vänsterfoten och känner hur det hugger till lite i vaden. Sannolikt någon form av bristning.

Under själva matchen (jodå, mot bättre vetande spelade jag sedan 90 minuter padel, för banan var ju betald och vi hade inte någon femte spelare att kasta in (plus att jag väldigt gärna ville spela)) högg det till ytterligare två gånger på samma ställe. Mot slutet hade jag svårt att gå mellan bollarna. När jag hoppade ur svågerns bil i Vittsjö för att ta min egen hem till Hässleholm så haltade jag ordentligt. Smorde med tigerbalsam så fort jag var hemma, men hade sedan länge insett att den där måndagsvandringen på drygt fyra mil med största sannolikhet skulle få ställas in.

Nya (gamla) kläder och ny (ny) väska

Så tisdagens klädshopping på 2use i Kristianstad förlades istället till måndagen. Den butiken har verkligen blivit min favorit när det gäller kläder till barnen. Blev totalt drygt 30-talet plagg, och det för under tusenlappen. Och när måndagen sedan närmade sig sitt slut förberedde jag mig istället för en tisdagsvandring.

Rätt säker på att jag inte skrivit det tidigare, men har köpt en ny vandrarväska. En som passar sig för dagsturer. Insåg under Skåneleden mellan Osby och Vittsjö att jag helt enkelt inte kan packa tillräckligt mycket i midjeväskan. Så nu har jag en stor väska för flerdagarsvandringar (eller om man ska packa orimligt mycket), en mindre för dagsetapper, samt en midjeväska om man bara ska traska ett par mil eller så.

Eftersom jag kände att jag inte ville belasta min vänstervad onödigt mycket räknade jag bort Skåneleden som alternativ för vandring. Istället föll valet (som så många gånger förr) på Hovdala. Eftersom jag gick Finjasjöleden moturs förra gången, och ska gå den medurs när hela Hovdalaleden marscheras, så kändes det som ett bra alternativ.

Lyckades avstyra idiotin

05.55 på tisdagsmorgonen vandrade jag hemifrån. Satte av mot kyrkan till för att ta mig ut till Hovdala via Posta-Nilla. Eftersom det var en kylig morgon var det mössa och vantar på från start. Dessa åkte av framme vid Klinten på åsen. På väg dit brottades jag dock med vilken väg jag skulle gå. Även om jag medvetet tog mindre steg i uppförsbackarna för att inte fresta vaden i onödan så kände jag mig piggare än jag väntat mig. Så frågan var om jag från Klinten skulle fortsätta med Höjdarnas och Gullspira, och på så vis ta Skåneleden in till Hovdala. För att sedan fortsätta Skåneleden hemåt, och därmed gå hela Hovdalaleden, bortsett från den 13-kilometersvända som Gullspiras västra innebär. Varför? För att jag har så förbaskat svårt att se vad som är rimligt och vad som är idiotiskt.

Nu lyckades jag stoppa mig i tankarna, och när jag klev ner från Klinten, fortsatt på Posta-Nilla, var de värsta galenskaperna avstyrda.

Eftersom jag startade tidigt fick jag än en gång passera Magle våtmark med fantastiskt ljus och fullt av fåglar. Denna gång var det till och med dimma som steg från dammarna. Hade önskat att jag haft en annan kamera än mobilen med mig. Men det lilla jag fotade blev ändå okej.

Det tog strax över två timmar att nå Hovdala. Fortsatte en liten bit förbi innan jag satte mig vid en rasplats för att inta dagens andra frukost. Det blev den första av två längre pauser under rundan. Pauser är väl bra i sig, men jag tycker att det är svårt att komma igång efteråt. Det är så mycket stelhet som hinner smyga sig på.

T-shirt från Skyrup och hem

Framme vid Skyrups golfklubb åkte också jackan av. Temperaturen hade stigit tillräckligt, och själv var jag varm efter runt 18 kilometers vandring. Klockan hade ju ändå hunnit bli halv tio på förmiddagen, så det var ju praktiskt taget mitt på dagen!

