Har haft ett avbrott i HittaUtandet. Huvudsakligen för att jag haft barnvecka, men delvis också för att jag haft annat att stå i när det gäller huset och tomten. Hade trädfällare på tomten förra veckan, och de tog ner alla träd utom tre (det vill säga uppskattningsvis 15-talet träd). Och under tisdagen var stubbfräsaren på plats för att fräsa bort (nästan) alla nya stubbar, samt tiotalet gamla som fanns kvar på tomten.
Så jag roade mig med att kratta ner flis och jord i alla hålen under gårdagskvällen. I dag har vi mest hållit oss inne, barnen och jag, eftersom dottern reagerat starkt på pollen, vilket hon inte gjort tidigare. Men så är det också höga björkpollenhalter just nu.
Efter min blöta runda i Eslöv har jag funderat över vad som blir nästa utmaning. För att ta återstående cykelkontroller i Hässleholm behöver jag nog tre timmar eller liknande. Kanske fyra. Så det får ändå vara en dag när jag har möjlighet att lägga den tiden. Dessutom har tre cykelkontroller (varav jag hade två kvar att ta) flyttats till området vid Hässleholmsgården efter att markägaren ångrat sig kring checkpointplacering (tänk på allemansrätten gott folk), vilket betyder att jag har två nya stolpar i ett område som jag tidigare redan tömt.
Har inte heller varit i farten i Kristianstad, efter försläppet. Hade för två helger sedan planen att ta mig dig med cykeln bak på bilen, men tiden räckte inte till. Dessutom ska Malmö dra igång på måndag (det var i alla fall det senaste jag hörde), och HittaUt Skåne har presenterat en del områden där checkpoints kommer släppas i juni när detta projekt drog igång.
Under onsdagen kom också info från Hässleholms OK kring kommande extrasläpp i Hässleholm. Redan den 29 maj sker det första, och det blir i Hästveda, i samarbete med Hästveda OK. Kommande extrasläpp sker den 26 juni, 31 juli och 28 augusti.
I fjol gick jag ju all in på att plocka Hässleholm och Kristianstad, och eftersom jag i år har fler projekt igång så känner jag mig lite stressad av att ha oavslutade grundsläpp. Varberg och Eslövs släpp tömde jag på en dag, och Östra Göinges på tre – men förutom Hässleholm och Kristianstad har jag även Karlshamn och Ronneby som påbörjats. Och rent krasst vet jag att det är Blekingesläppen som jag kommer att prioritera ner. Är mer eller mindre säker på att någon dag under semestern ta en ö-tur i Blekinge, men i övrigt får jag se. I takt med att fler stolpar i Skåne görs tillgängliga lär jag lägga dessa högre i prioriteringsordningen.
Grattis alla som är lediga från torsdag och framåt och kan ägna tiden åt att leta stolpar. Jag jobbar torsdag-söndag, och när jag sedan är ledig måndag och tisdag har jag passat på att hyra släp för att få bort en massa ris från trädgården – samtidigt som elektrikern kommer och drar om alla ledningar i huset. Så det återstår att se när jag tar nästa skutt uppåt i totalen.
Nästa vandring blir utan nya stolpar. På lördag ska nämligen jag och mina systrar återupprepa fjolårets syskonvandring mellan byarna hemma i Östra Göinge. Har dock fått bokat upp en tid för fotografering med HittaUt-koppling, för en artikel som är planerad till början av nästa vecka. Mer info om den när det släpps.
Såväl lördag som söndag började larmet på mobilen skrälla klockan 06.00. Med jobbstart en timme senare var jag tvungen att gå upp, men det var med högljudda protester från samtliga delar av min kropp.
Måndag morgon: larmet ljuder 05.00. Då har jag redan vaknat av mig själv några minuter tidigare. Studsar upp på lätta ben. Varför? Inte bara för att jag är ledig, för många sådana morgnar masar jag mig inte ur sängen förrän vid niosnåret. Nej enbart för att jag planerat att ta en rejäl morgonpromenad till Magle våtmark, och att jag ville se solen stiga där, och dimmorna med det.
Dessvärre kom jag för tidigt till dammarna, och fick konstatera att solen låg kvar och ruvade bakom träden. Så inga stigande dimslöjor, men ändå klart värt att komma ut.
Kunde, när jag efter 105 minuters vandrande satte nycklarna i ytterdörren, konstatera att det blivit 11,3 kilometer. Det blev den tredje rundan på lika många dagar med minst åtta kilometers vandring i ett kör. Fötterna behöver det för att varva igång till HittaUt-säsongen. Dessutom behöver min hjärna det för att komma ihåg vilka tånaglar som måste kapas rätt för att slippa att jag efter någon kilometer har en nagel som skär in i en annan tå. Brukar sluta med att jag tejpar en tå på vardera fot för att komma tillrätta med problemet. Eller nej, det slutar med att jag försöker ta av strumporna och att tejpen då sitter kvar i dessa.
Hur underbart är det inte att se att klockan knappt slagit 08.00, och då redan har 13 000 steg på dagskontot? Funderade på att ta en tur till tippen innan klipptid väntade vid 10, men unnade mig istället en andra frukost i lugn och ro. Jag unnar mig sällan lugn och ro med kvalitet (alltså inte att sitta och scrolla i mobilen eftersom jag inte kommer på något att göra), men kände att det här var läge.
Att det inte har blivit några inlägg här de senaste dagarna har två förklaringar. För det första har jag haft fullt upp med dotterns fyraårsfirande. För det andra har jag skrapat färg från huset. Får se när all färg är borta. Påskhelgen hade jag tänkt ägna åt HittaUt, men kanske att jag får lägga några timmar på stegen då också.
Annars hade jag längtat efter denna måndag av en annan anledning. Beställde nämligen tryck av kepsar och tröjor (samt musmatta och kaffekopp till jobbet, och ny musmatta hem) med den hemsidelogga jag totade ihop häromveckan, och i aviseringsinformationen hade det stått att prylarna skulle komma idag. Vilket de också gjorde.
Så nu kan jag göra reklam för mig själv och bloggen när jag är ute och letar stolpar runtom i sydsverige!
När det är som allra mest att göra på jobbet, då är det extra skönt att ta sig ut i naturen. Även om två av artiklarna som jag skulle hunnit skriva under onsdagens arbetstid handlade om Hittaut i Hässleholm.
Ibland händer det att man upptäcker någonting, och plötsligt ser man detta någonting överallt. Om det så handlar om jeansjackor, specialerbjudanden på studsmattor eller håliga strumpor. Eller olika orienteringssatsningar.
Innan jag fick höra om Hittaut i Hässleholm hade jag inte hört om detta projekt i någon annan stad heller. Och när jag väl förstått vad Hittaut var så började det dyka upp andra liknande projekt som funnits där hela tiden, men som jag inte visste att jag ville leta efter. Som Naturliga Göinge i Östra Göinge. Och Naturpasset lite varstans. Till exempel i Osby.
Hade skrivit ut kartorna och startkortet för de 30 kontrollerna tidigare, och kände på mig att onsdagskvällen skulle vara ett bra tillfälle att ta sig an dem. Jag hade rätt.
Efter jobb och kvällsmat insåg jag dock att det kunde komma att bli en kamp mot klockan och skymningen. När jag parkerade i Osby, en bit från Klinten, var klockan strax efter halv sju. Och det kändes redan som att solen var på väg ner.
Vid alla dessa orienteringsprojekt drabbas jag av samma problem. Jag blir disorienterad. Vet inte alltid om jag håller kartan åt rätt håll. Vet inte om jag är där jag tror. Har inte känt in avstånden. Allt detta gällde givetvis också i Osby. Jag hade inte parkerat där jag trodde, och inte heller där jag trodde efter att ha tittat på kartan en andra gång. Först tredje gången jag granskade allt insåg jag var jag befann mig. Ett annat problem var att jag inte visste vad jag letade efter. Det var ju inte stolpar med rosa hittaut-klisterlappar, men vad var det?
