Hatten av efter en blöt natt

Så var jag nerpetad till andraplatsen i Hittaut Hässleholms topplista. Det går inte att säga annat än att Martin Ringdahls övertagande är välförtjänt. I Vedema var jag ute tidigare och hade ett tillräckligt försprång för att hinna plocka alla först. Men i natt var det utklassning.

Hade medvetet försökt mörka att jag skulle ut och leta kontroller redan vid midnatt. Det var mitt lilla hopp för att behålla förstaplatsen. Om någon annan var knasig nog att ge sig ut vid den tiden skulle det förmodligen vara en riktig orienterare, och då skulle loppet vara kört. Jag lever inte på mina orienteringskunskaper, utan på tjurskallighet.

Kändes också som att vädret skulle vara på min sida. Regnskurar. Vem vid sina sinnens fulla bruk ger sig ut mitt i natten, i skogen, i regnskurar?

Plan A och B

Planen var att efter jobbet på fredagen komma hem och sova några timmar. Den planen sprack. Trots att jag vaknat redan klockan 4 på fredagsmorgonen kunde jag inte komma ner i varv på kvällen. För mycket adrenalin. Så var istället vid huset och sågade ner grenar på tomten. Handlade. Hängde upp tvätt. Bäddade om sängen. Och sedan fanns inte någon tid för att vila ändå.

Hade två alternativa planer. Antingen försöka ta alla kontroller i mörkret. Vilket givetvis var mitt huvudspår. Eller ta alla lätta i mörkret, köra hem och vila, och sedan ta de svårare så fort de första solstrålarna nått Tyringe.

För att inte spilla någon tid parkerade jag vid 23.55 utanför Tyrs hov. Visste ju inte var kontrollerna fanns, men tyckte det var rimligt att en åtminstone placerades där. Med pannlampan i ena näven (eftersom remmen lossnade precis innan jag skulle köra hemifrån, och jag för mitt liv inte lyckades lista ut hur den skulle sitta fast) och mobilen i andra klev jag ut i Tyringenatten.

Nattens första checkpoint.

Stod och uppdaterade kartan i mobilen när den slog 00.01, utan att få några checkpoints utplacerade. Först vid 00.02 kom dem. Detta lätta avvikande från vad som var tänkt fortsatte sedan min telefon med under natten…

Första nattorienteringen i skogen…

De inledande stoppen var inte svåra. Lite luriga placeringar av klisterlapparna på vissa lyktstolpar, men eftersom det var tydligt att checkpointsen skulle vara vid dessa lyktstolpar var det bara att spärra upp ögonen.

Värre blev det när jag lämnade gatlampornas sken och begav mig ut i skogen. Först hittade jag inte ens den stig jag skulle gå av vägen från, utan fick lita på gps-punkten att det verkligen var en stig. Efter några minuter gav pannlampans batteri upp, och jag fick övergå till att lysa med mobilen. Och sedan gick jag rejält på pumpen. Skulle till chpt147, en röd sådan, som skulle vara i en grop. Jag hittade gropen. Gps-punkten placerade mig exakt vid kontrollen när jag stod i gropen. Jag finkammade gropen och kanten av den. Kändes som att jag var där åtminstone i tio minuter, utan att hitta.

Och då kände jag att det var läge att gå över till alternativplanen. Alltså att lämna de svåraste till det ljusnat. Gav upp såväl chpt147 som de tre andra röda i närheten.

Topplistornas statistik över hittade kontroller släpar efter i uppdateringarna på Hittaut:s hemsida. Så när jag efter drygt en timme gick in där för att se om det fanns fler galningar i skogen, så stod det att jag bara tagit en kontroll (i själva verket hade jag tagit 12 av 25). Värre var att Martin Ringdahl, som jag sprang på i skogarna i Vedema, stod på åtta insamlade checkpoints. Vilket borde betyda att han i själva verket bara hade en handfull kvar. (Han påstår själv att han inte är någon orienterare, men om han inte är det så borde han bli det.)

Blev lite nedslagen. Visste att Martin skulle peta ner mig till andraplatsen om vi startade samtidigt, och eftersom ingen annan verkade vara ute så skulle jag kunnat vänta till det ljusnat något innan jag gav mig ut. Men sedan var det ju bara att leta vidare.

Förutom de fyra röda kontrollerna i kartans södra delar fanns ytterligare två på andra platser. Bestämde mig för att i alla fall göra försök att ta dessa för att bara ha ett mindre avgränsat område kvar när det ljusnade. Den första gick bra att hitta. Den andra skulle visa sig betydligt svårare. Åtminstone att hitta tillbaka från…

… blev sista nattorienteringen i skogen

Jag hade varit ute i ganska exakt två timmar när jag tog chpt150 vid Stenberget (?). Passade på att knäppa en bild med blixt för att försöka få med lite av utsikten. Medan jag tittade på bilden kom en blixt till. Mullret dånade uppskattningsvis 15 sekunder senare (alltså var blixten runt fem kilometer bort).

Där och då avbröt jag alla planer för vidare letning. (Vid samma tid hade Martin Ringdahl redan plockat alla.) Började söka mig tillbaka mot bilen och tänkte att jag åtminstone kunde ta de lätta som var på väg dit. Men eftersom det inte blev mer åska morsknade jag till. Gav mig ut på jakt efter chpt144 som skulle stå i en sänka. Kom snett på kontrollen, men hade hjälp av att det var lätt nertrampat i det höga gräset (gissningsvis nedtrampat av Martin), och hittade kontrollen. Sedan blev det värre. Jag tänkte att jag skulle ta raka vägen tillbaka till stigen jag kommit på, istället för att gå i den stora felnavigerade sväng jag tagit.

Det höll på att gå käpprätt åt helvete.

På något sätt kom jag ur kurs. Sedan började det regna. Jag hade 50 procent batteri kvar på telefonen och behövde den som ficklampa, samtidigt som den inte tål vatten. Dessutom bestämde sig gps-punkten för att den inte heller visste riktigt var den var. Jag provade att gå lite åt ena hållet, lite åt andra, lite åt ett tredje, utan att punkten mer än dansade lite fram och tillbaka utan logik. Skorna, som uppenbart måste impregneras igen, var dyngsura, och vandrarbyxorna var blöta en bra bit över knäna.

Då steg pulsen. Jag visste ju ungefär var jag befann mig, men hade ändå ingen aning. Vad skulle hända om mobilen slocknade på grund av regn eller batteribrist? Då skulle jag inte ha någon karta alls att ta hjälp av utan tvingas vänta på att det ljusnade och att någon annan kanske närmade sig.

Omgruppering och batteriladdning

Vad göra? Jag försökte lugna ner mig. Stod still en stund och lät gps-punkten få försöka bestämma sig. Plockade fram kompassen i telefonen och tog ut åt vilken riktning stigen borde vara. Gick lite prövande ditåt, och hittade så småningom ett vägskäl jag passerat tidigare. Gissa om jag var lättad. Och förbannad på mig själv. Det gäller att respektera naturen och sina egna kunskaper kring den. Jag hade överskattat mina förmågor och underskattat svårighetsgraden. Det blev en läxa.

Regnet kom och gick, men inte värre än att det var hanterbart. Skurarna varade knappast längre än en minut. Vid klockan 3 var jag tillbaka på Tyrs hov, då med 27 procent batteri kvar, och med de nämnda fyra röda kontrollerna kvar att plocka.

Slog igång tändningen och kopplade in mobilen för att ladda den. Åt det sportlunch som jag tänkt ha som segertilltugg. Det fick istället bli tröstgodis. Chattade med Martin via instagram och fick veta om hans vildsvinsmöte vid chpt149, och kände då verkligen att jag ville vänta till det ljusnat.