Förra gången jag försökte gå Finjasjöleden (jag vet, jag har inte recenserat den än, men det kommer förr eller senare) var Alslingan avstängd efter storm och översvämning. Denna gång var det dock öppet, och det var bara att knata på över plankorna. Någon såg lite illa åtgången ut, men de flesta var i fullgott skick för att bära mig och mina något för många kilon. När man inte heller behöver tänka på vart man ska gå och leta efter vägmarkeringar (det går inte gärna att ta sig åt så många håll när man går på plankor med vatten vid sidan om) är det bara att pinna på.

På tal om att pinna på: jätteplockepinn!

Till slut (fast inte till slut, för jag hade en mil kvar) såg jag den Skåneledsskylt som jag skulle passerat om jag gått från Vittsjö. Den gjorde klart att det var 29,6 km till Hårsjö (och ytterligare 8 till Vittsjö) och 9,8 till Hässleholm. Själv hade jag gått runt 23. Och jag var väldigt glad att jag inte valt Skåneleden denna dag eftersom jag började bli trött i benen och huvudet, samtidigt som jag skulle haft halva vägen kvar till Hässleholm om jag gått 23 kilometer från Vittsjö.

Hela Hovdalaleden den 2 maj?

Tog min andra rast ute på fågelplattformen Slingra dig. Skönt att sätta sig ner i solen, ta några tunnbröd och dricka upp blåbärssoppan. Känna att jag inte hade bråttom utan kunde njuta en stund. Även om det självklart gjorde ont i fötter och ben när jag slutligen packade ihop för att gå hem.

Har börjat fundera lite löst på om det är läge att försöka mig på hela Hovdalaleden lördagen den 2 maj. Jag jobbar visserligen kväll den 1 maj, men har ändå hellre hela söndagen att återhämta mig, och offrar då lite av sömnen till lördagen. I början av maj är det ändå lika ljust som i början på augusti, men sannolikt lite svalare. Och även om temperaturen inte gick över 17 grader under dagens vandring kändes det varmt. Ska jag gå knappt sex mil får det gärna vara i temperaturer under 25 grader.

2 maj är dock nästa tillfälle som jag har för att gå någon längre sträcka, så måste känna mig säker på att jag redan klarar sex mil. Även om jag är rätt säker på att jag skulle kunna gå de sista 1-2 milen enbart på pannben. Men jag ser inte fram emot fötter fulla av blåsor, och vet inte om jag kan härda tassarna lite till om jag går några fler tremilarundor innan jag ger mig på långrundan. Samtidigt: har jag vädret med mig den 2 maj är det kanske de bästa yttre förutsättningarna jag kan få. Någon som har vettig input?

Slingan via Wikiloc.

(Skid)backe upp och (skid)backe ner

Vedema strövområde. Kört förbi skylten så många gånger när jag pendlade mellan Örkelljunga och Hässleholm, utan att sätta mig in i vad det innebar. Men samma dag som sommartiden inträdde (dvs 29 mars 2020) hade jag för avsikt att ändra på det.

Nu kunde jag absolut ha valt en bättre dag för ett första besök där. Och jag hade utan tvekan kunnat ha läst på lite bättre. Och kanske inte haft en långpromenad och en arbetsdag i benen från dagen före, samt en arbetsdag att se fram emot efter rundan.

Men ändå.

Jobbade till 23 på lördagskvällen. När jag förberedde packningen efter att ha kommit hem såg jag att det kunde bli snö under natten. Det hade jag visserligen sett redan innan. Det hela kändes smått ironiskt eftersom det under lördagen varit fint vårväder, och det på söndagen var dags att ställa fram klockan till sommartid.