Till slut lyckades jag dock hitta var jag var, var den första kontrollen var, och vad jag då letade efter.
Efter hand som klockan tickade och solen dalade på himlen lyckades jag beta av en efter en av de 21 kontrollerna på Klinten. I takt med att solen sjönk blev jag dock mer och mer grisnojig. Det var uppbökat på flera platser, och jag är rätt säker på att jag hörde en gris skrika vid ett tillfälle (från ett ställe jag redan varit och plockat alla kontroller). På några ställen försökte jag gena genom skogen, där undervegetationen var lite för tät för att jag skulle känna mig bekväm ifall en gris kom springande.
Nu kom det aldrig något vildsvin. Men bara rädslan för det gjorde att jag tappade fokus från kartan och alla kännetecken att gå efter, och därmed orienterade betydligt sämre.
Ju längre tiden gick desto mer stressad blev jag också över att inte hinna med Marklundadelen av kontrollerna. De var visserligen bara nio till antalet, och ganska tätt placerade. Men att gå i en mörk skog är ju inte speciellt skoj ändå.
På det stora hela var det halvklurigt och rätt backigt. Klurigare blev det av att naturpassetkontrollerna såg ut som de andra orienteringsskärmarna som också satt uppe, med skillnaden att de förstnämnda var i papp och de sistnömnda i tyg.
Men jag hittade alla 21. Samt en skidlift.
Förresten. Om man bestämmer sig för att fota av kontrollerna för att skriva upp alla bokstäver när man kommer tillbaka till bilen, då är det bra att se till att det blir vettiga bilder. De kan inte se ut såhär:
Nu var det den sista kontrollen det handlade om, och jag tror att jag vet vilken bokstav det var. I annat fall får jag väl ha ett fel på lappen.
Eftersom solnedgången verkade dra ut på tiden bestämde jag mig för att chansa på att köra till Marklunda för att se hur ljusförhållandena var. De var tillräckligt bra, och även om jag (givetvis) virrade till det på andra kontrollen och inte hade koll på stigarna och därför missade en stig och hamnade på ett annat ställe i skogen än jag skulle, så blev det till slut bra. Delvis för att jag tog det vettiga beslutet att gå tillbaka och ta ny sats mot kontrollen från vägen, istället för att gå på måfå i skogen.
Inte förrän sista kontrollen var avbockad började solen brinna i väster.
Och stort tack till OK Gynge för fina rundor. Mina wikiloc-kartor på länkarna nedan.
Just det ju, ni kanske undrar över rubriken. Även om rundorna var bra hände två tråkiga saker. För det första började en fästing krypa på min hand medan jag betade av Klintinkontrollerna, och när jag kom hem hittade jag en som satt sig på låret.
Dessutom gick mina byxor sönder. En söm i grenen hade börjat gå sönder redan i lördags eller söndags. Nu klev jag över en trädstam, och då sprack den. Så nu har mina skidbyxor som jag köpte till Vasaloppsträningen ett decimeterlångt hål i grenen. Osäker på om jag kan laga det. Annars får jag väl investera i ett par nya. Även om jag inte har så mycket tid att vandra alls så fort huset är i min ägo om mindre än två veckor.
Hade verkligen planerat upp aktiviteterna. Både lördag och söndag eftermiddag skulle jag spela padel efter jobbet, och på den lediga måndagen skulle jag sedan gå Skåneleden från Vittsjö till Hässleholm. Tisdagen skulle det chillas, handlas lite begagnade barnkläder, och gås på massage. Det blev inte riktigt så. Nästan, men inte riktigt.
Jag tycker fortfarande att jag är skapligt ung. 33 är väl ingen ålder på en häst?
(Jo, för en häst är det hög ålder. Men inte på en sköldpadda. Å andra sidan spelar väldigt få sköldpaddor padel. Men det har inte riktigt med saken att göra.)
Hade jag varit en fotbollsspelare på Football Manager hade det i de dolda algoritmerna funnits med någon passage om att jag var skadebenägen. Särskilt om jag inte värmt upp ordentligt.
Skadad under uppvärmningen
En timme padel i lördags. Stressad dit eftersom jag skulle plocka upp äldsta systern på stationen först, och hennes tåg var några minuter sent. Spelet gick ändå bra.
Söndag: En och en halv timme padel i Markaryd. Mot bättre spelare, där en av motståndarna slog hårdare och mer skruvat än någon av de tidigare motståndarna jag mött (som i ärlighetens namn bara var tre, men nu är fem). När vi värmer upp och bollar till varandra sätter jag i vänsterfoten och känner hur det hugger till lite i vaden. Sannolikt någon form av bristning.
Under själva matchen (jodå, mot bättre vetande spelade jag sedan 90 minuter padel, för banan var ju betald och vi hade inte någon femte spelare att kasta in (plus att jag väldigt gärna ville spela)) högg det till ytterligare två gånger på samma ställe. Mot slutet hade jag svårt att gå mellan bollarna. När jag hoppade ur svågerns bil i Vittsjö för att ta min egen hem till Hässleholm så haltade jag ordentligt. Smorde med tigerbalsam så fort jag var hemma, men hade sedan länge insett att den där måndagsvandringen på drygt fyra mil med största sannolikhet skulle få ställas in.
Nya (gamla) kläder och ny (ny) väska
Så tisdagens klädshopping på 2use i Kristianstad förlades istället till måndagen. Den butiken har verkligen blivit min favorit när det gäller kläder till barnen. Blev totalt drygt 30-talet plagg, och det för under tusenlappen. Och när måndagen sedan närmade sig sitt slut förberedde jag mig istället för en tisdagsvandring.
Rätt säker på att jag inte skrivit det tidigare, men har köpt en ny vandrarväska. En som passar sig för dagsturer. Insåg under Skåneleden mellan Osby och Vittsjö att jag helt enkelt inte kan packa tillräckligt mycket i midjeväskan. Så nu har jag en stor väska för flerdagarsvandringar (eller om man ska packa orimligt mycket), en mindre för dagsetapper, samt en midjeväska om man bara ska traska ett par mil eller så.
Eftersom jag kände att jag inte ville belasta min vänstervad onödigt mycket räknade jag bort Skåneleden som alternativ för vandring. Istället föll valet (som så många gånger förr) på Hovdala. Eftersom jag gick Finjasjöleden moturs förra gången, och ska gå den medurs när hela Hovdalaleden marscheras, så kändes det som ett bra alternativ.
Lyckades avstyra idiotin
05.55 på tisdagsmorgonen vandrade jag hemifrån. Satte av mot kyrkan till för att ta mig ut till Hovdala via Posta-Nilla. Eftersom det var en kylig morgon var det mössa och vantar på från start. Dessa åkte av framme vid Klinten på åsen. På väg dit brottades jag dock med vilken väg jag skulle gå. Även om jag medvetet tog mindre steg i uppförsbackarna för att inte fresta vaden i onödan så kände jag mig piggare än jag väntat mig. Så frågan var om jag från Klinten skulle fortsätta med Höjdarnas och Gullspira, och på så vis ta Skåneleden in till Hovdala. För att sedan fortsätta Skåneleden hemåt, och därmed gå hela Hovdalaleden, bortsett från den 13-kilometersvända som Gullspiras västra innebär. Varför? För att jag har så förbaskat svårt att se vad som är rimligt och vad som är idiotiskt.
Nu lyckades jag stoppa mig i tankarna, och när jag klev ner från Klinten, fortsatt på Posta-Nilla, var de värsta galenskaperna avstyrda.