Gropen – igen

Vid 04.15 hade jag parkerat om bilen närmare de återstående kontrollerna. Då var det jämförelsevis ljust och fint i skogen. Jag satte av mot chpt147 som drivit mig till vansinne under natten. Stod åter i samma grop och letade mig fördärvad. Gps-punkten sa än en gång att jag var rätt. Började leta efter gropar i närheten och fann en tiotalet meter bort, gömd under en stor gran. Där, under en gren stod kontrollen.

Stressade inte kring de sista tre kontrollerna. Eftersom dessutom gps-punkten kivades med mig var det hopplöst att försöka skynda sig. Hittade till slut alla de återstående kontrollerna, och dessutom lite blåbär på vägen.

Letade mig tillbaka till bilen och körde hem. Väl tillbaka i Hässleholm slog tröttheten till. När jag parkerade i garaget klockan 06.05 hade jag varit vaken i 26 timmar i rad.

Återvänder med barnen – i dagsljus

Efter att nu ha sovit ett knippe timmar (snart börjar arbetsdagen) har jag kommit fram till några värdefulla insikter. Som att jag vid kommande släpp inte kommer att vara ute vid midnatt. Det är mycket möjligt att jag beger mig ut i det första gryningsljuset, men inte i mörkret. Dels för att jag inte är tillräckligt bra orienterare för det, dels för att jag nu i natt missade hela naturupplevelsen som jag tyckt varit en stor del av Hittaut-konceptet. Nu gick jag bara runt i mörker och tävlade.

Så fort semestern tar vid får det bli en sväng till Tyringe med barnen så att de får plocka alla lätta kontroller. Och då får jag passa på att njuta av naturen.

Planerar semestern för 2021

Extrasläppen rasslar in. Och jag känner hur rolig min semester kommer att bli. Nästa års semester alltså. För i år blir det inte mycket mer utflykter än det i närområdet.

Eftersom jag på mitt ena instagramkonto (densmalastigen) följer diverse hittaut-områden så rasslade det till under förra veckan. Efter att Hittaut Hässleholm lanserat sitt bonussläpp i Tyringe trillade det in 1/7-släpp på flera områden. I Kristianstad, som faktiskt är det enda jag kommer att ge mig på förutom Hässleholm, så blev det Ivö som står på tur. Eftersom jag inte tagit de tre cykelkontroller som är på ön blir det till att knäppa också dessa vid tillfälle. Frågan är bara när detta tillfälle uppstår, för i skrivande stund pågår ett hektiskt arbete med husrenoveringen. Huset har redan varit i min ägo i drygt en månad, och om ytterligare två kommer snickaren för att byta tak och badrum. Och därefter sker inflytt. Och fram till dess är det en hel del som jag har att ta mig an.

Har visserligen målat väggar och tak i mitt rum, dotterns rum, och hallen. Även heltäckningsmattorna som låg där är uppslitna (tillsammans med frenetiskt spikat masonit i ett av rummen. Lyckades slita ut klykan på hammaren…). Min första tanke var att slipa dessa golv, men det blir nog snarare att lägga någon snygg klicklaminat ovanpå. Plankgolvet under verkar rätt mjukt, och på så vis skyddas det från törnar och slag. Kanske väljer jag att ta fram det när barnen flyttat hemifrån istället.

Fas 1, 2, 3 och bonusfix

Återstår i fas 1 gör att koppla om el i vardagsrummet (har pratat snabbt med en elektriker som kanske hinner göra det i veckan, innan de går på semester) för att sedan kunna smälla upp en mellanvägg så att ett stort vardagsrum istället blir ett mindre vardagsrum och ett rum till sonen. I dessa rum ska sedan väggar och tak målas, men golvet som är parkett får ligga kvar som det är. Slutligen ska väggar och tak målas i köket.

I fas 2 blir det tvättning, skrapning och målning av husfasaden. Den första delen kan väl bli helt okej rolig, precis som den sista. Men skrapandet ser jag inte fram emot.

I fas 3 väntar mer fixande i köket. Bänkskivorna ska få ny beläggning, och kaklet ska få ny dekor. Dessutom ska alla skåpsluckor ner för att slipas, målas om och få nya handtag så att det åtminstone ser ut som att underskåpen från 50-talet och de överskåp som kanske är ett par decennier nyare får samma stil.

Men mitt i allt detta har jag dessutom gett mig på trädgården. Hade trädfällare på plats i förra veckan för ta ner grenar så att snickaren kan komma åt taket med kranbil. Blev så inspirerad att jag under söndagen (när barnen gick och botaniserade bland vinbär och hallon på tomten) tog fram en grensåg och själv började kapa. Tog mig an den unga (30 år?) lönn som hade flera grenar ut över (och på) garagetaket. Slängde upp stegen och gick lös. Blev sedan ytterligare några grenar på andra träd, innan två förvuxna syrénbuskar sågades ner längs fotknölarna. Innan vi körde hem till lägenheten så sågade och puttade jag omkull ett mindre träd.

Bara de åtgärder jag tog mig för gjorde att det släpptes in betydligt mer solljus ner till marken. Tror att jag ska kunna fälla ytterligare tre eller fyra halvstora träd på egen hand, samtidigt som jag har fler förvuxna syrénhistorier att ta hand om.

Får se när jag kan köra bort allt från tomten också.

Minst 1 000 kontroller – nästa år

Men nästa år, när jag har färre akuta saker att ta tag i kring huset, så planerar jag att göra flera hittaut-utflykter. Blir väldigt inspirerad av att titta på andra bilder i hittaut-grupper på facebook. Tänker mig att det väl inte borde vara några problem att komma upp i åtminstone 1 000 kontroller under 2021. I år lär det stanna vid 400, och det är väl inte så bara det heller.

Tyringe blir extra extrasläpp – ny bagarväckning i juli?

Stolt som en tupp över att ha placerat mig överst i Hittaut Hässleholms resultatlista. Och nöjd med att utan vidare ansträngning få behålla denna placering ändå fram till nästa släpp i augusti. Det var i alla fall vad jag trodde fram till i torsdags.

Det var nämligen i torsdags som jag satt på redaktionen och hörde illavarslande kommentarer från sportredaktionen några meter från min webbredaktörsstol på Norra Skåne. Något om att inte berätta för galningen, i kombination med Ludvig Hallabros namn.

Nämns Hallabros namn så rör det sig om orientering, och på sistone i hög utsträckning Hittaut Hässleholm. Och pratar man på jobbet om ”galningen” i kombination med Hittaut Hässleholm, ja då känner jag mig genast träffad.

Fick snart infon om att det rörde sig om ett nytt släpp av kontroller, den 11 juli. Via ett telefonsamtal stod det sedan klart att det var Tyringe som var destinationen. Och efter att ha förhandsläst Peter Paulssons artikel under fredagen kunde jag få ytterligare lite information som jag inte hade velat ha.

25 nya kontroller

Jag har inget emot fler kontroller. Men måste de verkligen komma när jag med bagarväckning och soluppgångsbesök i Vedema lyckats ta mig upp i topp i resultatlistan? Dessutom sker släppet på en dag då det i arbetsschemat står 7-15. Detta i kombination med att Hässleholms OK och OK Tyringe ställer ut hela 25 kontroller… Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att jag med största sannolikhet skulle behöva ge mig ut en bra stund före soluppgången för att vara tillbaka på redaktionen före 7. För skulle jag börja leta efter 15 kan jag garantera att jag inte ens är i närheten av en topp 10-placering.

Mina kunskaper om Tyringe är väldigt begränsade, och jag har därför inte en susning om över hur stort område kontrollerna kommer att spridas. När det gällde Vedema är det ändå ett område där jag gått tidigare, och där jag därför hade någorlunda hum. Men i Tyringe är jag helt lost på förhand.