Hur som helst, när jag vaknade och tittade ut låg det snö på mosstaket intill min lägenhet. Det var ändå inte någon större mängd, och eftersom det skulle bli plusgrader räknade jag med att det skulle smälta inom kort.

Funderade på antalet varv

När jag studerade kartan över Vedema och konstaterade att området innehöll tre relativt korta rundor funderade jag på om jag helt enkelt skulle gå alla två varv för att få ihop några kilometer. Annars skulle det ju sluta runt milen.

Då hade jag inte insett hur kuperad terrängen var. Under de drygt 12 kilometerna som vandringen varade tog jag runt 300 höjdmeter. Vilket var lika många höjdmeter som togs när jag gick 38 kilometer för en tid sedan – och då var jag ändå uppe på Göingeåsen och vände.

När jag parkerade bilen ute i den snöiga skogen stötte jag genast på patrull. Misstog mig nämligen på var den blå slingan startade, såg en antydan till en stig rakt uppför branten, och tog den. Tog mig, med möda, till områdets högsta punkt. Och insåg också då att jag skulle gått trettiotalet meter tillbaka längs vägen jag kom på med bilen för att hitta den riktiga vägen upp.

Lederna i Vedema är röd, blå och gul. Den röda är snällast, men längst. Den gula är kort, men består väl i grova drag av två ordentliga uppförsbackar, och två lika ordentliga nerförsbackar. Den blå slingan är mellerst i längd, men innehåller precis som den gula flera tunga, tuffa stigningar. Den går också till viss del nere i dalgången längsmed Rökeån. En å som jag mer eller mindre blev kär i under vandringen. Efter att ha varit uppe på den blåsiga höjden kom man ner i en svacka, där det var helt lugnt. Magiskt.

Tre rundslingor som kan kombineras

De tre lederna går att kombinera så att det blir en gemensam slinga. Går givetvis att ta sig till den östra parkeringen, som jag gjorde denna snöiga dag. Men går nästan bättre att angripa leden söderifrån, där det finns tre parkeringar som leder till lederna. Denna variant tog jag veckan senare när jag efter en golfrunda vid lunchtid kände att jag behövde gå lite till innan skymningen. Då var det grönt och soligt, och jag valde att inte ta alla de tillgängliga avstickare som gick att ta för att titta på utsikt, eller läsa om gamla torp. I vårsolen blev det 10,24 kilometer på 1 timme och 44 minuter.

För övrigt: jag har sett övervuxna stengärden förut. Men så övervuxna som gärdena var ute på Vedema… Det var som om naturen sagt ”tack, men vi tar tillbaka dessa nu”. Vid första stengärdet var jag tvungen att fundera på vad det egentligen var. Varför det fanns en mossbevuxen rygg mitt ute i ingenstans.

Nästan lika mäktigt, fint och poetiskt som själva Rökeån.

Favorit i repris – från frost till vårkänslor

Man hinner gå förvånansvärt långt på en förmiddag. Och börjar man gå sin favoritrunda tidigt på morgonen hinner man till och med ta en middagslur innan jobbpasset börjar frampå eftermiddagen.

Sådana var förutsättningarna den 28 mars, det vill säga den sista dagen innan normaltid skulle övergå i sommartid. Således också den sista dagen på någon vecka att få med sig gryningsljuset tidigt på morgonen.

Det var en sådan helg då jag jobbade kväll, vilket innebär tjänstgöring 14.30-23.00, efter att ha jobbat till 23 på fredagskvällen. Ändå skuttade jag någorlunda piggt ur sängen när larmet ringde vid 05.30. En timme senare hade jag parkerat på en öde parkering ute vid Hovdala slott. Som flera gånger förr var målet för min vandring ”Jakten på Gullspira”. Har tidigare konstaterat att den västra delen av rundan är min favorit på Hovdala, och även om den nu i dagarna fick en utmanare tycker jag att den håller ypperlig klass. Vilket är extra bra då dess 13 kilometer är mellanakten i hela Hovdalaleden som ska vandras i sommar (när tiden är mogen).