Eftersom jag startade tidigt fick jag än en gång passera Magle våtmark med fantastiskt ljus och fullt av fåglar. Denna gång var det till och med dimma som steg från dammarna. Hade önskat att jag haft en annan kamera än mobilen med mig. Men det lilla jag fotade blev ändå okej.
Det tog strax över två timmar att nå Hovdala. Fortsatte en liten bit förbi innan jag satte mig vid en rasplats för att inta dagens andra frukost. Det blev den första av två längre pauser under rundan. Pauser är väl bra i sig, men jag tycker att det är svårt att komma igång efteråt. Det är så mycket stelhet som hinner smyga sig på.
T-shirt från Skyrup och hem
Framme vid Skyrups golfklubb åkte också jackan av. Temperaturen hade stigit tillräckligt, och själv var jag varm efter runt 18 kilometers vandring. Klockan hade ju ändå hunnit bli halv tio på förmiddagen, så det var ju praktiskt taget mitt på dagen!
Förra gången jag försökte gå Finjasjöleden (jag vet, jag har inte recenserat den än, men det kommer förr eller senare) var Alslingan avstängd efter storm och översvämning. Denna gång var det dock öppet, och det var bara att knata på över plankorna. Någon såg lite illa åtgången ut, men de flesta var i fullgott skick för att bära mig och mina något för många kilon. När man inte heller behöver tänka på vart man ska gå och leta efter vägmarkeringar (det går inte gärna att ta sig åt så många håll när man går på plankor med vatten vid sidan om) är det bara att pinna på.
På tal om att pinna på: jätteplockepinn!
Till slut (fast inte till slut, för jag hade en mil kvar) såg jag den Skåneledsskylt som jag skulle passerat om jag gått från Vittsjö. Den gjorde klart att det var 29,6 km till Hårsjö (och ytterligare 8 till Vittsjö) och 9,8 till Hässleholm. Själv hade jag gått runt 23. Och jag var väldigt glad att jag inte valt Skåneleden denna dag eftersom jag började bli trött i benen och huvudet, samtidigt som jag skulle haft halva vägen kvar till Hässleholm om jag gått 23 kilometer från Vittsjö.
Hela Hovdalaleden den 2 maj?
Tog min andra rast ute på fågelplattformen Slingra dig. Skönt att sätta sig ner i solen, ta några tunnbröd och dricka upp blåbärssoppan. Känna att jag inte hade bråttom utan kunde njuta en stund. Även om det självklart gjorde ont i fötter och ben när jag slutligen packade ihop för att gå hem.
Har börjat fundera lite löst på om det är läge att försöka mig på hela Hovdalaleden lördagen den 2 maj. Jag jobbar visserligen kväll den 1 maj, men har ändå hellre hela söndagen att återhämta mig, och offrar då lite av sömnen till lördagen. I början av maj är det ändå lika ljust som i början på augusti, men sannolikt lite svalare. Och även om temperaturen inte gick över 17 grader under dagens vandring kändes det varmt. Ska jag gå knappt sex mil får det gärna vara i temperaturer under 25 grader.
2 maj är dock nästa tillfälle som jag har för att gå någon längre sträcka, så måste känna mig säker på att jag redan klarar sex mil. Även om jag är rätt säker på att jag skulle kunna gå de sista 1-2 milen enbart på pannben. Men jag ser inte fram emot fötter fulla av blåsor, och vet inte om jag kan härda tassarna lite till om jag går några fler tremilarundor innan jag ger mig på långrundan. Samtidigt: har jag vädret med mig den 2 maj är det kanske de bästa yttre förutsättningarna jag kan få. Någon som har vettig input?
Började dagen med jacka, mössa och vantar. Efter en mils vandring rök mössan och vantarna till förmån för kepsen, och efter knappt en mil till åkte också jackan av.Slingan via Wikiloc.
Vedema strövområde. Kört förbi skylten så många gånger när jag pendlade mellan Örkelljunga och Hässleholm, utan att sätta mig in i vad det innebar. Men samma dag som sommartiden inträdde (dvs 29 mars 2020) hade jag för avsikt att ändra på det.
Nu kunde jag absolut ha valt en bättre dag för ett första besök där. Och jag hade utan tvekan kunnat ha läst på lite bättre. Och kanske inte haft en långpromenad och en arbetsdag i benen från dagen före, samt en arbetsdag att se fram emot efter rundan.
Men ändå.
Jobbade till 23 på lördagskvällen. När jag förberedde packningen efter att ha kommit hem såg jag att det kunde bli snö under natten. Det hade jag visserligen sett redan innan. Det hela kändes smått ironiskt eftersom det under lördagen varit fint vårväder, och det på söndagen var dags att ställa fram klockan till sommartid.
Hur som helst, när jag vaknade och tittade ut låg det snö på mosstaket intill min lägenhet. Det var ändå inte någon större mängd, och eftersom det skulle bli plusgrader räknade jag med att det skulle smälta inom kort.
Funderade på antalet varv
När jag studerade kartan över Vedema och konstaterade att området innehöll tre relativt korta rundor funderade jag på om jag helt enkelt skulle gå alla två varv för att få ihop några kilometer. Annars skulle det ju sluta runt milen.
Då hade jag inte insett hur kuperad terrängen var. Under de drygt 12 kilometerna som vandringen varade tog jag runt 300 höjdmeter. Vilket var lika många höjdmeter som togs när jag gick 38 kilometer för en tid sedan – och då var jag ändå uppe på Göingeåsen och vände.
När jag parkerade bilen ute i den snöiga skogen stötte jag genast på patrull. Misstog mig nämligen på var den blå slingan startade, såg en antydan till en stig rakt uppför branten, och tog den. Tog mig, med möda, till områdets högsta punkt. Och insåg också då att jag skulle gått trettiotalet meter tillbaka längs vägen jag kom på med bilen för att hitta den riktiga vägen upp.
Lederna i Vedema är röd, blå och gul. Den röda är snällast, men längst. Den gula är kort, men består väl i grova drag av två ordentliga uppförsbackar, och två lika ordentliga nerförsbackar. Den blå slingan är mellerst i längd, men innehåller precis som den gula flera tunga, tuffa stigningar. Den går också till viss del nere i dalgången längsmed Rökeån. En å som jag mer eller mindre blev kär i under vandringen. Efter att ha varit uppe på den blåsiga höjden kom man ner i en svacka, där det var helt lugnt. Magiskt.
Tre rundslingor som kan kombineras
De tre lederna går att kombinera så att det blir en gemensam slinga. Går givetvis att ta sig till den östra parkeringen, som jag gjorde denna snöiga dag. Men går nästan bättre att angripa leden söderifrån, där det finns tre parkeringar som leder till lederna. Denna variant tog jag veckan senare när jag efter en golfrunda vid lunchtid kände att jag behövde gå lite till innan skymningen. Då var det grönt och soligt, och jag valde att inte ta alla de tillgängliga avstickare som gick att ta för att titta på utsikt, eller läsa om gamla torp. I vårsolen blev det 10,24 kilometer på 1 timme och 44 minuter.
För övrigt: jag har sett övervuxna stengärden förut. Men så övervuxna som gärdena var ute på Vedema… Det var som om naturen sagt ”tack, men vi tar tillbaka dessa nu”. Vid första stengärdet var jag tvungen att fundera på vad det egentligen var. Varför det fanns en mossbevuxen rygg mitt ute i ingenstans.
Nästan lika mäktigt, fint och poetiskt som själva Rökeån.
Man hinner gå förvånansvärt långt på en förmiddag. Och börjar man gå sin favoritrunda tidigt på morgonen hinner man till och med ta en middagslur innan jobbpasset börjar frampå eftermiddagen.