Kommer jag kunna gå mellan alla kontrollerna, eller borde jag ha cykel med mig? Kommer det att placeras vissa enklare kontroller i centrala Tyringe, på platser där det går att hitta dessa före soluppgången, och där det då blir lite förre kontroller att ta efter densamma?

För löjligt för att byta schema – egentligen

En sak löste sig dock redan under fredagen. Slängde iväg en fråga på vinst och förlust till den kollega som skulle ta hand om tidningens webb på kvällen aktuell dag. Otippad nog gick hon med på att byta.

”Superlöjlig grej du vill byta för, men härligt att du nördat in dig på kontrollerna, haha”, svarade hon i den gemensamma chattråden, efter att jag först konstaterat att det var en tramsig anledning för att byta schema.

Så nu är väl bara frågan hur tidigt jag vill gå upp, och hur angelägna andra hittautare är om att vara färdiga först. När nu inte jobbet tvingar mig att vara klar och tillbaka i Hässleholm redan klockan 7 är frågan om jag ändå måste upp så tidigt för att hålla alla konkurrenter stången?

Vi ses i Tyringe! (Men förhoppningsvis först när jag har hunnit avsluta min runda)

Herre på täppan (skryt skryt skryt)

Efter missräkningen kring kontroll 100, där jag tappade från plats 5 till 6 i resultatlistan och därmed försvann utanför den kvintett som automatiskt visas, så var jag fylld av revanschlusta när de 17 Vedemakontrollerna släpptes i lördags.

Och det enda som fanns i tanken var att ta dem först av alla. Eftersom jag inte är den starkaste av orienterarna, och inte heller har den helaste av kropparna, fick jag gå på mitt starka kort. Alltså att jag är en komplett galning.

Kollade när solen skulle gå upp (04.15) och ställde klockan på 03.00. Då hade jag ju gott om tid på mig att granska hur kontrollerna satts, för att lägga upp en grundrutt .

Fem minuter före soluppgång parkerade jag på parkeringsplatsen strax intill kontroll 85. Hittade den första lätt, och blev sedan skrämd av en (skrämd) fågel när jag gick mot nästa kontroll.

Nåväl, så länge det inte är grisar som hoppar upp ett par meter framför mig…

Gps-debacle

Eftersom kartan inte fanns som .pdf-fil när jag gav mig ut var jag tvungen att gå efter appen. Och därmed också ha den blå gps-pluppen ständigt närvarande (min ena svåger, som ”bara” tagit 111 kontroller i Hässleholm sa att det gick att stänga av den, så det kommer jag att göra nästa gång).

Gps är bra. Om man är vilse. Och om man då blir placerad på rätt plats. Gps är mindre bra om man är rätt säker på var man är, men den blå pluppen placerar en någon annanstans. Och då menar jag inte fullständigt loco-långt borta, utan kanske 40 meter längre österut, in i skogen.

Vilket var fallet när jag gick mot dagens andra kontroll (84, sänkan). Jag visste vilken stig jag gick på, men eftersom den förrädiska blå pluppen påstod att jag var en bit in i skogen så blev jag osäker. Var det kanske en annan stig som jag gick på? Och vilken höjdkurva var det då jag skulle leta efter?

Det slutade med att jag inte gick efter var jag trodde att jag var (vilket också var där jag var), och inte heller efter var den blå pluppen påstod, utan mittemellan. Vilket var ovanligt korkat, till och med för att vara undertecknad.

Var rätt, gick fel, tog nästa kontroll, tog om, och hittade till slut.

När jag väl hittade kontrollen (efter att ha kommit för långt, tagit kontroll 83 emellan, och sedan gjort ett omtag) insåg jag att mina kartläsningskunskaper hade tagit mig till rätt sänka trots pluppens björntjänster, men att jag stått på fel sida av en fallet träd. Där rök åtminstone en kvart…

Stod på andra sidan om detta träd och letade. I gryningsljus. Kostade åtminstone en kvart.

Med siktet inställt på rosa

Har varit i Vedema två gånger tidigare, men då hållit mig till lederna. Nu insåg jag att det fanns ytterligare stigar som kunde utforskas – och det med fördel för den som ville hitta kontrollerna. Så jag högg 97 (höjden) efter att ha följt Rökeån och sedan gått rakt uppför branten, och mer eller mindre lyckats hålla kurs mot kontrollen (låg bara 5-10 meter fel – och det trots att gps-pluppen försökte påstå att jag inte var där jag var). Sedan vidare genom kullarna till 92 (gropen) och 99 (mellan stenarna). På den senare kom min ”hittaut-blick” väl till pass. Ögonen har lärt sig känna igen rätt rosa färg på långt håll.

Jodå, där i fjärran skymtade jag den lilla klisterlappen till kontroll 99. Och trots att bilden visar att det lutar så kändes det som att det lutade ännu mer.
Kontroll 97, efter att ha gått drygt 20 höjdmeter rakt uppför branta backen i bilden.

Vidare mot kontroll 93 (stenmurskrönet) som inte var speciellt svår att hitta, men låg en bit bort eftersom jag valde att gå trygga stigar istället för att chansa. På väg till nästa (96, gropen) tog jag fram mobilens kompass för att försöka gå på kompasskurs rakt genom skogen, men kom sedan fram till att det kändes onödigt riskabelt, samtidigt som jag vid långa vägen runt kunde passa på att ta en avstickare till det toabås som står vid vindskydden i Hågnarp.

Sju kontroller på två timmar

Två timmar hade gått. Solen stod visserligen inte högt på himlen, men tillräckligt högt för att hela skogen skulle bada i ljus. Jag började känna mig orolig. Tänk om det fanns fler idioter än jag som stack ut såhär tidigt för att försöka erövra förstaplatsen? Fast vad skulle sannolikheten vara? Att det finns en komplett galning, javisst, men två?

Hade ändå bara tagit sju av sjutton (sex röda och en blå, återstod gjorde två röda, en svart och sju blå), och kunde nog räkna med att få sällskap i skogen inom ett par timmar.

Klippte 96 (gropen), 94 (stenen), 90 (gropen) och 91 (stig/jordvall) med utgångspunkt från Skåneleden (det tog ett tag innan jag insåg att den orangea stigen på kartan var just Skåneleden, och när jag väl förstått det underlättades navigeringen brutalt mycket). Men sedan, gående i godan ro på väg mot svarta kontroll 89 (sänkan), mötte jag en man. Eftersom han var träningsklädd och tittade på mobilen som han hade i handen anade jag det värsta. Vi hejade. När jag vände mig om såg jag att han börjat springa. Så vad hade jag för val? Visst, knät mår inte helt prima efter senaste padelskadan, men vad skulle jag ha gjort?

Om jag säger såhär: har jag gått upp klockan 3 så ska det till betydligt mer än ett lätt ömmande knä för att jag ska rycka på axlarna och nöja mig med en andraplats.

Så jag sprang.

Panikvilse (allt är gps-pluppens fel)

Tog sikte mot kontroll 89, men gick i paniken som uppstod på gps-pluppen. Först när jag nästan var framme vid en stengärdesgård insåg jag att pluppen inte hunnit med. Jag hade passerat kontrollen med råge, pluppen hade det inte. Mer panik. Höll jag på att tappa förstaplatsen, och var vilse!? Lyckades lugna ner mig, lista ut var jag var, och snart också hitta den svarta kontrollen.

Vid det här laget hade jag tappat bort hur många kontroller jag hade kvar. Hade fortfarande i huvudet att jag tagit sju på två timmar, men i själva verket hade jag nu bara fem kvar att hitta.