Vid starten var temperaturen fortfarande under nollan. Det gjorde mig ingenting. De lätt vattensjuka delarna av rundan var nämligen därmed frusna, och jag slapp sjunka ner i dy. Eftersom jag också gick i mina då nya vandrarskor hade jag extra bra fart under fötterna.

Åtta rådjur – åtta människor

Underbart att komma ut före alla andra. Inte minst på grund av att man hinner gå långt och länge innan man stöter på någon. Och då är det ändå fortfarande tidigt på morgonen.

Dessutom är det lätt att bli bortskämd med vyer och naturljud som inte störs av andra. När jag väl såg en annan vandrare i området hade det gått ett par timmar. Under den tiden hade jag hört oräkneliga fåglar, hört ett rådjur skälla samt stått och betraktat två andra rådjur. Tidigt hann jag se åtta olika rådjur vid tre olika platser. Först efter tre timmars vandring hade jag sett lika många människor.

Har väl redan tidigare pratat mig varm om spångarna genom blåbärssnåren och stigarna genom de mossiga granskogarna. Finns inte så mycket mer att tillägga om det. Kan pytsa in lite bilder istället.

Rundan bjöd på en del träd som stått upp vid senaste besöket, men som nu låg ner. Dels de som fallit i någon av de senare stormarna, men också de som fallit för människohand. Förstår att den som avverkar inte har full koll på var lederna går, och kanske ändå inte kan ta någon större hänsyn till det. Men känns ändå tråkigt när man måste hoppa över en drös avverkade stammar och gå omvägar runt andra för att ta sig fram. Nu gick jag ju denna runda för drygt två veckor sedan, så det är fullt möjligt att det röjts upp sedan dess. Annars hoppas jag att det görs snart, eftersom vandringsvädret för tillfället visar sig från sin finaste sida.

25 000 steg före lunch

Efter hand som solen steg, och temperaturen med den, så slutade det frasa och knastra under skosulorna. Det slutade runt tvåsiffrigt på termometern. Gräset började söka sig upp mellan de vissna löven, och vitsipporna vaknade efter nattfrosten. När jag kom tillbaka till Hovdala efter att ha gått såväl västra som östra leden var det mer bilar och människor i omlopp. Men då var jag ju klar att åka hem för lunch och middagsvila. Och då hade klockan inte ens hunnit slå 11 än.

Visst känner man sig duktig och hurtig när man traskat 21,4 kilometer, eller 25 000 steg, före lunch och har större delen av dagen kvar att roa sig på?

Noteras kan att det inte var någon aktivitet bland getterna i på Glada Geten i Lilla Oberöd. Men det har fötts en hel del killingar, och nu i påsk skulle de öppna upp. Brasklappar kring coronaläget. Kolla upp innan ni sticker dit, om det är målet som är målet, och inte resan som är det.

SL1 8-9, Osby-Vittsjö

Framme vid Vittsjön efter knappt tre mils vandring. Dock inte framme i Vittsjö än på några kilometer. Och bilden är knappast representativ för etapperna eftersom känslan var att det var mer asfaltsväg än sjöutsikt.
Foto: Lars-Åke Englund

Fakta

vad: Skåneleden 1 (Kust till kust), etapp 8 och 9
var: Nordöstra Skåne.
längd: 36 kilometer (etapp 8: 24 km; etapp 9: 12 km)
terräng: asfaltsväg genom Osby, och även vid passage av diverse åar. Annars blandat breda grusstigar och smalare skogsditon. En del spångar, men inte mycket. Korta passager genom tät låg granskog, där jag passade på att prata högt för mig själv för att slippa eventuella vildsvinspåhälsningar.

om leden: Från Skåneledens hemsida, ”Vildmarksvandring i nordöstra Skåne”.