Sådana var förutsättningarna den 28 mars, det vill säga den sista dagen innan normaltid skulle övergå i sommartid. Således också den sista dagen på någon vecka att få med sig gryningsljuset tidigt på morgonen.
Det var en sådan helg då jag jobbade kväll, vilket innebär tjänstgöring 14.30-23.00, efter att ha jobbat till 23 på fredagskvällen. Ändå skuttade jag någorlunda piggt ur sängen när larmet ringde vid 05.30. En timme senare hade jag parkerat på en öde parkering ute vid Hovdala slott. Som flera gånger förr var målet för min vandring ”Jakten på Gullspira”. Har tidigare konstaterat att den västra delen av rundan är min favorit på Hovdala, och även om den nu i dagarna fick en utmanare tycker jag att den håller ypperlig klass. Vilket är extra bra då dess 13 kilometer är mellanakten i hela Hovdalaleden som ska vandras i sommar (när tiden är mogen).
Vid starten var temperaturen fortfarande under nollan. Det gjorde mig ingenting. De lätt vattensjuka delarna av rundan var nämligen därmed frusna, och jag slapp sjunka ner i dy. Eftersom jag också gick i mina då nya vandrarskor hade jag extra bra fart under fötterna.
Åtta rådjur – åtta människor
Underbart att komma ut före alla andra. Inte minst på grund av att man hinner gå långt och länge innan man stöter på någon. Och då är det ändå fortfarande tidigt på morgonen.
Dessutom är det lätt att bli bortskämd med vyer och naturljud som inte störs av andra. När jag väl såg en annan vandrare i området hade det gått ett par timmar. Under den tiden hade jag hört oräkneliga fåglar, hört ett rådjur skälla samt stått och betraktat två andra rådjur. Tidigt hann jag se åtta olika rådjur vid tre olika platser. Först efter tre timmars vandring hade jag sett lika många människor.
Har väl redan tidigare pratat mig varm om spångarna genom blåbärssnåren och stigarna genom de mossiga granskogarna. Finns inte så mycket mer att tillägga om det. Kan pytsa in lite bilder istället.
Rundan bjöd på en del träd som stått upp vid senaste besöket, men som nu låg ner. Dels de som fallit i någon av de senare stormarna, men också de som fallit för människohand. Förstår att den som avverkar inte har full koll på var lederna går, och kanske ändå inte kan ta någon större hänsyn till det. Men känns ändå tråkigt när man måste hoppa över en drös avverkade stammar och gå omvägar runt andra för att ta sig fram. Nu gick jag ju denna runda för drygt två veckor sedan, så det är fullt möjligt att det röjts upp sedan dess. Annars hoppas jag att det görs snart, eftersom vandringsvädret för tillfället visar sig från sin finaste sida.
25 000 steg före lunch
Efter hand som solen steg, och temperaturen med den, så slutade det frasa och knastra under skosulorna. Det slutade runt tvåsiffrigt på termometern. Gräset började söka sig upp mellan de vissna löven, och vitsipporna vaknade efter nattfrosten. När jag kom tillbaka till Hovdala efter att ha gått såväl västra som östra leden var det mer bilar och människor i omlopp. Men då var jag ju klar att åka hem för lunch och middagsvila. Och då hade klockan inte ens hunnit slå 11 än.
Visst känner man sig duktig och hurtig när man traskat 21,4 kilometer, eller 25 000 steg, före lunch och har större delen av dagen kvar att roa sig på?
Noteras kan att det inte var någon aktivitet bland getterna i på Glada Geten i Lilla Oberöd. Men det har fötts en hel del killingar, och nu i påsk skulle de öppna upp. Brasklappar kring coronaläget. Kolla upp innan ni sticker dit, om det är målet som är målet, och inte resan som är det.
Framme vid Vittsjön efter knappt tre mils vandring. Dock inte framme i Vittsjö än på några kilometer. Och bilden är knappast representativ för etapperna eftersom känslan var att det var mer asfaltsväg än sjöutsikt. Foto: Lars-Åke Englund
Fakta
vad: Skåneleden 1 (Kust till kust), etapp 8 och 9 var: Nordöstra Skåne. längd: 36 kilometer (etapp 8: 24 km; etapp 9: 12 km) terräng: asfaltsväg genom Osby, och även vid passage av diverse åar. Annars blandat breda grusstigar och smalare skogsditon. En del spångar, men inte mycket. Korta passager genom tät låg granskog, där jag passade på att prata högt för mig själv för att slippa eventuella vildsvinspåhälsningar.
Väl märkta leder hela vägen (bortsett från ett enda ställe). Redan innan du passerat en orange markering ser du allt som oftast nästa.
Går att åka kollektivt både till och från. Ett par hundra meter från Osby station ansluter du till leden, som sedan tar dig till Vittsjö centrum. Båda orterna med tåg (och buss) till Hässleholm.
Tog tåget från Hässleholm 6:40 och landade på Osby station drygt tio minuter senare. Efter en inledande förvirring om väderstreck inleddes vandringen när klockan slog sju. Foto: Lars-Åke Englund
Negativt
Det är dödens tråkigt att vandra på asfalterad väg. Särskilt när det inte bara är korta övergångar, utan några kilometer på raken. Det är också under dessa passager som det far fram bilar strax över tillåten hastighetsbegränsning.
Vattentillgången på sträckan var tveksam. Mer om det nedan.
Nog för att det går att uträtta sina behov i det fria, det är inte så många i närheten som kan se en. Men jag som var toanödig redan när jag gick av tåget i Osby hade behövt vandra hela vägen till Verum innan första toaletthyddan passerats. Alltså runt fyra timmars vandring.
Även om vägmarkeringarna var många så skulle de på flera håll behöva ses över. På en del hade den orangea färgen mer eller mindre försvunnit, på någon hade pilarna trillat bort.
Någon vänlig själ hade förtydligat med en egen, tämligen diskret, pil när den riktiga fallit bort. Generellt sett hade det varit bra med en genomgång av markeringarna på rundan. Foto: Lars-Åke Englund
Min vandring
datum: 9 april 2020 tid: 07:00-12:54 (5 h, 54 min) distans: 33,33 kilometer väder: halvklart, svag vind, 2-12 °C Wikiloc-länk
Visserligen ingår Hovdalalederna i Skåneledsutbudet, men eftersom jag vandrat dem som Hovdalaleder och inget annat så var Osby-Vittsjö den första planerade Skåneledsetappen. Självklart vald med omsorg eftersom det skulle gå att åka tåg till Osby från Hässleholm, och sedan ta tåget hem från Vittsjö (även om det nu blev buss).
Efter senaste veckornas vandringar har jag kommit fram till att en rimligt dagsvandring i nuläget ligger på maximalt fyra mil. Tidsmässigt hade det inte varit några problem att vandra fem, eller rentav uppemot sex, men fötterna är inte riktigt överens med mig om det. Dessutom måste jag bära med mig mer vatten på längre vandringar, om jag som vid detta tillfälle har dålig koll på vattentillgången.
Och vi kan riva av det plåstret direkt. Jag har en stor vandringsväska med packningsmöjlighet som passar perfekt för flerdagarsvandringar. Sedan har jag en treliters midjeväska med vidhängande halvliters drickaflaska som lämpar sig för kortare turer. Jag hade behövt något mellanting också, för att kunna optimera mina vandringar.
Räknade lågt när det gällde vandringstempo och tänkte att jag skulle hålla 4-5 km/h under denna vandring om 34 kilometer (36 om man går fulla etapperna, men inleder man vandringen vid Osby station kapas ett par kilometer). Det skulle ge en sluttid på runt åtta timmar. Hade till det packat ner sex tunnbröd, några enervit-tuggtabletter, en termosmugg blåbärssoppa, samt en liten påse med solrosfrån och russin. Till detta min halvlitersflaska fylld med vatten.