Gjorde upp en grovskiss, men sprang för långt. Vilket på det stora hela ändå blev ett lyckokast. Tog 98 (nordvästra stenen), och genade sedan nerför backen mot 86 (östra ruinen). Eftersom jag visste var ruinen låg joggade jag in i den, beredd att mata in rätt kod – men utan att hitta någon pinne alls. Det tog några sekunder innan jag kom på att det ju faktiskt finns två torpruiner på platsen, och att jag stod i den västra.

50 höjdmeter på 200 meter

Hade jag tagit 98 och 86 i omvänd ordning och fortsatt på min ursprungliga plan hade det blivit en längre runda. Väl vid ruinen insåg jag att det nog skulle gå att ta sig över den bäck som rann genom kartan. Vilket stämde bra. Bäcken var nog inte mer än en meter bred, vilket sparade mycket tid.

Med 95 (höjden) registrerad försökte jag blicka genom grenverken. Hade först en halvbrant nerförsbacke, som såg ut att följas av en väldigt brant uppförsbacke. Skulle jag ändå gå på kompassen? Valde efter kort tvekan att ändå ta stigen runt. Vilket var tur. Eftersom jag inte insett att det var utkikspunkten vid Vedema hall som var nästa kontroll…

En punkt som låg 50 meter högre än den höjd där kontroll 95 stod, med en sänka emellan. Och fågelvägen kan det knappast ha varit mer än 200 meter mellan kontrollerna.

Orkade väl jogga halva vägen upp, innan jag pustande och stånkande fick gå sista biten. Passade ändå på att knäppa en bild när jag ändå var där uppe, men bara en kontroll kvar.

Kontroll 88, utkiksplatsen.

Eftersom jag nu visste var jag var, och ungefär vart jag skulle, samt hur terrängen ser ut uppe på höjden, valde jag att gå på kompasskurs snarare än att ta stigen runt. Ett nytt lyckat drag. Och när jag såg min sista kontroll fick jag extra energi och spurtade dit.

Satte mig på stenen bakom kontrollen för att skriva skrytinlägg på instagram. Hade då tagit de sista tio kontrollerna på en timme. Dels för att de var lättare, dels för att jag sprang, dels för att avstånden var kortare.

Bekräftelsen: galning nummer ett

När jag satt där och skrev kom konkurrenten (dvs Martin Ringdahl) genom skogen. Och eftersom han inte registrerat den kontroll jag var vid än så visste jag att jag var före honom. Och förmodligen först av alla. Det tar dock ett tag innan statistiken i appen uppdateras, så jag kunde inte få det helt bekräftat än på ett tag.

Tog sedan ytterligare en timme innan jag var tillbaka vid bilen för att köra hem för en andra frukost (samt för att måla väggar och tak i renoveringshuset). Väl tillbaka vid bilen träffade jag ytterligare hittautare som skulle börja leta.

Faktum är att om jag i skrivande stund tittar på resultatlistan så har inte mindre än 57 personer tagit samtliga 129 kontroller i Hässleholm, nu en dryg vecka efter första extrasläppet. (En av dem är en annan svåger, som tog Vedema på lördagen och Hovdalakontrollerna på söndagen, men ändå ”bara” hamnade på plats 34.

Slutsats: Om jag har barnen på de dagar då kommande extrasläpp sker så har jag inte minsta lilla chans att behålla en topplacering. Och jag har inte vågat kolla upp hur det förhåller sig med den saken. Får ju njuta lite av utsikten från förstaplatsen först…

3(+3) av 9

För övrigt: När jag gissade att det var Vedema som var extrasläppet så punktade jag ut nio platser som jag trodde kunde bli kontrollpunkter. Lyckades pricka in tre väldigt bra (85, 86 och 88), samt var 50-talet meter ifrån ytterligare tre (84, 91 och 95). En helt okej utdelning. Särskilt om man jämför med mitt försök att gissa sommarpratare. Samtliga tio namn som jag vaskade fram var fel…

Går för förstaplatsen

Vedema hall. Dock utan snö på lördag. Men dit upp räknar jag med att få bege mig för att hitta en av 17 kontroller.

Det får bli ett kort inlägg. Har en spännande studentsläppssändning att sitta som spindeln i nätet för under fredagen, så behöver all sömn jag kan få. Men måste ändå skriva några Hitta ut-rader.

På lördag smäller det. Tecknen hade talat för att det skulle bli Vedema som var området för det kommande släppet för Hitta ut Hässleholm. Jag skrev och spekulerade kring detta redan i samband med att kontroll 100 släpptes för första gången av tre i Hässleholm. Det inlägget går att läsa här.

Under torsdagen gick Hässleholms OK ut med bekräftelse om att det var Vedema som gällde. 00.01 natten till lördag kommer de 17 kontrollerna att synas i appen.

Det kommer också en .pdf-karta, men oklart om den kommer samtidigt. Och som jag ser det finns det en möjlighet att jag kommer att orientera med mobilens karta istället för en utskriven pappersdito. Men inte genom att följa gps-punkten. Jag får kolla hur jag ska gå och sedan lägga undan telefonen, annars känns det som fusk. Eventuellt kan kartan hunnit komma som .pdf så att jag kan läsa på den i mobilen istället och därmed slippa den blå gps-pluppen som avslöjar positionen.

För jag kan inte lägga tid på att leta upp en skrivare för att printa kartan. Nu går jag för förstaplatsen.

Solen går upp kvart över fyra…

2020-06-13T04:15:00

  dagar

  timmar  minuter  sekunder

tills

soluppgång

Vill inte springa – men vill ändå (men kan inte)

Hittaut Hlm chpt8, ruinen.

Ledig dag, vilket råkar vara den stora hustillträdesdagen (vilket i sin tur gör att jag inte alls är speciellt ledig från och med idag och några månader framåt. Mindre tid för att gå, mer tid för att renovera). Trots neddragen rullgardin och tillputtad sovrumsdörr vaknar jag vid 6 i ett rum som badar i ljus.

Vad passar då bättre än att ta en liten morgonpromenad (och denna gång menar jag liten på ett helt oironiskt sätt) före frukost? Jag hade ju ändå ett knippe av barnens hittaut-kontroller att hitta igen (åtta närmare bestämt, dessvärre utspridda i tre riktningar).

Så det blev trekvarts rask promenad (5,4 kilometer). Behövde ju inte leta efter kontrollerna speciellt mycket eftersom jag visste var de var, och de fyra som plockades stod snällt till.

Kontrollen på bilden överst i inlägget, när den hittades med barnen för drygt en månad sedan. Inte lika grönt i skogen då.

Att vara ute i skogen dessa försommarmorgnar är fantastiska på så många sätt. Inte minst för alla ljud och djur. På väg ut till en av kontrollerna hörde jag hur det prasslade i undervegetationen. Stannade och vände mig dit för att se vad det var för ett djur. Innan jag såg vad det var så såg och hörde jag att det var på väg mer eller mindre rakt emot mig.

Fyra meter ifrån mig stannade denna vilda best och tittade. Jag i mina svarta byxor och neongröna t-shirt kände mig inte så väl kamouflerad, men djuret framför mig tycktes inte ha upptäckt mig. Först när jag sakta försökte få fram mobilen för att filma så ryckte den till och försvann åt ett annat håll.

Här hade jag egentligen tänkt lägga in en bild på haren, men någon sådan hann jag inte ta…

I det fina morgonvädret mötte jag tre, fyra joggare. Och när jag går och möter joggare känner jag mig 1) slö, och 2) inspirerad att springa själv.

Att jag samtidigt tycker att löpning är vansinnigt tråkigt är ett problem i sammanhanget. Ett annat är mitt krånglande knä som jag just nu inte vill fresta på för mycket.