Intryck

Positivt

  • Väl märkta leder hela vägen (bortsett från ett enda ställe). Redan innan du passerat en orange markering ser du allt som oftast nästa.
  • Går att åka kollektivt både till och från. Ett par hundra meter från Osby station ansluter du till leden, som sedan tar dig till Vittsjö centrum. Båda orterna med tåg (och buss) till Hässleholm.
Tog tåget från Hässleholm 6:40 och landade på Osby station drygt tio minuter senare. Efter en inledande förvirring om väderstreck inleddes vandringen när klockan slog sju.
Foto: Lars-Åke Englund

Negativt

  • Det är dödens tråkigt att vandra på asfalterad väg. Särskilt när det inte bara är korta övergångar, utan några kilometer på raken. Det är också under dessa passager som det far fram bilar strax över tillåten hastighetsbegränsning.
  • Vattentillgången på sträckan var tveksam. Mer om det nedan.
  • Nog för att det går att uträtta sina behov i det fria, det är inte så många i närheten som kan se en. Men jag som var toanödig redan när jag gick av tåget i Osby hade behövt vandra hela vägen till Verum innan första toaletthyddan passerats. Alltså runt fyra timmars vandring.
  • Även om vägmarkeringarna var många så skulle de på flera håll behöva ses över. På en del hade den orangea färgen mer eller mindre försvunnit, på någon hade pilarna trillat bort.
Någon vänlig själ hade förtydligat med en egen, tämligen diskret, pil när den riktiga fallit bort. Generellt sett hade det varit bra med en genomgång av markeringarna på rundan.
Foto: Lars-Åke Englund

Min vandring

datum: 9 april 2020
tid: 07:00-12:54 (5 h, 54 min)
distans: 33,33 kilometer
väder: halvklart, svag vind, 2-12 °C
Wikiloc-länk

Visserligen ingår Hovdalalederna i Skåneledsutbudet, men eftersom jag vandrat dem som Hovdalaleder och inget annat så var Osby-Vittsjö den första planerade Skåneledsetappen. Självklart vald med omsorg eftersom det skulle gå att åka tåg till Osby från Hässleholm, och sedan ta tåget hem från Vittsjö (även om det nu blev buss).

Efter senaste veckornas vandringar har jag kommit fram till att en rimligt dagsvandring i nuläget ligger på maximalt fyra mil. Tidsmässigt hade det inte varit några problem att vandra fem, eller rentav uppemot sex, men fötterna är inte riktigt överens med mig om det. Dessutom måste jag bära med mig mer vatten på längre vandringar, om jag som vid detta tillfälle har dålig koll på vattentillgången.

Och vi kan riva av det plåstret direkt. Jag har en stor vandringsväska med packningsmöjlighet som passar perfekt för flerdagarsvandringar. Sedan har jag en treliters midjeväska med vidhängande halvliters drickaflaska som lämpar sig för kortare turer. Jag hade behövt något mellanting också, för att kunna optimera mina vandringar.

Räknade lågt när det gällde vandringstempo och tänkte att jag skulle hålla 4-5 km/h under denna vandring om 34 kilometer (36 om man går fulla etapperna, men inleder man vandringen vid Osby station kapas ett par kilometer). Det skulle ge en sluttid på runt åtta timmar. Hade till det packat ner sex tunnbröd, några enervit-tuggtabletter, en termosmugg blåbärssoppa, samt en liten påse med solrosfrån och russin. Till detta min halvlitersflaska fylld med vatten.

Eftersom vandringen inleddes på morgonen i +2 °C fanns det ingen anledning att tömma flaskan på grund av hetta. Min tanke var att ta småsippar av vattnet fram tills jag stötte på en kran med dricksvatten. Då skulle jag bälga i mig desto mer, fylla på flaskan, och sedan återupprepa proceduren fram till nästa möjlighet att fylla flaskan.

Under rådande temperatur var det inte något större fel på upplägget. Men genomförandet blev inte bra.