Eftersom vandringen inleddes på morgonen i +2 °C fanns det ingen anledning att tömma flaskan på grund av hetta. Min tanke var att ta småsippar av vattnet fram tills jag stötte på en kran med dricksvatten. Då skulle jag bälga i mig desto mer, fylla på flaskan, och sedan återupprepa proceduren fram till nästa möjlighet att fylla flaskan.
Under rådande temperatur var det inte något större fel på upplägget. Men genomförandet blev inte bra.
När jag efter runt 18 kilometer närmade mig Verum passerades en gård med en prydlig skylt om dricksvatten. Jag hade varit sparsam när det gällde vattnet under de tre första timmarnas vandring. Hade druckit upp blåbärssoppan, men bara smuttat på vattnet. Drack nu några deciliter, så att det kanske återstod ett par i flaskan. Vred på kranen och kontrollerade att vattnet var kallt. Fyllde flaskan, och satte tillbaka den i facket på midjeväskan.
Mitt misstag insåg jag först några kilometer senare när jag började bli törstig. Tyckte att vattnet hade en konstig smak, men tänkte att det ju kan vara lokala variationer på vattensmaken. En stund senare, när jag nästa gång skulle dricka, såg jag att det tidigare genomskinliga vattnet inte alls var genomskinligt. Det hade en brunaktig ton. Tog någon mun till, men insåg att det inte var värt att dricka det. Hade jag spolat kranen en stund innan jag fyllde flaskan hade det nog inte varit några problem, men sannolika hade vattnet stått i ledningarna ett tag utan att användas.
För att inte frestas av att jag hade vatten med mig tömdes flaskan på marken. Det gav visserligen noll vätskeresurser samtidigt som solen började värma på, och jag hade åtminstone ett par timmars vandring kvar till Vittsjö, men samtidigt blev packningen några hekto lättare, och det ska inte heller underskattas.
Trodde och hoppades på fler möjligheter att fylla på flaskan, men det var faktiskt inte förrän vid Vittsjö orienteringsklubb som nästa dricksvattenskylt satt. Typiskt nog fanns det inte något vatten i denna kran, hur mycket jag än tryckte på knappen… Det flaskvatten jag tvingades köpa på Ica i Vittsjö kändes därför dyrt och onödigt, men var på det stora hela i allra högsta grad ett nödvändigt inköp efter 33,33 kilometers vandring.
När då detta ”lilla” utvik är klart: över till övrigt.
För att korsa Helge å fick man finna sig i att spendera en del tid på asfalt.
Varning för bakhalt.
Verums kyrka. Asfalterad uppförsbacke.
Lite för mycket asfalt och rullgrus för undertecknad. Foto: Lars-Åke Englund
Som jag kommenterade i de korta utlåtanden i inläggets inledning har jag inte mycket för asfaltsvägar. Mentalt är det trist eftersom asfaltsvägar på en vandringsled bara känns som en transportsträcka mellan stig och stig. Fysiskt är det ansträngande eftersom mina fötter och vandringskängor betydligt hellre ser mjukare underlag. Breda stigar med singel är inte heller någon dröm, och sådana fanns det en del av. Mitt steg är uppbyggt så att jag skjuter ifrån med främre delen av foten precis innan den lämnar marken (så kanske alla gör?). Med rullgrus innebär det en känsla av att ha bakhalt. Istället för att få den extra skjutsen framåt så glider foten bakåt. Vid för mycket grus måste jag istället övergå till att rulla över hela foten, vilket för egen del känns som ett mindre effektivt steg.
Baserat på ovanstående – asfalt och rullgrus – kan etapp 8 och 9 av ”SL1: Kust till kust” inte bli någon favorit. Det blir helt enkelt för långa partier som känns som transportsträckor. Först framme vid Vittsjön blir det stigar som jag vant mig vid från Hovdala.
Vyerna vid Verum är vackra. Och vid Vittsjö likaså. Strax efter Verum kom också etappernas enda egentliga stigning där man tog 30 höjdmeter på 700 meters vandring (i snitt fyra procents stigning).
En del vatten väntar på vägen. Mer att titta på än att dricka dock. Foto: Lars-Åke Englund
Positivt var också att jag kunde hålla ett relativt högt vandringstempo. Innan jag började känna av bristen på vatten höll jag 6 km/h, inräknat småpauser. Skulle jag kunna hålla motsvarande tempo på Hovdalaleden i sommar skulle jag klocka in på klart under ett halvt dygn – och där har jag räknat med marginaler upp till 15 timmar.
Kommer jag att gå Osby-Vittsjö igen? Nja, inte i brådrasket. Dels för att den inte var jätterolig, dels för att jag ändå har 107 andra etapper som jag har att avverka först innan alla är genomförda.
Men nu är jag åtminstone på väg.
Mysiga breda stigar så fort man lämnade Osby.
Som sedan blev mysigare, smala stigar lite längre fram.
Kilometerhänvisningar utan att riktigt berätta vart…
Mer stig.
Och ännu mer. Granskog med massor av mossa är ändå något speciellt.
En kommungräns som passerades mitt ute i skogen. Fick ändå mig att känna mig lite hemma.
Men knappt han jag komma in i Hässleholms kommun förrän sankmarken slog till…
All granskog är inte underbar. Som den låga, täta längst fram på bilden. Kändes som vildsvinsrisk.
Knappt halvvägs in på vandringen.
Efter hand blev det en tämligen varm vandrardag.
Inte förrän jag närmade mig Vittsjö mötte jag andra vandrare.
En inte alls speciellt ovanlig syn på Hovdalaleden under söndagen. Alla översvämmade flöden tvingar vandraren att söka alternativa vägar framåt. Foto: Lars-Åke Englund
Det här med att ha gått några av Hovdalalederna ett antal gånger är både på gott och på ont. För bara några månader sedan har jag utan tvekan vänt vid en översvämning och gått i mina fotspår tillbaka. Men med tiden tror man sig hitta genvägar när problem uppstår. Och ibland har man rätt.
Det var ingen självklarhet att det skulle bli någon vandring denna helgen. Lördagen gick bort, dels på grund av uselt väder, dels på grund av ett besök på Leos Lekland. Men söndagen såg riktigt lovande ut. Visserligen lite blåsigt, men inget regn och frampå eftermiddagen till och med halvklart väder.
Sa SMHI.
Jag tror att det var Gunde Svan som sa att det var bra att träna i dåligt väder, för då hade man ett mentalt försprång på sina konkurrenter vid händelse av att man var tvungen att tävla i samma sorts väder. Jag får finna någon form av tröst i det (även om jag inte vet vem jag tävlar mot annat än mig själv). Nog för att prognosen prickat in att det skulle blåsa, men det regn och hagel som föll på mig gick det inte att läsa något om på förhand. Och solen som tittade fram gömde sig snart igen.
Men låt oss ta det från början.
Som jag skrev i min lördagskrönika i Norra Skåne har jag som mål att gå hela Hovdalaleden (57 kilometer) under ett och samma dygn nu i sommar. Ett gäng från Vandrarföreningen klarade det under 2019, men min tanke är att försöka klara det helt på egen hand. Det som jag behöver för att ta mig igenom rundan ska jag ha med mig i packningen. Endast vatten kan fyllas på extra under vägen.
Men man snyter inte ur sig 57 kilometer utan vidare. Dels måste jag träna upp mig successivt så att jag orkar sträckan, dels vill jag ha så mycket information som möjligt innan jag beger mig ut på denna sommarens stora prövning. Så söndagen var min första rekognoseringsrunda för syftet. Jag skulle gå den östra delen av Hovdalaleden, med start vid stationen i Hässleholm och mål på Hovdala. Det innebar Posta-Nillas östra ner till Klinten, sedan Höjdarnas östra ner över Brönnestad och upp till Hammarmölledamm, innan Gullspiras östra skulle ta mig in till Hovdala. Därefter skulle jag ta en kombination av Höjdarnas västra och Posta-Nillas västra hem igen. Utan att ha något riktigt begrepp höftade jag att det kunde bli runt fyra mil.