Men om jag kan få ordning på knät under sommaren så är jag väldigt sugen på att testa orientering under sensommaren eller hösten. Då har man ju något att göra medan man springer, vilket gör löpandet så mycket roligare. Dessutom måste man ju (om man är på min icke-nivå av orientering) stanna för att läsa kartan emellanåt.

Jag måste i så fall först förlika mig med att jag inte kommer att vinna. Snarare komma sist, eller åtminstone i botten. Trots att det knappast är elitklass som gäller, utan sannolikt någon form av yngre veteranklass. Om det inte finns något för gamla nybörjare.

Det kommer hur som helst bli en utmaning för mina knän, för mitt flås, och för min vinnarskalle.

Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Måste äta frukost och duscha innan jag blir husägare.

Mot toppen i Vedema

Det var dagen A. A som i avancemang. Så var det i alla fall tänkt på förhand. Men det blev dagen D. Som i degradering. Den 13 juni är det dagen R. R som i revansch.

Kvällen fick bjuda på en och en halv timmes promenad för att plocka gamla kontroller.

Tanken var att min femteplats i Hittaut Hässleholms lista skulle bytas ut mot en tätplacering när den mystiska kontroll 100 släpptes under lördagen. Denna kontroll kommer bara finnas ute vid tre tillfällen, varav det första var mellan 9 och 15 idag.

Nu jobbade ju jag mellan 7 och 15, men min förhoppning var att det skulle vara lugnt runt 9.15 så att jag kunde se var kontrollen var, springa ner på stan och ta den, och återvända till redaktionen.

Fastnade hos blomsterhandlaren

Kruxet var att kontrollen släpptes 9.00, men att lokaliseringen av den publicerades först 9.15 i Hittaut Hässleholms sociala kanaler. Att lägga en kvarts arbetstid på att leta på måfå kändes inte som rätt prioritering.

Samtidigt kunde man ju räkna ut ett och annat. Rimligtvis skulle kontrollen befinna sig centralt, med orienterare från Hässleholms OK i närheten för att dessa skulle kunna prata om sin verksamhet. Det snävade ner det till två möjligheter: Mest sannoligt Stortorget, med Nytorget som outsider. Så jag valde vägen mot Stortorget via Nytorget. Nu lyckades jag tyvärr fastna hos blomsterhandlaren efter Nytorget för att diskutera ett reportage som ska göras under söndagen samt lördagens eventuella cruising i Hässleholm – vilket ledde till att det gick säkert fyra, fem minuter extra. Väl framme vid Stortorget var det lätt att hitta kontrollen, som snabbt registrerades i appen.

Ludvig Hallabro sätter upp Hittaut-vepan intill kontrollen. Jag var, till min besvikelse, bara sexa på plats…

Men. När statistiken sedan väl tickade in hade jag inte alla stigit till plats 1, trots att jag registrerade kontrollen 9.10. I stället sjönk jag till sjätte plats. För övrigt var det 211 personer som passade på att ta kontrollen.

Vedema nästa (?)

Besvikelsen är total. Nu syns jag nämligen inte längre på topplistan som i sitt grundutförande bara visar topp-5.

Men det ska det bli ändring på den 13 juni då det första av tre extrasläpp görs.

Pratade med Ludvig Hallabro häromveckan för en uppföljande intervju om Hittaut Hässleholm till Norra Skåne. Passade också på att prata med Daniel Pedersen. (Artiklarna finns på betallänkar här och här). Ludvig ville inte avslöja mycket rörande de kommande tre släppen (13 juni, 7 augusti och 13 september), mer än att det skulle vara 10-20 kontroller ”inom Hässleholms kommun, och relativt nära till Hässleholm” varje släpp.

Men här kommer min (enligt egen utsago) högst kvalificerade gissning för den 13 juni: Det handlar om 17 kontroller (83-99) placerade i Vedema strövområde.

Hur har jag, denna mastermind, luskat ut detta då? Tja, av en slump. När jag skulle kolla hur många som tagit kontroll 100 fanns det med ytterligare 17 kontroller utan besökare, som då förmodligen lagts upp samtidigt. Och när jag senare var inne i kartläget i appen såg jag att det där fanns en orienteringskarta över Vedema (givetvis utan utplacerade kontroller).

Ner i dalgången

Jag har varit i Vedema och gått två gånger och gillade verkligen naturen där. Mitt just nu halvtrasiga vänsterknä lär inte gilla kuperingen lika mycket, men det kanske hinner bli bättre på två veckor.

Mitt inlägg på här på bloggen om Vedema finns förresten här.

Vågar man då spekulera i var dessa 17 kontroller hamnar? Ja givetvis. Här har jag gjort en egen liten gissningskarta med nio utmärkta förslag för placeringar. Det jag verkligen hoppas på är den röda markering som är tredje längst till höger, vid bron precis där Rökeån kröker sig. Uppe på höjderna var det brus och vind, men nere i dalgången blev det helt stilla. Och just i den kröken var det orimligt vackert.

Nio gissningar på kontrollplatser den 13 juni. Får se om jag har något rätt.

När vi väl har de 17 kontrollerna på riktigt får jag se hur rätt eller snett på det jag var. Strövområdeskartan sträcker sig egentligen nätt och jämt till Hågnarp, och eftersom HOK hade orienteringsbas på Hörja IP vid en tävling ifjol är det kanske rimligt att tänka sig att det finns någon kontroll i dessa krokar också.

Skulle kontrollerna placeras ut längsmed de tre slingor som finns i strövområdet lär det handla om en runda på drygt en mil. Givetvis beroende på hur långt utanför stigarna man hänvisas.

Ett andra varv

I besvikelsen (nåväl, den var väl inte så stor egentligen) över dagens utfall på kontroll 100 gick jag ut efter jobbet för att jaga ikapp några redan plockade kontroller.

(Nu blir det en tillbakablick och lite runtsnack, men det behövs för att komma till poängen.)

När jag förra helgen frågade barnen vad de ville hitta på sa treåriga dottern att hon ville ut och leta kontroller. Eftersom jag hade barnen den vecka som kontrollerna släpptes så tog vi cirka 35 tillsamman, och under helgen därpå tog jag resten. Men när barnen själva vill ut och röra på sig i naturen spelar det ingen roll att man har alla registrerade redan, då tar man på sig skorna och går ut. Bra vanor ska ju uppmuntras.

Så vi tog med oss karta och plockade de centrala kontrollerna igen. Jag försökte lära dem att läsa karta, men det var lite för svårt än. Men jag fick åtminstone några bra bilder på kartläsarna.

Nu tyckte jag att barnen skulle få ett eget Hittaut-konto med de kontroller som de faktiskt varit med och letat upp. Problemet var att jag under den första veckan nästan registrerade allt direkt i appen. Därför hade jag bara bilder på ett par kontroller där koden råkat fastna i bakgrunden. Registerade dessa, tillsammans med de sex som jag och barnen tog förra helgen. Och rundan ikväll var sedan nästa steg i att få in barnens kontroller i statistiken. Det blev elva plockade på en och en halv timme, innan jag tog det förvånansvärt mogna beslutet att gå hem och inte fortsätta för att ta det sista dryga tiotalet.

Den som väntar på något gott får gå i ormbunkar

Reflektion: det är bra att vara ute och plocka så många kontroller som möjligt när de släpps, innan grönskan hinner ta över helt i skog och mark. Nu visste jag ju var kontrollerna satt, men med tätare vegetation syntes de senare än i april.

Vi ses i Vedema!

RIP Skidbyxorna 2013-2020

När det är som allra mest att göra på jobbet, då är det extra skönt att ta sig ut i naturen. Även om två av artiklarna som jag skulle hunnit skriva under onsdagens arbetstid handlade om Hittaut i Hässleholm.