När jag efter runt 18 kilometer närmade mig Verum passerades en gård med en prydlig skylt om dricksvatten. Jag hade varit sparsam när det gällde vattnet under de tre första timmarnas vandring. Hade druckit upp blåbärssoppan, men bara smuttat på vattnet. Drack nu några deciliter, så att det kanske återstod ett par i flaskan. Vred på kranen och kontrollerade att vattnet var kallt. Fyllde flaskan, och satte tillbaka den i facket på midjeväskan.

Mitt misstag insåg jag först några kilometer senare när jag började bli törstig. Tyckte att vattnet hade en konstig smak, men tänkte att det ju kan vara lokala variationer på vattensmaken. En stund senare, när jag nästa gång skulle dricka, såg jag att det tidigare genomskinliga vattnet inte alls var genomskinligt. Det hade en brunaktig ton. Tog någon mun till, men insåg att det inte var värt att dricka det. Hade jag spolat kranen en stund innan jag fyllde flaskan hade det nog inte varit några problem, men sannolika hade vattnet stått i ledningarna ett tag utan att användas.

För att inte frestas av att jag hade vatten med mig tömdes flaskan på marken. Det gav visserligen noll vätskeresurser samtidigt som solen började värma på, och jag hade åtminstone ett par timmars vandring kvar till Vittsjö, men samtidigt blev packningen några hekto lättare, och det ska inte heller underskattas.

Trodde och hoppades på fler möjligheter att fylla på flaskan, men det var faktiskt inte förrän vid Vittsjö orienteringsklubb som nästa dricksvattenskylt satt. Typiskt nog fanns det inte något vatten i denna kran, hur mycket jag än tryckte på knappen… Det flaskvatten jag tvingades köpa på Ica i Vittsjö kändes därför dyrt och onödigt, men var på det stora hela i allra högsta grad ett nödvändigt inköp efter 33,33 kilometers vandring.

När då detta ”lilla” utvik är klart: över till övrigt.

Som jag kommenterade i de korta utlåtanden i inläggets inledning har jag inte mycket för asfaltsvägar. Mentalt är det trist eftersom asfaltsvägar på en vandringsled bara känns som en transportsträcka mellan stig och stig. Fysiskt är det ansträngande eftersom mina fötter och vandringskängor betydligt hellre ser mjukare underlag. Breda stigar med singel är inte heller någon dröm, och sådana fanns det en del av. Mitt steg är uppbyggt så att jag skjuter ifrån med främre delen av foten precis innan den lämnar marken (så kanske alla gör?). Med rullgrus innebär det en känsla av att ha bakhalt. Istället för att få den extra skjutsen framåt så glider foten bakåt. Vid för mycket grus måste jag istället övergå till att rulla över hela foten, vilket för egen del känns som ett mindre effektivt steg.

Baserat på ovanstående – asfalt och rullgrus – kan etapp 8 och 9 av ”SL1: Kust till kust” inte bli någon favorit. Det blir helt enkelt för långa partier som känns som transportsträckor. Först framme vid Vittsjön blir det stigar som jag vant mig vid från Hovdala.

Vyerna vid Verum är vackra. Och vid Vittsjö likaså. Strax efter Verum kom också etappernas enda egentliga stigning där man tog 30 höjdmeter på 700 meters vandring (i snitt fyra procents stigning).

Positivt var också att jag kunde hålla ett relativt högt vandringstempo. Innan jag började känna av bristen på vatten höll jag 6 km/h, inräknat småpauser. Skulle jag kunna hålla motsvarande tempo på Hovdalaleden i sommar skulle jag klocka in på klart under ett halvt dygn – och där har jag räknat med marginaler upp till 15 timmar.

Kommer jag att gå Osby-Vittsjö igen? Nja, inte i brådrasket. Dels för att den inte var jätterolig, dels för att jag ändå har 107 andra etapper som jag har att avverka först innan alla är genomförda.

Men nu är jag åtminstone på väg.