Vid 7.10 på morgonen hade jag klätt på mig det jag behövde. Fotledsskydd, tennisstrumpor och mina nätade löparskor på fötterna (jag måste verkligen köpa riktiga, vattentäta vandrarkängor inom kort), mina windstopperboxer som jag köpte till Vasaloppet, samt Dobsom-skidbyxorna nertill. På överkropp en funktionskortärmad, en tjocktröja som jag vet transporterar bort svetten, och min skrikgula Dobsom-jacka. Mina tunna vantar fick fortsatt förtroende, medan jag körde min kondomskidmössa för att stänga ute vinden. Jämfört med senast hade jag dessutom letat fram min vätskeväska från Salomon. Fördelen jämfört med den förra väskan är att jag får plats med betydligt mer vatten, och att den sitter mer bekvämt. Nackdelen är att jag kan packa betydligt mindre mat. Och att jag lyckades slå sönder pipkorken mot dörrkarmen när jag kom hem igen… Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.
Jag visste att det skulle vara blött i marken. Det var blött för två veckor sedan, och regnet har fortsatt sedan dess. Finjasjön stiger (och väntas fortsätta stiga en bit in på kommande vecka) och alla vattendrag är fyllda till (och över) bredden. Eftersom mina löparskor inte stänger ute vattnet var jag angelägen om att försöka hålla dem torra så länge som möjligt. Visserligen blir det bara en kort köldchock när vattnet sipprar in i skorna, men det är ändå värt att skjuta på det in i det längsta.
Så efter att ha satt av hemifrån ställdes kursen mot hembygdsparken, och därefter Magle våtmark. Mitt emellan dessa platser passerar leden över en större hage, och flertalet gånger tvingades jag stanna upp och se om jag kunde hitta en stor tuva att kliva på för att slippa höra slurpet när skon sjunker i sankmarken.
Framme vid Magle våtmark (som bortsett från asfalterade vägar nog var den torraste delen av rundan) hälsade kanadagässen mig med varningsrop (inte till mig, utan till varandra), samtidigt som solen steg över horisonten. Bara en sådan syn gör det värt att gå upp lite tidigare för att njuta.
Bara den här upplevelsen i sig var värd att gå upp tidigt för att bege sig ut på långpromenad. Foto: Lars-Åke Englund
I backarna vid Hallarna, norr om Tormestorp, passerade jag en dam som var ute och gick med hunden. Vi språkade lite kort och hon undrade om jag tränade inför något speciellt. Hon berättade sedan om Nijmegenmarschen i Nederländerna, där man går 40 kilometer fyra dagar i sträck. Efter lite efterforskningar nu ikväll känner jag att det verkligen är något att genomföra. Så småningom. När det på bra vis sammanfaller med semester och att barnen är hos sin mamma.
Där och då var skorna fortfarande torra, men på stigarna upp på Göingeåsen var det slut på det. Och med tanke på hur det såg ut längre fram hade det bara varit en fråga om när det skedde.
En betydande del av träningsrundorna är att mäta och klocka, så att jag vet vad jag har att förhålla mig till när det blir skarpt läge i sommar. Uppe vid Klinten, där Hovdalaleden byter från Posta-Nilla till Höjdarnas, hade jag gått precis över en mil, och varit ute i 1:40.
I min enfald hade jag trott att det skulle vara förhållandevis torrt uppe på åsen. För även om regnet fallit där så borde det ju letat sig ner mot lägre terräng. Riktigt så bra var det inte. En kort bit mötte jag en bäck som formats på stigen. Det fanns inte något bra utrymme att gå vare sig till vänster eller höger, så det var bara att stövla (eller löparskoa) rakt fram. Och då var jag glad att jag redan blött ner skorna en (eller ganska många) gång(er).
En bäck mitt på stigen. Vilket var mer hanterbart än senare under rundan, där det var å där det en gång varit stig. Foto: Lars-Åke Englund
Förra gången jag gick Höjdarnas stod det så mycket vatten i järnvägstunneln att jag fick ta en omväg på ett par kilometer för att kunna korsa järnvägen torrskodd och på säkert vis. Sedan dess hade jag sett att översvämningen försvunnit. När jag nu kom fram var den emellertid tillbaka igen. Men just som jag gjorde mig beredd på samma extrarunda som förra gången såg jag att någon satt spångar längsmed ena kanten inne i tunneln. Jag vet inte vem, men hen bör lovsjungas i alla tonarter!
Årets säkerhetspris till den som satte upp spången i tunneln. Nu behöver ingen fundera på om man ska ta extrarundan på ett par kilometer, vada genom tunneln, eller klättra över järnvägen. Foto: Lars-Åke Englund
Lite blött hade det varit på väg ner till Brönnestad. Mycket blött blev det mellan Brönnestad och Hammarmölledamm. Kanske inte så konstigt med tanke på att leden går just intill den i vanliga fall så stilla porlande Brönnestadsån. Idag var den allt annat än stilla porlande.
Brönnestadsån hade ätit upp leden. Foto: Lars-Åke Englund
Det enklaste sättet att beskriva det på var att Brönnestadsån ätit upp leden. Första hindret kunde jag komma runt någorlunda torrskodd, men där leden går ut mot en 90-graderssväng var det helt enkelt hopplöst. Eftersom jag trodde mig veta vad som väntade satte jag istället kurs tvärs igenom skogen och hittade ut till leden längre fram.
Kort därpå fick jag se en syn som fick mig att häpna. Uppenbarligen var det inte bara jag som var knäpp nog att vada runt nämnda led denna söndag, för längre fram kom mötande, mer rutinerade Hovdalavandrare. Vi utbytte erfarenheter. Jag fick råd om vilken riktning jag skulle ta för att komma runt de översvämningar som väntade mig, och jag försökte bidra med liknande information om det som jag precis tagit mig igenom.
Hur som helst lyckades jag inte riktigt följa instruktionerna, för plötsligt stod jag risigt till. Började skutta över mot där leden fortsatte, men insåg efter två någorlunda säkra hopp att nästa steg sannolikt skulle bli väldigt blött. Och att jag faktiskt inte kunde avgöra om jag kunde fortsätta framåt därefter, eller om jag skulle hamna inför ännu större vattenmassor. Så jag gjorde det ända rätta och hoppade tillbaka, tog en lov bakåt, och tog sedan höjd för att undvika vattnet. Hittade snart vad som såg ut som en ledningsgata, eller brandgata (eller kanske mest sannolikt någon militär väg från när området hade andra syften. Röjd var den hur som helst – åtminstone en gång i tiden. Nu var det så mycket sly där att det var lättare att gå bland de större träden. Hur som helst insåg jag att om jag höll mig mellan ån och denna slygata så skulle jag hålla någorlunda kurs upp mot Hammarmölledamm.
Vilket dock inte förtog glädjen av att se nämnda damm, och markeringarna som visade att jag var på Hovdalaleden igen (nu i kombination med Gullspiras).
Hammarmölledamm, Hovdalaledsmarkering, och Gullspiramarkering. En skön syn efter att ha klafsat fram i/bredvid Brönnestadsån. Foto: Lars-Åke Englund
Om Gullspiradelen av Hovdalaledens östra del finns egentligen inte mycket att säga. Det var lite blött på sina ställen (framför allt i fårhagarna i närheten av Hovdala), men betydligt torrare än det jag tidigare gått. Dessutom tittade solen fram med löften om en härlig eftermiddag. Löften som solen inte skulle hålla.