Ibland händer det att man upptäcker någonting, och plötsligt ser man detta någonting överallt. Om det så handlar om jeansjackor, specialerbjudanden på studsmattor eller håliga strumpor. Eller olika orienteringssatsningar.

Innan jag fick höra om Hittaut i Hässleholm hade jag inte hört om detta projekt i någon annan stad heller. Och när jag väl förstått vad Hittaut var så började det dyka upp andra liknande projekt som funnits där hela tiden, men som jag inte visste att jag ville leta efter. Som Naturliga Göinge i Östra Göinge. Och Naturpasset lite varstans. Till exempel i Osby.

Hade skrivit ut kartorna och startkortet för de 30 kontrollerna tidigare, och kände på mig att onsdagskvällen skulle vara ett bra tillfälle att ta sig an dem. Jag hade rätt.

Efter jobb och kvällsmat insåg jag dock att det kunde komma att bli en kamp mot klockan och skymningen. När jag parkerade i Osby, en bit från Klinten, var klockan strax efter halv sju. Och det kändes redan som att solen var på väg ner.

Vid alla dessa orienteringsprojekt drabbas jag av samma problem. Jag blir disorienterad. Vet inte alltid om jag håller kartan åt rätt håll. Vet inte om jag är där jag tror. Har inte känt in avstånden. Allt detta gällde givetvis också i Osby. Jag hade inte parkerat där jag trodde, och inte heller där jag trodde efter att ha tittat på kartan en andra gång. Först tredje gången jag granskade allt insåg jag var jag befann mig. Ett annat problem var att jag inte visste vad jag letade efter. Det var ju inte stolpar med rosa hittaut-klisterlappar, men vad var det?

Till slut lyckades jag dock hitta var jag var, var den första kontrollen var, och vad jag då letade efter.

Efter hand som klockan tickade och solen dalade på himlen lyckades jag beta av en efter en av de 21 kontrollerna på Klinten. I takt med att solen sjönk blev jag dock mer och mer grisnojig. Det var uppbökat på flera platser, och jag är rätt säker på att jag hörde en gris skrika vid ett tillfälle (från ett ställe jag redan varit och plockat alla kontroller). På några ställen försökte jag gena genom skogen, där undervegetationen var lite för tät för att jag skulle känna mig bekväm ifall en gris kom springande.

Nu kom det aldrig något vildsvin. Men bara rädslan för det gjorde att jag tappade fokus från kartan och alla kännetecken att gå efter, och därmed orienterade betydligt sämre.

Ju längre tiden gick desto mer stressad blev jag också över att inte hinna med Marklundadelen av kontrollerna. De var visserligen bara nio till antalet, och ganska tätt placerade. Men att gå i en mörk skog är ju inte speciellt skoj ändå.

På det stora hela var det halvklurigt och rätt backigt. Klurigare blev det av att naturpassetkontrollerna såg ut som de andra orienteringsskärmarna som också satt uppe, med skillnaden att de förstnämnda var i papp och de sistnömnda i tyg.

Men jag hittade alla 21. Samt en skidlift.

Förresten. Om man bestämmer sig för att fota av kontrollerna för att skriva upp alla bokstäver när man kommer tillbaka till bilen, då är det bra att se till att det blir vettiga bilder. De kan inte se ut såhär:

Nu var det den sista kontrollen det handlade om, och jag tror att jag vet vilken bokstav det var. I annat fall får jag väl ha ett fel på lappen.

Eftersom solnedgången verkade dra ut på tiden bestämde jag mig för att chansa på att köra till Marklunda för att se hur ljusförhållandena var. De var tillräckligt bra, och även om jag (givetvis) virrade till det på andra kontrollen och inte hade koll på stigarna och därför missade en stig och hamnade på ett annat ställe i skogen än jag skulle, så blev det till slut bra. Delvis för att jag tog det vettiga beslutet att gå tillbaka och ta ny sats mot kontrollen från vägen, istället för att gå på måfå i skogen.

Inte förrän sista kontrollen var avbockad började solen brinna i väster.

Och stort tack till OK Gynge för fina rundor. Mina wikiloc-kartor på länkarna nedan.

Naturpasset 2020, OK Gynge, Osby – Klinten

Naturpasset 2020, OK Gynge, Osby – Marklunda/Grottebacken

Just det ju, ni kanske undrar över rubriken. Även om rundorna var bra hände två tråkiga saker. För det första började en fästing krypa på min hand medan jag betade av Klintinkontrollerna, och när jag kom hem hittade jag en som satt sig på låret.

Dessutom gick mina byxor sönder. En söm i grenen hade börjat gå sönder redan i lördags eller söndags. Nu klev jag över en trädstam, och då sprack den. Så nu har mina skidbyxor som jag köpte till Vasaloppsträningen ett decimeterlångt hål i grenen. Osäker på om jag kan laga det. Annars får jag väl investera i ett par nya. Även om jag inte har så mycket tid att vandra alls så fort huset är i min ägo om mindre än två veckor.

Har hittat ut

Det hinner hända mycket på en månad, vilket är ungefär så lång tid som passerat sedan jag senast skrev här. Har under denna tid inte gått någon sträcka på Skåneleden. Har inte heller vandrat på Hovdala. Men det i sig betyder inte att jag suttit hemma och slöat. Tvärtom.

Faktum är att jag varit ute på längre vandringar än jag tidigare varit, och under den senaste månaden satt stegrekord för en och samma dag. Men jag har bara inte orkat skriva om det.

Allt är hittaut:s förtjänst.

För den som inte känner till hittaut är det en satsning från orienteringsförbundet, där man på en rad orter kan vara med och leta efter stolpar med rosa klistermärken, nummer och bokstavskombinationer. (Det är den korta sammanfattningen, mer info finns såklart på hittaut.nu).

Hade inte hört talas om detta innan i våras när jobbet skulle vara med som en av sponsorerna i samband med att Hässleholms OK för första gången hängde på konceptet. Då hade det funnits i Kristianstad sedan något år, men inte på annan plats i Skåne. Och jag blev såld på idén. En massa kontroller att hitta, och dessa sitter uppe under flera månaders tid. När tiden är ute ger varje hittad kontroll en lott i den slutliga vinstfördelningen.

Läs gärna reportaget inför hittaut-säsongen i Hässleholm här (betalvägg).

Mina orienteringserfarenheter är dock begränsade. Listan kan väl sammanfattas ungefär enligt följande:

  • En andraplats i Skoltiomila på mellanstadiet för en herrans massa år sedan
  • Skolorientering, dels runt Västerskolan och Snapphaneskolan i Knislinge, dels vid FK Göingarnas klubbstuga i Tågaröd
  • Bevakning av diverse mindre orienteringstävlingar under åren på Laholms Tidning

Men även om jag hade några vänner som var medlemmar i FK Göingarna så hamnade jag och systrarna inte där när vi var yngre, utan som friidrottare i Härlövs IF i Kristianstad. Vilket bland annat inbegrep tävlingar vid Bockatorpet. Låt oss återkomma till det om en stund.

I de coronatider vi befinner oss har flera orter valt att tjuvstarta med kontrollerna. I Hässleholm släpptes hela kartan i hittaut-appen, och som .pdf-fil på nätet den 24 april, medan kartorna kom i brevlådan två veckor senare. I Kristianstad släpptes två områden och en del cykelkontroller redan den 2 maj, medan resten av kontrollerna kom i lördags.

Nu hade jag inte möjlighet att riktigt spurta till mig alla Hässleholmskontrollerna direkt de släpptes. Det var nämligen min barnvecka. Men vi gjorde så gott vi kunde. Eftersom dottern var hostig och snorig men i övrigt pigg, begav vi oss ut i naturen för att leta kontroller. På förmiddagen den första dagen tog vi sju kontroller belägna i centrala Hässleholm. Med lite guidning från mig kunde såväl dottern som sonen följa med och finna nöje i det. På eftermiddagen tog vi ytterligare fem.