Sol, vind och vatten. Den delen av Gullspiras östra slinga som utgör Hovdalaledens östra del var vädermässigt dagens främsta. Foto: Lars-Åke Englund
När jag travade in på Hovdala för att fylla på vattenflaskan hade jag gått 24,7 kilometer på 4:50. Det är möjligt att den ordinarie ledsträckningen skulle ha varit något längre, men tidsmässigt hade jag definitivt nått upp till vad det hade tagit att gå den också.
Ett soligt Hovdala. Men snart blev det blött igen. Foto: Lars-Åke Englund
Det var från Hovdala och hemåt som mycket gick snett. Och hade jag bara följt min ursprungliga plan att ta cykelvägen hela vägen upp till Hässleholm där jag kunde gå på de torrare delarna av Posta-Nillas västra så hade det som hände aldrig hänt.
Jag får väl skylla på att det är svårt att helt och hållet tänka igenom sina beslut på bästa sätt när man gått i fem timmar och börjar bli trött i såväl fötter som huvud.
Hovdalaleden norrut börjar med Höjdarnas västra. Den följer man ner till Finjasjön där leden sedan går medurs runt sjön. Jag tänkte dock ta den biten moturs för att inte få så långt hem. På väg dit passerade jag några ordentligt översvämmade åkrar. När nedanstående bild togs var klockan 12.12. Lägg det på minnet. Hade jag fortsatt rakt fram här hade jag kommit ut till en någorlunda torr hemåtvandring. Men jag tog vänster, eftersom leden gick dit.
Runt 20 minuter efter att ha lämnat Hovdala för att vandra hemåt hade jag nått hit. Enklaste väg hade varit att fortsätta rakt fram. Foto: Lars-Åke Englund
Redan när jag kom ner till Finjasjön såg jag hur mycket högre vattnet stod nu än för två veckor sedan. Det var emellertid inte så högt vatten att jag fann mig tvungen att vända om. Tyvärr.
Blött, men forcerbart. Foto: Lars-Åke Englund
Problemen skulle tillstöta när jag kom fram till Tormestorps småbåtshamn. Eller nästan kom fram i alla fall. Om jag åter jämför med för två veckor sedan var själva hamnen översvämmad, men det gick ändå att passera torrskodd på stigen. Jag kunde gå cykelvägen fram, och klättra över vallen som lagts ut för att hålla vattnet borta från husen.
Nu möttes jag av det här:
Tormestorps småbåtshamn. Foto: Lars-Åke Englund
Det var bara att vända tillbaka och in i skogen. Försökte ta ut och hitta en kurs som kunde leda mig runt översvämningen. Hade jag tittat noggrannare på kartan (hade jag tagit upp kartan och tittat på den, och inte bara tittat i mobilens kartfunktioner) så hade jag sett att Tormestorpsån med största sannolikhet inte skulle släppa över mig på något annat ställe än vid en bro.
Plötsligt såg jag att jag kommit tillbaka nästan hela vägen till de översvämmade åkrarna. Vilket kändes trist då det borde (tyckte jag) finnas en genväg. Så jag försökte ta ut en ny kurs mot den väg på andra sidan skogen skulle leda in i Björkviken.
När jag fann mig på vad som verkade vara någon form av vall tändes mitt hopp. Rör stack ut från båda sidor och såg ut att leda bort vattnet om det blev för mycket. Kanske var det den här vallen som gick hela vägen in i Björkviken?
Jag gick åt ett håll, och körde fast. Man kan lugnt konstatera att denna vall inte var skogad på länge. Dessutom verkade min kurs vara något skev. Såg så en tvärgående vall, som gick åt rätt håll, och gick istället dit. Det var snårigt. På vissa håll var jag nästan tvungen att krypa för att ta mig fram. Eftersom jag inte såg någon ände tvingades jag så småningom ta beslutet att gå tillbaka igen.
Så jag klev över och under de träd och grenar jag passerat för att komma dit jag kommit. Bara för att hamna vid en gammal elstation och några trasiga campingstolar. Dessa hade jag definitivt inte sett på väg dit, och pulsen steg. Hade jag lyckats gå vilse på detta system av vallar?
Eftersom det inte gick att se speciellt långt fram var jag tvungen att ta beslut om reträtt. Foto: Lars-Åke Englund
Där och då, i mina försök att ta det lugnt och tänka rationellt, fick jag så syn på en ny vall som jag inte vet hur jag missat tidigare. Den var bättre röjd än de andra, och efter bara någon minut såg jag hur småbåtshamnen reste sig i fjärran.
Lyckan var total.
Tills jag nådde vallens slut och såg att det inte gick att ta sig över.
När jag slutligen trodde att jag hittat genvägen som skulle ta mig till småbåtshamnen så tog också den slut i vattenmassor. Foto: Lars-Åke Englund
Inget att välja på, bara att vända. När jag kom tillbaka till campingstolarna tog jag en funderare, hittade vägen jag kommit ifrån, och satte kurs tillbaka mot Hovdala. Hade vid det här laget insett att det inte fanns något alternativ (inget bra alternativ i alla fall) till att ta en av grusvägarna vid de översvämmade åkrarna.
När jag tagit mig tillbaka dit hade klockan nått 12.59. Vi pratar alltså om 47 minuter av försök att ta sig norrut på leden. När det visade sig att den grusväg som jag gick på mellan de två översvämmade åkrarna också var översvämmad orkade jag inte bry mig. Jag hade kanske kunnat gå till höger och hoppat över de strilande bäckar som flöt från vänster till höger, men jag klafsade bara rakt fram istället. Skorna var ju ändå blöta, och fötterna likaså.
En översvämmad väg mellan två sjöar där det inte alls ska vara sjöar. Foto: Lars-Åke Englund
Hela vägen upp till Sjörröd höll jag mig sedan på cykelvägen. Det var förmodligen dagens bästa beslut. Finjasjön hade slukat mycket av det som tidigare var strandkant, och när jag tittade in mellan de strandnära husen var det flera som hade vatten oroväckande nära inpå knuten.
Björkviken. Också översvämmad. Foto: Lars-Åke Englund
Mycket mer upphetsande blev inte vandringen. Efter Björkviken kände jag hur benen började leva sitt eget liv och inte riktigt svara på mina kommandon. Strax efter att tre mil avverkats började jag få ont i en benhinna, vilket varit ett återkommande problem på sistone. Den mentala tröttheten gjorde också att jag råkade sparka högerfoten rakt i en liten stubbe. Det kändes som att en tå på foten knycklades ihop av smällen. Förbannade min oförsiktighet. Sådana missar har jag inte marginal till när jag ska gå hela leden.
När jag vinglade in genom porten där hemma (tog trapporna upp till lägenheten, var ju ändå uppvärmd) hade jag gått 38,2 kilometer, eller totalt 44 963 steg. Vilket med en halvmils marginal nog är det längsta jag har gått (kanske med undantag från när jag och pappa punkterade hjulet på cykelvagnen i Tyskland, men det är en helt annan historia).
Dagsnotering: 38,2 kilometer och 44 963 steg på 7:22. Vilket skulle ge en sluttid på 11 timmar på hela Hovdalaleden, om jag orkade hålla samma tempo. Foto: Lars-Åke Englund
Som nämnt råkade jag slå sönder mitt drickabälte mot dörrposten när jag klev in genom lägenhetsdörren. Så hur jag ska lösa sommarens mastodontpromenad med vätska återstår att se. Kanske köpa en sådan där ryggsäck som bara är till för vätska. Men måste först kolla på vad en sådan kostar. Är jag ute i 25-gradig värme i sommar räcker det inte med en liten flaska på ett par, tre deciliter, vilket är det största som får plats i min andra midjeväska.
Gick upp tidigt för att hinna gå Posta-Nilla innan eftermiddagens storm drog in. Foto: Lars-Åke Englund
Vandringsmässigt har jag nog krämat ur så mycket som det bara var möjligt ur den gångna lediga helgen. Lördagens 40 000 steg följdes upp med en nätt liten morgonpromenad på 32 675 steg. Men under större delen av tiden kände jag av sviterna från lördagsvandringen.
Var lite sugen på att hänga på Vandrarföreningens runda under söndagen. Den var tydligen uppskattad, med 40 personer som gick. Men de skulle bara gå runt milen, och det tyckte jag var i kortaste laget…
Eftersom det var stormvarning utfärdat på eftermiddagen var det inte svårt att komma fram till slutsatsen att det antingen gällde att gå på förmiddagen, eller hitta på något helt annat. Så jag förberedde min lilla matsäck redan innan jag gick och lade mig på lördagskvällen, och när klockan ringde på söndagsmorgonen var det bara att äta frukost, hoppa i kläderna och slänga på sig midjeväskan.
Posta-Nilla var den första hela vandringsleden jag gick på Hovdala. Den recensionen går att läsa här. Nu tänkte jag gå den igen, men motsatt håll mot förra gången. När klockan precis passerat 07.30 styrde jag därför stegen mot hembygdsparken. Målet var att gå sträckan så fort jag kunde. Därför hade jag betydligt lättare packning än förra gången, samt inte planer på några matstopp. Maten fick jag helt enkelt äta i farten.
För den som vill träna sina vadmuskler genom att springa i backar så måste Tormestorp vara himmelriket. Särskilt så som Posta-Nilla utformats. Det är branta backar intill förbannelse. Och värst är det när man närmar sig utsiktsplatsen Klinten. För då är det brant uppför en skogsstig fram till Klinten, och sedan en annan brant stig neråt tjugotalet meter längre fram – på samma håll som man kom ifrån.
Det är mycket upp och ner i Tormestorp. Men utsikten är fin. Såg både i går och i dag att de satt upp informationstavlor om vandringslederna med ”här är du”-markeringar. Uppskattas! Foto: Lars-Åke Englund
Väl i Tormestorp hade jag börjat känna av skoskavet som jag misstänkte skulle komma. När skorna snördes av under lördagskvällen hade jag nämligen en blåsa på vardera fot, placerad snett upp på insidan av foten, räknat från hälen. Men det fanns ju inte mycket annat att göra än att bita ihop, tänka på något annat, och vandra på.
Gjorde en halvtidskoll när jag var framme vid Hovdala. Hade då tagit mig 13,7 kilometer på två timmar och tio minuter. Gav mig som planerat ingen direkt paus, utan svängde fram midjeväskan på magen, plockade upp vatten, banan och två tunnbrödsrullar, och åt dem gående.
Även om det hade börjat blåsa så var det behagligt vandringsväder. Jag körde samma utstyrsel som under lördagen, och höll värmen bra. I den utstyrseln ingick också mina nyligen inköpta fotledsskydd. Och det kan mina klena fötter tacka mig gott för. I höjd med Trädhuset höll jag på att trampa snett medan jag beundrade hur hundratalet (eller många fler) småfåglar samtidigt lyfte från marken när jag närmade mig. Och i nedförsbacken strax efter var det andra foten som var på väg att vika sig. Nu klarade sig istället båda utan vrickning.
Posta-Nillas västra väg, som går utmed Finjasjön, vandrades i så rask takt jag kunde. Fötterna började värka, inte bara på grund av blåsorna, utan för att jag vid det laget hade gått mellan fyra och fem mil på två dagar. Och även om jag lyckades hålla fötterna torra hela rundan så var det för att jag helt enkelt fick välja en annan väg när jag nästan var uppe i Hässleholm igen. För plötsligt tog stigen slut, och den översvämmade Finjasjön bredde ut sig framför mig. Tänkte vara smart och gick en bit in i skogen för att komma förbi översvämningen, men kom då till en å. En fem meter bred å. Det hade inte varit läge att försöka hoppa över, även utan skavsår.
I översvämningarnas spår. Foto: Lars-Åke Englund
Så det var bara att vända och gå tillbaka den väg jag kommit. Nu var det visserligen inte så långt ut till cykelbanan som jag svängt av från tidigare, men mentalt kändes avståndet långt. Med drygt två mil i benen är det inte roligt att gå tillbaka i samma fotspår, om ens bara en kilometer.
På stumma ben och med ömma fötter stapplade jag förbi utslagna snödroppar och närmade mig sakta med säkert civilisationen igen. Väl hemma (jag tog trapporna, var ju ändå uppvärmd) åt jag resten av min medhavda mat – och somnade sedan i soffan. Blev ett par timmars välbehövlig återhämtning.
datum: 9 februari 2020 tid: ca 07:30-12:25 (4 h, 55 min) distans: 29,7 kilometer väder: mulet, måttliga byvindar, 5 °C
Ole dole doff. Jakten på Gullspira it is. Foto: Lars-Åke Englund
Hade knappt kunna tajma det bättre om jag själv fått planera. En ledig helg för mig själv, och då visade vädret sig från bästa möjliga promenadsida. Då blev det också tre mil vandrat, stundtals i väl kippande skor.
Sedan tidigare har jag utnämnt Jakten på Gullspiras västra del som min favorit när det kommer till Hovdalalederna. När jag gick den senast var det visserligen fullt med blåbär längs stora delar av sträckningen, vilket kan ha haft viss inverkan på bedömningen. Men också efter i dag stor bedömningen fast.
Hade denna gång packat lätt. När jag rotade igenom lådor på vinden hittade jag nämligen den lilla midjeväska som jag en gång i tiden köpte till rullskidsåkandet. Den väskan lades för flera år sedan undan när jag hittat en som var bättre lämpad för skidåkning. Nu kom till den heders igen.
Liten och nätt midjeväska på ryggen. Fick plats med allt jag behövde och lite till. Foto: Lars-Åke Englund
Med två kokta ägg, fyra tunnbrödsrullar och två bananer (och en liten påse lösgodis) satte jag mig i bilen till Hovdala. 10.15 började jag gå, och 16.25 satte jag mig åter i bilen för att köra hem. Då hade jag på egen hand hunnit gå Gullspiras västra del, samt en liten runda till. Sedan dök Vickan upp, och då gick vi också den östra delen av Gullspira. För min del blev det summa summarum 31 kilometer och 37 500 steg.
Ett är dock säkert: Det är fortfarande rejält blött i skog och mark, och jag hade därför behövt ordentliga vandringskängor.
Det finns visserligen gott om långa fina spångar på Gullspira, och i stort sett alla spångar och broar är föredömligt nätade. Dessvärre var det så blött att våtmarkerna krupit utanför de spångade områdena.
Spångarna nätade och bra. Men vid nuvarande väta lite för korta, och vissa gånger snudd på lite för låga på sina ställen. Foto: Lars-Åke Englund
Mötte två joggare precis innan jag skulle komma fram till det första långa spångpartiet. En av dem fastnade med sin fot i den sanka marken, men kom loss. Vi hejade på varandra och jag, fortfarande torrskodd, såg plötsligt att jag inte alls skulle vara torrskodd speciellt länge till. Mellan mig och spången bredde nämligen 20-talet meter träskmark ut sig. Försökta trampa på någon tuva som stack upp, men sjönk bara ner och kände det kalla vattnet rinna in i skorna. Försökte gå vid sidan av stigen, där det bara var blåbärsris så långt ögat kunde nå – men sjönk lika obarmhärtigt ner där.
Det skulle visa sig att det inte bara var på detta ställe som det var blött. Men tack och lov så var vattnet i skorna bara kallt i några steg, sedan kände jag bara av fukten.
Den smala stigen 