Efter att ha avverkat de centrala kontrollerna blev det att ta bilen till lämpliga parkeringar för att sedan klippa fyra, fem, sex kontroller i stöten. Allt beroende på hur mycket barnen orkade. När dottern blev trött fick hon sitta en stund på mina axlar. När sonen också blev trött fick han sitta där istället. När båda var trötta, ja då fick jag ta sonen på axlarna och dottern på armen. Det skedde tre gånger under dessa dagar. Det blev träningspass som hette duga.

När barnen sedan den 1 maj hämtats av sin mamma hade jag 3,5 timme till förfogande innan jag på eftermiddagen skulle gå till jobbet. Vad gjorde jag då? Jo, eftersom jag under tidigare kvällar, efter att barnen somnat, gjort upp lämpliga slingor för att plocka kontroller, så tog jag en sådan slinga. Jag han plocka ett tiotal kontroller innan jag fick bege mig hemåt för dusch och mat. Hann med några minuters marginal till jobbet.

Detta trots att jag virrade runt väldigt på Göinge Bils parkering innan jag till slut hittade kontrollen.

Dagen därpå hade jag tre av mina rundor kvar i Hässleholm – sydväst, sydost och nordost. Började med den sydvästra, och eftersom det rullade på fortsatte jag sedan till den sydöstra. Och eftersom det sedan bara var sex, sju kontroller kvar i nordost tyckte jag att det var lika bra att ta också dessa. Tyvärr hade jag inte tänkt så långt i förväg, så den halvliters vattenflaska som jag hade med mig var halvtom efter en dryg timme, och sedan fick jag gå och ta mindre och mindre klunkar för att få vattnet att räcka. Inte förrän jag bara hade en eller två kontroller kvar så passerade jag en dricksvattenkran.

Man hade kunnat tro att jag var nöjd med det dagsverket. Det var jag inte. De hade ju trots allt släppt två områden i Kristianstad (Hammarslund, samt Äspet i Åhus). Så jag tog bilen till Åhus och tog de relativt enkla kontrollerna där. Sedan blev det lite av en kamp mot klockan för att hinna till Hammarslund och ta mig runt den rundan innan solen gick ner. Men jag hann.

Och när jag gick och la mig på kvällen hade jag gått strax över 50 000 steg på en och samma dag. Vilket var (och fortfarande är) mitt personbästa för en dag.

På söndagen hade jag rotat fram min cykel, pumpat den, och hoppats att växlarna skulle hålla. Sedan jag flyttade till Hässleholm för ett år sedan hade jag nog inte ens kört lika många gångar som jag har fingrar på en handen. Och i Örkelljunga blev det heller knappast några turer längre än en kilometer eller två.

Nu drog jag på mig mina rumpvadderade cykelbyxor, och slängde mig ut mot Hovdala där de återstående Hässleholmskontrollerna fanns. Och jag är mycket glad att jag tog dessa vadderade byxor. För när jag till slut (efter att ha tappat kontakten med gps och karta) kom hem med alla stolpar hittade så hade jag cyklat sex mil.

Det blev sedan ett naturligt kontrolletaruppehåll. Dels var jag ju tvungen att sköta jobbet, dels var det snart min barnvecka igen.

Men till i lördags var jag laddad och fylld med letarlust. Resterande kontroller från Kristianstad släpptes natten mot lördagen, men jag hade fått förhandsinfo kring vilka områden som gällde (Bockatorpet, Kjugekull, Friseboda, samt ytterligare kontroller i Kristianstad och Åhus). Så med svågern hade jag lagt upp en preliminär plan (som sedan ändrades nästan direkt).

På lördagsmorgonen tog jag bilen från Hässleholm till Kjugekull – via Maxi i Kristianstad för att hämta kartor – medan svågern körde från Vittsjö. Efter att ha tagit kontrollerna där (med en extra runda tillbaka in i mitten eftersom jag antecknat fel kod på en kontroll och därför fick bita i det sura äpplet) for vi ner till Friseboda, innan vi avslutade vår gemensamma jakt i Åhus. Under hela tiden skiftade vädret mellan regn och sol, medan vinden var ganska konstant (såvida man inte befann sig inne i djupa skogen).

Efter Åhus körde svågern hem igen, medan jag tänkte ta några kontroller i Kristianstad, för att klara av ett område och därmed slippa det dagen därpå. Sagt och gjort, det blev ett tjugotal där – även om det mörknade i slutet och skogskontrollerna blev svårare att hitta.

Till söndagen hade jag räknat ut att jag hade 20 kontroller vid Bockatorpet och 41 i Kristianstad (plus alla cykelkontroller i kommunen, men dessa har jag beslutat att skjuta på till framtiden, om jag alls ska hinna ta dem – har trots allt ett hus att renovera från kommande månadsskifte).

När jag kom till Bockatorpet var jag där som andra bil. Första besökaren hade precis tagit en kontroll och begav sig ut på sin jakt. Jag tog samma kontroll, men hade en annan runda planerad och begav mig åt rakt motsatt håll.

Två timmar tog det. Vissa kontroller satt riktigt klurigt, men bara vid ett tillfälle kände jag mig tvingad att ta fram mobilen för att via appen se var jag befann mig på kartan. I övrigt höll jag mig strikt till kartan. Och när jag kom tillbaka till parkeringen var den full, medan den yttre parkeringen ett par hundra meter därifrån var halvfull.

20 kontroller rikare körde jag till Naturum i Kristianstad, åt min medhavda pastasallad, och fortsatte sedan jakten.

Det blev en lång och jobbig jakt. Den gick i regn och blåst, genom kohagar och på halvhala spångar. Eftersom jag gått 44 000 steg under lördagen var benen redan slitna, och fotsulorna redan blåsdrabbade. Eftersom jag dessutom förstört knät (igen) när jag spelade padel två veckor tidigare (efter den långa cykelrundan) var det inte i bästa form.

Efter tre timmar hade jag ont i nämnda knä, samt under båda fötterna. En timme senare hade det andra knät också börjat värka, precis som båda vaderna. Värst var dock benhinnorna på höger ben. De smärtade vid varje steg. Dessutom började jag känna mig trött i ryggen, och huvudet var helt slut (jag är glad att det inte var de svåra Bockatorpskontrollerna kvar). Och jag hade två timmar kvar att vandra.

Jag lyckades ta alla kontroller och kom tillbaka till bilen. Sista timmens vandring var dock inte något vacker. Jag haltade fram, och varje steg krävde en viljeansträngning. Då kom tjurskallighet och pannben väl till pass.

När dagen sammanfattades hade jag gått ytterligare 45 000 steg. Alltså 89 000 steg på två dagar. Vilket känns lite rubbat.

Men nu är det lite vila från orienterandet. Åmtinstone några dagar. Har en vag plan om att efter jobbet senare i veckan ta de 30 naturpasset-kontroller som finns i Osby. Och ett par veckor in i juni gör sedan Hässleholm sitt första (av tre) extrasläpp av kontroller, när ytterligare 10-15 går att hitta och registrera.

För övrigt. För att inte spamma sönder mitt privata instagramflöde med alla vandrarbilder har jag startat ett nytt, öppet, för alla vandringar. Sök på densmalastigen. Just nu är där inte mycket, men det blir mer.

”Kort” runda pga padelskada

Hade verkligen planerat upp aktiviteterna. Både lördag och söndag eftermiddag skulle jag spela padel efter jobbet, och på den lediga måndagen skulle jag sedan gå Skåneleden från Vittsjö till Hässleholm. Tisdagen skulle det chillas, handlas lite begagnade barnkläder, och gås på massage. Det blev inte riktigt så. Nästan, men inte riktigt.

Jag tycker fortfarande att jag är skapligt ung. 33 är väl ingen ålder på en häst?

(Jo, för en häst är det hög ålder. Men inte på en sköldpadda. Å andra sidan spelar väldigt få sköldpaddor padel. Men det har inte riktigt med saken att göra.)

Hade jag varit en fotbollsspelare på Football Manager hade det i de dolda algoritmerna funnits med någon passage om att jag var skadebenägen. Särskilt om jag inte värmt upp ordentligt.

Skadad under uppvärmningen

En timme padel i lördags. Stressad dit eftersom jag skulle plocka upp äldsta systern på stationen först, och hennes tåg var några minuter sent. Spelet gick ändå bra.

Söndag: En och en halv timme padel i Markaryd. Mot bättre spelare, där en av motståndarna slog hårdare och mer skruvat än någon av de tidigare motståndarna jag mött (som i ärlighetens namn bara var tre, men nu är fem). När vi värmer upp och bollar till varandra sätter jag i vänsterfoten och känner hur det hugger till lite i vaden. Sannolikt någon form av bristning.

Under själva matchen (jodå, mot bättre vetande spelade jag sedan 90 minuter padel, för banan var ju betald och vi hade inte någon femte spelare att kasta in (plus att jag väldigt gärna ville spela)) högg det till ytterligare två gånger på samma ställe. Mot slutet hade jag svårt att gå mellan bollarna. När jag hoppade ur svågerns bil i Vittsjö för att ta min egen hem till Hässleholm så haltade jag ordentligt. Smorde med tigerbalsam så fort jag var hemma, men hade sedan länge insett att den där måndagsvandringen på drygt fyra mil med största sannolikhet skulle få ställas in.

Nya (gamla) kläder och ny (ny) väska

Så tisdagens klädshopping på 2use i Kristianstad förlades istället till måndagen. Den butiken har verkligen blivit min favorit när det gäller kläder till barnen. Blev totalt drygt 30-talet plagg, och det för under tusenlappen. Och när måndagen sedan närmade sig sitt slut förberedde jag mig istället för en tisdagsvandring.

Rätt säker på att jag inte skrivit det tidigare, men har köpt en ny vandrarväska. En som passar sig för dagsturer. Insåg under Skåneleden mellan Osby och Vittsjö att jag helt enkelt inte kan packa tillräckligt mycket i midjeväskan. Så nu har jag en stor väska för flerdagarsvandringar (eller om man ska packa orimligt mycket), en mindre för dagsetapper, samt en midjeväska om man bara ska traska ett par mil eller så.

Eftersom jag kände att jag inte ville belasta min vänstervad onödigt mycket räknade jag bort Skåneleden som alternativ för vandring. Istället föll valet (som så många gånger förr) på Hovdala. Eftersom jag gick Finjasjöleden moturs förra gången, och ska gå den medurs när hela Hovdalaleden marscheras, så kändes det som ett bra alternativ.

Lyckades avstyra idiotin

05.55 på tisdagsmorgonen vandrade jag hemifrån. Satte av mot kyrkan till för att ta mig ut till Hovdala via Posta-Nilla. Eftersom det var en kylig morgon var det mössa och vantar på från start. Dessa åkte av framme vid Klinten på åsen. På väg dit brottades jag dock med vilken väg jag skulle gå. Även om jag medvetet tog mindre steg i uppförsbackarna för att inte fresta vaden i onödan så kände jag mig piggare än jag väntat mig. Så frågan var om jag från Klinten skulle fortsätta med Höjdarnas och Gullspira, och på så vis ta Skåneleden in till Hovdala. För att sedan fortsätta Skåneleden hemåt, och därmed gå hela Hovdalaleden, bortsett från den 13-kilometersvända som Gullspiras västra innebär. Varför? För att jag har så förbaskat svårt att se vad som är rimligt och vad som är idiotiskt.

Nu lyckades jag stoppa mig i tankarna, och när jag klev ner från Klinten, fortsatt på Posta-Nilla, var de värsta galenskaperna avstyrda.

Eftersom jag startade tidigt fick jag än en gång passera Magle våtmark med fantastiskt ljus och fullt av fåglar. Denna gång var det till och med dimma som steg från dammarna. Hade önskat att jag haft en annan kamera än mobilen med mig. Men det lilla jag fotade blev ändå okej.

Det tog strax över två timmar att nå Hovdala. Fortsatte en liten bit förbi innan jag satte mig vid en rasplats för att inta dagens andra frukost. Det blev den första av två längre pauser under rundan. Pauser är väl bra i sig, men jag tycker att det är svårt att komma igång efteråt. Det är så mycket stelhet som hinner smyga sig på.

T-shirt från Skyrup och hem

Framme vid Skyrups golfklubb åkte också jackan av. Temperaturen hade stigit tillräckligt, och själv var jag varm efter runt 18 kilometers vandring. Klockan hade ju ändå hunnit bli halv tio på förmiddagen, så det var ju praktiskt taget mitt på dagen!

Förra gången jag försökte gå Finjasjöleden (jag vet, jag har inte recenserat den än, men det kommer förr eller senare) var Alslingan avstängd efter storm och översvämning. Denna gång var det dock öppet, och det var bara att knata på över plankorna. Någon såg lite illa åtgången ut, men de flesta var i fullgott skick för att bära mig och mina något för många kilon. När man inte heller behöver tänka på vart man ska gå och leta efter vägmarkeringar (det går inte gärna att ta sig åt så många håll när man går på plankor med vatten vid sidan om) är det bara att pinna på.

På tal om att pinna på: jätteplockepinn!

Till slut (fast inte till slut, för jag hade en mil kvar) såg jag den Skåneledsskylt som jag skulle passerat om jag gått från Vittsjö. Den gjorde klart att det var 29,6 km till Hårsjö (och ytterligare 8 till Vittsjö) och 9,8 till Hässleholm. Själv hade jag gått runt 23. Och jag var väldigt glad att jag inte valt Skåneleden denna dag eftersom jag började bli trött i benen och huvudet, samtidigt som jag skulle haft halva vägen kvar till Hässleholm om jag gått 23 kilometer från Vittsjö.

Hela Hovdalaleden den 2 maj?

Tog min andra rast ute på fågelplattformen Slingra dig. Skönt att sätta sig ner i solen, ta några tunnbröd och dricka upp blåbärssoppan. Känna att jag inte hade bråttom utan kunde njuta en stund. Även om det självklart gjorde ont i fötter och ben när jag slutligen packade ihop för att gå hem.

Har börjat fundera lite löst på om det är läge att försöka mig på hela Hovdalaleden lördagen den 2 maj. Jag jobbar visserligen kväll den 1 maj, men har ändå hellre hela söndagen att återhämta mig, och offrar då lite av sömnen till lördagen. I början av maj är det ändå lika ljust som i början på augusti, men sannolikt lite svalare. Och även om temperaturen inte gick över 17 grader under dagens vandring kändes det varmt. Ska jag gå knappt sex mil får det gärna vara i temperaturer under 25 grader.

2 maj är dock nästa tillfälle som jag har för att gå någon längre sträcka, så måste känna mig säker på att jag redan klarar sex mil. Även om jag är rätt säker på att jag skulle kunna gå de sista 1-2 milen enbart på pannben. Men jag ser inte fram emot fötter fulla av blåsor, och vet inte om jag kan härda tassarna lite till om jag går några fler tremilarundor innan jag ger mig på långrundan. Samtidigt: har jag vädret med mig den 2 maj är det kanske de bästa yttre förutsättningarna jag kan få. Någon som har vettig input?

Slingan via Wikiloc.